Månad: mars 2012

Schlagernedschlag 6: Eufori övertrumfade förundran, mysterier och mirakel

yemenity2010 reflektion , , , , , , , , , ,

Det gick som det borde. Framburen av internationella jurygrupper och inte minst folkets röster blev Loreen svensk populärkulturell ambassadör till Azerbajdzjan 2012. Jag var orolig ett tag att ännu fler skulle falla för Dannys dansnummer, men han fick för andra året i rad nöja sig med andraplatsen i en svensk uttagning. Amen.

Slutresultatet, ihop med mina egna synpunkter på bidragen som kvalificerat sig så här långt:

(Betygskala från 5 = redan klassisk oförglömlig schlagdänga eller djärvt framåtskridande pionjärpop i sammanhanget, ner till 0 = Glöm och begrav, eller donera till kalkonmuseum!)

1. Loreen: ”Euphoria” (268 poäng). Favoriten infriade förväntningarna. Och ja, jag förstår varför. Det här är numret där alla delar i helheten samspelar och verkligen klaffar. Dramatik, dynamik och – drag, i en aningen aggressivare  uppdatering av Madonnas ”Frozen”. ****

2. Danny Saucedo: ”Amazing” (198 poäng). Jag var rädd. Att det här var vad en folkmajoritet helst ville ha. Själv kan jag inte se eller höra mycket som lyfter över mediokriteten i en överbefolkad genre. Den styltiga koreografin i epilepsiframkallande overaller har inte heller någon frälsande funktion. Hjärntvätta mig med det här i tre veckor enligt gammalkommunistiska eller Guantánamo-principer så kanske jag ändrar uppfattning. Men jag tvivlar. **

3. Ulrik Munther: ”Soldiers” (88 poäng). Har han hunnit bli vuxen sedan sist? OK, det hör inte hit. Eller är just det som drar. För mig är han fortfarande för ung för sin sång, men kan se en potential där han kommer ikapp i framtiden och kan leverera sitt material med den pondus som krävs. Då kanske han blivit för gammal för dem som faller pladask redan idag. **

4. David Lindgren: ”Shout it out” (88 poäng). Det finns fortfarande ett slags ungdomlig energi som jag uppskattar hos outsidern Lindgren, en spoling som tog risken att slåss på samma planhalva som lågoddsaren Danny. Själv föredrar jag i den duellen Lindgrens tappning av en genre som annars strängt taget inte är min ‘bag’. ***

5. Molly Sandén: ”Why am I crying?” (77 poäng). Inte precis nyskapande heller, men en brustenhetsimpregnerad ballad som är behagligare än genomsnittet. Min enda invändning är att den håller sig i ett väldigt traditionellt spår och kan sakna den fräschör som krävs för att ett svenskt bidrag ska ha en chans vid Svarta havets strand 2012. Ändå – hon fick förvånansvärt få poäng av folket. ****

6. Top Cats: ”Baby doll” (68 poäng). Jo, jag visste att brylkrämsrocken lever och frodas ute i skogarna väster och norr om Vänern, och förstår att de kan fylla en kvot även i ett sådant här finalfält. De har åtminstone kul själva. Men… **

7. Dead By April: ”Mystery” (52 poäng) ”Lena som barnrumpor men tuffa som lapplisor” enligt (för övrigt utmärkta) programledaren Gina Dirawi. Tja, hur tuffa är de egentligen? Och hur mycket egen identitet kan skönjas i den här genrehybriden som i slutändan slussar in sig i något slags fattigmans-Evanescence-fålla?  **

8. Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern: ”Jag reser mig igen” (43 poäng). Hur kom jag ända hit? Undrade han säkert, mannen med de till synes tusen inre såren, vilket i detta sammanhang ger honom en tyngd som bara blev mer av en tillgång ju längre resan gick. Låten är inte banbrytande, men utspelet har nerv. Just det, nerv. 4 real (som sedermera försvunne Manic Street Preachers-gitarristen Richey Edwards karvade in i armen inför en förstummad journalist 1991). ***(*)

9. Lisa Miskovsky: ”Why start a fire?” (39 poäng). Det är ju så snyggt. Stilfullt. Och sympatiskt. Men kanske för fluffigt och eteriskt för att bära hela vägen ut i Europa (och slå an även där). Såväl sången i sig som scenshowen var ändå en av mina personliga favoriter i fältet, även om man kan sätta frågetecken för den 80-talistiska trumloopen i skarvarna mellan det generellt så sobra och moget stiliserade arrangemanget. Eller är det den ultimata grädden på moset? ***(*)

10. Björn Ranelid feat. Sara Li: ”Mirakel” (25 poäng). Den har ju en förmåga att fastna. Så någonting måste de ha gjort rätt. Och Ranelid som typ behöver vi mer av i Sverige, en man som inte ber om ursäkt för något – inte ens när han borde. Här är det ju uppenbart att han i grunden är ganska omusikalisk och det förvånar närmast att han lyckas tajma sina fraseringar med inramningen. Tonspråket bärs helt upp av partnern in crime, Sara Li som i alla fall tar sitt ansvar för det som räddas kan. Nu återstår bara frågan; förlåter författaren folket för det vacklande stödet i finalen? **

Tips till dem som vill grotta ner sig i geomusikaliska analyser…  Sammanställning av poängen, med detaljer kring de internationella jurygruppernas värderingar.

Vad gäller mellanakterna hade jag hoppats att någon skulle ta sitt ansvar och göra det givna och rättfärdiga. Alltså en bluegrassversion av Eric Saades fjolårsvinnare ”Popular” i pausen. Nu blev det någon form av musikalvariant i stället. Det får väl duga till vardags.

För övrigt kan jag rekommendera reportaget i SVT:s ”Uppdrag granskning” kring Christer Björkman och hans makt över tävlingen – vilken inte precis framstod som mindre efter än före inslaget, även om farbror Björkman försöker verka ovetande om vilken ställning han faktiskt har. Och har vi vanliga dödliga inte insett det förr, så kan vi glömma det där med att försöka få med en låt utan ett etablerat bolag i ryggen eller omfattande kontaktnät som inkluderar personer med Björkmans öra. Eller är så profilerad och ‘rätt’ för konceptet att redaktionen själva ringer upp och bjuder in till hovet. Själv har jag inte skickat in något bidrag sedan jag gick på gymnasiet 1987 (och det var inte ens färdigskrivet). Men någon gång ska man ju göra ett nytt försök. Eller alltså inte…

Tillräckligt mycket tur – eller?

yemenity2010 reflektion ,

– Hon verkar smart.

Jag minns att jag tänkte något i den stilen, i övergången mellan ‘steg två’ och den slutliga uppgörelsen mellan oss tre som överlevt till sista drabbningen i fredagsfinalen av ”Vem vet mest?” som sändes nu i kväll. Malin Bünsow från Västervik var hyfsat allmänbildad och tog hem veckopokalen till slut med tio poängs marginal. Naturligtvis är det en smula snöpligt när man skänker bort initativet genom att lämna över en fråga som sedan visar sig vara väldigt enkel, till en som sedan inte lättvindigt släpper ifrån sig bollen… Men det är en del av spelet. Fredagsfältet var inte oväntat hårdare och den, ska vi kalla det kompetitiva, atmosfären var mer påtaglig i studion än under torsdagens kvalomgång.

Annars går en del ritualer i repris. Le på beställning till introduktionsbild – en liten utmaning i sig, som alla tävlande måste gå igenom. En minut gäller det att hålla ut, eller är det bara 30 sekunder och känns som det dubbla? Den rappkäftade programledaren Rickard Olsson driver gärna lite lätt med deltagarna. Vi uppmuntras på förhand av värdinnorna i TV-huset att försöka ge igen, men det kan vara svårt att vara så kvick som krävs när stämningen tätnar och tävlingsinstinkten tar över – för den kommer. Tro inget annat…

Förresten var en tämligen etablerad bloggare med i startfältet, även om jag inte kopplade ihop det förrän idag. Leonel Marjavaara skriver regelbundet för Dagens Nyheter under rubriken ”Leonels guldkorn”.

Skunk Anansie. Tur att ledtråden med det stinkande djuret var med, men sedan väcktes minnesbilderna till liv av bandet med den minst sagt iögonenfallande sångerskan. Att de faktiskt gjort comeback de senaste åren hade helt gått mig förbi. Och nej, franska nutida författare är tydligen inte mitt expertområde. Men jag kommer ihåg Zola och Balzac från gymnasietiden om inte annat. Har man en gång läst ”Den stora gruvstrejken” är den svår att glömma, hur gärna man än skulle vilja…

 

Ja, vad vet jag egentligen?

yemenity2010 reflektion , , , ,

Timing, taktik och tur. Tre användbara ingredienser i en frågesport som SVT:s ”Vem vet mest?”. Nu har jag själv varit med för första gången och holmgången ifråga sändes för en dryg timme sedan. Programmet i sig spelades in tidigare i vintras och upplevelsen som helhet var till största delen angenäm. Ett par värdinnor tog emot och guidade runt oss deltagare, indelade i olika grupper i TV-huset i Göteborg, en vinterdag när stormen ven och staden klimatmässigt visade sin minst välkomnande sida. Inne var det betydligt varmare; särskilt i själva inspelningsstudion – men långtifrån så olidligt hett som det antagligen var i TV-mediets yngre dagar med mer primitiv belysningsteknik.

Lampor är ju ett bärande inslag i själva programmet och dess tävlingsmoment också. Så hur länge lyckades jag hålla dem tända? Mitt första delmål var att klara av de två första frågorna och inte hamna utanför leken när den väl börjar hetta till (för att fortsätta med temperatur-tematiken). Och det lyckades. Bättre än jag räknat med till slut, trots en riktig genomklappning när det bara handlade om att slå in en straffspark: ”När dog Hitler?” Svaret var på väg ut, när hjärnan plötsligt kortslöt sig under attack från en konspiratorisk ande som förkunnade något i stil med ‘men dog han verkligen? Det kanske bara var en dimridå?’. Jag kommer inte ihåg exakt. Sådana ögonblick av begreppsförvirring är sällan helt glasklara i minnet efteråt heller. Men det är ju betryggande när man kan reparera dylika fadäser med hjälp av något så banalt som one hit wonders från 1980-talet. För så kategoriserar man väl enklast Kim Carnes och hennes ”Bette Davis Eyes” från 1981?

För övrigt har jag numera sett ett par avsnitt av den – för övrigt ganska roliga – komediserien ”Big Bang Theory” och lärt mig att den besynnerlige men ändå på något sätt älskvärde huvudpersonen heter Sheldon och ingenting annat (jag gissade i programmet aningslöst på Charlie). Och ännu mer för övrigt har jag begått debut i konsten att se ett TV-program (inkluderande mig själv, dessutom) tillsammans med en annan person som kopplat upp sig via Skype från ett annat hörn av världen. Det handlar om min mexikanska fästmö Emilia som ännu rör sig på sina fädernes marker men dyker upp i Skandinavien om inte alltför lång tid.

– Du har väl gått ner i vikt sedan inspelningen, kommenterade hon vällovligt och jag hoppas det stämmer, men det kan vara önsketänkande.

Som av en händelse kryssade jag sedan planlöst fram mellan kanalerna till en som råkade visa just Sheldon med vänner i aktion, med den konkreta utmaningen att montera ihop vad som verkar vara en IKEA-möbel. De fick i alla fall in några pikar mot Sverige i processen…

Bonus: I samband med denna den internationella kvinnodagen lanserar Amnesty International en kampanj för mindre av diskriminering och mer av jämlikhet i Jemen, ett land som brukar rankas lågt i det senare avseendet och där jag arbetade under ett år för inte så länge sedan (se exempelvis inlägg på det berörda temat här).

 


Schlagernedschlag 5: Flinck flaxar vidare till Globen

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Det kunde ha varit värre, som huvudpersonen Ingmar upprepar mantramässigt i ”Mitt liv som hund”. Den osannolike överlevaren Thorsten Flinck står allt stadigare på scen i denna för honom ovanliga roll och plöjde sig genom årets uppsamlingsheat i Nyköping. Sällskap till Globen får han av de  i mina ögon mer osannolika folkfavoriterna, kitschkandidaterna Top Cats.

Önskelista skriven strax före sändning: Andreas Johnson och Thorsten Flinck till Globen, efter två röstningsvändor vardera. Åtminstone utifrån mina minnesbilder från tidigare deltävlingar. Just det, två mogna män. Men jag fruktar att det i stället blir Dynazty och Sean Banan, beroende på medelåldern hos de som orkar lyfta luren. Antikviteterna Engberg & Sjögren (som ju värderades av en representant för Antikrundan förra veckan) skulle kunna överraska, om pensionärerna vaknat från sina dvalor och bjuder upp ungdomarna till kamp.

Tjejerna brukar annars gå vidare från extravändan Andra chansen enligt SVT:s egen statistik… Men nu har de bästa bidragen med kvinnliga artister redan kvalificerat sig för finalen, eller hur? Och trenden höll inte i sig i år.

Först ut var pudelrockarna Dynazty, absolut inte värst i aftonens fält, men visst lever de överhövan uppenbart kvar i 1980-talets Okej-sanktionerade ideal och har inte lagt till något nytt någonstans. Å andra sidan är deras motståndare Top Cats inte precis ambassadörer för musikaliskt pionjärtänkande heller. Så frågan var bara vilket årtionde som för tillfället är hetast. Tydligen 50-talet. Jag är lite överraskad, men Värmlands mobilisationsförmåga ska nog inte underskattas.

Andreas Johnson för väl i ärlighetens namn baneret för 60-talet, med viss uppdatering i inramningen. Och nu råkar jag vara mer välvilligt inställd till det konceptet. Etnopop; så ska tydligen Timoteijs bidrag kategoriseras, enligt programledare Sarah Dawn Finer. Av den genomskinligt lättviktigare varianten, som riskerar ge genren ett dåligt namn, inskjuter jag. Samtidigt som jag påminns om att refrängen är farligt snabbfästande… och det tog tydligen TV-publiken fasta på också.

Thorsten Flincks bidrag har fortfarande något genuint över sig som inte liknar så mycket annat i årets utbud. Överhettat Jacques Brel-ianskt, möjligen, men mannen går genom rutan. Kunde ni däremot se framför er den avlägsna möjligheten att Lotta Engberg och Christer Sjögren med sin taffliga tolkning av tongångar med storhetstid cirka Sexdagarskriget skulle ta sig ända till Baku? Vad skulle det göra med vårt nationella anseende? Jan Eliassons nya toppjobb i FN kunde rentav vara i fara. Cirka 20.49 var den risken undanröjd. Thorsten röstades vidare till nästa runda.

Men man kan naturligtvis aldrig slappna av helt och hållet. Två av årets minst upplyftande bidrag stod mot varandra och något av dem torde nödvändigtvis överleva en stund till. Sean Banan kontra Youngblood, som dock verkat få bättre ordning på stämmorna den här gången (vilket även noterades av Malena Ernman på twitter). Inte för att det hjälpte mot det motståndsmosande monstret Sean. Och plötsligt insåg nog många av oss medborgare behovet att mobilisera: Flinck vs Banan. Kan kontrasterna i tävlingen illustreras tydligare? Tack och lov blev det Thorsten. Då får jag väl leva med att något så obsolet som renodlad rockabilly klarade sig genom sållningen och har ett liv även i detta årtusende.