Jojk to the World – Melodifestival kapitel 3

yemenity2010 reflektion , , ,

Kort sammanfattning: Del tre av årets melodifestivaltelenovela var generellt mer upplyftande än del två, relativt sett. I det femhövdade sällskap där vi tillbringade kvällen försökte vi man- och kvinngrant gissa finalister och andrachansister efter att ha hört samtliga bidrag, men innan den första röstningsomgången var avslutad. Inga hundraprocentiga tips, direkt. Själv lyckades jag få in de fyra som gick vidare, men trodde på Kristin Amparo som direktfinalist i stället för Jojk-Jon Henrik.

Ellen Benediktsson ”Insomnia”. Omdöme: ** av *****.

Elektropop à la ”Euphoria”. Svart läder på scen. Slipat men en smula sterilt.  Utslagen.

Kalle Johansson ”För din skull” **

Drömsk pojkbandspop med stadig puls men hämmad av en överdos mellanmjölk i sitt DNA. ”Händerna i luften”-vibrationer som bonus. Utslagen.

Andreas Weise ”Bring Out the Fire” ***

Robbie Williams genom Bros genom John Farnham? Slight funk, liksom. Bra tryck. Oväntat tilltalande sound. Låten saknar det lilla extra – men det svänger. Till andra chansen.

Andreas Johnson ”Living to Die” **1/2

Avdelningen suggestiva ballader med dramatiska hjärtslag i botten. Rätt elegant paketerat, men också fast i en ganska trång väst. Saknar C-vitamin. Utslagen.

Isa ”Don’t Stop” **1/2

Startar som en vandrande kliché, men räddar en hel del med klatschigt korus och kameraflirt. Till final, vilket inte var någon större sensation.

Kristin Amparo ”I See You” ***1/2

A cappella-inledning, piano diskret inträdande men mer pompa och ståt i klimax på en soulballad med starkare personligt tilltal än genomsnittet, liksom röstekvilibristik utöver det vanliga. Till andra chansen.

Jon Henrik Fjällgren ”Jag är fri” **1/2

Från Colombia till sameland och hit. Jojk genom djungeltrummor och en definitivt originell visuell scenframställning. Kuriosa eller klockrent finalmaterial? frågade jag mig efter första framträdandet. Det blev det senare.

Försök till förutsägelser om filmpriser i natt…

yemenity2010 puff ,

Borde jag försöka lista ut vilka som kommer att belönas med Oscar™-statyetter i natt, med tanke på hur få av de verkligt viktiga filmerna i kväll som jag sett själv ännu? Nej. Tänker jag, mot alla former av bättre vetande, göra det ändå? Ja. Här är förutsägelserna, som jag troligen inte kommer att vilja kännas vid imorgon, inklusive enstaka försök till argument som främst bygger på rykten och andras bättre vetande… (Fortsättning följer på russin.nu)

Mariette och Magnus mosade motståndet i Malmö

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Det drar ihop sig till tredje vändan. Den första såg jag inte. Den andra, jo. Några senkomna kommentarer om förra lördagens kombattanter i Malmö innan de nya pretenderna drar in i rampljuset. Som ett litet experiment i verbal självsanering försökt jag begränsa beskrivningarna till tre ord per bidrag. De gjorde kanske inte hela det nödvändiga jobbet, men det blev ungefär så här:

Linus Svenning ”Forever Starts Today”: Danmark 2013. Dramakitsch. (Betyg ** av ***** möjliga)

Emelie Irewald ”Där och då med dig”: Stram. Elegant. Händelselös. (**1/2)

Samir & Viktor ”Groupie”: För. De. Yngsta. (*1/2)

Neverstore ”If I Was God for One Day”: Bredbent. Beige. Bombar. (*1/2)

Marie Bergman & Sanne Salomonsen ”Nonetheless”: Melodisk. Rutinen. Regerar (***)

Magnus Carlsson ”Möt mig i Gamla stan”: Sval, sofistikerad Stockholmsdisco (**1/2)

Mariette ”Don’t Stop Believing”: Beslöjad. Bombastisk. Behaglig. (***)

Rutin i alla ära. Någon form av akut hook hade troligtvis hjälpt veteranerna Sanne & Marie på traven, i stället för att som nu hamna sist. Tyvärr, fel forum för den här mogna AOR-balladen. Klatschigheten var i stället vapnet för en annan veteran, Magnus Carlsson som gick direkt vidare till final ihop med stjärnskottet Mariette. Ingen total katastrof, med andra ord. Jag var rädd att ”Groupie” hade en autostrada till Globen (eller var nu finalen hålls i år). Men hur många grundskolebarn går nu och gnolar på det bidraget utan att inse den ekivoka undertexten? Eller, med den mediala impregnering som gäller nu, väl medvetna om just dubbeltydigheten? Den duon får i alla fall en andra chans tillsammans med Linus.

Bästa bidraget överhuvudtaget var annars programledarparet Robin Paulsson och Sanna Nielsens lika tvetydiga ode till skånska Åkarp i form av en rap med en refräng som, påminde min fru, påminner inte så lite om Alicia Keys hyllning till New York i ”Empire State of Mind” (2009). Hon, min fru alltså, lyckades också betydligt bättre än jag med att förutse vilka som skulle vidare till final respektive uppsamlingsheat. I princip hundraprocentig utdelning. Själv är jag ganska glad över att ha haft en smula fel, åtminstone i ett avseende -– se ovan.

För övrigt skriver jag de här raderna ackompanjerat av Bob Dylans 30 år gamla album ”Empire Burlesque”, som knappast tillhör de verkliga, superstrikta heläkta dylaniternas favoriter ur hans digra katalog. Men jag räknar mig nog inte till den gruppen. Framförallt ”When the Night Comes Falling from the Sky” väcker nostalgin till liv för egen del. Och ja, det finns på Spotify.

On to the next round, liksom. I kväll tävlar tydligen två artister födda i Cali, Colombia. Mot varandra. Bara en sådan sak.

Stort sound och stora gester med pånyttfött Simple Minds

yemenity2010 skivrecension , , , ,

I år är det som bekant år 2015 AD. Det betyder bland annat att det är 30 år sedan ”Once Upon a Time” släpptes, det kanske bästa album new wave-profeterna från Old Scotia gjort sig skyldiga till. Om ni frågar mig. Det behöver ni inte göra. Andra skulle säga ”New Gold Dream”, ”Sparkle in the Rain” eller kanske några av de tidiga postpunk-, alternativt arthouseinfluerade tidiga produkterna som jag själv utforskat rätt sparsamt. Nej, det var snarare där i det tidiga 1980-talet jag hittade dem, och i mitten av samma decennium kunde jag erkänna att jag gillade vad de gjorde. Kanske var det något med den ytligt sett smygdekadenta, industriestetiska inramningen som gjorde dem lite lagom suspekta under mina tidiga tonår där min frikyrkliga omgivnings i vissa fall aningen inskränkta kulturkodex satte sina spår. Kunde de rentav vara diskreta demondyrkare, som så många andra kolleger i branschen ansågs vara i delar av de kretsar jag just nämnt? Nej, det kunde de ju inte. Och låtar som ”Glittering Prize”, ”Promised You a Miracle” och ”Up on the Catwalk” var svåremotståndliga.

Sedan utvecklades Jim Kerr & co genom medlemsbyten och ödets finger till ett av epokens storstilade arenaband. De dök upp överallt där stora scener samlade de stora namnen, och samtidigt blev deras framtoning alltmer öppet världstillvänd; Amnesty-, Greenpeace– och Mandelakramande – vilket jag absolut inte såg något nedsättande i. De behöll glöden decenniet ut, men började falna under det nästkommande, långsamt men obevekligt. Jag tycker fortfarande att album som ”Real Life” och ”Good News from the Next World” har sina existensberättiganden, men sedan följde något slags åtminstone halvökenvandring där den skarpa profilen började bli suddig i kanterna och deras vision för framtiden verkade väldigt oklar. Ålderstecken? Bandmedelålderskris? Det råder väldigt delade meningar bland gruppens trots allt ganska eklektiska beundrarskara när och hur deras stora kriser egentligen tilldragit sig. En del skulle säga att de sålde ut sig ungefär vid den punkt där jag ser deras höjdpunkt.

Och så där har det hållit på. Har de pensionerat sig eller inte? Vilka är kvar i sättningen, om några? Vad vill de nu, vilket sound gäller nästa gång? Vad innebär ”tillbaka till rötterna” i deras fall? Med jämna mellanrum har de i alla fall blixtrat till och visat mer än bara pliktskyldiga livstecken. De senaste albumen som släppts har jag mer strölyssnat på utan att bli helsåld, men det allra senaste är oväntat genomarbetat och upplyftande. Det vill säga det här. Framförallt är det något med den inneboende energin som lyser igenom. Kompositionerna håller varierande kvalitet (som de egentligen alltid gjort). Det krävs en tydlig viljeyttring från de här 50-plus-herrarna för att väcka till liv det de en gång gjort sig kända för. När de utstrålar passion och kombinerar det med precision. Som de faktiskt gör nu till en grad jag inte trodde de var mäktiga längre.

Bara en sådan sak som att de gör en cover av The Calls upp till kamp-anthem ”Let the Day Begin”, med mer synthesizerprofilering än originalets gitarrhackande. Ett original som nu faktiskt har ett kvarts sekel på nacken, men representerar något av det bästa från sin era. Om jag minns rätt var de två banden ganska nära bekanta och periodvis turnépartners under guldåren. I övrigt finns här åtminstone en handfull kraftfulla, pådrivande stycken med en mystisk ådra pulserande under den glansiga ytan där gitarrer och klaviaturer balanseras snyggt, smakfullt och långtifrån lealöst. Titellåten lever just mycket på den där kraften och urladdningen i ett korus som vill krossa allt motstånd på ren pondus, medan exempelvis ”Kill or Cure” och ”Concrete and Cherry Blossom” (lysande titel, förresten) lever mer uttryckligt på sina melodislingor. Det envetna obevekliga tuggandet och tunggunget i ”Midnight Walking” sätter även standarden på ett tidigt stadium.

Liket lever. Inte bara lite lagom. Det finns alltid mer att önska och visst lyser en del av de gamla bristerna igenom ibland, med monotona partier och ett par refränger som känns en smula antiklimaktiska, men det är uppfriskande att gubbarna inte skäms för att plocka fram ett sound som skvallrar om hur och när de slog igenom, och som fortfarande har en suggerererande stämningsskapande effekt i sig självt. ”Broken Glass Park” är nästan skrattretande 1982-ish i sin utformning, men vad skulle vara problemet med det?

Recenserat: Simple Minds ”Big Music” (2014). Avlyssnat från Spotify, där skivan finns i två versioner, av vilka den så kallade De Luxe-upplagan bjuder på sex extraspår, bland andra covers av Patti Smiths ”Dancing Barefoot” och The Doors ”Riders on the Storm”. 

Relaterat: Min lista över 1980-talets bästa album, där ”Once Upon a Time” landar på plats nummer fem. Diskografi från AllMusic. Basfakta om albumet från Wikipedia.

Allt annat än andefattigt med Al Andaluz Project

yemenity2010 skivrecension , ,

Ibland studsar man av små tillfälligheter – och numera även virtuella rekommendationer – in på nya okända domäner. ”Om du gillar det här, så…” ledde mig till Al Andaluz Project via, i det här fallet liksom en del andra, Spotifys tipsarsystem, som ofta gett mig förvånansvärt följvärda ledtrådar i musiklandskapet. Credit where credit’s due.

Spännande, svårbeskrivligt, språkförbistrat. Medlemmarna kommer från olika länder och skiftande bakgrunder. Konstellationen bygger på dels tyska medeltidsinspirerade bandet Estampie med Sigrid Hausen och Michael Popp i spetsen, spanska L’ Ham de Foc samt några marockanska musiker. Att hitta detaljerad information är lite svårare än vad det borde vara, men kombinationens hemsida (än så länge bara tillgänglig på tyska, som jag icke behärskar tillfullo) anger namn som Mara Aranda, Iman Kandoussi, Ernst Schwindl och Aziz Samsaoui bland övriga instrumentalister och vokalister. Något som klingar bekant? Hur aktuell och komplett den uppställningen är vågar jag inte svara på.

En recension från The Guardian avseende skivan ”Al Maraya” från 2010 beskriver syntesen som en blandning av kristna, arabiska och sefardiska judiska musiktraditioner. Tonspråket är följaktligen samplat från såväl Sydeuropa som främre Orienten och Nordafrika. Och kanske mer ändå. Lyriskt länkar man samman spanska med latin (visst är det?) och tydligen även ladino, ett idag sällsynt språk med rötter i Spaniens judiska minoritet före deras förvisning därifrån 1492. Resultatet är till synes tidlöst och eklektiskt, knappast förbi bäst före-datum. Jag har försökt samla mig till en recension under en längre tid, men inte lyckats fånga intrycken i ord på ett tillfredsställande sätt. Jag vet inte om det här borde kallas en recension. Men ta det som ett tips, för all del!

Här frammanas medeltida borgar, slott och kojor. Ödsliga hedar och ökenlandskap, transportleder där kulturer krockar och korspollineras. Renässanskaraktär av det röjigare slaget. Det är som helhet allt annat än andefattigt.

Recenserat: Al Andaluz Project ”Salam” (2013). Från Spotify. 

Diskografi för Al Andaluz Project på Allmusic

Video till sången ”Morena”

15 festivalfavoriter från förr

yemenity2010 lista ,

Filmfestival i Göteborg. Det har blivit några vändor dit ner genom åren. Just i år har jag på grund av arbete och en del andra orsaker inte hunnit med att se något alls. Möjligen, med lite tur, kan det bli någon enstaka visning under den sista helgen som inletts nu, men ibland går inte allt som man planerat. Däremot inser jag att det finns en hel del att se tillbaka på från åren kring millennieskiftet och framåt. Och vad har varit mest minnesvärt? Jag gör ett försök att ringa in mina högst personliga festivalfavoriter och begränsa dem till 15 stycken. De flesta finns recenserade på russin.nu (se länkarna). Några av dem kan vara aningen utmanande att få tag i, men kanske just därför värda att påminna om. Fler förnämliga filmer har premiärvisats här och sedan gått vidare till andra forum, men här har jag begränsat mig till filmer jag själv sett just på Göteborgs internationella filmfestival och ingen annanstans – här i alfabetisk ordning. Produktionsår respektive festivalvisningsår visas inom parentes.

 

Across the Universe (2007, GIFF 2008). Modern musikal! Byggd på Beatles bästa bitar, och ett blixtrande bildspråk av regissören Julie Taymor som brukar imponera på det visuella området när hon med ojämna mellanrum ger sig på filmskapande.

Bowling for Columbine (2002, GIFF 2003). Michael Moores miljonpubliksamlande dokumentär behöver kanske ingen närmare presentation. Att se den på en fullsatt Draken i Göteborg bidrog dock till en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Chaos and Desire (2002, GIFF 2002). En eventuellt faroframkallande flodvåg kan vara på väg mot den kanadensiska kusten i den här lågmälda men laddade dramathriller. Seismologer, sömngångarbarn och skrattsaliga nunnor i ledande roller.

The Descendants (2011, GIFF 2012). Trubbel i paradiset med en medelålderskrisande George Clooney på Hawaii. Träffsäker tragikomedi av Alexander Payne.

Dreamgirls (2006, GIFF 2007). Jomen, ännu en modern musikal ska väl kunna få plats också? Den sanna, osminkade historien om The Supremes karriärkurva, eller inte alls, beroende på vem man frågar. Ungefär. Vi lämnar det ämnet tillsvidare. Det svänger i alla fall.

Frost/Nixon (2008, GIFF 2009). Avgången president intervjuas av påstådd lättviktare i politisk-journalistiska sammanhang. Det har hänt i verkligheten. Rejält kostymraffel av Ron Howard.

How Harry Became a Tree (2001, GIFF 2002). Irländsk skröna späckad av svart humor om en man besatt av tanken på skaffa sig en rejäl fiende i hembyn. Alltid pålitlige Colm Meaney i huvudrollen borgar för att konceptet inte direkt kraschlandar i praktiken.

Inside Job (2010, GIFF 2010). Vad orsakade den Stora Finanskrisen 2008, vilka var mest ansvariga och varför tycks ingen av dem behöva bestraffas för det? Några av nyckelfrågorna i Charles Fergusons distinkta dokumentär med Matt Damon som sammanlänkande berättare mellan de avslöjande intervjuerna.

Låt den rätte komma in (2008, GIFF 2008). Tomas Alfredsons vampyrthriller efter roman av John Ajvide Lindqvist premiärvisades på festivalen, för att sedan dröja med sin ’riktiga’ premiär i ett obegripligt antal månader. Följt av internationellt segertåg och en amerikansk nyversion. Jag borde ha använt rubriken ”Blod och eld” i min recension, men efterklokheten är som vanligt svårslagen av förklokheten.

Magdalenasystrarna (2002, GIFF 2003). En av de ilsknaste filmer jag tror mig ha sett, framförallt i betydelsen bakomliggande indignation mot ett system som förekom på Irland under flera decennier, eller mer. Så kallade vanartiga flickor spärras in i kloster under överinseende av abbedissan från underjorden.

Revolutionary Road (2008, GIFF 2009). Ångestladdat äktenskapsdrama med firma Kate & Leo som ni kanske kommer ihåg från den där stora båten som sjönk i en helt annan film. Tungt? Mycket. Bra? Mycket.

Slumdog Millionaire (2008, GIFF 2009). ”Monsunbröllop” möter ”Guds stad” i en fragmenterad men likafullt dynamisk och uppskruvad saga om en akut osannolik TV-stjärna” skrev jag för sex år sedan. Och snackar vi om segertåg över världen, så är väl det här ett hyfsat adekvat exempel.

Utlämnad (2007, GIFF 2008). Man av mellanösternursprung misstänks för samröre med terroristceller och lämnas av amerikanska myndigheter över till en allierad arabstat som inte drar sig för hårda bandage. Vilket ju inte heller nämnda amerikanska myndigheter gjort under åren sedan 9/11. Meryl Streep är sitt mest iskalla jag i en av birollerna.

Waltz With Bashir (2008, GIFF 2009). ”Dramadokumentär med drömsekvenser och animation med terapeutisk funktion”. Så försökte jag sammanfatta upplevelsen av Ari Folmans originella skildring av hur israeliska soldater hanterar minnen från en invasion av Libanon på 1980-talet.

Zero Dark Thirty (2012, GIFF 2013). Hur hittades (och dödades) egentligen Usama bin Ladin? Svaren här har tolkats på flera sätt och skapat kontroverser, främst genom skildringen av tortyr som metod i CIA:s så kallade ’black sites’. ”Smutsigt, svårsmält och spännande” tyckte jag för två år sedan. Och skulle jag antagligen tycka idag också.

 

Några hedersomnämnanden ur högen av allt som skulle kunna hedersomnämnas, ibland bara för bedriften att filmerna överhuvudtaget finns:

PVC-1 (2007, GIFF 2008). Oerhört nervig colombiansk thriller, inspelad i en enda tagning. Åksjuka och konstant nervpärs kan i princip utlovas. Russian Ark (2002, GIFF 2003).En enda tagning, ja. Imponerande, om inte annat. Cairo 678 (2010, GIFF 2012). Rafflande drama om sexuella trakasserier i Egypten och utsatta kvinnor som slår tillbaka. The Mill and the Cross (2010, GIFF 2011). En film om tillkomsten av en tavla, närmare bestämt en fresk av flamländaren Peter Bruegel på 1500-talet. Låter det spännande? Det är speciellt, väldigt speciellt. ”Sin dejar huella” (2000, GIFF 2001). Mexikansk roadmovie som jag skrev några rader om i artikeln ”Spanska spår” för 14 år sedan. Jag har inte sett om den på flera år, men har väldigt positiva minnesbilder av åkturen. Ten Canoes (2006, GIFF 2007). Stämningsladdad men lite svårfångad inblick i det australiska aboriginsamhället, någon gång i ett obestämt förflutet.

 

Not: Artikeln har även publicerats i en aningen annorlunda version på russin.

Från Frysboxen: Kamp och kärlekskramp med Keys

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , ,

Alicia Keys är fortfarande ung, men har redan en lång karriär bakom sig. För snart fem år sedan recenserade jag hennes femte album ”The Element of Freedom” på annan plats. Så här blev det:

franfrysbox-blogotyp1Först: ett litet intro – som vanligt, med Alicia. Annars har hon de senaste åren tagit vissa mått och steg mot en rakare, mer omedelbar och ogenerat emotionell inriktning. Både känslomässigt hetare och samtidigt mer framåt och distinkt, rentav konfronterande i sina texter i samklang med en likvärdig musikalisk inramning. Skillnaderna är inte chockerande, men märkbara. Nu är hon inne i något slags relationsreflektions-läge, inte alls olikt India Arie på hennes ”Testimony: Vol 1” från 2006. Många skulle säkert också vilja stämpla henne som en ofarligare och mer förutsägbar kollega till Mary J. Blige, men jag tycker att hon utvecklas hela tiden – och var intressant redan från början.

Jag är fårskalligt förtjust i 80-talsklaveren (och resten av paketet) i den självklart hitgraverade ”Try sleeping with a broken heart” och nästan lika mycket i den efterföljande ”Wait till you see my smile”. Pianodrillarna som repeteras regelbundet vittnar väl om en klassisk skolning, ett signum som alltid funnits där, liksom den till synes tematiska strukturen på albumet. Är det så genomtänkt som det verkar, eller bara skickligt designat för att ge det intrycket?

Stämningsläget är stadigt balanserat mellan vemod, viljestyrka och vrede i behärskad form. ”That’s how strong my love is” har en änglalik melodislinga och lyckad kombination av pianofigurer och följsamma, inte överarbetade eller alltför sliriga stråkar. ”Love is my disease” är en klagovisa med talande titel och reggae-influenser, möjligen påverkad av Lauryn Hills hyllade album ”The miseducation of…” för några år sedan – är budskapet representativt eller inte för artistens grundläggande sinnestillstånd just nu? Annars är hon påfallande positivt inställd till livet i New York-odet ”Empire state of mind, part 2” som framfördes i The Colbert Report för några månader sedan, med den illustre programledaren Stephen Colbert själv som rappare! Redan legendariskt…på sitt sätt.

Duetten med Beyoncé i ”Put it in a love song” är nog det mest äppelkäcka inslaget, en kampsång och samtidigt ytligt sett barnsligt enkel. Och på tal om 80-talsvibrationer så, visst för ”This bed” tankarna till äkta paret Womack & Womack och framförallt kioskvältaren ”Teardrops” från 1988 (då Keys var sju år gammal). Den ångar på med samma oförtrutna budskapshybrid av sviken kärlek och livet-går-vidare-attityd som genomsyrar stora delar av skivan. Balladen ”Distance and time” tillägnas alla älskande par som ”inte kan vara tillsammans, åtskilda av tid och rum” och ger oss ännu fler återkopplingar till nämnda decennium; typ, genomsnittligt filmljudspår av Giorgio Moroder cirka 1983 – i en syntetiskt inramad men tidlöst stram och behärskad ballad som låter bekant från många förebilder, men så fungerar det ju i R&B-världen (som i så många andra).

Tarvar det hela något mer? Det skulle vara eventuellt fler taggigare och mer oborstade soulstänkare eller ambitiösa anthems i Stevie Wonders på sin tid banbrytande 70- talsspår. De är inte så väl uppkörda här. Hon kunde till och med få göra sin egen cover av, säg, ”Superstition”, ”Higher ground” eller ”As”, för hon skulle säkert vara uppgiften vuxen – nu om inte förr. Och det är det långtifrån alla som är… CD:n finns i två versioner (minst), av vilka den så kallade Deluxe-upplagan bjuder på två extraspår. Av dessa är avslutande hymnliknande historien ”Pray for forgiveness” huvudargumentet för att lägga några extra kronor på ett av 2009 års mer existensberättigade epos.

Recenserat: Alicia Keys ”The Element of Freedom” (RCA/Sony Music 2009). Tidigare publicerat på nu avsomnade sidan Folket Jublar 19 februari 2010.

Relaterat: Alicia Keys diskografi på AllMusic. 

”Ascension”: 100 år av missunnsamhet – i rymden?

yemenity2010 puff , , ,

”Uppslaget är ju strålande. Hur är det med utförandet? Någonting hugger tag direkt, men det svajar samtidigt. Dialogerna växlar väldigt i kvalitet och ibland lurar en livlöshetens ande över utvecklingen under den första timmen av miniserien. Några dramatiska moment senare har allting fått mer styrfart. Och ett ganska rejält avslöjande skapar nya perspektiv.”

Häromveckan skrev jag ihop en recension av miniserien ”Ascension” som i Sverige visas av HBO Nordic. En skapelse som avslöjar vissa aspirationer på att bli en ny ”Battlestar Galactica”. Eller något ditåt. Finns potentialen? Kanske, kanske inte. Tillräckligt intressant för att tillbringa några timmar med åtminstone, tillsvidare, i väntan på en möjlig fortsättning. Facit i frågan (om en sådan fortsättning är planerad och fullskaligt finansierad) har jag i skrifvande stund icke…

Mogen Michael W. Smith håller stilen med ”Sovereign”

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Han låter sig lik. I grunden har mannen följt samma koncept i 30 år. Det finns något stabilt och trygghetsingivande i det, samtidigt som han naturligtvis kunde ta ut svängarna mer. Eller, kanske inte. Han har sitt koncept, som varieras med små utvikningar och periodvis inriktning på mer konsekventa lovsångsalbum eller instrumentala utfärder. Skolningen har han bevisligen, liksom rutinen och förmågan att kommunicera. Michael W. Smith har länge varit en av banérförarna och de ständigt pålitliga hörnpelarna på den amerikanska kristna musikscenen. Han är som han är, blir vid sin läst (eller sina utvalda läster) och levererar. Det kanske är 20 år sedan han var mer i stånd att bryta sig ur den fållan och lyckades nå utanför lägret med hits som ”Place in this World” och ”I Will Be Here for You”. Men han tycks ha bestämt sig för var han har sin egentliga hemvist.

Ganska omgående får vi prov på hans styrkor respektive svagheter. Inledande ”You Won’t Let Go” går ut diskret men respektingivande subtilt för att mynna ut i ett kraftfullt korus. Mogen radiopop – där vet han precis vad han sysslar med. Påföljande ”Heaven Come Down” är åtminstone delvis ett försök att låta mer tidsenlig och textmässigt proklamerande, pådyvlande och inte lika nyansrikt. Resten följer ett bekant mönster, som brukar fungera utan att direkt chockera. I regel ekar det tommare när han intar rollen som entusiastisk hejaklacksledare, men lyfter när han själv släpper fram mer melankoli och allvar, en ibland lätt sakral och storslagen profil utan att slå över i det där ovan nämnda fenomenet, alltså farligt nära ren cheerleading och ansträngd ungdomlighet.

Och har han lyssnat lite på U2 eller mer på andra som lyssnat på U2? Man kan skönja i alla fall indirekta influenser från irländarna. Men det kan man å andra sidan snart sagt överallt numera. Michaels egna kompositioner tjänar dock normalt sett på att plocka fram pianot i en framträdande position, snarare än gitarrdominerade arrangemang. ”Sovereign Over Us” är ett exempel på den mer praktfulla pompösa sidan av Smiths produktion, ett område han ibland också excellerar i och slår väl ut om man är mottaglig för det. Helheten: en ganska förutsägbar, men prydligt förpackad samling sånger som inte överglänser hans högsta höjder från förr, men utstrålar trygghet, kompetens och – ja, mognad.

Recenserat: Michael W. Smith ”Sovereign” (släppt i maj 2014 – här avlyssnat via Spotify)

Diskografi på AllMusic

Officiell hemsida

Recension på amerikanska magasinet CCM

2014 års bästa filmer enligt Russinredaktionen

yemenity2010 puff

Bättre sent än aldrig. Till slut lyckades vår lilla redaktion på Russin samla ihop sig och utse det nyss avslutade årets bästa filmer. Utifrån vad vi haft tid och möjlighet att se, givetvis. Urvalet i topp bygger på en blandning av realism och eskapism, men kanske mer betoning på det senare. Bland de representerade regissörerna finns Wes Anderson, Dean DeBlois, Joo-ho Bong, Christopher Nolan och Spike Jonze. Om det är till någon ledning. Och årets bästa film enligt sammanställningen, utspelas till stor del på ett hotell i Centraleuropa. Hela resultatet finns alltså på russin.nu.