fotboll

Flygande holländare mexikansk mardröm

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , ,

Minuterna före maximal eufori förvandlades allt till melankoli för miljoner mexikaner. Ett holländskt svanhopp blev en svanesång för de gröntröjade ättlingarna till azteker, maya och en uppsjö andra etniska influenser, ett landslag som aldrig tycks komma längre än just åttondelsfinal.

Någonstans strax söder om den långa gränsen mellan Amerikas förenta stater och Mexikos förenta stater. Här har jag nu tillbringat ett par dagar efter en inledande runda i den aldrig sovande miljonmetropolen som utgör det här landets huvudstad. Här är vi främst för semester och för att hälsa på min frus familj. Om dagarna i Mexico City finns en del att berätta, som får komma vid ett senare tillfälle när jag hinner ladda upp ackompanjerande bilder. Om VM har jag hittills levererat ett par rapporter på engelska på min systerblog Yemenity2010. Nu har jag äntligen samlat ihop mig till en lägesrapport även på modersmålet.

Nämnvärt hittills är besöket I Mexico Citys historiska centrum, där vi såg delar av förra matchen mot Kroatien på storbildsskärmar och sedan såg folkets firande vid ett annat historiskt monument, Självständighetsängeln, i rak men kanske inte så poetisk översättning

Länge, länge idag kring lunchtid här i Mexiko såg det ut som om landets representanter i Brasilien skulle  kunna eliminera de holländska favoriterna efter ett magnifikt mål av Giovanni dos Santos. Och man kunde ana att förbundskapten Herrera skulle kunna få en löneförhöjning. Han är tydligen den lägst betalde av alla kolleger i detta VM. Men till slut kunde inte ens heroiske målvakten Ochoa och det ramstarka försvaret i sin helhet stå emot den ökande holländska anstormningen, krönt av ett snyggt precisionsskott efter hörna. Och så den där högst tveksamt dömda straffen efter Arjen Robbens eleganta störtdykning i straffområdet på tilläggstid. I efteranalyserna på mexikansk TV har missnöjet med domslutet visst vädrats, men samtidigt konstateras i regel att mexikanska laget själva tappade koncentrationen på slutet och begick taktiska misstag som fällde dem efter en stark insats under större delen av matchen. Grymt, som för flera andra lag i detta VM. Ecuador, som i princip förverkat sina chanser efter de sista sekundernas snabba spelvändning av Schweiz redan i första matchen. Schweiz! Nej, de lär åka ut med huvudet före i åttondelen mot Argentina, eller?

Trevligare överraskningar är att Colombia lyckats slå sig fram till kvartsfinal med ett konstruktivt attackspel. Och givetvis Costa Ricas kavalkad av sensationella skalper, senast straffavgörandet mot Grekland idag, som jag tyvärr missade. Men jag är glad att grekerna är utslagna. Inte precis världsfotbollens verkliga charmlag…

Frankrikes återuppståndelse efter några svåra år är också en uppenbarelse. Så här underhållande och kreativa har de väl inte varit på den här sidan millennieskiftet. Samtidigt består överraskningslaget Algeriet tydligen till stor del av spelare födda i Frankrike, men med algeriska rötter.

Här i norra Mexiko är värmen just nu tryckande och luftfuktigheten hög. Lättare att andas med hjälp av fläktar och air conditioning. Men fortfarande kan man anta att flera miljoner medborgare sucka djupt snarare än andas lätt och ledigt under ytterligare ett par dagar. Fotbollsfesten kunde ha fått fortsätta för deras del fram till mitten av juli. Nu gick det som brukar, men man kan inte säga annat än att de föll med flaggan i topp. Arjen Robben, han å andra sidan är ett fall för sig. Inte bara som anfallare i världsklass, utan även som skådespelare…

I brist på fokus: ett osorterat novembersvep

yemenity2010 puff , , ,

Utbildning. För närvarande verkar jag själv i den branschen, mest på högstadienivå – vilket är lärorikt i flera avseenden. Min fru studerar själv på ett program för invandrare med tidigare yrkesutbildning kallat Korta vägen. Fram till för ett år sedan hade jag aldrig hört talas om den kursen, men det är mycket nytt jag lärt mig om det svenska immigrationssystemet under det senaste året. Kanske för att jag haft mer anledning att stifta bekantskap med det än tidigare… I alla händelser. Nu har hustrun hastigt och lustigt blivit omslagsflicka eller något ditåt för Korta vägen i regi av Högskolan i Skövde. Och där finns dessutom en intervju med henne. Spännande…

TV. Det finns mer skräp än någonsin, men även mer kvalitetsdrama än någonsin. Och en del som kan kallas välproducerat guilty pleasure. Kort sagt; det finns mycket att välja mellan, inte minst i seriesammanhang och särskilt efter att vi lagt till HBO i digitalpaketet. På senare tid har följetonger som ”The Newsroom”, ”The White Queen”, ”Strike Back” och ”Master of Sex” blivit flitiga följeslagare hemma. I vissa fall har jag hunnit recensera dem på russin och i andra fall jobbar jag på det, när tiden räcker till…

Musik: Nyligen återuppväckte jag mitt sovande Spotify-konto och börjar inse fördelarna med att ha ett aktivt sådant. Den senaste tiden har jag börjat plöja igenom aktuella och åtminstone relativt senkomna releaser från bland andra Dream Theater, The Flower Kings, Kaipa, Steve Hackett och The Prog Collective, samt en del mindre färska men fascinerande verk såsom den första och enda skivan med hobbyprojektet Toy Matinée från 1990. Recensioner? Anden är villig men köttet är både svagt och upptaget med alltför mycket annat. Ojalá…

Och ja. Jag såg matchen igår. Cristiano Ronaldo gnällspikade sig igenom större delen av matchen, men är givetvis en hyfsat begåvad fotbollsspelare också och kan aldrig lämnas utan bevakning. Det är klart att det är lättare om man först stämplat motståndarnas målvakt för att skaffa sig konkurrensfördelar i straffområdet. Förhoppningsvis vaknar Zlatan (och hela svenska laget) till även offensivt i hemmareturen och ger oss ett osannolikt men välkommet under som gör nästa sommar till något att verkligen se fram emot…

Ännu en kvalfylld kväll…

yemenity2010 Okategoriserade , , , ,

Så var det klart för playoff i alla fall. Som så många andra ohälsosamt engagerade svenskar har jag följt härförare Hamréns adepters bravader i ett stundtals olidligt snabbt växlande tillstånd av spirande förhoppningsfullhet, uppgivenhet och en del hel del frustrationer däremellan. Jag har säkert åtminstone tänkt de där orden ibland, jag också – ‘avgå Hamrén’. Men trots allt vet det svenska landslaget i fotboll under hans både leende och lidande ledarskap hur man skapar lite extra spänning i våra liv.

Gårdagens högst betydelsefulla holmgång mot Österrike var inget undantag. Ni vet, om ni såg det själva. Under långa stunder såg Sverige (som i lite för många andra stunder i detta VM-kval med betoning på kval) inte alls ut som en elva värdigt ett världsmästerskap. Men inställningen, attityden, angreppsviljan och till synes även spelskickligheten lyftes med någonstans mellan 32 och 48 procent efter paus och det räckte. Men inte med bred marginal. Det kunde ha slutat med ett hjärtekrossande antiklimax i det absolut skälvande slutskedet, när någon övertänd blågul försvarare orsakade en frispark farligt nära eget straffområde, strax efter att ledaren, maestron och målgöraren Zlatan, som det heter, ‘tagit den där varningen’ som gör att han inte kan vara med i den sista kvalmatchen mot Tyskland men däremot inte riskerar avstängning i nästa eventuella slutspelsmatch.

Zlatan Ibrahmovic, som under tidigare år tydligen inte alltid statistiskt varit en tillgång för landslaget (märkligt nog) har nu varit en självklar stöttepelare och spjutspets i ett och låg bakom båda målen igår. Det direkt avgörande 2-1 knappt fem minuter före ordinarie speltids utgång var av den där närmast perfekta sorten som kan se slumpartat ut men som kräver väldigt väl utvecklad speluppfattning från åtminstone två spelare i samma tröjfärg. Det var väl ingen tillfällighet att inhopparen Kim Källströms långa lyftning hittade fram till just den världsklassforward som verkligen vet hur man tar ner långa lyftningar och tar sig fram i exakt rätt läge för att vinkla bollen precis i den riktning där motståndarmålvakten inte finns, men målburen fortfarande gör det. Vi såg liknande fenomen i den där osannolika bortamatchen mot Tyskland. Och påminner det inte en smula om det där för oss otroligt snöpliga spanska 2-1-målet mot Sverige i EM 2008, när vi trodde att matchen i princip var över och vi hade klarat en överraskande poäng mot blivande europamästarna? Ursäkta om minnet väcker sorg och förtvivlan även det, men sådant är livet. Inte bara i fotbollen.

Just det. Oavsett hur det går mot tyskarna i en nu mindre viktig match nästa vecka så väntar ett extrakval. Uppenbarligen kan vi där ställas mot allt från Frankrike och England till ett Island som numera styrs från bänken av en bister men slug taktiker som tidigare fört Sverige till ett par mästerskap. Inte dags att jubla för högt än, alltså…

Jo, tro det eller ej spelades fler matcher än vår under gårdagen. Snart sagt hela världen var igång och en del resultat var mer uppseendeväckande än andra. Israel kvitterade borta mot Portugal i slutskedet, vilket borde betyda att Sverige skulle kunna råka få möta även portugiserna i extrakvalet. Holland som redan vunnit sin grupp och hade kunnat fördriva tiden med meningslöst bolltrollande förnedrade i stället ett logiskt sett mer motiverat Ungern med 8-1. I det sydamerikanska kvalet klarade Colombia 3-3 hemma mot Chile i en kamp där båda slåss om slutspelsplatserna. Chile ledde med 3-0 i halvtid i Barranquilla, en soldränkt kuststad där colombianerna brukar förlägga sina hemmamatcher (jag har varit där en gång och det var verkligen… varmt). Ecuador, där jag arbetade i tre år, spelar i stället sina hemmamatcher på höjden i huvudstaden Quito, knappt tre kilometer över havet. Igår slog de Uruguay där med 1-0 och har också en bra chans att kvalificera sig till Brasilien nästa år.

Mexiko, min hustrus hemland, har för vana att alltid finnas med i VM, men den här gången har de haft mer problem än vanligt i kvalrundan. Laget som för några år sedan, under en kort och ganska misslyckade period, leddes av Sven-Göran Eriksson har bytt förbundskapten två gånger under pågående kvalspel och snubblat sig fram, men vann i alla fall igår hemma mot Panama med 2-1 efter visst besvär och avgörande mål i slutminuterna. Vi är inte de enda som kastas mellan hopp och… ja, ni vet.

Relaterat: Bittra österrikare och playoff-information från Aftonbladet. Intervjuer med Ibrahimovic med flera i Dagens Nyheter. Varierad VM-information från institutionen FIFAs egen officiella portal.

Från Hungerspelen till Homeland och häpnadsväckande helomvändningar – Film & TV 2012 i ett nötskal

yemenity2010 krönika , , , , , , , , , , , ,

Från Batman och Bond till en brutal Boss och så Berlinmiraklet som förvandlade besk bratwurst till svensk sommar mitt i senhösten. Rörliga bildmedier bjöd på kontraster under 2012. Film först: Mina tre i topp med motiveringar finns redan med på den gemensamma lista vi sätter samman på russin.nu, men här följer några ytterligare utvikningar och kandidater med fler förklaringar till varför de förtjänar en plats här. 

(Länkarna i anslutning till filmerna går till de i sammanhanget relevanta recensionerna av antingen mig eller någon av kollegerna på russin)

1. ”The Hunger Games” (regi Gary Ross). En domedagsdrypande men ungdomligt attraktiv dystopi, med både passionerade personligheter, äventyr i vildmarken och påtaglig cynism inför societeten i en möjlig framtida totalitär makts korridorer. Tillspetsat, inte helt nytt som idé men nästan helgjutet engagerande även för mig som inte läst böckerna bakom det bombastiska brutalspektaklet.

2. ”Mission Impossible: Ghost Protocol” (Brad Bird). Bond, Batman och andra tunga klassiska hjältar blev trots påfallande pondus och en del häpnadsväckande händelser frånkörda i action- och nagelbitarhänseende av agent Ethan Hunt med benäget bistånd av en uppfinningsrik trio assistenter i kamp med en psykopatisk – svensk. Yes, we can be bad too!

3. ”Miss Bala” (Gerardo Naranjo). Mexikos massiva interna motsägelser och komplicerade konflikter koncentreras på ett gripande, obehagligt sätt i skildringen av ett enskilt människoöde, där alla val blir omöjliga och ingen utväg verkar finnas när de djävulska hjulen bara fortsätter att rulla obarmhärtigt och envetet. Ingen dystopi utan en drabbande dysto-nu.

4. ”Skyfall” (Sam Mendes). Han ler betydligt mindre sällan än sina föregångare, men Daniel Craigs Bond har fått ännu ett mer än genomsnittligt genomarbetat manus att arbeta med och en sanslöst slug skurk att kämpa mot. Något för lång, kanske. Marginalanmärkning i en mäktig holmgång med moderlighetskomplex och svartsjukesymbolik inbakad. Och – vilken stram och stilfull titellåt av Adéle, dessutom.

5. ”The Dark Knight Rises”. Den är väldigt rejäl. Målmedveten, metodisk och massiv i sitt genomförande. Sista delen (?) i den definitiva Batman-trilogin har inte samma omskakande, oroande effekt som andra delen men väver ihop den större storyn regissör Christopher Nolan ville återge på ett imponerande sätt.

6. ”Machine Gun Preacher” (Marc Forster). Man kan tycka mycket om Sam Childers – eller inte alls. Eventuellt väldigt illa. Man kan säkert också diskutera hur väl filmen om hans engagemang i Afrika stämmer överens med verkligheten. Men den hade en sällsynt intagande, medryckande effekt på yours truly och skildrar en typ av hängivenhet som inte alltid frodas på film.

7. ”The Descendants” (Alexander Payne). Matt King (George Clooney) har en till synes helt acceptabel tillvaro på Hawaii, men en dag ställs allt på ända och han tvingas konfrontera det mesta han trott på…

8. ”Margin Call” (J. C. Chandor). Finanskrisen – hur började den egentligen? Här skildras ett tänkbart scenario mikrokosmiskt genom ett turbulent dygn på ett Wall Street-företag.

9. ”The Avengers”. Joss Whedon samlar ihop en överdos superhjältar och låter dem konfrontera inte bara en ondskefull motståndare utan även varandra.

10. ”Moonrise Kingdom”. Wes Anderson har alltid en lite bakvänd torr humor som bas, vilket kan fungera på till filmernas fördel och nackdel. Här har han nog gjort en av sina bästa insatser, om ett outsiderpar ungdomar som revolterar under ett scoutläger.

Kompletterande omnämnanden av olika orsaker: Ridley Scotts ”Prometheus” var underhållande och Noomi Rapace utmärkt i huvudrollen, men den eftersträvade ”Alien”-mytologin varken återuppväcktes eller vidareutvecklades på ett tillfredsställande sätt. ”The Hobbit”, Peter Jacksons återkomst i Tolkien-land, var storslagen på många sätt, men storyn är för enkel för att dras ut till nästan tre timmar. Egyptiska ”Cairo 678” var en positiv överraskning på temat sexuella trakasserier, visad på Göteborgs filmfestival förra vintern. Om nu listan verkar tyngas ner av alltför mycket allvar – vilket jag befarar att den gör – så hade jag i alla fall periodvis väldigt roligt åt nazister-på-månen-farsen ”Iron Sky” och Sacha Baron Cohens ”The Dictator”, två ojämna komedier med inslag av genialitet.

Tyngsta fallet för en legendar bör dock ändå vara ”Twixt”. Det märkligaste med gamle giganten Francis Coppolas senaste verk var inte att det gick direkt till DVD i Sverige, utan att det överhuvudtaget kom ut i sitt nuvarande skick. Hur man så totalt kan tappa sin ‘touch’ och känsla för vad som kännetecknar en historia värd att berätta, det är lite… sorgligt.

TV-serieformatet har ofta berömts för sin utveckling på senare år. Ja, det finns mer skräp än någonsin tidigare, men också fler guldkorn i gruset än det brukade göra. Här är några nämnvärda nedslag från det svenska kanalutbudet 2012:

”Boss” med Kelsey Grammer, formerly known as psykologen Frasier i komediserien med samma namn. I skepnaden som Chicagos borgmästare Tom Kane ger han ett avsevärt mer fruktansinjagande intryck, samtidigt som Kanes kamp mot en obotlig sjukdom ger den ofta hänsynslöse makthavaren nya dimensioner. SVT visar första säsongen sedan senhösten.

Trovärdigt till 100 procent? Troligen inte. Men ”Homeland” är ändå en rafflande drama-thrillerskapelse, just nu inne i slutskedet av andra säsongen på SVT. Temat är terrorism och infiltration, liksom psykisk obalans hos en del nyckelpersoner. Mer fakta finns hos SVT.

”Äkta människor” var en ovanligt intressant science fiction-serie med svenska mått, som jag skrev ett kortare inlägg om på russin förra vintern. Hubotar, artificiella människor skapade för att tjäna oss, börjar ta egna initiativ. Det är inte riktigt ”Battlestar Galactica”, men bra. Nu utlovas tydligen en fortsättning på den också. Även här kan SVT berätta mer.

Och snart börjar en ny omgång av ”Game of Thrones” på SVT också det. Fantasy-inramning med tidlösa teman som maktkamp och bedrägerier.

Komedier: Jag följer väldigt få sådana regelbundet numera, men en som tronar över genomsnittet de gånger jag ser den är ”Big Bang Theory” (Kanal 5), med sina obekvämt asociala men ändå någonstans älskvärda supernördar i centrum.

Nygamla serier på DVD: Efter önskemål från min fru, som inte sett den förut, började vi strax efter sommaren (vill jag minnas) se ”Lost” från start ända fram till det symboliskt sprängfyllda slutet, nästan skrämmande fort. Samtliga sex säsonger. För mig var det andra gången, men den håller fortfarande. Just nu plöjer vi igenom den två säsonger långa (eller alltför korta) ”Dollhouse” som jag också får chansen att värdera på nytt. Den är splittrad och kantades troligen av konflikter mellan skaparen Joss Whedon och TV-bolaget Fox, men sätter ändå osedvanligt många spännande tankar i rörelse. Och så nådde vi fram till den sjunde och sista rundan av det hyperrealistiska polisdramat ”The Shield” som knöt ihop sina viktigaste trådar på ett nästan chockerande obarmhärtigt men ändå logiskt sätt. Förresten, kommer någon ihåg ”Hemliga armén”, alltså originalet som producerades av BBC i slutet av 1970-talet och sändes i Sverige några år senare? Själv mindes jag delar av den ganska tydligt, men minnet friskades upp av att se de tre säsongerna som gjordes nu nästan 30 år senare. Motståndsrörelsen i det ockuperade Belgien smugglar undan brittiska flygare under andra världskriget i en följetong utan extrem effektbudget men desto mer påträngande personporträtt. Och just det, den följdes av parodin ”Allo Allo” som blev mer långlivad och älskad av eftervärlden, men historien har inte alltid rätt. I alla fall inte som den tolkas i varje enskild era… Sanningen om vilken av serierna som egentligen är mest minnesvärd kommer att uppenbaras på den yttersta dagen. No doubt.

Mer osorterat eterstoff:

Satirikerna Jon Stewart och Stephen Colbert rumsterar vidare på Comedy Central, men tyvärr alltför sällan i den svenska kanalvarianten. Tur då att man kan hänvisa till deras kanalens officiella hemsida för både hela avsnitt (de senaste i alla fall) och flera utdrag ur innehållet.

”Världens händelser” (SVT) ger spännande snabbkurser i modern historia, såsom militärkupper och dess motsatser i länder som Grekland, Spanien och Pakistan – med flera.

Upphämtningen mot Tyskland i VM-kvalet innebar kanske årets häftigaste och mest osannolika TV-halvtimme överhuvudtaget. Det handlar alltså om fotboll. Ett av världens bästa landslag leder med 4-0 men lyckas tappa allt – mot Sverige. Minns statsminister Reinfeldts upprymda reaktion på hedersläktaren i Berlin efter Rasmus Elms avslutande fullträff på tilläggstid. Kollegan Angela Merkel var aningen mer dämpad. Sammandrag finns i flera klippningar på YouTube.

Relaterade länkar: Synpunkter på filmåret som gick från Gareth Higgins, som bland annat skrivit den filmanalytiska boken ”How Movies Helped Save My Soul” (Relevant Books, 2004. Med eftertryck rekommenderad av mig). Kritikern Roger Ebert är nästan en legendar i egen rätt. Hans bedömning av 2012 års bästa filmer påminner mig om hur mycket jag inte hunnit (som ”Argo”, hans nummer ett) eller ännu inte haft chansen (som ”Lincoln”) att se. Man kan även roa sig med motsvarande rangordning från James Berardinelli, som jag läste flitigt för några år sedan, men inte lika intensivt numera. Han sätter ”Looper” högst av allt.

Tidskriften Paste nöjer sig dock inte ynka tio utan drar till med de 50 finaste och viktigaste filmerna från året som gick utan att världen gick under. Ur urvalet: på plats 43 huserar ”Blue Like Jazz”, en lågbudgethistoria med existentiella frågor på tapeten och än så länge svår att få tag i här. Men jag jobbar på det… Nummer ett enligt Paste? ”Life of Pi” av den nästan alltid sevärde Ang Lee, före Kathryn Bigelows terroristjägarthriller ”Zero Dark Thirty” och tidigare nämnda ”Moonrise Kingdom”.

Och så inte minst den välbesökta och informationsspäckade Internet Movie Database som sammanfattar året med hjälp av sin statistik om årets filmer, TV-serier och rollprestationer, med mera.

James Bond fyllde för övrigt 50 år som fiktivt fenomen. Det firades bland annat av Sveriges Radio.

Vilka var årets skrämmande reklamfilmer? Och de bästa i sitt slag? AdWeek tycker till i båda fallen.

På sportspaning i ett gul(d)svart hav i Borås

yemenity2010 reflektion , , ,

Ja, det har hunnit gå ett par veckor sedan dess. Men en av höstens trevligare upplevelser var en tur till Borås och avslutningen av årets allsvenska. Hur länge sedan var det som jag senast varit på allsvensk fotboll en vivo y directo? Vågar knappt räkna efter, men det är flera år. Och då (det vill säga senast det begav sig, om jag minns rätt) som nu var Åtvidaberg inblandat. Som uppväxt i Östergötland, strax sydöster om Linköping föll det sig naturligt att välja just ÅFF som favoritlag i slutet av 1970-talet, även om de knappast rosade marknaden längre efter de feta Facit-sponsrade åren, utan snarare kämpade för sin överlevnad i högsta serien. Det blev inte bättre sedan, med en lång ökenvandring (eller kanske snarare mer sannolik utveckling, med tanke på hemmahörandet på en liten ort och begränsade resurser). I nästan 30 år huserade laget i seriesystemets divisioner under Allsvenskan innan de tog steget upp igen från Superettan 2009. Sejouren 2010 blev kort, men de kom igen och den här gången var kontraktet säkrat redan innan sista omgången.

För mig var därför matchen i Borås en mer avkopplande upplevelse än för flertalet av publiken på den fullsatta arenan, där dagens stora fråga var om hemmalaget skulle kamma hem guldet eller inte. Med andra ord, själv höll jag en något lägre profil på läktaren. Inte för att Elfsborgs publik är kända som huliganer, men det var ändå deras fest i första hand… Eller fest med frågetecken. Det kunde gå snett, även om stämningen i förväg skvallrade om en i stort sett redan säkrad och firad seger. Oavsett om ÅFF i somras faktiskt tvålade till de gulsvarta med 5-1, så talade det mesta för en bekväm hemmaviktoria och defilering mot förstaplatsen.

16 000 på läktarna, av vilka den officiella ÅFF-klacken nere vid ena kortsidan såg ut att bestå av högst ett 30-tal tillresta supportrar, som en blå fläck i ett gulsvart gungande hav. Ibland mystiska melodival från hemmaklacken – ”It’s a Heartache”, Bonnie Tylers gamla slagdänga – ska det vara kampsångsmaterial? Tät atmosfär. Regelbundna rapporter från matchen AIK-Malmö förstärkte glädjeruset i Borås eftersom AIK gav en hjälpande hand med sin seger mot enda kvarvarande guldkonkurrenterna. Elfsborg själva tog ledningen i första halvlek och såg ut att lufsa hem tre poäng, men fick mot slutet otippat nog ägna sig åt riskminimering för att undvika en oväntad förlust. Eller, jag ser ju inte det här med helt objektiva ögon… Men visst hördes det besvikna kommentarer på väg ut från arenan, trots festligheterna som följde. ‘Varför gick de inte in på allvar för att vinna på slutet?’ och så vidare.

Gästerna hade hållit uppe spelet väl i första halvlek, men hemmadominansen resulterade i ett mål och ett till synes stadigt kopplat grepp. Efter paus blev övertaget än mer markerat för blivande mästarna, men kanske slappnade spelarna av, som tyskar i ett VM-kval… En dryg kvart före slutet stack ÅFF upp och droppade in  kvitteringen genom Viktor Prodell. En serie hörnor och mycket spel på östgötarnas planhalva gjorde ändå jobbet för hemmalaget, medan AIK utförde sin utlovade plikt på annat håll. Trots upprepade uppmaningar från speakern att hålla sig borta från gräsmattan och låta bli att smälla av fyrverkeripjäser var det ungefär precis det som hände efter slutsignalen. Konstgräsplanen invaderades av firande fanskaror och några rökbomber briserade. Pokalen var på plats och delades ut, medan Åtvidaberg ordnade en snygg avslutning på sin egen säsong. Alla närvarande nöjda i stort sett? Jag tror det.

Medicinskt experiment bakom miraklet?

yemenity2010 nyhetskommentar ,

Några dygn senare undrar jag fortfarande. Hände det verkligen? Antagligen inte. Chansen att det ska kunna hända är ju, för att travestera Tage Danielssons Harrisburg-monolog, ”försumbar”. Det går helt enkelt inte att hämta in ett fyramålsunderläge i fotboll. På en halvtimme. Mot Tyskland. I Tyskland. Efter en monumental mangling i första halvlek och en hel nation (eller åtminstone en halv) resignerat suckande, ‘ja ja, vi siktar in oss på nästa match i vår och en andraplats i gruppen, i bästa fall. De här drivna deutsch-boysen är helt enkelt ett nummer större’. Och så lyckas nyinsatte Källström med ett inlägg och Zlatan med en nick. Ett olycksfall i arbetet för hemmalaget och lite, lite återvunnen värdighet för Sverige. Det kanske inte blir en klassisk katastrof i alla fall. Inte tvåsiffrigt. Själv hade jag så dags twitter-sarkasmerat om att Bosse Hansson kunde vara en möjlig inhoppare för att få in mer rutin i laget…

Men uppenbarligen kan ett mer slumpartat mål som Lustigs snabba uppföljare och reducering till 4-2 göra även självsäkra värdsklasspelare en aning nervösa. De tappade spelet, hade lämnat över initativet och kunde inte ta tillbaka det. Faktum är ju att svenskarna inte bara skakade fram tillräckligt många chanser för att till slut kvittera, utan hade ett par lägen till att komma dithän tidigare. Nu är det faktum att det dröjde ända till slutsekunderna bara symtomatiskt för matchen och gör upplevelsen ännu större i minnet. För där kan den här fullkomligt sinnesvidgande  drabbningen stanna längre än det mesta man sett i sportens värld, någonsin.

Teorier? Stora snillen försöker förklara varför det hände. Jag har bara en till hypotes att pröva; kan det hela ha handlat om ett experiment med inblandning från läkemedelsbranschen? Säg att ett av de stora bolagen med säte i, säg Schweiz, fick för sig att dopa hemmalaget i den första halvleken och gästerna i den andra för att se hur det slog ut – med eller utan spelarnas vetskap? Och vad var mirakelmedicinen i så fall? Red Bull spetsad med en ny form av centralstimulerande hybrid sammansatt av substanser som inte provats ut fullständigt och därför inte kan klassas som lagliga ännu? Som sagt, det är det bästa alternativa scenario jag kan erbjuda. Eller bästa, kanske snarare minst upplyftande men minst försumbara förslaget…

…efter en match där jag efter en timmes trubbel tänkte att ‘synd att jag faktiskt är så intresserad av fotboll – livet skulle vara mer avslappnande utan’. En halvtimme senare tyckte jag, liksom förmodligen flera andra som sett förvandlingen, synd om dem som inte är det. Intresserade.

Det som redan dubbats till ”bragden i Berlin” har uppmärksammats även av brittiska tidningar (”Swede it and weep” vitsade The Sun, ”troligen den mest osannolika matchen under hela kvalspelet” spekulerade The Independent) liksom av gamle stjärnan Gary Lineker som uppdaterat sin gamla devis om att fotboll alltid slutar med tysk seger. Erik Hamrén erkänner att matchen började som en ren utskåpning och en psykolog ser lärdomar att dra av det som hände på planen. Tyska tidningar å sin sida talar om ”vansinne”. Och vad ska de säga? Nu har de och de tyska spelarna väl ett drygt halvår på sig till nästa kvalmatch att grubbla över hur det kunde börja så utomvärldsligt och sluta så uruselt. Ett långt halvår, kan man tänka.

The Mourning After…

yemenity2010 nyhetskommentar , ,

Zlatan fick fel. Det blev stolpe ut – igen. Tydligen årets trend för det svenska landslag som under Erik Hamréns ledning genomgått en ansiktslyftning offensivt, men inte alltid täpper till bakåt… Men det där har mer vetande personer redan hunnit älta några varv offentligt, inte minst under de nattliga timmar som förflutit sedan ännu en svensk medaljdröm krossats. Om de flesta av oss nu hade en sådan. Möjligheten att avancera från det här gruppspelet fanns i alla fall, eftersom de två lag vi nu förlorat mot egentligen inte varit så mycket bättre. Just det, egentligen, igen. England är av tradition charm- och ganska fantasilöst men ibland effektivt och igår lyckades de tillräckligt med det senare för kamouflera de två andra svagheterna.

Att jag sedan Tipsextra-tiden har Manchester United som engelskt favoritlag och att det var Uniteds underbarn Danny Welbeck som avgjorde hör inte hit just nu. Igår representerade han fienden. Och fienden hade flyt. Om de fortsätter få stolpe-in-syndromet på sin sida och dessutom får fart på den tidigare avstängde men till nästa match tillgänglige Wayne Rooney igen så kan de gå oförskämt långt, på ren vilja och vinnarinstinkt. Men ta hem hela EM? Efter Frankrikes fasta framträdande mot Ukraina är det väl snarare de som kan hota Spanien och Tyskland om titeln, som styrkeläget ser ut just nu. Men sådana förhållanden brukar som bekant förändras med turneringars gång.

Själva ska vi nog trots allt låta Hamrén försöka få mer ordning på sin vision för svenska landslaget. Firma Lars-Tommys första mästerskap år 2000 var ju heller ingen direkt succé. ‘Det är bara ett spel’ – ja, ni vet. Fotboll är ett spel. Men det är inte så bara. Idrott går ut på engagemang och nu är tid för sorg och sympati för fallna kämpar en stund. Särskilt för Olof Mellberg, som höll på att nästan egenhändigt välta de stolta men i eget straffområde synligt sårbara storbritannierna över ända med sitt ett-och-ett -halva mål. Synd, på många sätt. Även för att britterna nu kan spela på resultatet mot Ukraina. Visst hade det varit mycket roligare att se dem piskade att vinna mot hemmanationen, som fortfarande har hopp om avancemang men för detta måste slå hål på Cruel Britannia och inte släppa till som… Sverige.

Mer om matchen ur olika vinklar enligt Al Jazeera English, brittiska tyckare och matchstatistik på BBC. DN-krönikören Johan Esk hävdar att Hamrén har en framtid på posten och kollegan Mats Olsson på Expressen hyllar inställningen mot England i en ”märklig match” mellan ”två lag som sköt från höften”.

Attack of the eighties?

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Tre minuter av zlatanisk eufori, följt av sju minuters Shevchenko-chock. Nej, Sveriges EM-öppning mot värdnationen Ukraina blev ingen succé för oss i alla fall. Nu får vi istället hoppas på att övermodiga britter och fransoser kallt räknar med Sverige som just uträknade och lätta offer, varefter ett elakt markeringsspel och någon enstaka snabb kontring resulterar i ett oväntat ledningsmål som sedan bevakas med näbbar och klor och mot all sannolikhet håller i 90 minuter. Som för danskarna. Visst är det kul med knallar, även om Holland är ett uppenbart bättre lag än Danmark – egentligen. Men egentligen behöver inte betyda så mycket när det väl gäller. Och visst var Portugal värda minst en poäng mot Tyskland, i en match där två bra lag tog ut varandra alltför länge, innan det till slut tände till. Polen och Grekland är väl å andra sidan inte värda några poäng utom just mot varandra, av premiären att döma. Men polackerna gör i skrivande stund en tapper insats mot ryssarna, så jag kan ha fel… Italienarna har ryckt upp sig igen och ser ut att lyckas bättre än de senaste mästerskapen, att döma av den taggade insatsen och oavgjort mot Spanien.

För Sveriges del kan det här tråkigt nog bli en repris av EM 2000, då vi började med en förlust med just 2-1 mot just en av värdnationerna, Belgien, som verkligen inte var någon av de mer skräckinjagande motståndarna på papperet. Eller i verkligheten heller. Det stannade vid en poäng och utslagning efter gruppspelet. Men för att få ännu mer perspektiv kan vi ju gå tillbaka till 1980-talet, då Sverige aldrig kvalificerade sig till ett enda mästerskap. Vilket leder osökt in på…

….”The Eighties”. Den nya serien i SVT om 1980-talets musikaliska klimat verkar lovande, även om första avsnittet kunde tyckas lite begränsat i sitt fokuserande på Depeche Mode som representant för hela syntgenren, kontra hårdrocken – men visst fanns det roliga iakttagelser och inte minst att genrerna som först var som olja och vatten och skapade vi-eller-dem-känsla på framförallt skolgårdar runtom i landet, senare löpte samman i vissa fall. Decenniets musikaliska palett blev efterhand mer flexibel, spännande och eklektisk. Men pionjärerna som skapade konfrontationerna bidrog själva med nya grepp som sedan kunde mynna ut i andra intressanta kombinationer när klimatet så tillät. Vi som växte upp då kommer ihåg… och program som det här väcker även en del glömda minnen, eventuellt förträngda, till liv. En viss sociopolitisk kontextualisering förekommer också i programmet. Ronald Reagans intåg som president, Björn Borgs femte Wimbledon-titel och mordet på John Lennon fladdrade förbi i introduktionen som logiskt nog började med året 1980.

Depeche Mode var aldrig mina största favoriter i de årens populärmusikaliska utbud, som i radion framförallt filtrerades genom Kaj Kindvalls ”Poporama”-försorg (senare ”Tracks”). Ett tag hatade jag dem nästan, men jag kan se storheten i främst deras senare produktioner, sent 1980- och tidigt 1990-tal, lättare nu. Den utpräglat syntetiserade idiotpop som inledde programmet i fredags och innebar deras genombrott, den har åldrats betänkligt. Men tekniken var inte var den är nu, bör betänkas. Persondatorer? En del av de synthesizers som brukades av pionjärerna för 30 år sedan var väl inte ens polyfona. När man verkat i grundskolebranschen som jag gjort det senaste året, och möter svenska tonåringar varje vecka inser man om inte förr att dessa aldrig varit med om en verklighet utan datorer, utan internet. De orkar inte ens reagera nämnvärt chockerat över sakernas tillstånd i forntiden, när de blir upplysta om det.

– Vi använde datorer under en enskild lektion under hela min gymnasietid. Gul text på svart botten. Väldigt avancerat då. Nästan science fiction för oss.

– Oh. OK.

Och varför skulle de det? Det är ju helt enkelt för osannolikt. ”Try telling the kids today about these things and they won’t believe you” som slutrepliken lyder i Monty Python-sketchen ”Four Yorkshiremen”.

Min egen internetdebut tilldrog sig på en kortkurs för journalister när jag var 28 år. Om man inte räknar med den där gången under journalistutbildningen, någon gång våren 1992, då vi hade ämnet ‘databassökning’ och leddes in i en helt ny värld, som skulle dröja några år med att fullt manifestera sig… Men så dags hade i alla fall persondatorerna kommit in som ett element i tidningsbranschen. Däremot tror jag att vår kull på Södra Vätterbygdens folkhögskola (alltså tidigt 1990-tal) kan ha varit några av de sista i sitt slag att spela in radiointervjuer med kassetter (eller gigantiska Nagra-bandspelare) ute på fältet för att sedan redigera resultatet på rullband.

Ja, som Proust noterade kan enstaka syn-, hörsel- eller doftintryck leda tankarna långt tillbaka och öppna stängda dörrar där du minst anade det. Låt se vilka andra portar till det dunkla förflutna som kan slås upp på vid gavel om jag fortsätter följa ”The Eighties”. Man kan utan nämnvärd profetisk gåva förutsäga att namn som Twisted Sister, Prince, Duran Duran, Little Steven, Bob Geldof, Madonna och givetvis Michael Jackson lär vädras under de väntande veckorna. One down, nine to go…

Programmen kommer att finnas ute på SVT Play under en begränsad tid.

För övrigt… har en ny säsong av ”Pop och politik” inletts i P4. Jag får påminna mig själv om det, eftersom jag närmast slaviskt är inställd på P1 i princip året runt numera.

Citatet: ”Våra fans byts ut hela tiden. Den enda gruppen vi inte når är tonåringar, för tonåren är den enda tiden i livet då man tror att man är vuxen”. Leif Walter, drivande kraft i barnunderhållningsbandet Mora Träsk, intervjuad i tidskriften Filter /juni 2012 av Christopher Friman.

Och har ni sett den här samlingen klassiska fotografier från konflikter och andra världsomvälvande händelser?