Drygt ett och ett halvt år har passerat sedan den släpptes och skapade vissa kontroverser. Sketchen där Dakota Johnson (med skandalsuccén ”Fifty Shades of Grey” nyss ute på marknaden) spelar dottern som ska ut på äventyr och levereras av en tårfylld fader till… Just det, vart? Vilka är de nya kompisarna? Inslaget, om jag inte redan nämnt det – vilket jag tydligen inte har – sändes i amerikanska ”Saturday Night Live”. En långlivad institution i TV-sammanhang, med en frenetiskt fladdrande formkurva men sammantaget med en rad klassiska parodier och satiriska sketcher på sitt samvete. Och den här borde väl räknas in bland höjdpunkterna i deras historia, eller? OK, man får ta illa upp. Det är tillåtet att inte uppskatta samma svarta humor som en del av oss ändå gör. Men visst är det här ändå en lysande drift med olika former av värvningsvideor och diverse reklamfilmer vi sett passera revy de senaste åren? Anledningen att jag påminner om den nu är dels att världen inte precis blivit så mycket friskare det senaste året och därmed behöver den här typen av säkerhetsventiler, men också för att den nu ligger ute och tillgänglig på SNL:s YouTube-kanal även på vår sida Atlanten. Ofta brukar deras nyare inslag dröja med att hamna där, medan det finns en uppsjö av deras äldre produktioner att plöja igenom när andan faller på. Se och njut! Får jag ett amen på det?
TV
”Hannibal” i serieversion: en sedelärande skräcksaga?
Jaha. Är det slut nu alltså? Efter tre säsonger som jag själv följt på Netflix med blandade känslor, men trots allt mest positiva. I varje fall om man utgår från vad den här serien försökt åstadkomma, som jag uppfattar det. Lättsmält? Lättolkat? Ständigt smakfullt? Troligen inte, men stilfullt – ja, definitivt. Spontant har jag de senaste åren kommit att uppfatta ”Hannibal” som den tillsammans med ”Penny Dreadful” mest lyckade kombinationen av skönhet och chockerande groteskerier. Det finns ju ett gammalt franskt begrepp som med jämna mellanrum plockas fram för att beskriva översvallande blodbad och teatraliska våldsamheter: Grand Guignol, efter en teater med viss ryktbarhet något sekel tillbaka i tiden. Jag bara slänger in det här, om inte annat som ett slags kulturreferens att ståta med i brist på bättre.
De håller ju inte igen på något sätt. Det har varit en sällsynt explicit makaber odyssé, samtidigt en så medvetet uppvarvad estetisk explosion att det skapat en viss distanserad effekt. Men uppbygglighet har väl inte varit seriens främsta signum. Det är ju trots allt inte så uppskruvat parodiskt att man inte kan ta något av tankegodset på allvar. Hannibal har letat sig in i människans mörkaste skrymslen och vänt ut och in inte bara på inälvor utan även hjärnkontorets interna smutsiga byk. Det som rör sig där inne i tankarna, de ogina impulser som förflyttas med synapser genom olika regioner och vad det egentligen betyder. Ont och gott, är det relevant? Medan filmversionen av ”När lammen tystnar” ändå var grundad i en sådan klassisk uppdelning, en dualism och en kamp mellan det normala, icke svårt sjukliga psyket och det betydligt mera störda, vilket man även kan säga om ”Röd drake” (även känd som ”Manhunter” i Michael Manns åttiotalsversion) så är avslutande filmen ”Hannibal” betydligt mer tvetydig. Så ock upprinnelseskildringen ”Hannibal Rising”, där en ung Hannibal Lecter snarast förväntas få våra sympatier i sin kamp med korrupta individer och kannibaler som formar hans vidare vandring på denna jord. Min relation till de här rollfigurerna har stöpts dels av filmversionerna, men även de fyra böckerna av Thomas Harris som ligger till grund för franchisen om den nu allt mer ikoniska figuren Lecter och hans olycksaliga omgivning.
Det är också dessa skrifter som ligger till grund för serien. Men serieskaparen Bryan Fuller och hans medarbetare har tagit sig stora friheter med hur personerna i dem ska användas och vällustigt stuvat om radikalt i deras respektive utvecklingskurvor och slutliga öden. Jag insåg någon gång under den första säsongen att det var bäst att försöka frikoppla sig från tidigare uppfattningar om vem som egentligen är vem och vad de är kapabla till i den här tappningen av det som vi nästan kommit att se som en modern legend. Kronologin är helt omkastad och mycket av det som händer kan tyckas motsäga det vi sett i filmversionerna (eller läst i romanerna, då). Snarast har Fuller & Co skapat vad som i science fiction-sammanhang plägar kallas en alternativ tidslinje. Jag vet inte om det är så det var tänkt från början eller om det bara är den allmänna experimentlustan och viljan att kunna smeta ut den här berättelsen över en längre period och med större handlingsfrihet som lett till detta. Mörkret och den allmänna mångtydigheterna, svårigheten att veta vem som egentligen kan sägas ha ett samvete, har gjort att jag ibland måste ta en paus från hela paketet. Men ändå har det känts ofrånkomligt att avsluta det jag påbörjat.
Under första säsongen funderade jag på om inte serien borde hetat ”Will Graham” istället, eftersom den obekvämt insiktsfulle profileraren tycktes ha en minst lika framträdande roll som Hannibal själv. Och det är ju framförallt deras relation som fortsatt vara motorn under de här tre säsongerna. Hugh Dancy och Mads Mikkelsen har gått in i de här minst sagt komplicerade karaktärernas inre med liv och lust och snarast nitälskan. Deras uttalade svårigheter i att vara i närheten av varandra och samtidigt ifrån varandra ger tacksamma uppslag till hur mycket freudianism som som helst. Ett partnerskap är ju vad det är från början innan FBI insett vem den geniale psykiatrikern egentligen är. Men även när den sanningen står klar fortsätter Graham att ha en typ av hatkärleksrelation till Lecter.
Eftersom seriens producenter haft rättigheterna till samtliga böcker utom just ”När lammen tystnar” så har de flesta viktiga karaktärer från boksidorna passerat revy i någon form, med ett markant undantag: Clarice Starling, först odödliggjord av Jodie Foster på film för nu snart kvartssekel sedan. Inse det! Ett kvarts sekel, för bövelen. Men annars, här är de; Frederick Chilton, den arrogante kollegan till Lecter. Givetvis Jack Crawford som FBI-utredaren. Vulgärjournalisten Freddie Lounds, här transformerad till kvinna. Den högst osympatiske miljonärsarvingen Mason Verger. En annan psykiater har en framträdande roll i serien, här kallad Alana Bloom i en feminiserad version av en Alan Bloom – som jag själv knappt minns från böckerna. Med flera. Jo, jag måste ju i sammanhanget nämna Gillian Andersons efterhand allt större roll som en ytterligare psykiater i mängden, hon som får uppdraget att vara terapeut för den kollega vars verkliga jag hon efterhand blir varse men inte riktigt kan värja sig mot.
Så har det här i första hand varit en fascinerande eller frustrerande följetong? Som ett slags sedelärande skräcksaga, en följetong där vi kunnat vältra oss i människors misär och svårigheter att övervinna den de innerst inne är, har det ändå varit i stort sett lysande. Det känns som om serien har varit sin vision trogen, vare sig den har blivit en fullkomlig succé eller inte. Och framgången har väl bestått snarare i en hängiven mindre publik som också gjort att den aldrig kunnat bli riktigt så långlivad som en mer populärt anammad produktion hade kunnat. Om det blir något mer i någon annan form är oklart. Men de tre säsonger som nu finns är värda att se på sina egna villkor. Om du orkar utsätta dig för den slipade attacken mot sinnena.
Tidigare publicerat på russin.nu.
Ännu en massiv målgång i ”Game of Thrones”
Varför nöja sig med en recension av samma populärkulturella fenomen när man kan släppa två på en gång? Ja, nu talar vi om den där serien igen. Den, vars sedvanligt spektakulära säsongsavslutning tilldrog sig i början av denna vecka. Nu var det sjätte varvet av – just det – ”Game of Thrones” – som gick i mål. En räcka med tio avsnitt som tidigare föregåtts av fem andra lika långa säsonger. Av en händelse finns även dessa recenserade av oss på russin. Hur bra var den senaste vändan då? Läs och begrunda. Innan vintern kommer…
Blandsaft och bombastisk exotism: Melodifestivalen 2016 – kapitel 3
Ungdomar. Igen. Till final. Medan fältets verkliga veteran som väntat skickades hem först. Alltmedan kvällens gästvärd Henrik Schyffert var Schyffert och vägrade anpassa sig alltför mycket till den allmänna yran. Introduktionen med en version av Bowies & Queens klassiker ”Under Pressure” slog i alla fall an ett tonläge som rent musikaliskt få av artisterna i Norrköping kunde eller ville följa upp…
Generellt var standarden ungefär i nivå med den första deltävlingen, alltså ganska jämn. Som i jämnbeige. Igen. Först avpolletterade i telefonröstningen blev After Darks ”Kom ut som en stjärna” och Swingfly med Helena Gutarra vars nummer ”You Carved Your Name” visserligen hade Kleerup som en av kompositörerna och ett elektropopintro som hämtat från 1981, samt den beprövade kombinationen male rapper & woman wailer, rim på ”heart” och ”start”, men…
– Varken topp eller botten, som min fru Emilia sammanfattade.
Christer ”After Dark” Lindarw har aldrig kunnat sjunga. Det vet vi. Superdivan slog ändå till igen, för sista gången i det här sammanhanget? Med ännu en variant på ”I Will Survive” i prunkande paljett och, vilket i alla fall min fru häktade upp sig på, bristande synkning mellan sång och ackompanjemang.
Ut åkte senare även trion Smilo med sin lågbudget-Avicii, vars potentiella vision att föra in en doft av 2010-talets dansgolvsideal slirade betänkligt. Nästan generande generiskt, med en sångare som visserligen överträffade Lindarw, men saknade lyster.
– Och vad gjorde de andra två killarna? Tillade Emilia angående de övriga gruppmedlemmarna som möjligen kunde skönjas snurra skivtallrikar och röra marginellt på läpparna i bakgrunden.
– De motiverade inte sin närvaro. Mycket platt.
Till andra chansen nådde Saraha med årets uttalsövning ”Kizunguzungu”, vars afrikaniserade atmosfär kunde förklaras med att artisten delvis är uppväxt i Tanzania. Korus är lagom catchy efter en kantig vers, men var det inte samma bidrag som Norge kraschlandade med häromåret? Trevligt, men tyvärr inte i linje med alla europeiska staters sensibiliteter.
– Jag gillar den. Påminner om ”Waka waka” med Shakira. Men tjejen dansar inte så bra, kommenterade Emilia.
Afrikansk anknytning fanns även i andra andra chansen-kandidaten ”Put Your Love on Me” med Boris René.
– Den har personlighet, enligt Emilia.
Ja, ganska groovy faktiskt, relativt sett. En aning sofistikerad till och med, inget uppseendeväckande, kompetent men knappast en ren vinnarhook. Vad hette förebilden nu igen? ”I’ve Been Thinking About You” med Londonbeat, anyone?
Kvällens bästa titel och en bombastisk exotism, visuellt och koreografiskt, förde Lisa Ajax till finalen med ”My Heart Wants Me Dead”. Eller som Emilia konstaterade:
– Inte dålig. Det låter som något Shakira kunde ha spelat in, med sina orientaliska ljud.
Och så var det förhandsfavoriten Oscar Zia som infriade förväntningarna med ”Human”, som strukturellt är snarlik Ajax bidrag, men tillför mer kraft och allvar, liksom visuell frenesi. Och inte att förglömma, som min fru påminde mig om, det låter inte helt olikt Seinabo Seys ”Hard Time”, känd bland annat som signatur till thrillerserien ”100 Code”.
Inte så chockerande. Inte särskilt upprörande. Inga rejäla skandaler. Men sett i perspektiv är ju Melodifestivalen, som Henrik Schyffert påpekade, blandsaft.
Arenadisco och arpeggio vinnande koncept: Melodifestivalen 2016 – kapitel 2
Jamen, hörni. Det var ändå ett fall framåt. Kvaliteten överlag i den andra Malmö-baserade melodifestivaldeltävlingen var högre än första omgången. Sent omsider landar mina egna och min frus intryck här…
Gamlingarna brukar numera slås ut under brutala omständigheter innan de ens hunnit inse att de släppts in på scen. Tyvärr hände samma sak igen, trots att den aktuella pensionärsligan Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningsson ställde upp med en stram och stilig serenad som var värd ett bättre öde. Min fru Emilia fick associationer till ”Game of Thrones”-signaturen på grund av stråkar och annan ståtlig instrumentering. Själv fördes jag åtminstone under några inledande strofer tillbaka till 1983 och framlidne Peter Lundblads bidrag ”Vill du ha mig efter gryningen”. ”Håll mitt hjärta hårt” var kanske helt otidsenlig i sammanhanget nu. Men en del av oss är dinosaurier. Och borde ha tagit fram telefonen i tid för att ta strid…
…mot sådana avarter som ”Faller” med Krista Siegfrids, ett märkligt monotont och dödande derivativt stycke schlagerpop som det under olyckliga omständigheter kan gå 17 på dussinet av i tävlingen. Emilia var inte helt överens:
– Jag gillar rytmen. Hennes klädsel påminner om ABBA. Trots att den är på svenska kan det gå bra…
Jo, det räckte till att överleva den första röstningsomgången, men inte längre.
Ut åkte också, inte helt överraskande, debutanten Victor och Natten med sin klämkäckt entusiastiska ”100 %”, ett sammelsurium som skarvats ihop med mer god vilja och glatt humör men inte lika mycket egenart.
Till andra chansen nådde ”Hunger” med Molly Pettersson Hammar som levererade dramatik och en högstämd inledning. Patenterat. Av någon annan, men det handlar ju om att låna snyggast, eller hur? Jag vill verkligen att något mer ska hända i uppskjutet, men Molly har utstrålning och utspel som kompenserar en del av låtens tydliga tillkortakommanden. Låtskrivarnas lättja lär dock hindra vidare vandringar ut i Europa.
– Något saknas i sången. Jag vet inte vad, menade även Emilia.
En extra kvalomgång krävs också om förhandsfavoriter Isa ska klara sig till final med ”I Will Wait”. En bitterljuv ballad som bygger upp i klassisk stil mot en storslagen refräng, omgiven av fläktande tältdukar och skuggspel. Fint framförande? Ja. Elegant expressionism? I viss grad. Personligt tilltal? Hmmm.
Davy Boy is here again… David Lindgren är med för tredje gången och tog sig direkt till Globen med sin arenadisco i ”We Are your Tomorrow”. Hög svansföring. Häftplåster till korus. I sammanhanget inte så galet.
– Den har potential, sammanfattade Emilia.
Var det verkligen en knall att nykomlingen Wiktoria även hon susade raka spåret in i hermelinernas hemvist med ”Save Me”?
– Jag gillar arpeggiot från gitarren och den har en bra rytm. En intressant blandning. Tjejen har en bra röst. Jag tror att hon har möjligheter att vinna den svenska finalen, konstaterade Emilia.
Ja, gitarrfiguren är tjusig. Och här finns något som hugger tag direkt. Countryflirten känns mer stringent och effektiv än motsvarigheten från veckan före, vad hon nu hette som försökte med det då…
Min fru lyckades tippa rätt finalister men inte andra chansen-bidragen. Mina egna tips slog inte ens in till hälften. Överlag var alltså konkurrensen hårdare här. Hur blir det i afton?
Mesta möjliga mediokritet: Melodifestivalen 2016 – kapitel 1
Botten är inte nådd. Men det mediokra och halvbakade regerade i Göteborg, där årets första deltävling drog igång i afton, efter en aning (ja, jag underdriver) upprörd uppmärksamhet kring Anna Books diskade bidrag. Däremot var programledarna Gina Dirawi och Petra Mede pigga och hade hjälp av ett par lagom spetslustiga kabarénummertexter. Jonas Gardells schlagerskola är tillbaka efter ett uppehåll på en ungefärlig vinterperiod i Westeros. Helt acceptabelt, så långt.
Så… Till bidragen. De odiskade först, med betygsättning på en skala från ett till fem:
TILL FINAL:
”Don’t Worry” – Ace Wilder: ***
Dark horse häromåret och tycktes då komma från ingenstans. Nu med högre favorittryck. Distinkt staccato-rytmik och scenbygge. Låten lider av en viss identitetskris och konglomeratkänsla. Och var är krossarkoruset som vi aldrig kan skaka av oss? Ändå, ändå – det mest självklart professionella och egentliga enda möjliga ’ut i Europa’-inslaget i afton.
”Constellation Prize” – Robin Bengtsson: **
Vem är det han liknar? En yngre Karl Urban? Eller ännu yngre Marcus Allbäck? Munspel. Melodrama. Fastnar fort i uppkörda hjulspår, men uppvisar välkommen brist på klichéartat koreograferade sidekicks. Alltid något.
TILL ANDRA CHANSEN:
”Rik” – Albin & Mattias: **
Utan att ha en översvallande stark egen vision visar duon en känsla för hook och konsekvens som brädar tillräckligt många av de andra bidragen för att ta sig vidare, men inte med bred marginal.
”Bada nakna” – Samir & Viktor: *
– Det här är ett land där alla har en plats, påpekar de i sin introduktion. Fint! Resten? Gott humör. Låg komplikationsgrad. Überkäckt! Fontäner på scen! Bara bringor! Det finns en huvudsaklig målgrupp här, antar jag. Eller ett par. Jag tillhör nog inte någon av dem.
UTSLAGNA:
”Ain’t No Good” – Mimi Werner: **
Strike a pose! Girl’s got attitude! And a guitar to match. Något slags stilmedvetenhet syns i en vagt countrydoftande dänga med ekon av ”Jolene” och en allmän avsaknad av andemening och egna uppslag.
”Mitt guld” – Pernilla Andersson: **
– Virusforskare! Pernillas hemliga drömyrke. Wow. Kunde behövas fler sådana nu, med zika-varianten på världsturné.
Sången: Vispop med akustisk gitarr i markerade kontrast mot föregående bidrag. Harpa på scen! Sympatiskt, men lite livlöst och i behov av AD-droppar eller något starkare elixir. Oj, tog den slut? Den bara flöt ut…
UTOM TÄVLAN:
5. ”Himmel för två” – Anna Book: *(*)
OK, intressant att höra den i alla fall som pausinslag. Skulle det ha funnits en marknad i just det här sammanhanget A.D. 2016 för denna uttryckligt retro-spekulativa superschlager av en art som ofta betecknas som utdöd, men aldrig riktigt tycks vara det? Vi kommer troligen aldrig säkert att få veta…
Kalla krig, kalla klimat och kokainkungar – Årets TV-serier 2015
Det finns för mycket att välja mellan. Och samtidigt kan man känna en övermättnad. Att följa en TV-serie i vått och torrt är mer av en investering, ett åtagande än att lägga några timmar på en enskild film. Och att alltid vara uppdaterad med de senaste avsnitten är en utmaning för dagspendlande förvärvsarbetare. Det är mycket annat som ska hinnas med också.
Dramatiska formkurvor går upp och ner. Tillgång till rätt kanaler med möjligheter att se det man önskar när man så önskar, spelar in. Men, med beaktande av en och annan reservation i förbifarten, här är de bästa aktuella dramatiserade TV-serierna just nu. Tycker jag. Ungefär…
Notera 1: Inom parentes visas de kanaler där jag själv sett serien ifråga, som en liten konsumentupplysning. Inte alltid där den först presenterats.
Notera 2: Länkarna går till de recensioner eller blogginlägg jag i förekommande fall publicerat på russin.nu, företrädesvis av den senaste säsongen eller annars närmast föregående. Eller…
Topp tio:
1. Narcos (Netflix). ”Full av fängslande episoder i ett livsöde – och ett lands öde. Full även av förbipasserande fakta och svårsmälta komplexiteter. Det speglar hur våldsam perioden var och riskfylld för dem som vågade konfrontera kungen av kokainindustrin. Liksom hur den amerikanska strategin långtifrån alltid var konsekvent eller överdrivet intelligent.” (ur recensionen på russin)
2. The Americans (Netflix). Reservation: Jag har inte sett den tredje, senaste säsongen än, men den här kalla kriget-skildringen har hittills bara blivit bättre och bättre, så den får någon form av dispens här. När trean dyker upp på Netflix kommer det bara att bekräfta pallplaceringen. Ojalá…
3. The Knick (HBO). Nästan otäckt sofistikerat och samtidigt så… dekadent. Och övertygande om att man själv inte hade velat vara en allvarligt skadad eller insjuknad patient i New York anno 1900.
4. Penny Dreadful (HBO). Så tjusigt. Och så psykiskt påfrestande att ta sig igenom. Det är inte allmän trevnad som gäller, men en väldigt, väldigt speciell skapelse. Frågan är vart det ska ta vägen nästa säsong?
5. Game of Thrones (HBO). Femte säsongen var strängt taget inte lika stark som de närmast föregående. Vilket ändå räcker till en plats i solen här. Det är fortfarande ett epos på en skala och en ambitionsnivå som få andra kommer i närheten av.
6. Fortitude (SVT). Mord och mysterier långt upp i arktiska regioner, där människor egentligen inte borde kunna bosätta sig. Mysigt!
7. Black Sails (HBO). Riktiga rejäla piratäventyr med allmänt oförskönad inramning och episkt omfång. Sådana finns det för få av. Men Black Sails finns. Än så länge.
8. The Brink (HBO). Snitsiga satirserier på randen till tredje världskriget finns det alldeles för få av. Men The Brink… fanns. Tyvärr ser det inte ut att bli en andra säsong rakt av. Än.
9. Mr Robot (SVT). Hallucinatorisk personlighetsupplösning och högteknologisk paranoia frodas i en serie som verkligen hittat sitt eget språk. Inte alltid så hundraprocentigt pådrivande och så händelserik som jag skulle önska, men Mr Robot har karaktär. Och en mycket udda antihjälte i centrum.
10. True Detective (HBO). Ofta utskälld uppföljare till den hysteriskt hyllade första vändan nere i Louisiana, nu med nya personer, ny plats och en intrig som många tydligen tappade intresset för på ett tidigt stadium. Jag tillhör möjligen en minoritet, men följde utvecklingen fascinerat fram till slutet.
Bubblare och hedersomnämnanden:
Orphan Black (Netflix) saknar en del av sina mystiska kvaliteter från inledningen, men fortfarande vildsint underhållande och idérikt. Och inte minst är det fortfarande en fröjd att se Tatiana Maslany jonglera med alla sina skiftande klonroller.
Hannibal (Netflix) är tillsammans med Penny Dreadful den troligen visuellt mest anslående serien överhuvudtaget just nu, men ibland tappar jag fokus och börjar undra var botten i det mörkaste av det mörka egentligen finns. Men visst är den enormt välgjord och välspelad över hela brädet.
Homeland har alltid haft synliga håligheter, men jag är ohjälpligt fast och följer slaviskt varje säsong så länge den existerar. Min personliga favoritvända var den tredje, vilket förmodligen också kan vara en minoritetsuppfattning.
Bloodline (Netflix) är ett floridianskt familjedrama som hela tiden imponerar på det skådespelande och miljöbeskrivande planet, men ibland kunde ta sig framåt i lite raskare takt.
Jessica Jones (Netflix) ryckte omgående tag mer än den, hm, en aning överskattade Marvel-kollegan Daredevil, men även här kunde det finnas fog att ta fram saxen lite oftare. Mycket trauma, mycken intensitet, en hjältinna med ständigt svårmodig uppsyn och en karismatisk nemesis. Som sagt, mycket är bra. Men också tärande.
Club de Cuervos (Netflix): Satiriska komediserier om maktkamp i mexikanska fotbollsklubbar finns det kanske inte alltför många av. Den här är i portioner mycket underhållande, men kan skapa övermättnad vid alltför intensivt intag.
Jordskott (SVT) haltade ibland, men är värd ett hedersomnämnande i avdelningen svenska serier som nästan nådde bättre än bra-status.
Better Call Saul (Netflix) är inte Breaking Bad, men som bihang har den sin charm och en del oerhört fängslande partier. Lite ojämn formkurva.
Reservationer i olika former:
Wolf Hall (SVT) var väldigt intressant under de inledande avsnitt vi såg i hushållet, innan jag av olika orsaker inte hann med resten förrän de försvunnit från SVT Play.
Orange Is the New Black (Netflix), Ray Donovan (HBO), Show Me a Hero (HBO), Fargo (HBO), Masters of Sex (HBO)… Jag ligger efter. Helt enkelt. Men här är kreationer med klara kvaliteter. Framförallt Fargo var en positiv uppenbarelse när jag sent omsider kom till skott och betade av första omgången kring jul.
The Walking Dead (HBO/Netflix): Jag är verkligen långt, långt efter…
Mest frustrerande ojämna men ändå för ambitiösa för att avfärdas: Sense8 (Netflix), syskonen Wachowskis globetrottande psykomutantföljetong. Marco Polo (Netflix): Sex och våld och snygga scenerier i medeltida mongolmiljö. Väckte många följdfrågor, men även en nästan barnslig rastlös nyfikenhet inför vart allt egentligen barkade hän i den här möjligen historierevisionistiska mångmiljonsatsningen.
Avdelningen ’Nyfiken på’, det vill säga serier jag inte sett alls, men borde kunna uppskatta:
Empire och Outlander.
Och så det kanske mest lovande konceptet som utlovats under 2016: science fiction-serien Westworld.
From Russia With Love: Kulturhöjdpunkter 2015 del III
De pratar. Och pratar. En del av dem bättre och mer innehållsrikt än andra. De där utvalda som fått sig tilldelade en egen talkshow. De mest inflytelserika håller av tradition till i USA. Inklusive en väldigt brittisk, glasögonprydd herre som odlade sin profil under ett antal år som ‘korrespondent’ på The Daily Show med Jon Stewart (som ju lämnade över tyglarna till det programmet tidigt i höstas): John Oliver. Just nu är han min favorit i genren. Han är engagerad, pådrivande, talträngd och vågar ofta breda ut sig mer än genomsnittligt över enskilda ämnen inom ramen för en halvtimmeslång show varje vecka på HBO. En av fullträffarna från året som gick var resan till Ryssland för en intervju med visselblåsaren Edward Snowden. Kombinationen av den försiktigt reflekterande övervakningssamhälleskritikern Snowden och Olivers oförutsägbara intervjuteknik skapade ett redan klassiskt stycke TV.
Game for a Laugh? Kulturhöjdpunkter 2015…
Tydligen var det en gång i tiden ett populärt underhållningsprogram i brittisk TV, under några år på 1980-talet. ”Game for a Laugh”, alltså. Jag tror mig aldrig ha haft anledning att se det. Men i samma veva gjorde det likaledes brittiska satirprogrammet ”Inte aktuellt” (även känt som ”Not the Nine o’clock News”) en hysterisk sketch på temat vanliga medborgare som luras att ta del i practical jokes på TV, med drastiska följder.
Drastiska är också förvecklingarna regelbundet i ”Game of Thrones”, ett fenomen som få andra i dagens TV-landskap. Humorn är kanske inte den allra mest framträdande egenskapen i HBOs flaggskepp, men en av de mest inspirerande biverkningarna av dess framgång är de pastischer, parodier, sketcher – et al – som frodats i dess kölvatten. Som de här två inslagen, båda kvalificerande sig på min personliga lista över 2015 års kulturella höjdpunkter. Dels får skådespelaren Kit Harington i rollen som den allvarstyngde murvaktaren och oäktingen Jon Snow chansen att liva upp (eller ner) en middagsbjudning i regi av talkshowvärden Seth Meyers.
Och Harington har även en ledande roll i det tyvärr ännu inte förverkligade projektet ”Game of Thrones” som musikal, med kompositioner av Coldplay. 2015 har varit ett år av allsköns elände på många håll i världen. Men det har funnits ljuspunkter på kulturhimlen – och här är två av dem.
Relaterat: Vilka var de bästa TV-serierna under året som gick? Många har känt sig manade att uttala sig i frågan. Själv jobbar jag på det. Och just ”GoT” lär vara en av de tio högst upp, när jag väl är klar. Fortsättning följer…
Vita vandrare – varning om världens undergång?
Så var den slut. Femte säsongen av fantasyeposet ”Game of Thrones”, som fortsätter engagera, frustrera, beröra och uppröra miljontals tittare världen över. Nu finns min egen recension ute på russin.nu. I korta drag: inte lika urstark som de närmast föregående säsongerna, men framförallt de tre sista avsnitten var skrämmande intensiva. På ett ibland närmast ohälsosamt sätt.
Förresten har ni väl hört teorin om att ”The White Walkers” – de vita vandrarna som zombieaktigt zamlar ihop sig för att till synes utplåna befolkningen i Westeros, egentligen symboliserar klimatuppvärmningen? Inte så långsökt som det kan verka…
Och som extra bonus, en parodi ni kan ha sett förr: en trailer för ”Game of Thrones” i 1980-talstappning, med softad lins, idel småleenden och tillhörande soundtrack med rätt balanserad dos av syntetsmet – sådant vi älskade på den tiden, om ni var med då och kommer ihåg…
Fair Slave Trade 