Fyra säsonger avklarade och regimen är över för Henry VIII. Ursäkta spoilern, men ingen lever för evigt. Inte ens denne färgstarke och ibland farligt svartsjuke engelske troninnehavare under 1500-talet vars hovliv varit föremålet för den välgjorda dramaserien ”The Tudors”, skapad av Michael Hirst och producerad år 2007-2010 med en dynamisk Jonathan Rhys Meyers i huvudrollen. Min recension av fjärde och sista omgången finns på russin.nu, liksom även en tidigare nagelfaring av den första. ”The Tudors” är inte det absolut färskaste som finns i denna snabbt föränderliga TV-värld, men en av de mest sevärda serierna under den senaste tioårsperioden – hävdar jag. Henry VIII är kanske framförallt känd för sina sammanlagt sex fruar, men hade även stor inverkan på det politiska och religiösa klimatet i Europa under en turbulent era. Dessutom är det inte otroligt att författaren George R. R. Martin hämtat en del av inspirationen till sin romansvit ”A Song of Ice and Fire” som i sin tur förvandlats till inte helt okänd TV-serie…
puff
Introduktion: Från frysboxen
Alla har vi försyndelser i det förflutna. En gång i min ungdom startade jag en egen tidskrift. I pappersform. Det var ganska exakt ödesåret 1984 och jag var i skarven mellan högstadiet och gymnasiet. Publikationen i sig var en mycket primitiv produkt; en kombination av egna kåserier, recensioner, en parodi på ”Dallas” i skriftlig följetongsform och som grädden på moset diverse collage av bilder klippta från dagstidningar. Till och med namnet på tidskriften knycktes från en kvällstidningsrubrik efter att brödratrion Herrey tagit hem Europaschlagern för svensk räkning: Folket Jublar. Namnet kom att överleva oväntat länge, eftersom tidningen fortsatte publiceras – med ojämna mellanrum, sällan mer än två nummer om året i en upplaga lika sällan överstigande 50 exemplar – fram till tidigt 2000-tal. Med flera konstpauser insprängda, men samtidigt med en varierande skara medbrottslingar ur släkt- och vänkretsen.
Huvudsakligt fokus hamnade under en period på musik, som nästan trängde ut allt annat innan innehållet blev mer varierat igen. Och, vågar jag påstå, design och helhet blev med åren något mindre rudimentär. Under mina mediestudier i 90-talets inledning kom (ursäkta produktplaceringen) farbror Macintosh in i bilden och en ny värld av något liknande professionalism i produktionen tycktes inom räckhåll. I mitten av 2000-talet återupplivades Folket Jublar än en gång efter flera års frånvaro, nu som nättidning. På repertoaren fanns bland annat en serie nyhetsbrev skrivna under en arbetsperiod i Sydamerika, men även en växande skara recensioner av litteratur och musik. Kort sagt, delvis sådant som numera flyttat över till den här bloggen. Formatet för hemsidan blev efter ett tag aningen för otympligt, men materialet har funnits kvar där fram till i vintras.
Nu är den sidan sedan en tid tillbaka oåtkomlig, troligen på grund av att webbhotellet där den huserade har flyttat sina servrar eller dylikt och att omdirigeringen mellan domännamn och server därmed inte fungerar längre. Ungefär. Det där är inte riktigt mitt expertområde, och problemet kan säkert lösas praktiskt. Men det kan också vara ett tecken; att sidan tjänat sitt syfte tillräckligt länge och nu kan pensioneras i frid.
Framöver kommer i stället vinjetten Från frysboxen att då och då förvarna om material från den nu på-is-lagda tidigare hemsidan och kanske även papperstidningen Folket Jublar. Ta det som ett hot eller ett löfte…
Bonus: Något slags litteraturkrönika från pappersvarianten av Folket Jublar, daterad september 1997.
I stället för Yohio – Nedslag i Göteborgs Kulturkalas, kapitel 1
Fredagafton i centrala Göteborg mitt under det så kallade Kulturkalaset. Folk flockas framför scenen under ogina klimatförhållanden i väntan på ett blont bombnedslag i början på en eventuell kometkarriär… Eller vänta, det var i andra ändan av Avenyn. Och bombnedslag kanske inte heller är det mest adekvata epitetet i sammanhanget. Medan japanskinspirerade schlagerstjärnsskottet Yohio gick igång vid Götaplatsen samlades i alla fall ganska många musikentusiaster nere vid Kungstorget i väntan på en långifrån lika blond, men inom sin genre omhuldad artist med ett svårslaget intensivt utspel. Vem? Tja, fortsättning följer…
Svampar, spänning och sex på smörgåsbordet vid årets filmfest i Göteborg
Kontroversiell amerikansk Oscars-kandidat om jakten på en man vid namn Usama bin Ladin. Dokumentär om livet för afghanska kvinnor i fängelse. En kärleksförklaring till smakfulla svampar och missförstådda matlagningsgenier. Och så en ny film av den extremt konstnärligt inriktade (och extreme i flera filmiska avseenden) Peter Greenaway. Där har ni något av innehållet från Göteborgs internationella filmfestival 2013, av det som jag själv hade tid och möjlighet att se. Som vanligt önskar jag att jag hade kunnat tillbringa hela festivalveckan på plats och tagit del av 15-20 filmer till ur det alltid dignande smörgåsbordet av rörliga bilder från hela världens skafferi. Men… Jag har ju timvikariat i skolvärlden och annat att sköta också. Sådant är livet. Intrycken från Göteborgs filmfestival finns i alla fall samlade under temat GIFF2013 på russin.nu.
Annars kan även rekommenderas Sveriges Radios filmmagasin Kino i P1 med tillhörande podcaster. Festivalen har givetvis också en egen hemsida.
Årets saftigaste russin ur filmkakan – igen
Mörka riddare, fantasivarelser på utflykt i okända jaktmarker och ungdomar som tvingas att slåss på liv och död ute i en skog någonstans – medan andra följer dramat på TV. Låter inte lockande? Ja, många anser det och på russin.nu är vi tydligen böjda att instämma. Ännu ett år är till ända och allt som hänt sammanfattas av alla. Ungefär. Exempelvis filmer. Regissörer som Christopher Nolan och Peter Jackson tog sig in bland våra personliga favoriter från 2012, liksom en del andra mer eller mindre kända namn ur den yrkesgruppen. För att puffa lite extra för mina personliga favoriter (och motsatser) finns där även recensioner av ett hårtslående mexikanskt drama, en actionorgie med Tom Cruise som fasadklättrare på extremt höga höjder liksom ett saftigt magplask från en tidigare högt värderad filmskapare som nu inte verkar veta riktigt vad som är värt att berätta om…
Läs mer på: ”De bästa filmerna under 2012” enligt russin.nu.
Så, det här var mitt blogg-år som var…*
* Rubriken refererar väl närmast till en albumtitel med Tom Lehrer från 1960-kallt.
Som avrundning på året serverar nätutrymmesinnehavaren sin statistik över besök och annat för detta lilla kulturforum. Hvad ären såsom den slutliga numerära domen?
Här är ett utdrag:
600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 1 900 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 3 years to get that many views.
Misser och misär i modern mexikansk film
Social misär och inte minst samhällsförtärande våldsamma konflikter har varit ett återkommande tema i latinamerikansk och kanske framförallt mexikansk film på senare år. Det kan skönjas i dramer som ”Sin nombre”, ”Juárez – de försvunna” (”El traspatio” i original) och det senaste jag sett därifrån: ”Miss Bala” där en aspirerande lokal skönhetsdrottning blir ofrivillig hjälpreda åt en mäktig kriminell kartell. Min egen recension är publicerad på russin.nu. Där finns även en intervju med filmens regissör Gerardo Naranjo från hans besök i Göteborg och filmfestivalen där för snart sex år sedan. Då var han aktuell med festivalfilmen ”Drama/Mex” som är intressant, men inte lika genomarbetad och gripande som just ”Miss Bala”.
Andra filmer som recenserats på russin är redan nämnda ”Sin nombre” som behandlar gängkonflikter och flyktingproblematik, liksom den internationellt uppmärksammade roadmovien ”Din morsa också”.
Kubricks kontroversiella komediklassiker på en kanal nära dig imorgon
– Gentlemen, you can’t fight in here! This is the War Room.
Imorgon lördag visas på SVT2. En av de filmer som verkligen kan göra anspråk på epitetet komediklassiker, om än med en typ av humor som förmodligen inte faller alla i smaken. Temat är den överhängande risken för kärnvapenkrig, något som var ett regelbundet samtalsämne ett par årtionden tillbaka, under tiden närmast före Sovjetunionens nedmontering och det officiella slutet på det som kallades Kalla Kriget. ”Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben” har snart ett halvsekel på nacken, men är fortfarande förvånansvärt fräsch trots alla politiska förändringar som skett sedan dess. Regissören, förresten, hette Stanley Kubrick (1928-1999) – känd även för ”2001”, ”Clockwork Orange” och ”The Shining”. Bland annat. Och i tre (!) av huvudrollerna syntes komiske legendaren Peter Sellers (1925-1980).
För nu ganska många år sedan skrev jag en längre skröna om filmen, publicerad på russin.nu. Flera fakta finns (som så ofta annars) på Internet Movie Database. Filmen visas alltså på SVT2, lördag 15 september klockan 22.40.
Några (men inte alla) av de kvaliteter som utmärker ”Dr Strangelove” kan man hitta även i den DVD-aktuella science fiction-farsen ”Iron Sky” där övervintrade nazister tar sats från månens mörka sida för att återigen erövra hemplaneten Tellus. Aktuell recension finns även den på russin.nu.
Grymma greker, världsomspännande virusattacker och norsk nagelbitare på DVD i april
Så mycket om musik har jag inte hunnit skriva om den senaste månaden, mellan alla lektionsplaneringar, korrigeringar och sådant som hör skolan till när man av någon anledning hamnat i undervisningsbranschen (där jag huserar åtminstone fram till mitten av juni – efter det är allt öppet). Däremot har jag hunnit se och skriva på russin.nu om en del hyggligt aktuella filmer på DVD. Steven Soderbergh är sällan ointressant. Vi talar alltså om regissören bakom ”Traffic” (2000), ”Sex, lögner och videoband” (1989) och dubbeldramat om Che Guevara i två ambitiösa filmkapitel för fyra år sedan. Nu är han aktuell på DVD med ”Contagion”, om ett virus på väg att slå ut stora delar av civilisationen så som vi känner den. Gwyneth Paltrow hostar illa och blir inte bättre, Matt Damon håller sig oförklarligt frisk medan Laurence Fishburne med flera skarpa hjärnor letar lösningar i sina laboratorier. En av regissörens höjdpunkter i karriären, hävdar jag.
Bra bildsinne brukar Tarsem Singh ha, men han regisserar inte långfilmer i särskilt rask takt. Efter fascinerande ”The Cell” och ”The Fall” har han nu tagit sig an den grekiska mytologin i ”Immortals”. Snyggt men inte så mycket mer, är min dom i det fallet. Högspänning uppstår däremot i norska ”Huvudjägarna” där en ytligt sett självsäker chefsrekryterare som inledningsvis inte väcker särskilt mycket sympati tvingas visa nya sidor av sin personlighet för att överleva i kampen mot en psykopatisk ex-militär han råkat reta upp genom sin fritidssyssla som taveltjuv. Ofta osannolikt, men ett medvetet tillspetsat scenario utan plats för tristess får åtminstone mig att hålla koncentrationen uppe hela vägen ut.
För övrigt har jag försökt följa flödet kring en existentialistiskt orienterad amerikansk lågbudgetfilm med titeln ”Blue Like Jazz”, byggd på en bok av Donald Miller och regisserad av före detta rockmusikern Steve Taylor. Nyligen premiär i USA, tyvärr inte särskilt trolig att ankomma i någon form till Sverige under den närmaste tiden, men förr eller senare ska väl tillfället att se den öppna sig. Tillsvidare finns basfakta på IMDb och spridda kommenterar från bland andra Huffington Post, Christianity Today, en meriterande plats på Paste Magazines lista över 30 filmpremiärer de ser fram emot mest under året, liksom en officiell hemsida. To Be Continued…
Spektakulärt spel för societeten i ny stor succé på bio
Ungdomar som tvingas ut i skogen för att slåss på liv och död till dess bara en av dem återstår och vinner ära och berömmelse, men kanske har förlorat en del av sin själ i processen. Allt sänds direkt i TV och sponsras av societeten i ett samhälle som genomsyras av skriande klassklyftor i en framtid som inte specificeras kronologiskt, men kanske inte är tänkt att ligga så långt fram i tiden… Låter det som helt nya idéer? Det kanske de inte är heller, men de fogas ihop framgångsrikt och fängslande i en av årets, vågar jag väl påstå, hittills största kassakor på bio: ”The Hunger Games”. I rollerna syns bland andra Jennifer Lawrence, Lenny Kravitz, Woody Harrelson och Donald Sutherland. Min egen recension har precis publicerats på russin.nu.
Fair Slave Trade 