Av Peter Weir förväntar jag mig alltid mycket. Efter filmer som ”Picnic at Hanging Rock”, ”Vittne till mord”, ”Utan fruktan” och ”The Truman Show” utspridda över en osedvanligt jämn regissörsbana på mer än 30 år, så är hans första film på sju år en efterlängtad historia. När han så är tillbaka handlar det också om en bokstavlig väg tillbaka. Eller i första hand bort från ett fångläger i Sibirien under 1940-talet. Ed Harris, Jim Sturgess, Colin Farrell och svenska Gustaf Skarsgård har några av huvudrollerna i ”The Way Back” som nu finns ute på DVD. Slutresultatet är nog inte det allra bästa Weir har gjort under sin imponerande karriär – men den är mer än tillräckligt bra. Recension på russin.nu finns här.
Månad: oktober 2011
Funky Finance?
Så haver de slagit till igen: Australiens rytmiskaste nyhetsrapportörer, eller kanske snarare kommentatorer. Eller bara förmedlare av fiktionaliserade aktualiteter, skrämmande nära verkligheten. Den här gången är temat vår ansträngda världsekonomi och The Juice Media med moderatorn/toastmastern Robert Foster i spetsen låter två impersonerade profiler diskutera ämnet… Amerikanske senatorn Ron Paul och en herr Peter Joseph. Se och hör resultatet här. The Juice Media har tidigare skapat liknande politisk-musikalisk dynamik på teman som Wikileaks avslöjanden, avdagatagandet av Usama bin Ladin och (min personliga favorit) den ”arabiska våren”, där de även tvålar till den kontroversielle amerikanske TV-agitatorn Glenn Beck.
Ekonomiska teorier är inte mitt starkaste ämne, men som världen ser ut idag försöker jag bli något mer insatt i ämnet. Några som specialiserat sig på att illustrera konkurrerande finansiella synsätt är männen bakom EconStories som tussat ihop de inflytelserika, numera avlidna tänkarna Keynes och Hayek i ett par videor tillgängliga bland annat på YouTube. Efter att ha sett dem ett par gånger och bedrivit åtminstone ett uns av efterforskningar har jag slutit mig till att producenterna själva utgår från en mer nyliberal grundsyn baserad på österrikaren Hayeks idéer, snarare än Keynes (med reservation för sammanblandning av adekvat terminologi). EconStories produceras i alla fall av ett institut vid namn Mercatus (officiell hemsida här) som i sin tur sponsras av ett en del större företagskoncerner och säger sig manifestera marknadsvänliga idéer. Även Wikipedia har en sammanfattning av deras verksamhet och historia. Själv har jag för närvarande huvudet fullt av Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och iakttar en skeptisk hållning till allt som kan misstänkas vara predikningar av den maximalt frisläppta marknadens lov (vad det nu egentligen innebär) men jag kanske återkommer när eller om jag rett ut begreppen ytterligare…
…and that’s a rap.
För övrigt lyssnar jag just nu en hel del på Renaissance, ett symfoniskt inspirerat brittiskt band med huvudsaklig storhetstid under 1970-talet men en ny bekantskap för mig. De är i sina bästa stunder märkligt sakrala och spännande samtidigt. Samtidigt har jag återinstiftat bekantskapen med Procol Harum, som jag introducerades för av en granne i ett litet östgötskt sovsamhälle för snart 30 år sedan. Eventuell uppföljning av denna retro-tråd vid senare tillfälle…
…and ÅFF we go!
Givetvis hade jag hoppats, men trodde knappast på allvar att det skulle vara klart redan före sista omgången. När TV4 Sport väl hade fått ordning på sina tekniska länkar (deras egen förklaring till att de sände från Söderstadion en halvlek som uppvärmning) från Sundsvall kunde jag i direktsändning följa dramat som till slut ledde Åtvidabergs FF tillbaka till Allsvenskan. Visst hade de turen med sig, ungefär som Sverige mot Holland häromveckan, och visst ser GIF Sundsvall väl så allsvensk-mässiga ut efter sin framfart i Superettan under hösten, men nu råkar det vara så att jag håller på ÅFF. Och de klarade av att hålla sin ledning från första halvlek trots vad som brukar kallas en massiv press från hemmalaget (som råkat publicera löpsedlar med den glada nyheten om uppflyttning redan före matchen, dumt nog). Det troligaste är dock att även de kvalificerar sig för uppåtstigande nästa helg.
Sport är knappast huvudämnet för detta mitt personliga forum, även om den engagerar mig – framförallt då fotboll. Jag hinner helt enkelt inte skriva om allt av intresse, men sporten har i sina stunder en kulturell betydelse för mig – och det här är en sådan stund. Då ska jag ändå erkänna att det var flera år sedan jag såg en fotbollsmatch på elitnivå live. Vad det nu kan bero på. Anledningen att ÅFF blev laget i mitt proverbiala hjärta är egentligen ganska enkel; i slutet av 1970-talet hade vår familj flyttat från Västerhaninge till Östergötland och krokarna kring Linköping med små villasamhällen som de flesta svenskar inte har någon direkt anledning att behöva lära sig namnen på. Idrottsintresset började växa och jag bör väl ha varit nio eller tio år när jag kände mig kallad att välja ett favoritlag i svensk fotboll. De två geografiskt närmaste var IFK Norrköping och Åtvidabergs FF. De sistnämnda fanns allra närmast och var bäst bevakade av lokalbladet Östgöta Correspondenten.
Bruksortslaget hade i och för sig passerat sin storhetstid när de med en sponsrande skrivmaskinsfabrik i ryggen faktiskt var ledande i landet under ett par år. Spelarprofilerna hette inte längre Ralf Edström och Roland Sandberg utan, om jag minns rätt, Göran E Karlsson, Glenn Martindahl och målvakten Thomas Wernersson (senare i IFK Göteborg och ännu senare analytiker för SVT-sporten). Jag vande mig vid att följa deras kamp för att undvika nedflyttning i princip varje säsong fram till 1982 när det inte gick längre. De åkte ur med bred marginal, om man kan säga så…
…och tog sig inte tillbaka till högsta serien förrän 2009. Året efter tillbringade jag utomlands och därifrån försökte jag följa bravaderna bland de stora grabbarna, vilket slutade med degradering direkt – men inte utan kamp. Och absolut inte med samma ‘breda marginal’ som sist det begav sig. Nu blir det alltså ett nytt försök och jag hoppas att det lyckas bättre den här gången. En av Aftonbladets experter i ämnet hävdar att det är möjligt. ”Åtvidaberg är tillbaka i allsvenskan. Den här gången är de förberedda på det” skriver Robert Laul i bilagan Sportbladet idag. Förhoppningsvis har han rätt. Nästa år kanske jag till och med kommer iväg på några matcher. Visserligen bor jag numera en bit väster om Vättern, men regionen saknar inte precis allsvenska lag som bara väntar på att ta emot och krossa nykomlingen när de får chansen. Förhoppningsvis har de fel…
Några vimmelrader värda en mässa…
Är det redan två veckor sedan? Årets bokmässa i Göteborg, där jag troligen spenderade mest tid uppe vid det så kallade Internationella torget.
Nej, något längre och mer djuplodande om årets bokmässa i Göteborg hinner jag inte åstadkomma, tyvärr. Men jag tillbringade några timmar där under lördagen, alltså 24 september. Välbesökt (som vanligt, ska man väl tillägga) men med mer svängrum på övervåningen med dess mindre sammanpressade möblemang – och kanske smalare innehåll, men för många av oss minst lika intressant. Inte minst det så kallade Internationella torget var platsen för några spännande föredrag och debatter, bland annat om jämställdhet i näringslivet och politiken.
Henning Mankell hävdade att han och vännen Jan Guillou inte varit medvetna om att de arbetade på böcker om ungefär samma tema samtidigt; 1900-talet, kolonialism och så vidare. Om jag inte hörde alldeles fel i kakofonin. Författare är väl hemlighetsfulla typer. Kända – och egensinniga – seriemakare som Jannarna Lööf och Stenmark avlöste varandra vid signeringsbordet i en förlagsmonter. Och så har jag lärt mig något om vad Folke Bernadotte-akademin är och gör. Men mer om det senare, kanske, om jag har tid…
Populärkulturell visionär ur tiden
1955-2011. Nu har han alltså lämnat jordelivet för alltid; Steve Jobs, visionären bakom Apples framgångar som påverkat våra konsumentvanor i högre utsträckning och på flera områden än någon kunde ana när företaget grundades i ett garage i Kalifornien på 1970-talet. Nu är de djupt inbegripna i formerna för konsumtion av populärkultur, inte minst. Men det började med persondatorer. Som nybliven journaliststuderande på folkhögskola hösten 1990 var jag allt annat än datavan – det var ingen självklarhet på den tiden – men med de på den tiden nymodiga gråa macarna (med namn som Classic, SE eller vilken modell det nu exakt rörde sig om) som arbetsredskap i en övergångstid mellan olika tekniker i mediebranschen, så fick datorerna ett mer mänskligt ansikte för mig än de haft innan dess. De gick att använda, utan alltför utvecklat sinne för koder och sifferkombinationer till tangentbordet.
Sedan dess har som alla vet mycket hänt. Personligen har jag fortsatt att föredra Apples persondatorer framför alternativen, men däremot ännu inte skaffat någon iPhone eller iPad och min iPod-upplaga är väl fem år gammal nu. Det beror dock främst på ekonomiska överväganden. Under dagen har det publicerats ett flertal oden till och historieskrivningar om Jobs, något som i och för sig inleddes redan när han lämnade VD-posten för Apple i augusti. En av de mer intressanta artiklarna fanns då i Newsweek (”Exit the King” av Alan Deutschman, 5 september 2011). Där synas bland annat mannens speciella ledarstil och personlighet, drivkrafter och risktaganden. Jag är inte säker på att jag själv skulle ha velat jobba för honom, men produkterna har som sagt haft sin inverkan på mitt liv fram till nu… Hur blir det i framtiden?
Den här texten finns även publicerad på russin.nu.
Inget återuppväckt Genesis – om Gabriel får råda
Nej, en återförening av Genesis är inte så trolig. Men det kommer väl knappast som en överraskning. Tidningen Rolling Stone tog i alla fall tillfället i akt att fråga Peter Gabriel för säkerhets skull.
Sade jag att intervjuer med Peter Gabriel är sällsynta? Nu har det dykt upp ett par på kort tid, vilket givetvis kan ha med hans kommande orkesteralbum att göra. Men med jämna mellanrum uppstår ändå frågeställningen om han kommer att slå sig ihop med sina gamla vapenbröder i Genesis igen, om så bara för en avskedsturné eller tillfällig comeback. Och svaret brukar vara som för ABBA, det vill säga: nej, det är inte aktuellt. Åtminstone inte om Gabriel får bestämma.
– De klarade sig bättre utan mig i vilket fall som helst, konstaterar Gabriel som lämnade bandet 1974 och säkert har rätt, åtminstone kommersiellt.
Numera dras Phil Collins med en del hälsoproblem, inte minst med ryggen och har svårt att ens hålla ett par trumpinnar. Det anger Gabriel som ett skäl att inte skramla ihop grabbarna igen. Och även om det finns en kader av gamla progfans därute i vimlet som gärna ser en återuppståndelse, tycker den musikaliske auteuren att det är bättre att leva i nuet än hänga kvar i det förflutna. På senare år har ett band kallat The Musical Box återskapat Genesis scenshower från tidigt 1970-tal i detalj. Jag vill minnas att jag såg dem i Göteborg för några år sedan.
– De tjänar förmodligen mer pengar på det än vad vi gjorde när det begav sig, kommenterar Peter Gabriel det fenomenet.
Källa: Peter Gabriel: Possibility of Genesis Reunion Is Slim av Andy Greene /Rolling Stone 27 september 2011
Ofra – en återblick med historiska dimensioner
Hon tystnade för tidigt. Alldeles för tidigt. Nu är det nästan tolv år sedan hon gick bort, men innan dess hade hon satt sig på världskartan med en röst som nästan kan göra anspråk på att kallas unik. För ett drygt år sedan skrev jag ett litet ode till Ofra Haza, med anledning av en artikel som då nyligen publicerats i tidskriften Yemen Today. Jo, jag kände till israeliska Hazas familjeband till Jemen, där jag tillbringade förra året sysselsatt med ett projektarbete. Men Yemen Today bidrog med en del nytt kött på benen, som att texten till Hazas kanske största hit, ”Im nin’ alu” byggde på ett poem av en judisk rabbin som bodde nära staden Taiz på 1600-talet. Av ingen direkt aktuell anledning alls passar jag nu på att puffa för mitt årsgamla inlägg, där jag även avslöjar några av mina personliga favoriter från Ofra Hazas omfångsrika men samtidigt alldeles för korta karriär.
Fair Slave Trade 