skivrecension

Ingen rast, ingen ro för Neal Morse och hans musikaliska medbrottslingar

yemenity2010 skivrecension , , ,

Titeln ljuger inte. Om någon håller ångan uppe så är det den oförbätterligt produktive Neal Morse, vars senaste soloalbum ”Momentum” släpptes tidigare i höst på InsideOut Records.

Hur hinner han med? Det har jag undrat ibland. Tidigare i år kom supergruppen Flying Colors med Neal Morse som en av medlemmarna med sin debut-CD och innan dess har återkommande engagemang med Transatlantic och andra samarbeten fyllt det som eventuellt funnits kvar att fylla i den här sångaren/låtskrivaren/gitarristen/keyboardistens kalender.

I CD-häftet förklarar han i alla händelser att han kände sig sysslolös i början av detta ödesmättade år 2012, slöade i soffan och slog på TV:n där en pastor från Hillsong Church i Australien lade ut texten över ämnet ”Momentum” (något som på svenska kan översättas med ‘rörelsemängd’ eller helt enkelt ‘fart’ utan att uppnå riktigt rätt klang i sammanhanget). En av pastorns poänger var fritt översatt  att ‘när Gud satt dig i rörelse, sluta inte vad du håller på med utan fortsätt framåt…’. Klockan fem nästa morgon skrev Morse det som skulle bli titellåten här.

Redan efter de första riffen framgår att det inte är någon radikalt ny musikalisk inriktning som väntar, inget som river upp den gamla grunden och bygger upp något helt nytt. Morse har funnit sin stil, sitt kall och fortsätter i samma anda som han gjort nu på solokvist i snart ett decennium efter uppbrottet från Spock’s Beard. Och vi är några som vant oss vid att gilla vad vi hör, ibland med enstaka reservationer, men framförallt med en upparbetad och genomgripande respekt för en artist som följer sin vision och skaffat sig en nisch som både progressiv kompositör och kraftfull predikant me en personlig historia att berätta. Möjligtvis är han på lite mer hit-humör än vanligt när han öppnar med titellåten som har en precis, medryckande och i sammanhanget omedelbar kvalitet.

Det delvis Gentle Giant-inspirerade ”Thoughts”-konceptet har han återkommit till några gånger under åren, främst under tiden i Spock’s Beard. Nu är det dags för ”Thoughts Part 5” som nästan slår nytt rekord i tempoväxlingar och intrikata harmoniskiften i förhållande till de tidigare kapitlen i serien, eller hur man nu ska definiera temat; här återanvänds en och annan fras ytterst explicit – och fogas ihop med de nykomponerade slingorna. Som så mycket annat på skivan låter det verkligen inte obekant, men det är sofistikerat, snyggt och svängigt.

”Freak” ger ett prov på delvis oprövad musikalisk mark, i relativ enkelhet med ett stramt men ändå smittande stråkarrangemang som grund. Lyriskt är det en pamflett i samma anda som exempelvis ”Outside Looking In” och andra tidigare sånger där Morse utforskar utanförskap från olika vinklar. Det blir ett eget litet femminutersdrama med en talande upplösning som kanske inte ens ska avslöjas här för att ge maximal effekt. Det är i alla fall en pärla, som sagt förhållandevis enkel till sin struktur men genialt uttrycksfull.

La pièce de résistance denna gång är halvtimmeslånga sviten ”World Without End” som också osar av det förflutna och eskapader som burit upp föregångarna till album. Inga chockerande nya drag här heller, men det är stadigt, kraftfullt uppbyggt och med narrativ nerv mitt i en målande musikalisk matta med flera faser och traditionella temposkiftningar.

Vilka är medbrottslingarna? Mike Portnoy och Randy George på trummor respektive bas är i stort sett obligatoriska. I övrigt återvänder bland annat gitarristen Paul Gilbert och sonen Wil Morse för punktinsatser. Nyaste namnet är väl brasilianske Adson Sodré som river av några gitarrsolon i just ”World Without End”. Notera förresten att specialutgåvan av skivan innehåller en DVD med dokumentation av albumets tillkomst, ungefär. Jag har inte sett den. Än.

Just det; i början av nästa år turnerar Morse med band i Europa och besöker bland annat Stockholm med svenska The Flower Kings som förband. Tyvärr lär jag väl inte ta mig dit, men det kan bli en tidig konserthöjdpunkt på 2013 för dem som lyckas göra det…

Mer om Neal Morse och denna senaste artistiska utflykt finns på hans officiella hemsida, beundrarsajten nealmorsefans, liksom Progarchives och AllMusic.

Fem fullfjädrade musiker förenas med flygande färger

yemenity2010 skivrecension , , , , , , , , ,

Knappast helt originellt, men nästan konstant tilltalande vuxenrock levereras av supergruppen Flying Colors på det självbetitlade album de släppte tidigare i år.

Now that’s what I call gubbrock. Skulle man kunna säga spontant. Det hjälper om gubbarna heter saker som Neal Morse och Mike Portnoy. Där den ene är, där är påfallande ofta den andre, skulle man också kunna tillägga om just de två. Nu har någon fått snilledraget att tussa ihop inte bara dem återigen, utan ytterligare tre meriterade musiker och se vad det leder till.

Innehållet skvallrar om en rad olika influenser och ger ett slags provkarta på vad de sammansvurna är kapabla till. Inte minst imponeras jag av stämsången som sticks in här och var, inte för att den skulle vara så överjordiskt skicklig att man häpnar. Det handlar mer om att de lyckas spränga in så mycket nerv och känsla där som lyfter hela konceptet högre än det skulle ha gjort med hjälp av bara deras instrumentella virtuositet (vilken är betydande). ”Blue Ocean” och ”Kayla” ger utmärkta exempel på just det där lilla extra. Progressive Rock har medlemmarna sammantaget några kiloton erfarenhet av, men det är egentligen inte det som dominerar här. Frågan är vad det enklast definieras som. AOR? Bredbent storstilad och stolt amerikansk radiorock av den lite äldre skolan, med tydliga rottrådar nedsänkta i 1970-talet. Men de begraver sig ändå inte i alltför uppenbar nostalgi.

Resultatet har något jag nästan vågar kalla tidlös dragningskraft, utan att landa bland blivande klassiker eller tillhöra det allra bästa de här personerna varit inblandade i totalt sett. Då uttalar jag mig främst om multitalangen Neal Morse som jag slaviskt följt i flera år som soloartist respektive komponent i Transatlantic och tidigare Spock’s Beard. Här har han lämnat över ledsången till Casey McPherson som för mig tidigare varit ett blankt blad. Gruppen Alpha Rev är tydligen hans vanliga hemvist. Men han har en personlig röst som vinner på att slåss om utrymmet i stämmorna med övriga medbrottslingar, för att tänja sig fram till sitt starkaste möjliga uttryck. Steve Morse (såvitt jag vet inte släkt med Neal) är en etablerad ekvilibristisk och egensinnig gitarrhjälte i egen rätt, även om jag själv lyssnat ganska sparsamt på honom. Här får han stort utrymme att forma soundet och ge det en spets, ett eget liv i ett tämligen välbefolkat universum. Bakom trummorna huserar alltså Mike Portnoy, tidigare i Dream Theater och sedan flera år stadig samarbetspartner med Neal Morse. Kvar att nämna: basisten Dave Larue från Dixie Dregs.

Överhuvudtaget är grundidéerna sällan totalt originella eller det allmänna intrycket chockerande konventionsbrytande. Men det låter bra, fylligt, med komplett kontroll över uttrycken utan att förlora spänning och spänst. Att i varje fall Neal Morse och Portnoy är gamla Beatles-beundrare är känt och här är det framförallt den rent trallvänliga ”Love Is What I’m Waiting For” som fyller den pastisch-kvoten. Bitterljuva balladen ”Everything Changes” har också den en fästande hook, liksom oväntade (eller kanske i det är sällskapet mer väntade) tvära kast och tempoväxlingar. I samma fåra rör sig ”Better than Walking Away”, dock med mer komprimerat omfång och genomgående finstämd karaktär. Funkinslagen i ”Forever in a Daze” bryter av mot huvudfåran, i den mån man kan identifiera en sådan. En del explicit dramatik genereras i den metallinfluerade ”All Falls Down”, kryddad med ett blodfyllt bildspråk som hämtat från en mastodontisk medeltidsroman; ”Red knights coming to Rome / Blood in the streets / Kingdoms die overthrown…”. Tja, ren ploj eller med några mer ambitiösa undertexter? Jag vet faktiskt inte. Det känns mest som en lekfull parentes för att testa så många genrer som möjligt.

Annars kommer det mest pretentiösa och påtagligt progrockiga till sist i tolvminutersverket ”Infinite Fire” där de samlade krafterna och kapaciteten utnyttjas som mest. Inte minst Steve Morse får sväva ut och briljera med strängaspelet. Annars låter det strukturellt och och musikaliskt inte alltför väsensfrämmande från supergruppen Transatlantic. För övrigt anges hela bandet som gemensamma kompositörer till samtliga spår. Teamwork. Det understryks – och helheten låter som ett sådant också.

Just recenserat: Flying Colors ”Flying Colors” (Mascot Label Group, 2012)

Mer om konstellationen finns att hämta på Progarchives, AllMusic och deras egen officiella FaceBook-sida. 

Storslaget och stilfullt efter tid av turbulens för Dream Theater

yemenity2010 skivrecension , , , ,

En tongivande trummis tågade ut, men den teatraliska drömmen fortsätter utan märkbara tempoförluster. Dream Theater visar sig vara allt annat än på fallrepet med ”A Dramatic Turn of Events” (Roadrunner Records, 2011). 

Mike ut. Mike in. De senaste åren tycks ha varit en turbulent period för världens kanske mest etablerade progmetallare (eller metallproggare, var nu betoningen ska ligga egentligen). Efter en intern konflikt eller ackumulerat antiklimaktiskt arbetsklimat i ensemblen lämnade till synes evige trumslagaren Mike Portnoy bandet där han inte bara gjort just det – vevat stockarna i bakgrunden – utan haft en ledande och pådrivande position i drygt två decennier. Det var inte precis en högst ersättlig, halvanonym takthållare i stil med de ständigt mystiskt avlidna batteristerna i Spinal Tap som tog farväl. Exakt vad som hände och varför har jag bara ytliga uppfattningar om, byggt på diverse inlägg på sociala medier och enstaka intervjuer, så jag tänker inte fördjupa mig mer i det just nu. Dynamiken i långlivade grupper med starka personligheter har som bekant en tendens att förändras med tiden, precis som i andra sammanhang – inte minst kreativa. Jag menar, Yes har väl varit ett ständigt pågående ställningskrig eller dysfunktionellt men fruktbärande partnerskap mellan framförallt Chris Squire och Jon Anderson under närmare 40 år – med den senare numera avpolletterad under oklara former.

Portnoy har i flera år haft andra engagemang vid sidan av, inte minst samarbetet med Neal Morse, såväl på dennes soloskivor som i supergruppen Transatlantic. Resten av Dream Theater-medlemmarna har liknande egna projekt, men det är ju framförallt i den här kombinationen som de satt sig själva på kartan och stannat där. En gång i tiden såg jag mig själv nästan som rent fientligt inställd till hårdrock/heavy metal/med-flera-subgenrer i gemen av olika orsaker. DT blev under 1990-talet en starkt bidragande orsak till mina vidgade vyer och förklaringen ligger främst i just de vida vyer bandet själva demonstrerat. De är skickliga, rent otäckt ekvilibristiska i många avseenden, men knappast iskalla eller perfektionistiska på ett sätt som enbart skapar distanserad beundran. De har behållit en jämn formkurva under en lång tid, även om man visst kunnat spåra upprepningar och mindre inspirerade stunder även hos dem. Det tycker de tydligen själva också. Åtminstone att en märkbar stagnation smugit sig in under åren, om inte annat under turnéerna – det medger sångaren James LaBrie i tidskriften Classic Rock Presents Prog (september 2011). Nu ska energin ha återvänt mer påtagligt, enligt honom. Och gruppen lade sig, medvetna om att med det nya formationen skulle resultatet verkligen hamnade under luppen hos lyssnarna, vinn om att skapa ‘ett klassiskt Dream Theater-album’, vilket bland annat innebar en emfas på att verkligen få med både den respektingivande tyngden – och det ”progressiva elementet” som under en period kanske inte fått samma utrymme.

När ”A Dramatic Turn of Events” släpptes för ett knappt halvår sedan blev det i alla fall uppenbart att det finns ett liv efter Mike; med hjälp av hans ersättare Mike Mangini, som dock bidragit främst som instrumentell hantverkare och inte alls lika mycket i den skapande processen. Av nio spår kan i princip fem räknas in i skaran komplexa, klassiskt progressiva kreationer med episka ambitioner och flera faser under loppet av i snitt tio minuter var. Det brukar vara de som definierar DT och visar var de står styrkemässigt vid varje given tidpunkt. Och att döma av dessa går det ingen ko på isen än. De kan korsa något jag antar vara tibetanskt inspirerad strupsång med korala Agnus Dei-klanger med påföljande massiva manövrer från gitarristen John Petrucci, flankerad av inte minst Jordan Rudess klaviaturer som strävar upp mot himlavalven á la soundtracket till ”Titanic” lika ofta som de virvlar iväg i knäckande kastvindar. Orientaliska harmonier inkorporeras i ljudlandskapet till synes helt otvunget och försvinner lika fort som de uppenbarade sig. Var det nu ”Bridges in the Sky” jag beskrev eller blandade jag ihop intrycken? Den är i alla fall en av de där nämnda definierande sviterna, hörnpelarna. Och en av höjdpunkterna.

Så ock ”Outcry”. Jag vet inte exakt varifrån den lyriska grundplåten hämtats, men orden är slående tidstypiska för ett revolutionsår som 2011, när så mycket verkar ställas på ända runtom i världen: ”Far too many years of chaos and unrest, far too many voices brutally suppressed” kunde handla om Tunisien, såväl som Libyen eller Burma, eller något helt annat. ”Rise up, be counted – stand strong and unite / Wait for the outcry, resistance is calling tonight” är stridsropet i refrängen, kompletterat med väl tilltagna sjok av sagda instrumentella briljans som i värsta fall kan misstänkas för självupptagen show-off, men i slutändan väldigt sällan upplevs som störande sterilt utan stilfullt och stärkande.

Den mer tillbakadragne basisten John Myung bidrar lite i skymundan med fascinerande figurer i samspel med Petrucci, som i den intrikata inledningen på första korus i ”Breaking All Illusions”, som helhet ännu en av de där bärande balkarna bandet är beroende av rent musikaliskt. Riffet ifråga förekommer egentligen bara en gång och aldrig mer medan LaBrie skanderar ”Live every one night, breathing a new beginning” men lämnar av någon anledning ändå ett svårutplånligt intryck – i den mån jag klarar av att komma ihåg de små utvikningarna i bakgrunden av The Big Picture. Det är ju som vanligt ett storslaget bygge som visas upp, inte för alla, med ständig balansgång på gränsen till storhetsvansinne och allt sådant som belackare av genren per automatik stöts bort av. De kanske är mer förlåtande inför balladerna ”Far From Heaven” och ”Beneath the Surface” som i sammanhanget är nedtonade och sparsamt arrangerade, vilket man däremot inte kan säga om ”This Is the Life” med sina stigande crescendon i vad jag i reell bemärkelse skulle kalla en powerballad med uppmaningar att tänka över vilket arv man lämnar efter sig på jorden.

Finns det någon krasst kommersiellt barriärbräckande, möjlig hitkandidat här, i stil med ”I Walk Beside You” för några år sedan? Det skulle väl vara ”Build Me Up, Break Me Down” i så fall. Men det är som sagt inte där tonvikten ligger. Personligen skulle jag kalla det här deras mest angelägna album sedan ”Octavarium” 2005, en ståndpunkt som säkerligen inte delas av alla beundrare. Från vissa inledande tveksamheter och spontana reaktioner som att de förlitar sig mycket på beprövade knep och sin otvetydiga rutin har skivan blivit en stadig följeslagare under de senaste månaderna och troligen en av det gångna årets tre-fyra mest avlyssnade i mitt humbla hushåll. Drömteatern lever vidare – med eller utan drama på flera plan.

Fler recensioner av skivan har levererats av Allmusic, Progarchives, BBC, Kulturbloggen, Ultimate Guitar och Hallowed. En intervju med John Petrucci för skivbolaget Roadrunner finns här, och bandets egen officiella hemsida här.

Reingold mekar vidare med sitt hobbyprojekt

yemenity2010 skivrecension , , ,

Hantverksskickligt, halv-episkt, helgjutet… Svenska Karmakanic fortsätter imponera – och engagera – med ”In a Perfect World” (InsideOut Music 2011).

Av alla avknoppningar som uppstått med The Flower Kings som ursprung är kanske, kanske Karmakanic det som tilltalar mig mest. Med reservation för att, ja, Transatlantic borde väl räknas dit också. Och konkurrensen är kraftfull, nästan osannolikt så. Här finns kanske ingen utpräglat karismatisk och teatralisk scendomptör som i fallet Agents of Mercy (från samma släktträd) att döma av den enda konsert jag sett med konstellationen, strax norr om Göteborg för ungefär två år sedan. Men här finns en imponerande stabilitet och en slående balans mellan de symfoniska anspråken, instrumental ekvilibrism och faktiskt helgjuten hitkapacitet mellan varven.

Karmakanic är framförallt basisten Jonas Reingolds baby. Hittills har de släppt ifrån sig fyra album, med föregångaren ”Who’s the Boss in the Factory” som höjdpunkt. Man kan inbilla sig höra mer betoning på just basens roll i ljudbilden men jag vet inte om det är självbedrägeri byggd på detta… eh… basfaktum. Bra låter det i alla fall nästan alltid. Tungt, ofta bastant och pådrivande men med välbehövlig dynamik och spänst. Samt inte minst lekfullhet, den här gången främst uppenbarad i ”Can’t Take It with You” med sina hispaniserade gitarrfigurer och pianokombinationer. ”Turn It Up” har just den där nämnda hitmässigheten inbakad men är inte det mest minnesvärda spåret sett över helheten. Snarare är det den jämna leveransen av stadiga, smakfullt ödesmättade och reflekterande halv-epos med en snittlängd på sju-åtta minuter som utgör stommen och sätter standarden. Med den äran. Till den kategorin hör exempelvis ”When the World Is Caving In” och ”There’s Nothing Wrong with the World”. Inte bara Reingold får utrymme att briljera, utan även klaviaturisten Lalle Larsson (som även spelar med Agents of Mercy). Göran Edman står i fören med sina potenta, egentligen inte extremt igenkännbara men i sammanhanget fullt funktionsdugliga stämband. Han breder inte ut sig utan spelar sin roll i ljudbygget, respektingivande utan åthävor.

Apropå hitmässighet och radiovänlighet (som sannolikt inte uppfattas av de flesta radiostationer vår civilisation känner till, särskilt inte i Sverige, men i alla fall) så har ”Bite the Grit” en hel del av det också. Medan det mest episka och ambitiösa är det inledande stycket ”1969” med sina lyriska referenser till året då allting hände, eller åtminstone vissa avgörande moment som legendariska musikfestivaler och Peace, Love and Understanding-promotion med mera. Själv kommer jag inte ihåg så mycket, eftersom jag föddes året innan. Men det ska poängteras att ”In a Perfect World” inte precis är en nostalgiorgie i stort, utan progressivrock med både en tidlös prägel (om det nu finns något sådant) och planterad i ett musikaliskt klimat som genomgått en del förändringar sedan den här genren såg dagens ljus. Jag har i alla fall svårt att se något patetiskt och tvångsmässigt bakåtblickande i stort; utan hör snarare ett gäng, erkänt medelåldriga, män göra det de själva gillar, med en pondus och hantverksskicklighet som borde kunna uppskattas av fler än bara en hård kärna beundrare. Troligtvis en av höjdpunkterna för mig personligen från det nyligen avslutade skivåret 2011. Ta det som ett hot eller…

 

Fler relevanta recensioner finns på Progarchives och Allmusic.

Bombastiska och bitterljuva britter dröjer med pensionen

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Beundran och förakt. Asia har mött motstridiga publikreaktioner under sin 30-åriga bana genom djungeln med varierande expeditionsledare. Senaste livstecknet ”Omega” (Frontiers Records, 2010) bjuder knappast på banbrytande konstrock, men det kanske inte alltid behövs heller…

Svikare. Förrädare. Sell-outs. Många hardliners i progressive-publiken har bestämda åsikter om Asia, supergruppen som bildades i början av 1980-talet och sedan gått igenom flera faser, inklusive återkommande medlemsbyten. Enda konstanten har varit Geoff Downes, keyboardisten som även gästspelat i Yes mellan varven. Eller… Tydligen har även han varit frånvarande i korta perioder, men det är marginellt i sammanhanget. Själv upptäckte jag bandet via ”Alpha” när en gymnasiekompis spelade in den åt mig (från LP till kassett, om ni kommer ihåg den processen) någon gång i mitten av sagda 80-tal. Redan då hade de tydligen retat upp flera presumtiva fans, som hellre mindes sångaren John Wetton från King Crimson eller UK, gitarrgurun Steve Howe från just Yes och så vidare. Men jag gillade av någon anledning den oförblommerat inställsamma kombinationen av pompös pop, bitterljuva ballader och regelbundna men inte alltför radikala rocksymfoniska anspråk.

Och det är originaluppsättningen som de senaste åren samlat ihop sig igen för hittills två album; ”Phoenix” och ”Omega”. Förutom Wetton, Downes och Howe innebär det batteristen Carl Palmer. Låtarna den här gången är företrädesvis, med få undantag, författade av Downes & Wetton, som ju även släppt tre skivor som duo under rubriken ”Icon”. Den hädiska frågan som kan ställas är om de överhuvudtaget behöver de andra två, eftersom resultatet är märkvärdigt likaljudande. OK, Palmers pinnar dansar omkring kaggarna på ett ibland ganska påtagligt egensinnigt sätt och Howe har ju sina patenterade slingor – tyvärr lika ofta irriterande som inspirerande. Jo, jag har länge grubblat över vad det är med Howes teknik som aldrig riktigt gjort mig till en hängiven beundrare. Personligen tycker jag att hans manövrer lämpar sig mer för akustisk gitarr, men han håller igen på det verktyget – och tack och lov även sina mest planlösa utflykter i det okända – på ”Omega”. Skicklig, javisst, men jag kan erkänna att Trevor Rabins period i Yes var ett lyft för dem på gitarrfronten i mina öron.

Åter till Asia. Materialet följer ungefär samma mall som under de tidigare åren tillsammans, om än med ett underförstått erkännande av att åren har gått och att det inte är några ungdomar som ställer sig i studion ihop igen. De kunde pensionera sig med gott samvete, men av flera anledningar är jag glad att de inte gjort det än. Inte för att skapar så mycket nytt och banbrytande (det gör de verkligen inte) men de har en melodikänsla som rent spontant tilltalar mig tillräckligt ofta för att ge skivan ett existensberättigande. Det gäller inte minst de bitterljuva (där har vi det igen) ”Ever Yours”, ”Through My Veins” och ”There Was a Time”. Liksom de mer ödesmättade kraftfulla styckena ”Holy War” och ”End of the World” även om kvartetten kan riskera att bli för bombastiska och daterade när de drar till drabbning i sin tappning av domedagsbasunerande.

Motvikten är de närmast klämkäcka ”I Believe” och julsången (!) ”Listen, Children” – av vilka den sistnämnda ligger farligt nära att ramla ner i banalitetsträsket (och enligt andra mer illvilliga bedömare troligtvis redan ligger på botten därnere och gruvar sig över sitt öde). Men det finns också ett 60-talseko av charmigt naiv britpop från, säg, Beatles mer uppsluppna dagar i exempelvis ”I’m Still the Same”. Och ”Emily” lyckas både behålla kakan och äta den med sin kombination av enkel självklar popkänsla och en närmast anklagande text i efterdyningarna av någon olycklig kärlekshistoria, verklig eller fiktiv.

Asia som får man ta som de är. Hårdrockflirtarna som kunde skönjas under John Paynes tid som vokalist och frontman är i stort sett bortblåsta men egentligen har gruppen trots alla omställningar aldrig passerat igenom några revolutionära faser. Och de som följt utvecklingen har inga stora överraskningar att vänta. Skivan släpptes förra året och är inte alltså inte helt färsk, men jag skaffade den först nu i höst och det har aldrig varit min ambition att alltid uppmärksamma enbart det för ögonblicket stekhetaste på marknaden. Dessutom; för Asia kommer väl det sistnämnda adjektivet aldrig att användas igen i något sammanhang, men vem bryr sig?

 

Fler fakta om och synpunkter på ”Omega” finns på Progarchives och Allmusic. 

Synliga sprickor och sprakande refränger med Rikard Sjöblom

yemenity2010 skivrecension , , ,

Spruckna relationer och spännande rock-eklekticism genomsyrar ”Lamentations” med svenska Gungfly (Progress Records, 2011).

 

Den här skivan har följt mig med oregelbunden frekvens under ett par månader, sedan jag såg Rikard Sjöblom et al på en utomhusscen i Lidköping insorterade under artrock-stämpel i somras. Är det det? Tjaaa… Mannen pendlar utan prut mellan 70-talsrocker och 50-talscrooner alternativt pastisch av en pastisch av en sådan (läs: Chris Isaak eller själsfrände). Lägg till moog-drillar, Beatles-riff och homager till alla och envar – öppet redovisade på hemsidan. Soundet orienterar sig dock mest mot ett ideal från mitten av just 1970-talet, enklast uttryckt, men utan att kännas fullständigt förlegat. Flower Power möter mer aggressiva tillstånd, parat med texter om skilsmässor, splittrade familjer, om att höra hemma i en grupp men ändå inte – och så vidare.

Stundtals är det fläsksvålat påstridigt  och ett inbjudande ös som sedan samsas med nedtonade genreflirtar. Som konsument är det här något av en humörhistoria, i alla fall för mig. Ibland kan jag ta in allt utan förbehåll; andra dagar känns det inte lika spontant angeläget, utan att jag direkt kan identifiera vad jag för tillfället vänder mig emot. Sjöblom kan för delar av den tänkta publiken vara bekant från bandet Beardfish, som jag själv inte blivit riktigt fascinerad av så här långt. Också utan att omgående kunna förklara varför. Men andra CD:n under Gungfly-etiketten är för det mesta, det ska klargöras, en positiv bekantskap med påfallande klar egen profil mitt i all musikalisk eklekticism.

”In This House” är en vräkig historia och en av höjdpunkterna. ”White Light” är också en omedelbar hitkandidat med brandröksrefräng. ”And She Drives Me…” står för den andra sidan av myntet, en ballad med piano och hammondorgel med bitterljuv stämning och en text om besvärliga relationer. Som ofta i den här sångsamlingen, som andas viss terapeutisk tematik. Jag vet inte vad som är självupplevt respektive helt uppdiktat eller lånat från andras erfarenheter, eller om den frågan är viktig för upplevelsen jag förväntas få.

”We Will Never Leave” är ett mer episkt stycke, närmare tio minuter långt, med såväl suggestivt stillsamma passager som uppskruvade strofer med ylande gitarrer och vibrerande baskaggar. I skön förening med, hör och häpna, skildringar av hemfrid eller bristen på sådan. ”You killed a part of me right here…” är en demonstrativt tydlig textrad om skador som uppstår vid separationer och kraschade kommunikationer människor emellan. De ödesmättade pianoinsticken och alternerande faserna med tempoökningar och stegrad dramatik gör sviten till det som mest liknar renodlad progressive rock.

Not: Två av medmusikerna heter Petter och Rasmus Diamant, vilket jag bara tyckte var värt att nämna. Sjöblom själv envisas med att göra sitt eget namn i stort sett osynligt inom konvolutets ramar men spelar troligen en hel del av de närvarande instrumenten på egen hand.

Not 2: En konsert-DVD inspelad i Gävle följer med paketet.

Fler synpunkter angående skivan finns på Progarchives.

Campos från Colombia kan än

yemenity2010 skivrecension , , ,

Kärlekens språk är temat för Alex Campos, colombianskt energiknippe på senaste CDn ”Lenguaje de amor” (CanZion, 2010).

Muy mala. Pésima*. Omdömena var mestadels onådiga när en av mina nyblivna grupper i spanska som obehörig lärarvikarie i strid med minister Björklunds intentioner, på en högstadieskola i min hemstad, fick tycka till om inledande ”Conocerte más” (”Lära känna dig mer”). Som är rätt…funky, om ni frågar mig. Och visar att det är liv i grabben fortfarande. Dagens ungdom! Vad gillar de egentligen? Möjligen miljöskadade av alltför mycket svagsynkoperat dansgolvsdravel och Hits for Kids? Jag har absolut inga fördomar… Men är väldigt intresserad av att söka sanningen, vilket kan bli ett projekt i stil med det jag bakade in i mitt arbete i mellanöstern förra året. Vad går hem musikaliskt i olika kultur-, ålders- och socio-litevadsomhelst-lager?

Själv minns jag colombianen Campos inte minst för en tre timmars konsert i Quito våren 2006 där energin aldrig verkade sina. Senaste CD:n jag hörde var väl också från den tiden, men via iTunes (ursäkta produktplaceringen) kan man numera hitta mycket som annars vore svårfunnet i Sverige. Den nya sköna musikbranschen är inte bara på ont, även om jag i perioder till och med kan sakna LP-eran, utan särskilt många rationella argument bakom.

Inriktningen på Campos senaste CD från i fjol, är pop med utvikningar och en egen sydamerikansk flavour, ungefär som tidigare. Allt är inte extremt originellt men han har dels en röst som andas engagemang, inlevelse och kan identifieras i mängden. Den berör mig i alla fall på ett helt annan sätt än de mest upphöjda kollegerna i kristen latinopop, Jesús Adrian Romero och Marcos Witt.

Melankoliska Keane-liknande ”Dije adios” (”Jag sade adjö”) och melodiskt rak och klassisk pop i titellåten ”Lenguaje de amor” är utmärkta på sina villkor. Så även det lediga gitarrbaserade svänget med adderade violiner och trumvirvlar á la Gloria Estefans gamla OS-hymn ”Reach” i ”Deseo” (”Önskan”). ”Es el amor” (”Det är kärleken”) är ett stycke andinsk bitterljuvhet med plockande gitarrer, mer baktaktstrummor och ett klimaktiskt korus, medan ”Eli” bjuder på ett charango-intro, rap-inpass och plötsliga inbrott av tunga gitarrriff i Metallicas efterföljd. Spännande syntes, där enda svagheten är avsaknaden av en solklar ‘hook’ i refrängen.

I regel är det minst intressanta för mig i hans repertoar de mest utdragna och känslosamma balladerna, men kan tänka mig horder av framförallt kvinnor i alla åldrar som säkert smälter inför de stunderna – som han dock inte gödslar med den här gången. Det är en tät, jämn och överlag omsorgsfullt komponerad samling sånger som serveras.

Idérikt och inspirerande, kanske inte genialt men genuint och med alltmer rutin i ryggen. Campos har hittat ett eget språk och låter inte som en blek avspegling av en nordamerikansk förebild, vilket ofta är ett aber i latinogospelbranschen. Cigarettändare i luften kan vara att alternativ för de hugade i avslutande balladen ”Mil palabritas” (”Tusen ord”), ett ode till den mycket unga dottern med harmonier nedärvda i rakt nedstigande led från Barry Manilows ”Can’t Smile Without You”, men vet inte om gamle BM tar sig till att stämma alla misstänkta copycats efter att Wham (ryktesvis) fick betala för ”Last Christmas” på 80-talet. Och dessa nu snarast kanoniserade ackordföljder borde väl nästan tillhöra public domain vid det här laget.

 

* ‘Mycket dåligt’ respektive ‘förskräckligt’. Tror att jag själv introducerade det sista ordet, ifall de skulle ha behov av det. Och det hade de tydligen.

 

FYI: Alex Campos officiella hemsida finnes här.

Larm och liknelser när förnuftets revolution fortsätter

yemenity2010 skivrecension ,

Intensivt och industriellt. Pure Reason Revolution gör något slags hybrid mellan sina två tidigare album på ”Hammer and Anvil” (2010, Superball Music).

Hammaren slår mot städet. Titeln skapar en del inte helt irrelevanta associationer till hur det låter om Pure Reason Revolution. De är ofta explosiva, men på ett nyanserat sätt. Går det ihop? Det brittiska bandet är relativt ungt och slog igenom 2007 med ”The Dark Third” (som jag recenserat här) och då tilltalades av såväl det episka anslaget som den ständigt närvarande mystiken i ett tematiskt upplagt album med lån från både barock och banbrytande 1970-talsprog. Bland annat. Antagligen. De hade i alla tidigt hittat en egen identitet mitt i allt detta. Och nyttjade effektivt samspelet mellan främst en manlig och en kvinnlig röst (Jon Courtney och Chloe Alper). Två år senare kom ”Amor Vincit Omnia” och något hade hänt, mest omedelbart i soundet som lät mer elektroniskt och statiskt, i kombination med ett mer uppstyckat, fristående låtorienterat material. Inte lika episkt, inte riktigt lika fascinerande men ändå med en egen igenkännbar prägel, en stämning som gick att ta på trots en mer utbredd monotoni och radiovänlighet (som mycket väl kan ha vunnit dem flera nya fans).

Förra året fortsatte äventyret med ”Hammer and Anvil” som jag först nu studerat in mer noggrant. Vad har hänt? Ja, nu lägger de sig någonstans emellan de två polerna från förr men skönjbart närmare tvåan än ettan. Man kan förledas tro sig göra en hybrid mellan, säg, Nine Inch Nails och The Mars Volta på inledande ”Fight Fire”. Omgående etableras en påtaglig och respektingivande tyngd och balans mellan mullrande basgångar, hyvlande gitarrer, syntetiska stänk och samma sångdueller mellan vokalisterna som förut. Sammantaget ett mer industrilandskapsorienterat album där redan omslaget tycks utlova något futuristiskt och rentav dystopiskt, en vision liknande det vi sett i filmer som ”Brazil” eller ”1984” . PRR mal envetet på och ger oss i processen korta men tankestimulerande titlar som ”Black Mourning”, ”Blitzkrieg” och ”Open Insurrection” att kontemplera över. Ju mer man begrundar texterna desto mer verkar protagonisterna (vilka de nu är) inbegripna i ett konstant krigstillstånd, manifesterat i strofer som ”For I am a vulture / unscathed by the wounds / That appeared from a swing of the knife to the flesh” eller ”Did you hear the diving bombs? / Did you see the dying ones?”. Partystämning rakt över, med andra ord.

Det är om inte annat en samling sånger som snabbt skapar känslan av att de förtjänar att trängas in i bit för bit under en längre period. Här finns en intensitet och en karaktär som direkt skvallrar om att det måste finnas en djupare tanke med alltihop, en ambition att säga något om samtiden med liknelser och larm som vapen. Eller också är PRR bara skickliga manipulatörer som lurar mig att tro på luftslott utan substans. Vi får se när året är slut hur jag värderar helheten. Och kommer den här förnuftets revolution på TV när den slagit rot? Gil Scott-Heron är inte längre ibland oss för att leverera facit.

Morse manar fram det förflutna – igen

yemenity2010 skivrecension , , ,

Allt går igen, åtminstone för Neal Morse som återvänder till gamla jaktmarker, personliga smultronställen (och dess raka motsatser) på ”Testimony Two” (InsideOut, 2011). 

Visst känner man igen sig. I alla fall om man har varit här förut, i Neal Morses värld där dock statistiskt sett de flesta människor inte har tillbringat någon nämnvärd tid. Till dem kan jag som kort introduktion betona att den här mannen hör hemma i progressive rock-genren och därmed rör sig med en del pretentioner, rentav klassas som pompös i vissa stycken men ändå inte är av den mest introverta, svårtillgängliga sorten utan är mer av en budskapsorienterad utåtriktad missionär på området. Ja, till att börja med är han kristen numera efter en längre och ofta ganska påfrestande personlig resa som han började beskriva på ”Testimony” 2003 (som jag recenserat här) efter avhoppet från sitt tidigare ‘band of brothers’ Spock’s Beard (där en av medlemmarna faktiskt är hans bror Alan Morse).

Åtta år och en serie ofta tematiskt inriktade album senare kommer alltså ett slags uppföljare, där han fyller i fler luckor och berättar mer om just sin personliga resa mot ett ljus i tunneln han en gång i tiden hade slutat tro på. Och de som tycker att han upprepar sig, åtminstone musikaliskt, kommer att få mer vatten på sin kvarn här. För han har sina käpphästar, harmoniskt och instrumentellt. Även jag som känner mig hemma i sällskapet och inredningen tycker inledningsvis att han kunde ha vidgat sina vyer mer och tagit djärvare kliv ut i buskvegetationen, med tanke på att det finns en del avstickare att välja på i prog-världen. Har han stagnerat, en smula i alla fall? Ganska stadigt, med den vanliga tvingande tyngden och skärpan vinner han dock över mig den här gången också.

Jag vet att här väntar massiva musikaliska manifestationer där inte minst den stadige studiopartnern Mike Portnoy får generöst utrymme att veva på med, jag höll på att säga äggstockarna men menar givetvis trumstockar. Portnoy – ja, om namnet låter han bekant var han till nyligen medlem  av Dream Theater men har även samarbetat med Morse i flera år, vilket inkluderar ‘supergruppen’ Transatlantic (vars senaste album ”The Whirlwind” släpptes för två år sedan). Jag kan kallt räkna med snabba växlingar mellan intrumental ekvilibrism, virvlande soloutflykter på keyboards och från inlånade gitarrvirtuoser, till rena hymner. Regelbundna orkestrala inslag har ingen dött av heller, resonerar nog mannen bakom allt och har förmodligen rätt. Musikalisk minimalism har ofta ett bättre rykte än den förtjänar. Intentionen att allt ska hänga ihop rent lyriskt och forma en berättelse brukar också vara legio. På ”One” (2004) handlade det om människans avfälle från Gud i Edens lustgård fram till Kristus återkoppling med samma Gud. Till ”?” (ja, den heter bara så, 2005) hämtades inspirationen från berättelsen om israeliternas heliga ark som bars genom öknen och på ”Sola Scriptura” skildrades Martin Luthers kamp mot det korrumperade kyrkliga etablissemanget under medeltiden. Eller strax efter medeltiden – historikerna får säga sitt om det. Alla de här förväntade dragen finns här. Ingenting är egentligen överraskande i den meningen.

Det som är nytt, fast per definition inte alls är nytt, är att han själv återkopplar till ”Testimony” även musikaliskt och återanvänder fraseringar, riff och figurer från förr helt medvetet men det går inte till överdrift. De som fått nog av hans favoritslingor är dock härmed varnade. Själv har jag tydligen inte det. Strukturellt är skivan uppdelad i två avdelningar, där den första CD:n står för den sammanhängande storyn som löper nästan 80 minuter från inledande Beatles-(och en hel del annat)-doftande ”Mercy Street” till avslutande storslagna crescendot i ”Crossing Over”. CD nummer två innehåller tre fristående spår, av vilka den standardiserade rockrökaren ”Absolute Beginner” utgör skivans mest umbärliga, alltså minst nödvändiga, fem minuter. De andra två extralåtarna är riktigt bra, stämsångsdrivna och långsamt pulserande ”Supernatural” och så den 25 minuter långa sviten ”Seeds of Gold” där Morse et al visar nästa hela sitt rika register, efter en pianoinledning som doftar en hel del ”Firth of Fifth” (starkt stilbildande Genesis-alster från 1973).

På tal om stämsång sticker ”Time Changer” ut genom sina á capella-sjok och aviga rytmik. Låten påminner om en del övningar från Spock’s Beard-tiden (framförallt ”Thoughts” del ett och två, för dem som får ut något värdefullt av den informationen). Mycket riktigt gör tre av de kvarvarande medlemmarna i gruppen ett gästspel här och texten refererar direkt till en period i bandets historia (”Spock’s was taking off and we took what we could grab/The retrograde applause gave us more than we had planned”). Minst angelägna passagen musikaliskt på CD1 är väl balladen ”Jayda”, även om jag förstår att ämnet, en dotter som föddes med hjärtfel men till synes oförklarligt helades, är viktigt för Neal själv. ”Nighttime Collectors” återvänder till tuffa tider som han inte precis hymlat om förut heller; livet som rockstjärna på turné, bedövad av en inre tomhet kompenserad av alkohol och rövarliv på hotell, samtidigt som skymten av något nytt hade börjat infinna sig. Mina egna starkaste upplevelser från skivan ligger mot slutet, vilket inte är helt ovanligt med Neals skivor. Det är ofta då dramatiken byggs upp och den verkliga hettan alstrats. Jag vill också hävda att låtar som ”Road Dog Blues” och ”It’s For You” har omedelbara intuitiva kvaliteter som kan gå rakt in i hjärtat även på dem som inte tror sig ha tålamod tillräckligt för ett helt epos av det här slaget.

Idén att göra en typ av sequel till ”Testimony” ska för övrigt ha kommit efter ett mail från ett fan någonstans i Europa, avslöjar Morse i senaste numret av tidskriften Classic Rock Presents Prog. Där framkommer även att det var Portnoy som insisterade på att infoga melodislingor från ‘ettan’. Och även om jag nog hellre skulle ange några av de ovan nämnda föregångarna som bättre introduktioner till Neal Morse för nybörjare, är den här så representativ och trogen hans egen tradition att den i alla fall inte skulle fungera som falsk marknadsföring i sammanhanget. Välkommen in! Och behåll det som är gott, eller lämna huset med högburet huvud och håll dig till det just du hellre går igång på. Bara det inte är Christer Sjögren, för det kan troligen skapa problem på den yttersta dagen. Några gränser måste det finnas…

 

För fler synpunkter på skivan, besök gärna Prog Archives där flera lyssnare världen över tycker till.

Bush inventerar bakluckan

yemenity2010 skivrecension , ,

Tydligen var hon inte helt nöjd med allt hon gjort – men vem är det? Kate Bush ger sig på nytolkningar av sina gamla sånger på ”Director’s Cut” (Fish People, 2011). 

Och det låter…annorlunda. Inte chockerande men det handlar ändå om en ny skrud, ett nytt tilltal. Numera är rösten mer dolsk, mörkare och mognare och det är klart att det händer en del under 30 år. Sedan 1978 och framåt har det successivt blivit mindre av skyhöga toner som i stället ersatts av en fylligare stämma. Arrangemangen är på ett sätt mindre äventyrliga nu, eller åtminstone mer introspektiva och atmosfären mer kontemplativ – även det med ålderns rätt?

Jag kommer ihåg mina första reaktioner på Bushs genombrott med ”Wuthering Heights” 1978. Skrämmande. Otäckt. Det tog några år att komma över. Sedan blev nog ”Babooshka” en tändande gnista till min omvändelse när jag bör ha varit omkring tolv år. I slutet av 1980-talet var jag definitivt såld. Och numera ser jag även ”Wuthering Heights” som en klassiker. Under det senaste decenniet har hon ägnat sig mer åt familjeliv, men kom efter en lång bortovaro tillbaka starkt 2005 med ”Aerial” och redan där var det uppenbart att mogen reflektion hade intagit huvudrollen snarare än excentriska uttryck och banbrytande ljudbyggen. Efter 50-årsstrecket är det väl tillåtet. Det ryktas nu om pågående arbete med helt nytt material också. Och jag hoppas att det här inte blir det sista vi hör.

Kate Bush nådde kanske sin definitiva artistiska peak 1985 med albumet ”Hounds of Love”. Men hon har aldrig varit ointressant. Nu är det två album som inventerats och ett urval av sångerna har omarbetats. De är hämtade från 1989 års ”The Sensual World” och ”The Red Shoes” som släpptes fyra år senare, innan det långa uppehållet.

Inledande ”Flower of the Mountain” är egentligen det vi känner som titellåten från ”The Sensual World”, med tillskott i form av ett stycke ur romanen ”Odysseus” av James Joyce, tidigare inte tillåtet att använda, men efter trägen lobbying och väntan, så… Nyversionen slår an tonen som gäller för CDn i stort; en mer utdragen och nedtonad uppbyggnad, inte lika emotionellt intensivt som förut. Kraften finns där fortfarande, men attacken är nedskruvad. Inte för att just den här sången ens tidigare var en av hennes mer hårtslående, men mönstret anläggs alltså här.

Korus i ”Deeper Understanding” var tidigare bearbetat med en vocoder (en röstförvrängare som i vår mer avancerat digitaliserade era ersatts av AutoTune). Resultatet är mer dissonant och inte lika melodiskt glasklart, till en text som tidigt tog upp persondatorernas inflytande på beteendet när den först släpptes 1989. ”This Woman’s Work” är i original närmast felfri, oerhört påträngande men sparsamt instrumenterad. Varför göra om den överhuvudtaget? Jag vet att jag inte är den enda som undrat. Om inte för att helt omdefiniera den som här, kanske. Det är verkligen en alternativ tolkning – samma sång men för andra syften och sinnesstämningar med änglakörer svävande på moln, i stället för ‘mitt i smärtan’-känslan som fanns från början. Jag var skeptisk inför idén att ens våga röra den här klenoden med föresatsen att förbättra den, men kan se poängen. Utan att alls vilja glömma ursprungsversionen, den fortfarande odödliga.

Överhuvudtaget har jag större förståelse för idén att uppdatera materialet från 1993. Den skivan lyfte inte till riktigt samma höjder som föregångarna, men pärlor som ”Moments of Pleasure” håller fortfarande. Behövde den ett nytt ansikte? Tydligen. Och det inåtvända, mindre publikfriande betonas även här. Det nya elementet som främst tillför en ytterligare dimension är en ordlös körstämma som dyker upp med jämna mellanrum.

Finns det något kvar av det rytmiska? Ja, ”Lily”, ”The Red Shoes” och ”Rubberband Girl” räknas väl dit. Den förstnämnda är fortfarande distinkt men dovare och mer ‘mulen’ med en inneboende mystik och en text om skyddsänglar, eller vad det nu egentligen rör sig om. Vem vet något säkert med Kate? Den sistnämnda ligger allra sist och är inte mest nödvändig i samlingen, utan bör ses mer som en roande parentes. Låten var aldrig ett av hennes mest lysande ögonblick överhuvudtaget. ”Top of the City” har dock en dynamik och spänning som kanske är ännu mer markerad nu.

– Det är alltid något som gått fel, säger Kate Bush om sina egna tidigare bedrifter till tidskriften Mojo (juni 2011) och talar om missnöje med enstaka textrader och överarbetade passager.

– Där kommer alltid att finnas brister. Men det finns brister som är tilltalande. Det är viktigt att ha brister, det är en del av att vara människa.

Om de nya versionerna av gamla favoriter inte faller fansen i smaken…

–…så finns ju de gamla kvar, eller hur? replikerar auteuren på en fråga om hon inte försökt förbättra det som inte kan bli bättre, eller riskerar att bryta den känslomässiga förbindelsen lyssnarna kan ha byggt upp med speciella sånger sedan lång tid tillbaka.

Och de farhågorna gäller kanske framförallt ”This Woman’s Work” (som upptar ”sacred space in the pantheon” i Mojos ögon) och ”Moments of Pleasure”. Däremot erkänner Bush att ”Rubberband Girl” är den nyinspelning här som ligger henne minst varmt om hjärtat, men att hon ville ”göra någonting riktigt annorlunda”.

– It’s just a silly pop song, really.

Jo, i jämförelse med det mesta hon gjort i övrigt, så absolut. Å andra sidan är det inte mycket i katalogen som platsar under rubriken ”silly”. Att hon överhuvudtaget ger intervjuer är ganska sällsynt, men inte lika otänkbart som turnéer. Enligt Mojo inträffade hennes senaste fullskaliga konsert på våren 1979 (vilket hon själv motiverar med att det visserligen var roligt, men väldigt utmattande). Och kontrollbehov har alltid varit ett signum sedan ett par år in i karriären. Det är inte troligt att nästa album kommer att kunna pressas fram snabbare av någon bolagsmogul (eller beundrarkampanj) men Bush bekräftar att processen är igång. Lovande så långt…