Mer eller mindre passionerade påskfilmer

 

Det är påsk. En annorlunda påsktid för många av oss världen över. Karantän eller som i Sverige, åtminstone delvis restriktioner kring rörelsefrihet och beteendemönster i samhället. Många söker sig till etermedierna och gärna fiktionens värld för sysselsättning, distraktion eller kanske till och med någonting tankeväckande. Filmer på påsktema i en eller annan form är närmast en stapelvara, gärna med episka ambitioner och storslagna scenerier. Allt är inte lika bra, och kanske framförallt råder en stark brist på konsensus kring vad som verkligen är bra. Här är några personliga rekommendationer (eller reservationer) med länkar till mer utförliga recension på russin.nu: ”Passion of the Christ”. Ja, just den. Älska eller hata eller inta valfri position på skalan däremellan… Min egen recension skrevs efter ett biobesök i Ecuador den aktuella våren när Mel Gibsons aningen kontroversiella Kristus-drama hade premiär och lockade miljontals besökare planeten runt, men samtidigt kritiserades lika kraftfullt på sina håll.

”Risen” är varken lika känd, ökänd eller omdebatterad men ganska genuin och kan dyka upp på någon TV-kanal nära dig i helgen med lite tur. Utgångspunkten är en romersk soldat av högre rang som ger sig ut på uppdraget att undertrycka och helst vederlägga ryktet om en judisk uppviglares uppståndelse från de döda. Konsekvenserna blir inte riktigt vad han tänkt sig.

 

Gamla testamentet saknar inte heller förmåga att inspirera filmskapare, som i Ridley Scotts tolkning av berättelsen om Mose och hans israelers uttåg ur Egypten, ”Exodus: Gods and Kings”. Avfärdad av många, ljummet upplevd  av andra och faktiskt mer gediget uppskattad av vissa av oss. Vad det nu berodde på. Den har något bastant, färgstarkt och vitalt över sig och Christian Bale i huvudrollen. Det räcker en bit. Musikalen ”Jesus Christ Superstar” snurrade ofta hemma när jag växte upp, den där originalinspelningen med Ian Gillan som Jesus. Filmversionen från 1973 såg jag först långt senare. Men den är spänstig och ska ses. Det ska den. ”Ben-Hur” är en klassiker som definitivt bör upplevas, men då talar vi alltså om Charlton Heston-versionen, medan nyinspelningen häromåret knappast är lika obligatorisk. Somliga spektakel kan nog helst lämnas orörda om man inte har en extremt egen vision som  kan tillföra storyn något nytt och övertygande. Så var inte riktigt fallet här.

Naturligtvis borde jag ha recenserat ”Kristi sista frestelse” av Martin Scorsese (även den en smula omdebatterad) och den på sin tid ofta TV-visade miniserien ”Jesus av Nasaret”, men det har hittills inte blivit av. För att inte tala om Pasolinis ”Matteusevangeliet” som står där i hyllan och väntar på att ses i sin helhet. Dåliga samveten har vi alla av olika orsaker. Och det där är några av mina källor till återkommande… skuld eller något liknande. Men om viruskrisen inte gör slut på allt levande redan i år så kan det finnas möjligheter att korrigera sådana tillkortakommanden. Om Gud vill…

En sång en gång: ”Little Lives, Big Love” – Adele Bertei (1988)

Tiderna är hårda. Sverige står inför ett stålbad. Och givetvis, givetvis inte bara vi. Vad behöver vi mest? Mer än bara nyheter och ständiga uppdateringar om exakt hur hårt ansatta vi är av den där osynliga fienden som fått kontinenter att stänga ner, införa undantagstillstånd och starka sociala förhållningsregler i varierande grad. Det är tufft. Musik har en erfarenhetsbaserat osviklig terapeutisk funktion för människor (vare sig man verkligen kan visa det vetenskapligt eller inte) och den här våren är inget undantag. Ska vi grotta ner oss i undergångsstämningar, tungt melankoliska tongångar eller den totala motsatsen? Varför inte lite av varje…

Adele Bertei. Ej att förväxla med sin framgångsrika namne utan officiellt efternamn. Finns hon fortfarande? Ja, men inte särskilt påtagligt på strömningssidan, åtminstone inte Spotify. Däremot härbärgerar hon en egen hemsida och en översikt av karriären är tillgänglig på engelskspråkiga Wikipedia. Där framgår bland annat hennes bakgrund som pionjär på punk- och new wave-scenen under sena 1970-talets New York, följt av samröre med prominenta personer i branschen som Thomas Dolby, Brian Eno, Scritti Politti och Tears For Fears under inte minst ett hyperaktivt 1980-tal, men på senare år även skrivande och filmmakande i olika format. Jag har inte hängt med helt under de senaste decennierna, verkligen inte. Och ”Little Lives, Big Love” kanske inte är särskilt representativ. Men den är catchy. Klatschig. En riktig schlager, nästan. Hämtad från albumet ”Little Lives” som jag har någonstans här i hyllan, men inte hittar för tillfället. Ja, LP-sortimentet hemmavid borde organiseras bättre. Kanske enkelt alfabetiskt som det en gång var…

Alltnog. Låten ifråga. Lyriskt refereras uppenbart till situationen i Sydafrika under apartheid, som fortfarande var ett verksamt oppressivt system då. Som det skulle visa sig, inte så många år till. Tonen är optimistisk – ”…even the longest night-time ends in brand new day…” – vilket förstärks av en tämligen okomplicerad men opretentiöst inspirerande video. Musikaliskt är det starkt pianobaserat, med fylliga körer som sväller upp i korus. Kort sagt passade det perfekt in i särskilt radiolandskapet under sent 1980-tal. Jag är säker på att jag måste ha hört singeln ett flertal gånger i svenska P3 innan jag plockade upp hela plattan själv, vilket antagligen inträffade under någon skivrea, gissningsvis i Linköping eftersom jag bodde i de krokarna under större delen av uppväxten. Helt säker är jag inte vad gäller alla sådana simpla detaljer. Men låten har levt kvar i minnet. Tursamt nog finns den åtminstone uppladdad av någon vänlig själ på YouTube sedan ett antal år tillbaka och stannar väl i alla fall där till dess någon tar ner den igen. Resten av LP:n? Jo, den var också helt helt OK. Dock tydligen inte tillräckligt storsäljande för att Berteis egen solokarriär skulle ta fart på allvar. Hon tycks ha hittat sin väg ändå, men just det här ögonblicket känns som en av de där bortblåsta ljuspunkterna från en era som innehöll försvarliga delar av både vin och vatten, men inte minst musikulturellt satt djupa spår i många av oss som växte upp då.

 

”No matter the cost or sorrow, I’m putting the odds on you. Little lives and big love will always see it through…” (ur refrängen)

”Contagion” – passande filmval under pågående pandemi?

 

Det har gått fort. Var det bara en vecka sedan den svenska melodifestivalfinalen genomfördes i en av allt att döma fullpackad Friends Arena? Allsvenska premiären planerades, Premier League och La Liga körde på som vanligt, kulturevenemang utannonserades i samma takt som de brukar samtidigt som vi fruktade att italienarnas och den kinesiska Wuhan-provinsens öde kunde bli vårt? Nu är det reseförbud, stängda gränser, inställda konserter och allmän lockdown som gäller i Sverige och större delen av Europa. Inte ens sjukvårdsrådgivningen klarar av att ta emot alla frågor. Och kyrkkaffet jag och min fru skulle ha hjälpt till med just denna söndag bortrationaliserades. Bara en sådan sak.

Än så länge har vi dock fungerande elektricitet. Och streamingtjänster. En del av oss envisas även med att ha fysiska DVD-skivor hemma i hyllan. Och böcker. Men om jag nu för ett ögonblick fokuserar på film och TV-drama; vad passar bäst in i samhällssituationen just nu? Förutsatt att det inte är total verklighetsflykt man egentligen skulle vilja grotta ner sig i (vilket är frestande och fullt förståeligt – jag och frun tillbringade två timmar med superhjältekomedin ”Shazam!” via Netflix under lördagkvällen). Spontant är det en film som mer än någon annan fångar världsläget den här veckan, åtminstone enligt mina minnesbilder. Vill jag verkligen se om den precis nu? Den ligger här framför mig på bordet. ”Contagion” (2011), regisserad av den synnerligen produktive Steven Soderbergh med filmer som ”Traffic”, ”Sex, lögner och videoband” liksom ”The Laundromat” på sin långa och mestadels mäktiga meritlista. 

För knappt åtta år sedan recenserade jag i alla fall ”Contagion” på russin.nu och beskrev premissen så här:  ”Myndigheter världen över våndas över frågan om exakt vad som sprids. Och hur. Och vilket är värst; att överreagera och riskera kaos eller att göra för lite och se situationen förvärras ytterligare? Hur informeras allmänheten bäst? Det rör sig om ett nytt virus som expanderar sitt territorium fort, väldigt fort. Och är dödligt. Miljoner drabbas.” Allt börjar med att Gwyneth Paltrow hostar till under en affärsresa eller dylikt. Hon mår inte alls bra. Matt Damon är däremot helt immun. Och det var här jag första gången fick veta hur ofta människor genomsnittligt rör sitt eget ansikte under en vanlig dag… Soderbergh är känd som en stilistisk realist snarare än vildsint eskapist och just därför är ”Contagion” som jag minns det en kraftfull och trovärdig skildring av ett scenario som… ja, som nu. Även om covid-19 inte är Digerdöden och förhoppningsvis inte får fullt lika fasaväckande följder som den så kallade Spanska sjukan för drygt 100 år sedan. Det nya coronaviruset har redan påverkat folkhälsan, samhällsfunktioner och världsekonomin på ett sätt som sannolikt kommer att ha ihållande konsekvenser. 

Naturligtvis har inte bara jag kommit att tänka på den här filmen just nu. Kolla in artikeln i The Verge där ”Contagion” rapporteras ha blivit populärt nedladdningsobjekt först i Sydkorea, sedan i Australien och flera andra länder. Jag har ett bestämt minne av att den fanns ute på Netflix i Sverige nyligen, men troligen är den inte kvar där nu. 

Annars? Jovisst kan man låsa in sig med ”Kärlek i kolerans tid” eller miniserien ”Pestens tid” (och varför inte läsa böckerna de bygger på). Liksom diverse apokalyptiska visioner à la ”Bird Box”, ”Day After Tomorrow”, ”These Final Hours”, ”Waterworld” eller ”Us”. Om man nu inte vill söka sig till något annat mer lättsamt, som sagt. Undergångsvisioner på film kan vara mer eller mindre trösterika och hoppingivande. 

Relaterat: Mer om coronaviruset från Krisinformation.se och Folkhälsomyndigheten. 

Medan jag skriver det här ljuder min egenkomponerade spellista med Procol HarumSpotify via en liten men kaxig bärbar högtalare på hyllan. Fråga mig inte varför det blev just Harum. Men de har något slags osedvanligt välbalanserad pompös melankoli och tilltalande ödesmättnad över mycket av sin oeuvre, främst från sent 1960- och tidigt 1970-tal. Låter det lockande eller löjeväckande?

Steve Taylor! Aktuell intervju i podcasten True Tunes. 

 

Musiker, satiriker, producent och filmregissör. Numera även lärare på ett college i Nashville. Det sistnämnda var nytt för mig. Men det är mycket man kan lära sig i podcasten True Tunes. Den här gången handlar det om Steve Taylor, en herre som susade in i CCM-världen, eller vad vi kan kan kalla den amerikanska kristna musikbranschen för ett par decennier sedan, händelsevis under mina mest påverkbara ungdomsår. En välsignelse. Även om han inte varit särskilt regelbunden musikmakare det senaste decenniet så har han visat livstecken mellan varven, som med bandet Steve Taylor & the Perfect Foil vars album ”Goliath” jag tror mig ha recenserat häromåret. Jovisst gjorde jag väl det. Liksom han landade på tredje plats i min egen ranking av 1990-talsalbum med ”Squint”, tillika avseende 1980-talsalbum med ”I Predict 1990” i början av 10-talet när den här bloggen var relativt ung och färsk. 

Och med ojämna mellanrum intervjuas han av andra övervintrade fans i podcaster som det kan krävas ett uppammat specialintresse för att hitta. Podcasten  ”True Tunes” startade under förra året men har tydligen en lång förhistoria av tidskriftsproducerande och kontaktskapande i den amerikanska kristna musikbranschen som både rosas och risas frekvent. Värdena John J. Thompson reder ut en hel del sådant i olika intervjuer och inte minst har han nu alltså kommit fram till Steve Taylor. Som berättar om det förflutna, nuet och framtiden. 

   

Ja, det aktuella avsnittet finns där podcaster brukar finnas. Leta under The True Tunes Podcast, Episode Seven (Steve Taylor, Lost Dogs, The Innocence Mission). 

Film och fascism – en komplicerad historia

Leni Riefenstahl regisserar, anno 1940. Källa: Wikimedia Commons. https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/74/Leni_Riefenstahl%2C_1940_%281%29.jpg

Ett antal nya podcaster har dykt upp i mitt blickfång under första halvåret 2019. Som det ska vara. Flera som handlar om film, inte minst. Förresten, helt nya är inte alla. Film Comment är ett magasin i skrift med vissa anor, tror jag, även om jag sällan läst det. Naturligtvis har de även en egen podcast nu, visar det sig. Ett avsnitt från ett halvår tillbaka, som jag själv hittade häromsistens, behandlar det känsliga ämnet konst och fascism. Utgångspunkt är bland annat Leni Riefenstahls berömda (och med ett uttryck i tiden, ’djupt problematiska’) propagandafilmer för Tyskland under nazitiden, som ”Viljans triumf” med mera. Livlig diskussion och analys i flera lager av skribenten J. Hoberman och filmmakaren Zoe Beloff. Riefenstahl har fortfarande sina fans och frågan är i det här fallet inte bara om man kan skilja på konstnär och konstverk utan även om man kan ta avstånd från ett budskap och samtidigt beundra formen det framställs i. I diskussionen nämns även den korta men effektiva dokumentären ”A Night at the Garden” som egentligen bara består i sju minuters bevarade scener från ett nazistiskt möte i New York 1939. Just det, i USA. Den finns enkelt tillgängligt på nätet för alla och envar via anightatthegarden.com. Om någon händelsevis gissar att studiogästerna i Film Comment gör jämförelser med dagens politiska klimat och kanske råkar nämna exempelvis massmöten med Donald Trump på scen, så… Grattis! Det gör de också.

Relaterat: Fler till stor del filmfokuserade podcaster, nya eller inte så nya, som jag upptäckt under det senaste dryga halvåret är The Next Picture Show, Pop Culturally Deprived, Scriptnotes, Think Christian och Filmspotting. Sinsemellan ganska olika, men gemensamt är att de är gjorda av personer som är intresserade av sitt ämne och har en förmåga att göra det intressant även för oss andra.

Rappt berättad modern historia i podcasten ”Fatwa”

Salman Rushdie på en tillställning i New York 2008. By David Shankbone – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4854655

En del av oss kommer ihåg det, även om det nu är 30 år sedan det hände. Ledaren för den islamiska republiken i Iran, ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini, gav sig in i bokrecensionsbranschen. Han var missnöjd. Till den grad att det i princip handlade om uppmaning till dödsstraff. Eller lynchning. I en så kallad fatwa. Författaren Salman Rushdie fick därmed publicitet som aldrig förr och blev ett världsnamn, men kanske inte riktigt på det sätt som önskades. Han fick leva med personskydd flera år framöver efter det. Några avsnitt i romanen ”Satansverserna”, som jag erkänner att jag fortfarande inte har läst, provocerade fram processen. Men hur startade kampanjen mot honom egentligen? I podcasten med det kärnfulla namnet Fatwa från BBC reder man ut historien om hur invandrare med muslimsk bakgrund i Storbritannien som kände sig undanskymda i samhället, i vissa fall blev militanta aktivister på grund av ett litterärt verk och faktiskt uppmanade iranska ayatollan till att uttala sin dom. Något som annars kanske inte skulle ha inträffat.

Den här berättelsen rymmer flera lager; om identitet, nationalitet och religion liksom hur människor påverkar och påverkas av drastiska beslut på ett individuellt och kollektivt plan. Spännande rakt över. Tio avsnitt med en snittlängd på ungefär en kvart gör att tiden går undan. Här finns inte många döda punkter. Men en rejäl dos modern historia i rask takt.

(Finns där poddar brukar finnas, ni vet)

Håller VAR på att förstöra fotbollen som vi känner den?

Jakten efter millimeterrättvisa. Hur mycket är den värd egentligen? Den nya tekniken med videogranskning som introducerades i stor skala under förra årets fotbolls-VM för herrar är definitivt i sin linda och kanske kan utvecklas till något mer konstruktivt än vad det är idag. Allvarligt talat, just nu är den i praktiken mest irriterande. Och den synpunkten luftas väl med jämna mellanrum av fotbollsfans världen över. Visserligen har en del rättmätiga straffar och andra viktiga beslut fattats den vägen, men var det värt processen? Ser vi ens domare på plan med något slags egen auktoritet längre? Vågar linjedomarna tänka själva överhuvudtaget eller ska de vänta i vad som tycks flera minuter för att våga flagga för offside?

Exemplen har haglat under innevarande fotbolls-VM för damer (som annars innehållit många underhållande element). Är det inte farligt nära parodi på fotboll när Frankrikes damlandslag på hemmaplan först får en straff, hårt men i princip korrekt dömd, missar densamma och sedan tillåts slå om den efter att målvakten varnas för att ha rört sig för tidigt med några centimeters marginal och ett högst avgörande mål blir resultatet efter flera minuters förfluten tid? Den som inte tyckte synd om Nigeria i det läget är antingen fanatisk frankofil eller har någon form av tvångssyndrom vad gäller just mikrometerrättvisa som inte ens är riktig rättvisa. Alla väntetider gör att matcherna förlängs mer och mer, men tydligen inte så mycket som de borde göra med tanke på tiden som försvinner. I princip har väl de flesta matcher på så hög nivå att tekniken används, effektivt sett blivit kortare. Eftersom, åtminstone enligt någon undersökning under förra sommarens VM, domarna nästan aldrig lade till så mycket extra tid som de egentligen borde ha gjort. Frågan aktualiserades under den tveksamma bedömningen av USA:s andra mål mot Sverige. Som godkändes, trots att det rimligen borde ha bedömts som offside på en anfallare som kanske inte konkret rörde bollen men definitivt påverkade spelet. Vad ska man med långrandiga utvärderingar och kameror till när det ändå handlar om subjektiva beslut som definitivt kan ifrågasättas?

Målkameror och att målvakter inte får plocka upp bollen efter bakåtpassningar, de var definitivt konstruktiva förändringar som skett vid olika tidpunkter. Bedömningen av straff verkar däremot alltmer löjeväckande. Särskilt vad gäller hands. Ska alla försvarare springa med händerna bakom ryggen för att undvika att träffas av en projektil, ibland avlossad några få meter ifrån dem? En högst ofrivillig armkontakt med bollen som aerodynamiskt knappt går att undvika har i flera fall lett till avgörande straffar i viktiga matcher. Ska så jämna, spännande uppgörelser få avgöras på det här sättet egentligen? Det har blivit en sjuka som också bidrar till att förstöra tjusningen med sporten både på herr- och damsidan. Den knappt märkbara förseelsen som ledde till USA:s avgörande straff mot Spanien är en variant; inte hands men mycket svårbedömd möjlig fällning. Hollands mycket billiga straff mot Japan i slutminuterna av åttondelsfinalen. Allvarligt talat. Världens i praktiken mest globalt spridda och inflytelserika idrott är på vissa områden i bättre skick än någonsin. Men det här är illavarslande tecken. Det känns antiklimaktiskt. Ingen verkar tycka om det egentligen. Hur många gånger har vi hört kommentatorer sucka och rycka på axlarna med ett ’ja, det är så här regeln ser ut’. Är det rimligt?

Ja, det här handlar om mycket pengar. I världens finaste sport. Som, det vet vi alla, i princip drivs av en global maffia. Korruptionen är legio, här som överallt annars. Men det är ändå ett storslaget skådespel vi tar del av varje gång det är världsmästerskap eller någon annan internationell turnering. Hur långt ska de detaljerade datoriserade lösningarna drivas innan upplevelsen blir lidande? Just nu är den ju det. Lidande. När vänder det?

Relaterat: Så nu har TV4 lagt något slags monopol på alla internationella fotbollslandskamper och mästerskap, eller? Frågan är, är det en bra idé? Ja jag vet, även det handlar inte så mycket om idéer utan om pengar. Den som lägger upp det mest lockande anbudet. Men om de nu ska ha total täckning behöver de investera i aningen fler skönjbart karismatiska eller åtminstone något som liknar genuint engagerade kommentatorer och bisittare. Förutom Lasse Granqvist, hur intressanta är de flesta av de röster kanalen erbjuder i sammanhanget? Flegmatiska snarare än fängslande, hävdar jag. Men de kanske börjar piggna till nu i slutet av dam-VM när de mest prestigefyllda matcherna väntar…

”Rocketman” har landat – värd att se? Svar ja.

Musikfilmer är hett stoff nu. I betydelsen filmer om musiker med mycket musik i sig. Nu senast har ”Rocketman” haft premiär även i Sverige, en skildring av Elton Johns tidiga karriärbana med berg och dalar och en hel del personlig turbulens. I veckan recenserade jag den själv för russin.nu. Där finns sedan tidigare även recensioner av relaterade cineastiska skapelser som ”Bohemian Rhapsody”, ”A Star Is Born” och ”Almost Famous” (som är snart 20 år gammal nu men bra ändå). Allvarligt talat, snart är det väl dags att sammanställa en lista över de bästa musikfilmerna i historien, hur dessa nu ska definieras… I vilket fall skulle det bli väldigt subjektivt, med tanke på vilka vitt skilda reaktioner filmer som de här brukar väcka. ”Rocketman” verkar dock generellt ha mottagits välvilligt, inte minst av kritiker. Och jag är inne på samma linje. En förutsättning är kanske att du faktiskt uppskattar Eltons komponerande i sig, men även filmer som prioriterar show och poetiskt berättande snarare än ren realism.

För övrigt: min mångårige favoritprogressiverockare Neal Morse har ett produktivt år. I vintras kom dubbelalbumet ”The Great Adventure”, en fläskig historia som även uppfördes live under våren. Tror jag i alla fall. Konserten i Göteborg i slutet av mars var inskriven i min kalender, biljetten klar och… så lyckades jag bli sjuk just den helgen. Skivan är absolut en hörvärd historia – troligen högt placerad på kommande personliga årslista, bara som en förvarning. Nu är rockoperan ”Jesus Christ the Exorcist” ute också. Ja, andas lugnt, så heter den. Något slags morseisk variant av ”Jesus Christ Superstar”-konceptet, dessutom för ovanlighetens skull tillgänglig på Spotify. Vilket inte är standard med Neal Morse. Egentligen borde jag skriva ett par rejäla recensioner av båda, men… Vi får väl se vad tiden räcker till. Här är om inte annat en utvärdering av den färska rockoperan från The Prog Report.

Några rader om den där följetongen som tog slut i veckan. Den med drakar, troner och intuitivt inspirerade initialer…

 

Systrarna Stark i samspråk i samband med ett av flera avgörande moment under slutsträckan av ”Game of Thrones”. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Obs! Inlägget innehåller formuleringar som förmodligen kan karakteriseras som spoilers, åtminstone delvis, vad gäller Le Grand Dénouement av en nyligen avslutad TV-serie vars titel kan översättas med ”Tronspelet”.

”Glad att det är över, så lämna mig i fred…” Någon som kommer ihåg Ratata à la 1989 – var det väl? Det har varit en odyssé utöver det vanliga och skapar nu en smula separationsångest, men samtidigt är det också någonstans… Skönt att det är över. ”Game of Thrones” gick i mål i veckan efter att ha skapat lika många kontroverser under de sista veckorna som under resten av resan totalt. Om jag tillåts överdriva bara en aning. Egentligen borde man vänta med sitt slutomdöme några månader, men som alla andra hugna spekulanter måste vi på russin.nu givetvis lägga till våra analyser medan spisen är som hetast och den kollektiva krisbearbetningen ännu pågår. Hur många kräver professionell terapeutisk behandling efter finalavsnitten? Och hur många är bara allmänt…arga? Två recensioner med med delvis samstämmiga slutsatser, men inte helt eniga om helhetsintrycket, finns nu i alla händelser alltså på russin. Själv tillhör jag för övrigt inte alls de kritiskaste kritikerna i sammanhanget, sagt som föraning eller förvarning.

Firma Euron & Cersei, en politisk resonemangsrelation som kan symbolisera lite vad som helst i historien eller samtiden. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Mitt eget försök till förutsägelse om utgången slog inte direkt in tillfullo, men något av andemeningen i den kanske ändå inte var helt ute och cyklade på tunn is i ogjort vatten. Om ni förstår – vilket ni är fullständigt förlåtna om ni inte gör. Apropå förutsägelser; några andra insikter slog mig i veckan: Två karismatiska eller åtminstone kommunikativt skickliga ledare med hängivna beundrare. Båda är blonda och har en del intressanta idéer om frisyrval. Båda har tendenser att raskt och utan omsvep avskeda medarbetare som inte är 100 procent lojala, under ganska dramatiska former. Men framförallt, att föra fram budskap som folk inte tar på bokstavligt allvar förrän de mycket konkret förverkligas… Och så initialerna: DT. Fler har förmodligen insett vart det barkade redan tidigare. Kanske ska jag googla det efter att ha skrivit klart det här inlägget. Var serien (och romansviten före det) profetiskt inspirerad från första början? Då återstår frågan som jag knappt vågar uttrycka explicit; Cersei – representerar hon någon regim i, säg, mellanöstern eller på koreanska halvön? I nuläget existerar, tro det eller ej, en del verkliga spänningar i världen, inte minst mellan de långvariga antagonisterna USA och Iran. Om de värsta scenarierna där går i uppfyllelse, kommer stormarna kring ‘Sagan om is och eld’ att te sig något mindre viktiga än de kan förefalla just den här veckan…

Av allt som sagts och skrivits om ”Game of Thrones” de senaste veckorna, här är några strödda lästips på sådant jag fann intressant av olika anledningar. Och ja, texterna är synnerligen spoiler-späckade: 

”Game of Thrones’ King’s Landing horror fittingly reveals what the show has always been about” / Andrew Prokop, Vox, 13 maj 2019

”Stop the nitpicking! This season of Game of Thrones is miraculous” / Luke Holland, The Guardian, 16 maj 2019

”In the end, Game of Thrones sings a song of ice, fire, and thematic consistency” / Myles McNutt, The AV. Club, 19 maj 2019

”The ’Game of Thrones’ Finale Was Doomed From the Start, and Maybe That’s Our Fault” / Tyler Daswick, Relevant Magazine 20 maj 2019

”Game of Thrones Surprisingly Sticks the Landing (With Help From the Beatitudes)” / Josh Pease, Think Christian, 20 maj 2019

”Daenerys Is Us: Good And Evil In Game of Thrones” / Erin Wathen, Patheos 20 maj 2019

”Valar dohaeris! Every Game of Thrones episode – ranked” / Sarah Hughes, The Guardian 21 maj 2019

”Cripples and bastards and broken things: Why the ”Game of Thrones” ending was nearly perfect / Amanda Marcotte, Salon 21 maj 2019

 

Sverige snubblade på mållinjen i årets ”Game of Tunes”. Eller?

Hit men inte längre. Eller, ’så nära men ändå så långt ifrån’. Välj själva. Ända in i sista momentet fanns det hopp, men om vi som medborgare överlag varit mer matematiskt begåvade och förstått precis hur fördelningen av publikpoängen egentligen fungerar – vilket ingen verkar göra utom möjligen den där norrmannen från europeiska kringkastningsunionen som alltid är på plats vid röstningsceremonin – borde vi väl förstått vartåt det barkade hän. 

Allt är relativt. En aning mer kärlek ur folkdjupen fick han, John Lundvik. I alla fall jämfört med fjolårets unge herr Ingrosso som närmast demonstrativt diskriminerats när de rösterna räknades in efter att ha gjort succé hos jurygrupperna runtom i Europa. Så, historien upprepar sig delvis men resultatet var ändå ett steg upp. Ett litet. Sverige slutade, ja vadå, sexa? Norge – Norge! – tog tydligen hem mest publikröster av alla – alla! – bidrag. Catchy kitsch är inte att förakta. Även Islands åtminstone ytligt provokativa ‘piska mig hårt’-pamflett kammade hem högre poäng av ‘vanligt folk’. Verklighetens folk, som någon tidigare svensk partiledare skulle ha sagt. Det är kanske så här det har varit hela tiden när vi haft en kombination av inringda och inskickade röster samt jurygrupper. Men tendensen har inte synts lika tydligt förrän med det här sättet att redovisa resultatet. Holland som vinnare, eller Nederländerna om vi nu ska vara noggranna, är väl inte så upprörande i sig. Hyggligt modern ballad och ett land som inte vunnit sedan det fortfarande fanns diktaturer på iberiska halvön och Lasse Berghagen var ung och het i branschen. De får gärna arrangera nästa år. Jag gillade Italien och Nordmakedonien också. Och kanske framförallt Australiens bindgalna barocknummer som uppgavs handla om förlossningsdepression men snarast signalerade att någon fått en överdos morfin eller lustgas före framträdandet. Vad fanns att inte gilla där?

Själv hade jag faktiskt tippat Ryssland som segrare före Nederländerna och Azerbajdzjan i en liten intern pool vi hade med de fyra personer som såg tävlingen ihop. Jag lyckades nog inte bäst men var ganska nära att få till tipsen om de tre sämst placerade länderna. San Marino fick sedan obegripligt många folkröster och förstörde delvis den prognosen. De där så kallade Fem Stora länderna fortsätter ha svårt att hävda sig; alltså Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien och… Italien är undantaget som förmodligen alltid är besvikna när de inte är absolut mest älskade och högst uppburna av alla länder i alla avseenden. Men de har haft en genomgående stark period efter sin återkomst till tävlingen och hängde med i toppstriden i år igen.

Under semifinalerna hade flera deltagare problem med tonträffen och jag började faktiskt undra om det hade något med akustiken i lokalen att göra eller bara handlade om nerver. I finalen var det få sådana uppenbara obalansakter. Med undantag tag för, just det, inbjudna gästen Madonna. Höga toner bekommer henne inte riktigt längre, möjligen med ålderns rätt samtidigt som hennes register egentligen alltid varit mer begränsat än hos flertalet av de superstjärnekonkurrenter hon tävlade om uppmärksamheten med under genombrottet på 1980-talet. Flera av vilka nu är döda. Död kan man ändå inte säga om hennes show i sig, som levde på koreografi och starkt symbolladdade begrepp. Sånginsatserna svajade alltså, men hon fortsätter ändå att försöka provocera på något sätt.

Så. Alltså. Ska vi acceptera faktum, att omvärlden eller i alla fall resten av Europa kanske tröttnat en smula på Sverige i det här sammanhanget? Med undantag för de mer i branschen invigda och som vi naturligtvis i det här sammanhanget måste framhålla har hyfsat god smak. Det kan vi faktiskt, helt objektivt, inte säga om alla andra européer med tillgång till telefon. Som jag sade, helt objektivt och sakligt… Ett intressant experiment vore att låta amerikaner ringa in och rösta i nästa års final. Hur skulle resultatet bli då? Alternativt kineser, eller den samlade afrikanska kontinenten. Möjligheterna är många. Kontentan av det här är väl att Sverige vid en punkt i tävlingen som sagt var synbart mycket nära men sedan visade sig vara ganska långt ifrån. ’Verka men inte synas så mycket’ ser ut att vara en mer gångbar strategi. Svenskar var ju inblandade i sådär hälften av alla bidrag i går som kompositörer eller koreografer, bensprättare eller barnvakter. Som vanligt, med andra ord. 

Vi kan i alla fall stoltsera med ett bidrag som var i stort sett perfekt framfört i sin genre, hade vissa egna idéer insydda i en invand gospelpopkostym – och just egna idéer i berörda genrer är en betydande bristvara. Kan snillena bakom årets bidrag från, säg Cypern eller Schweiz med stadig stämma och blicken fäst framåt hävda att de haft några personliga visioner i åtanke överhuvudtaget?

Politiska protester verkar ha inskränkt sig till att islänningarna vecklade ut en banderoll med Palestina-flaggan när de fick det slutliga röstningsresultatet. Inte förvånande hördes burop i lokalen efter det som kan gå till historien som ‘tygmanifestationen i Tel Aviv’. Jo förresten, dessförinnan hade redan nämnda Madonna tydligen låtit samma flagga flasha förbi bredvid en israelisk men jag medger att jag inte hann notera det själv. Hela debatten om tävlingens vara eller icke vara i just Israel just nu är en större diskussion med flera dimensioner som vi kan gå in längre på någon annan gång. Som arrangör gjorde de i alla fall rent professionellt och showmässigt ett, enkelt uttryckt, ganska bra jobb. Särskilt jämfört med hur det brukar se ut när östeuropeiska länder fått äran att husera festivalen. 

Men rent statistiskt, var det den längsta Eurovisionfinalen någonsin? Till slut översteg den fyra timmar. Någon har väl koll på det där. Liksom att någon nervös nöjesmurvel under söndagen kommer att ha koll på att de rimligtvis måste ringa Bert Karlsson för en kommentar, av för mig helt obegripliga anledningar, lika obegripligt som att Leif Mannerström regelbundet blir uppringd om allting annat. Eller har det ofoget upphört nu?

Tillbaka till verkligheten. Eller till att börja med, finalavsnittet av ’ni vet vad’. Den aningen polariserande händelseutvecklingen förra veckan har i varje fall definitivt lagt grunden för genuin ovisshet kring utgången… Go Gendry!

Relaterat: Om någon vill grotta ner sig i exakt hur röstandet fungerat i Eurovision-historien finns det bland annat en Wikipedia-sida för sådant. Det har inte direkt varit en spikrak väg framåt sedan starten.