TV

Mesta möjliga mediokritet: Melodifestivalen 2016 – kapitel 1

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , ,

Botten är inte nådd. Men det mediokra och halvbakade regerade i Göteborg, där årets första deltävling drog igång i afton, efter en aning (ja, jag underdriver) upprörd uppmärksamhet kring Anna Books diskade bidrag. Däremot var programledarna Gina Dirawi och Petra Mede pigga och hade hjälp av ett par lagom spetslustiga kabarénummertexter. Jonas Gardells schlagerskola är tillbaka efter ett uppehåll på en ungefärlig vinterperiod i Westeros.  Helt acceptabelt, så långt. 

Så… Till bidragen. De odiskade först, med betygsättning på en skala från ett till fem:

TILL FINAL:

”Don’t Worry” – Ace Wilder: ***

Dark horse häromåret och tycktes då komma från ingenstans. Nu med högre favorittryck. Distinkt staccato-rytmik och scenbygge. Låten lider av en viss identitetskris och konglomeratkänsla. Och var är krossarkoruset som vi aldrig kan skaka av oss? Ändå, ändå – det mest självklart professionella och egentliga enda möjliga ’ut i Europa’-inslaget i afton.

”Constellation Prize” – Robin Bengtsson: **

Vem är det han liknar? En yngre Karl Urban? Eller ännu yngre Marcus Allbäck? Munspel. Melodrama. Fastnar fort i uppkörda hjulspår, men uppvisar välkommen brist på klichéartat koreograferade sidekicks. Alltid något.

TILL ANDRA CHANSEN:

”Rik” – Albin & Mattias: **

Utan att ha en översvallande stark egen vision visar duon en känsla för hook och konsekvens som brädar tillräckligt många av de andra bidragen för att ta sig vidare, men inte med bred marginal.

”Bada nakna” – Samir & Viktor: *

– Det här är ett land där alla har en plats, påpekar de i sin introduktion. Fint! Resten? Gott humör. Låg komplikationsgrad. Überkäckt! Fontäner på scen! Bara bringor! Det finns en huvudsaklig målgrupp här, antar jag. Eller ett par. Jag tillhör nog inte någon av dem.

UTSLAGNA:

”Ain’t No Good” – Mimi Werner: **

Strike a pose! Girl’s got attitude! And a guitar to match. Något slags stilmedvetenhet syns i en vagt countrydoftande dänga med ekon av ”Jolene” och en  allmän avsaknad av andemening och egna uppslag.

”Mitt guld” – Pernilla Andersson: **

– Virusforskare! Pernillas hemliga drömyrke. Wow. Kunde behövas fler sådana nu, med zika-varianten på världsturné.

Sången: Vispop med akustisk gitarr i markerade kontrast mot föregående bidrag. Harpa på scen! Sympatiskt, men lite livlöst och i behov av AD-droppar eller något starkare elixir. Oj, tog den slut? Den bara flöt ut…

UTOM TÄVLAN:

5. ”Himmel för två” – Anna Book: *(*)

OK, intressant att höra den i alla fall som pausinslag. Skulle det ha funnits en marknad i just det här sammanhanget A.D. 2016 för denna uttryckligt retro-spekulativa superschlager av en art som ofta betecknas som utdöd, men aldrig riktigt tycks vara det? Vi kommer troligen aldrig säkert att få veta…

Kalla krig, kalla klimat och kokainkungar – Årets TV-serier 2015

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det finns för mycket att välja mellan. Och samtidigt kan man känna en övermättnad. Att följa en TV-serie i vått och torrt är mer av en investering, ett åtagande än att lägga några timmar på en enskild film. Och att alltid vara uppdaterad med de senaste avsnitten är en utmaning för dagspendlande förvärvsarbetare. Det är mycket annat som ska hinnas med också.

Dramatiska formkurvor går upp och ner. Tillgång till rätt kanaler med möjligheter att se det man önskar när man så önskar, spelar in. Men, med beaktande av en och annan reservation i förbifarten, här är de bästa aktuella dramatiserade TV-serierna just nu. Tycker jag. Ungefär…

Notera 1: Inom parentes visas de kanaler där jag själv sett serien ifråga, som en liten konsumentupplysning. Inte alltid där den först presenterats.

Notera 2: Länkarna går till de recensioner eller blogginlägg jag i förekommande fall publicerat på russin.nu, företrädesvis av den senaste säsongen eller annars närmast föregående. Eller…

Topp tio:

1. Narcos (Netflix). ”Full av fängslande episoder i ett livsöde – och ett lands öde. Full även av förbipasserande fakta och svårsmälta komplexiteter. Det speglar hur våldsam perioden var och riskfylld för dem som vågade konfrontera kungen av kokainindustrin. Liksom hur den amerikanska strategin långtifrån alltid var konsekvent eller överdrivet intelligent.” (ur recensionen på russin)

2. The Americans (Netflix). Reservation: Jag har inte sett den tredje, senaste säsongen än, men den här kalla kriget-skildringen har hittills bara blivit bättre och bättre, så den får någon form av dispens här. När trean dyker upp på Netflix kommer det bara att bekräfta pallplaceringen. Ojalá…

3. The Knick (HBO). Nästan otäckt sofistikerat och samtidigt så… dekadent. Och övertygande om att man själv inte hade velat vara en allvarligt skadad eller insjuknad patient i New York anno 1900.

4. Penny Dreadful (HBO). Så tjusigt. Och så psykiskt påfrestande att ta sig igenom. Det är inte allmän trevnad som gäller, men en väldigt, väldigt speciell skapelse. Frågan är vart det ska ta vägen nästa säsong?

5. Game of Thrones (HBO). Femte säsongen var strängt taget inte lika stark som de närmast föregående. Vilket ändå räcker till en plats i solen här. Det är fortfarande ett epos på en skala och en ambitionsnivå som få andra kommer i närheten av.

6. Fortitude (SVT). Mord och mysterier långt upp i arktiska regioner, där människor egentligen inte borde kunna bosätta sig. Mysigt!

7. Black Sails (HBO). Riktiga rejäla piratäventyr med allmänt oförskönad inramning och episkt omfång. Sådana finns det för få av. Men Black Sails finns. Än så länge.

8. The Brink (HBO). Snitsiga satirserier på randen till tredje världskriget finns det alldeles för få av. Men The Brink… fanns. Tyvärr ser det inte ut att bli en andra säsong rakt av. Än.

9. Mr Robot (SVT). Hallucinatorisk personlighetsupplösning och högteknologisk paranoia frodas i en serie som verkligen hittat sitt eget språk. Inte alltid så hundraprocentigt pådrivande och så händelserik som jag skulle önska, men Mr Robot har karaktär. Och en mycket udda antihjälte i centrum.

10. True Detective (HBO). Ofta utskälld uppföljare till den hysteriskt hyllade första vändan nere i Louisiana, nu med nya personer, ny plats och en intrig som många tydligen tappade intresset för på ett tidigt stadium. Jag tillhör möjligen en minoritet, men följde utvecklingen fascinerat fram till slutet.

Bubblare och hedersomnämnanden:

Orphan Black (Netflix) saknar en del av sina mystiska kvaliteter från inledningen, men fortfarande vildsint underhållande och idérikt. Och inte minst är det fortfarande en fröjd att se Tatiana Maslany jonglera med alla sina skiftande klonroller.

Hannibal (Netflix) är tillsammans med Penny Dreadful den troligen visuellt mest anslående serien överhuvudtaget just nu, men ibland tappar jag fokus och börjar undra var botten i det mörkaste av det mörka egentligen finns. Men visst är den enormt välgjord och välspelad över hela brädet.

Homeland har alltid haft synliga håligheter, men jag är ohjälpligt fast och följer slaviskt varje säsong så länge den existerar. Min personliga favoritvända var den tredje, vilket förmodligen också kan vara en minoritetsuppfattning.

Bloodline (Netflix) är ett floridianskt familjedrama som hela tiden imponerar på det skådespelande och miljöbeskrivande planet, men ibland kunde ta sig framåt i lite raskare takt.

Jessica Jones (Netflix) ryckte omgående tag mer än den, hm, en aning överskattade Marvel-kollegan Daredevil, men även här kunde det finnas fog att ta fram saxen lite oftare. Mycket trauma, mycken intensitet, en hjältinna med ständigt svårmodig uppsyn och en karismatisk nemesis. Som sagt, mycket är bra. Men också tärande.

Club de Cuervos (Netflix): Satiriska komediserier om maktkamp i mexikanska fotbollsklubbar finns det kanske inte alltför många av. Den här är i portioner mycket underhållande, men kan skapa övermättnad vid alltför intensivt intag.

Jordskott (SVT) haltade ibland, men är värd ett hedersomnämnande i avdelningen svenska serier som nästan nådde bättre än bra-status.

Better Call Saul (Netflix) är inte Breaking Bad, men som bihang har den sin charm och en del oerhört fängslande partier. Lite ojämn formkurva.

Reservationer i olika former:

Wolf Hall (SVT) var väldigt intressant under de inledande avsnitt vi såg i hushållet, innan jag av olika orsaker inte hann med resten förrän de försvunnit från SVT Play.

Orange Is the New Black (Netflix), Ray Donovan (HBO), Show Me a Hero (HBO), Fargo (HBO), Masters of Sex (HBO)… Jag ligger efter. Helt enkelt. Men här är kreationer med klara kvaliteter. Framförallt Fargo var en positiv uppenbarelse när jag sent omsider kom till skott och betade av första omgången kring jul.

The Walking Dead (HBO/Netflix): Jag är verkligen långt, långt efter…

Mest frustrerande ojämna men ändå för ambitiösa för att avfärdas: Sense8 (Netflix), syskonen Wachowskis globetrottande psykomutantföljetong. Marco Polo (Netflix): Sex och våld och snygga scenerier i medeltida mongolmiljö. Väckte många följdfrågor, men även en nästan barnslig rastlös nyfikenhet inför vart allt egentligen barkade hän i den här möjligen historierevisionistiska mångmiljonsatsningen.

Avdelningen ’Nyfiken på’, det vill säga serier jag inte sett alls, men borde kunna uppskatta:

Empire och Outlander.

Och så det kanske mest lovande konceptet som utlovats under 2016: science fiction-serien Westworld.

From Russia With Love: Kulturhöjdpunkter 2015 del III

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

De pratar. Och pratar. En del av dem bättre och mer innehållsrikt än andra. De där utvalda som fått sig tilldelade en egen talkshow. De mest inflytelserika håller av tradition till i USA. Inklusive en väldigt brittisk, glasögonprydd herre som odlade sin profil under ett antal år som ‘korrespondent’ på The Daily Show med Jon Stewart (som ju lämnade över tyglarna till det programmet tidigt i höstas): John Oliver. Just nu är han min favorit i genren. Han är engagerad, pådrivande, talträngd och vågar ofta breda ut sig mer än genomsnittligt över enskilda ämnen inom ramen för en halvtimmeslång show varje vecka på HBO. En av fullträffarna från året som gick var resan till Ryssland för en intervju med visselblåsaren Edward Snowden. Kombinationen av den försiktigt reflekterande övervakningssamhälleskritikern Snowden och Olivers oförutsägbara intervjuteknik skapade ett redan klassiskt stycke TV.

Game for a Laugh? Kulturhöjdpunkter 2015…

yemenity2010 reflektion , , , , , , , , ,

Tydligen var det en gång i tiden ett populärt underhållningsprogram i brittisk TV, under några år på 1980-talet. ”Game for a Laugh”, alltså. Jag tror mig aldrig ha haft anledning att se det. Men i samma veva gjorde det likaledes brittiska satirprogrammet ”Inte aktuellt” (även känt som ”Not the Nine o’clock News”) en hysterisk sketch på temat vanliga medborgare som luras att ta del i practical jokes på TV, med drastiska följder.

Drastiska är också förvecklingarna regelbundet i ”Game of Thrones”, ett fenomen som få andra i dagens TV-landskap. Humorn är kanske inte den allra mest framträdande egenskapen i HBOs flaggskepp, men en av de mest inspirerande biverkningarna av dess framgång är de pastischer, parodier, sketcher – et al – som frodats i dess kölvatten. Som de här två inslagen, båda kvalificerande sig på min personliga lista över 2015 års kulturella höjdpunkter. Dels får skådespelaren Kit Harington i rollen som den allvarstyngde murvaktaren och oäktingen Jon Snow chansen att liva upp (eller ner) en middagsbjudning i regi av talkshowvärden Seth Meyers.

Och Harington har även en ledande roll i det tyvärr ännu inte förverkligade projektet ”Game of Thrones” som musikal, med kompositioner av Coldplay. 2015 har varit ett år av allsköns elände på många håll i världen. Men det har funnits ljuspunkter på kulturhimlen – och här är två av dem.

Relaterat: Vilka var de bästa TV-serierna under året som gick? Många har känt sig manade att uttala sig i frågan. Själv jobbar jag på det. Och just ”GoT” lär vara en av de tio högst upp, när jag väl är klar. Fortsättning följer… 

Vita vandrare – varning om världens undergång?

yemenity2010 puff , , ,

Så var den slut. Femte säsongen av fantasyeposet ”Game of Thrones”, som fortsätter engagera, frustrera, beröra och uppröra miljontals tittare världen över. Nu finns min egen recension ute på russin.nu. I korta drag: inte lika urstark som de närmast föregående säsongerna, men framförallt de tre sista avsnitten var skrämmande intensiva. På ett ibland närmast ohälsosamt sätt.

Förresten har ni väl hört teorin om att ”The White Walkers” – de vita vandrarna som zombieaktigt zamlar ihop sig för att till synes utplåna befolkningen i Westeros, egentligen symboliserar klimatuppvärmningen? Inte så långsökt som det kan verka…

Och som extra bonus, en parodi ni kan ha sett förr: en trailer för ”Game of Thrones” i 1980-talstappning, med softad lins, idel småleenden och tillhörande soundtrack med rätt balanserad dos av syntetsmet – sådant vi älskade på den tiden, om ni var med då och kommer ihåg…

Populära tronpretendenter tar det kallt i ny sketch

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , , , , ,

Ja, ni har säkert redan sett den. Under en ovanligt ogästvänlig majmånad behövs det saker som lyser upp tillvaron. Som sketchen (eller sketcherna) där ett av vår tids mer publikdragande band bestämmer sig för att inta inte bara den här världen, utan även Westeros. Coldplay ger sig på att göra musikal av ”Game of Thrones”. Vad kan gå fel? Initiativet hörde samman med välgörenhetskampanj i USA kallad Red Nose Day. Och i den tolv minuter långa kompletta (?) versionen av sketchen kallas delar av skådespelarensemblen från den just nu högaktuella serien in i en studio för att dra sitt strå till stacken.

Nåja, det tar sin tid att få dem med på noterna – bokstavligen. Avgörande blir ‘några samtal från Jon Snow och löften om gratis mat’, som inlånade speakerrösten Liam Neeson uttrycker det. Sedan får vi tillfälle att höra livsbejakande refränger som ”Red Wedding – lots of stabbing and a bit of beheading” i klämkäck varietévariant. Liksom drottning Daenerys av Mereen (det vill säga Emilia Clarke) i ”Rastafarien Targaryen” (en reggaehistoria, givetvis) och Jaime Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) berätta om framlidne kung Joffrey (”I was his uncle, I was also his dad”) i den bitterljuva balladen ”Closer to Home”. För att inte tala om Peter Dinklage, även känd som Tyrion Lannister, som stolt deklarerar sig vara ”Still Going Strong” (till skillnad från en del andra avpolletterade rollfigurer) i svulstig soultappning. Med mera. Som sagt, det finns en längre version på YouTube där hela den sorglustiga storyn om den genialt uttänkta musikalen skildras, samt ett par kompletterande klipp där vi får lite mer av några utvalda nummer, men inte så mycket mer. Jag är inte säker på hur många av de här låtarna som finns färdigkomponerade och i så fall inspelade i sin helhet (om någon av dem). Tyvärr…

Serien i sig är nu inne på sin femte säsong, och om den här vändan hittills väckt blandade reaktioner från publik och offentliga tyckare (som det finns ganska många av) så bör ändå det senaste avsnittet ”Hardhome”, som fanns tillgängligt från HBO i Sverige igår, ha imponerat på de flesta. Snö. Vildingar. Vita vandrare (alltså den här världens variant av zombier). Slagsmål. Rent utmattande intensivt, hävdar jag själv. Återstår att se, eller snarare, höra vad den i sammanhanget hett engagerade podcastduon David & Joanna i ”A Cast of Kings” har att säga om saken…

För övrigt har Paste Magazine nyligen rankat HBO:s bästa serier under kanalens hela historia och placerade ”Game of Thrones” på fjärde plats. Konkurrensen där är hård, vilket man kan påminnas om genom att studera vilka som hamnade strax efter, och inte minst, strax över ”GoT” på listan. Några geografiska ledtrådar: Louisiana, New Jersey, Baltimore…

I stort sett orelaterat: Nu tar vi en tyst minut av kontemplation och andligt moraliskt stöd åt Åtvidabergs FF, eller hur? Det går helt enkelt inte bra just nu. Jag sade ju att det var en kall vår, eller försommar, eller vad det här klimatet vi har egentligen ska föreställa.

 

Och vinnaren blir…

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , ,

Det är väl dags att försöka formulera några förutsägelser, eller? Bara för att man bör. I afton drabbar inte mindre 27 länder samman i kamp om titeln årets Eurovision Song Contest-segrare.

Sverige och Mr Måns tog sig alltså vidare till själva finalen och det hade varit en skräll om han inte gjort det. ”Heroes” har något som vinner i längden, även om den saknar tillspetsade överraskningsmoment. Förutom den redan sägenomsusade scenografin med streckgubbarna som är ett litet genidrag i sig. Vinner vi? Nej, men jag tror på en anständig placering på övre halvan. Konkurrenter? Azerbajdzjans ”Hour of the Wolf” ska, som många redan noterat, knappast underskattas. Tjusigt, välarrangerat, lagom dramatiskt. Estlands ”Goodbye to Yesterday” fångade min uppmärksamhet med den möjligen ”Gone Girl”-inspirerade videon med sina slipade knivar och spända relationer i inredningsmagasinsanpassade köksregioner, men fungerade bra på scen också, inte minst på grund av den utpräglade dialogprofilen och underliggande melankolin. Norges strama duett ”A Monster Like Me” är en slags kusin i sammanhanget och röstades välförtjänt vidare i torsdags, medan vi sagt adjö till de tre andra nordiska länderna (av inte helt obegripliga skäl) i veckan.

Det är annars överhuvudtaget gott om seriositet, allvarliga miner och aningen pompöst arrangerade euroballader i år. Det gör det extra vanskligt vilka som verkligen slår an en sträng och vilka som försvinner i oceanen av jämförbara ambitioner. I den andra semifinalen lyckades jag faktiskt gissa rätt på nio av tio blivande finalister. I den första försökte jag inte ens, men hade nog haft en sämre procentuell utdelning där. De riktiga praktkalkonerna lyser i princip med sin frånvaro, men det var en välgärning att Moldaviens felspekulation med ’sexiga’ snutar på scen skickades hem redan i tisdags. Om något bidrag är mer uttryckligt 10-talistiskt och utstuderat tidsenligt är det väl Lettlands omväxlande minimalistiska och massivistiska elektropop ”Love Injected”. Den har något visst, faktiskt. Belgiens ”Rhythm Inside” är inne på ett liknande spår, med svårbedömda konsekvenser. Någon form av budskap vill de åtminstone leverera. Israel vill också vara in the zeitgeist, liksom, med sin ”Golden Boy” som tog dem till final för första gången sedan internationella finanskrisen eller strax efter, men guldkandidat? Njae. Armenien verkar ingen begripa sig på, men så här långt har de ändå kommit med sitt sexhövdade släktforskningsprojekt. Storheten i stort kan diskuteras, men alla bidrag i den här tävlingen som på något vagt sätt ändå skvallrar om influenser från Progressive Rock ska ändå ha ett hedersomnämnande. Kombinationen av oregelbundna taktslag ihop med operainslag är de rätt ensamma om här. Rysslands charmoffensiv ”A Million Voices” kan givetvis inte räknas bort, även om det kanske inte räcker för att rensa bort alla negativa vibrationer från deras aggressiva utrikespolitik det senaste året. Men, sådana petitesser ska vi inte blanda in just idag, eller…?

Några stornationer glider som vanligt in på den proverbiala räksmörgåsen direkt till finalen av olika skäl (ekonomiska eller arrangörsmässiga). Av dem är nykomlingen Australien en frisk fläkt och möjlig vinnarkandidat med sin spänstiga soulpopdänga ”Tonight Again”. Hemmanationen Österrike letar sig tillbaka i arkiven till sent 1960-tal och Beatles i ”Hey Jude”-läge med viss framgång. Men inte så att det räcker för att övertyga hela kontinenten att de ska segra igen. Frankrike låter så patenterat franska och förutsägbara i all sin franska fransositet att de knappast lär parkera högre än, säg 17:e plats. Ungefär som vanligt. Tyskland är piggare, men lite opersonligt och kalkylerat representerade i ”Black Smoke”. Britterna har lekstuga med uppdaterad showtunes från deras gamla kabarékultur. Jag vågar inte ens antyda en gissning om hur attraktivt det kan vara för gemene europamedborgare 2015 AD. De har snarast tänkt i helgarderande banor, avdelningen ’blir det fiasko säger vi bara att det var ett skämt från början’. Italien, då? Italienska! Vilket kan innebära allt från innerlig intensitet till inferno. Och med en titel som ”Grande amore” ber man inte om ursäkt för sin existens eller stolta arv. Storslaget och stilfullt är det i alla fall. Dark horse. Spanien: muy, muy española esa chica. Hon som förvandlades till en tiger i promotionvideon. Går på kraft och dynamik, men saknar de distinka drag i refrängen som brukar känneteckna vinnare.

Vad mynnar allt det här ut i? Naturligtvis vinner en av dem jag inte ens nämnt hittills. Grekland! Eehhh… Nä. Litauen? Knappast. Montenegros balkaniska bombasmer? Jo, det kan hamna ganska högt. Cypern? Somnade jag? Rumäniens rörande hyllning till emigranter? Tja, inte helt chanslös. Men till slut tror jag att det handlar om Australien, Azerbajdzjan eller Ryssland i första hand. När det gäller Sverige är bristen på nationell objektivitet alltid ett problem, men på övre halvan borde det ändå sluta.

Au revoir, mes enfants… (Eller är det mis enfants? Pardon my rusty French).

Samtliga bidrag (även de utslagna) samlade på en YouTuberad spellista.

Tävlingsorganisationens egna officiell hemsida

Trallvänlighet till varje pris – tendensen tydlig inför schlagerfinalen

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , , ,

Dålig nyhet: En av de mer deprimerande deltävlingarna i svensk melodifestivalhistoria är över. Aningen godare nyhet: det var trots allt inte finalen. Av åtta tävlande bidrag i Andra chansen från Helsingborg var det väl två som egentligen hade haft i en final att göra. Båda röstades bort efter de två första duellerna och resten av programmet blev en transportsträcka in i tristessens väntrum. Och trenden är tydlig: det ska vara en trallvänlig bit i år. Men det finns i alla fall ett par bättre representanter för den traditionen bland de övriga finalisterna.

Finrumsfunk mot djungeltrummor. Andreas Weises R&B-flirt saknar en del i variation, men tar skadan igen med wailing och ocensurerat sväng. Han hade mina sympatier i slaget mot en inställsam rip-off av tidigare dansk ESC-vinnare (alltså Linus Svenning och hans vilt svingande slagverkare på scen). Linus har uppenbarligen mer av folkets kärlek.

Kvinnaböske mot Kristin. Samtliga potentiella pensionärsröster och halva Skåne SMS-ade väl till hundälskaren Hasses fördel. Spontant vill man ju lägga in några alternativa rim med exempelvis ”nötta knogar” till de gröna skogarna. Det är ju allmänt känt vad logdanserna förr egentligen gick ut på. Amparos alltomslukande amerikanskinspirerade soulballad borde haft en autostrada till finalen redan från scratch, men jag fruktade att 1800-talets allmoge skulle gå segrande ur den här striden. Tyvärr slog farhågorna in. Den glade gamängen är givetvis svår att tycka illa om, men låten är en kvarvarande restprodukt från kolonialtiden.

Dockornas kamp. Likgiltigheten hade vid det här laget börjat lägga sig som en obehaglig våt waterboarding-filt  över mitt medvetande efter utslaget i de två första ronderna. Kunde något rädda stämningen? Inget av de här två bidragen genomsyrade av chockrosa charmoffensiv i ödesdiger överdos.

– Katastrofalt, enligt min fru som associerade till ”Barbie Girl” när Dolly Style höll hov.

Dinah Nah som snubblat sig fram från ett svagt startfält förra veckan, ångar på som en järnlady till gyminstruktör med krigsmålade kunder att domptera. Effektiv i någon mening. Hjärntvättande och definitionen av själlöshet. När vår bräckliga regering till slut kommer att tvingas återinföra skolaga från årskurs tre och uppåt, efter utpressning och allsköns argan list av magister Björklund, kommer sådana hör kompositioner att vara en självklar del av soundtracket till smisksessionerna.

– Tonåringarna vann över barnen, sammanfattade min fru när Dinah röstades vidare.

Viktor och Behrang mot Victor och Samir slutade med avancemang för de sistnämndas utstuderat simpla men erkänt snabbfästande ”Groupie”. När det gäller de förstnämnda kanske jag ska vara försiktig med omdömet, eftersom vi inte såg den första deltävlingen och jag nu råkade hänga tvätt just när de framträdde. Tendensen i år är i alla fall att superschlagercatchyness är på modet, kanske som en reaktion på den den sofistikerade seriositeten i Sanna Nielsens fjolårsvinnare.

”Ascension”: 100 år av missunnsamhet – i rymden?

yemenity2010 puff , , ,

”Uppslaget är ju strålande. Hur är det med utförandet? Någonting hugger tag direkt, men det svajar samtidigt. Dialogerna växlar väldigt i kvalitet och ibland lurar en livlöshetens ande över utvecklingen under den första timmen av miniserien. Några dramatiska moment senare har allting fått mer styrfart. Och ett ganska rejält avslöjande skapar nya perspektiv.”

Häromveckan skrev jag ihop en recension av miniserien ”Ascension” som i Sverige visas av HBO Nordic. En skapelse som avslöjar vissa aspirationer på att bli en ny ”Battlestar Galactica”. Eller något ditåt. Finns potentialen? Kanske, kanske inte. Tillräckligt intressant för att tillbringa några timmar med åtminstone, tillsvidare, i väntan på en möjlig fortsättning. Facit i frågan (om en sådan fortsättning är planerad och fullskaligt finansierad) har jag i skrifvande stund icke…

Hedersamma historier, kloner och kannibaler

yemenity2010 Okategoriserade , , , , ,

I en värld full av svårlösta konflikter och svåremotståndliga TV-serier, som ofta handlar om svårlösta konflikter, är det givetvis värt att ödsla några rader på ”The Honourable Woman”, som produceras av brittiska BBC ihop med några medbrottsliga bolag och i Sverige visas av HBO Nordic. Eller mer än några rader. Det har jag gjort på russin.nu. Här är bara en aptitretare:

”Vad som ligger bakom intrigerna i seriens nu börjar tidigt rullas upp i portioner genom tillbakablickar på dramatiska händelser flera år tidigare. Vi kastas fram och tillbaka i tiden, i en samtidsthriller som inte faller för frestelsen att underskatta sin publik. Suggestivt och ständigt emotionellt anspänt, sällan 100 procent begripligt men hela tiden fängslande.”

Handlingen utspelas främst i Storbritannien, men även i området känt som Israel/Palestina, varifrån nyheter om – ja, tyvärr ofta konflikter – ständigt verkar emanera. Genren är närmast att betrakta som en thriller med starka politiska undertexter, parat med fokus på personliga dilemman och tragiska familjedraman. Bakom serien står framför allt kreatören Hugo Blick och i viktiga roller syns bland andra Maggie Gyllenhaal, Stephen Rea och Lubna Azabal.

Just det, på Netflix kan man också hitta en hel del sevärt i serieväg. På senare tid har jag framförallt fastnat för ”Orphan Black” vars första säsong även finns recenserad på russin, och den mörka, nästan påfrestande makabra men väldigt välspelade ”Hannibal” (som jag ännu inte hunnit formulera något mer utförligt om, men där jag börjar närma mig slutet på första vändan). Kloner och kannibaler, eller rättare sagt kloner respektive kannibaler utgör bärande balkar i de bägge serierna. I de senare fallet rör det ju sig om en med ansenlig konstnärlig frihet serverad prequel till filmsviten om den matglade psykiatern Hannibal Lecter, med titlar som ”När lammen tystnar” och ”Röd drake” i bagaget.