konsertrecension

Återförenade kungligheter och unga energitillskott i Slottsskogen

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Efter ett längre uppehåll är de återförenade som organisk enhet i egen rätt: The Flower Kings. Och inte helt oväntat fick de finalpasset som dragplåster numero uno i årets upplaga av ”Slottsskogen Goes Progressive”.

Göteborgs Artrockförening hade flyttat tillbaka till utomhusscenen vid Björngårdsvillan, där det här konceptet tydligen inledde sin existens för tiotalet år sedan. Allt flöt inte felfritt, åtminstone inte under förberedelserna när bandet kämpade med något ljudproblem som för de flesta av oss vanliga dödliga knappast blev begripligt. Det ledde till en försening på nästan en halvtimme, men väntan var värd sitt pris. Så dags hade mörkret fallit över Göteborg och fler besökare strömmat till. Hur många? Jag vågar inte gissa exakt, men några hundra personer, drygt. Kallt. Ungefär.

Dessförinnan hade fyra andra svenska band visat upp fyra olika varianter på artrock, i alla fall om man ska vara generös i sin bedömning. Var går gränsen för vilken rock som anses ha tillräckligt mycket konstnärlighet och komplexitetsfaktor för att kvalificera sig i kategorin? Slutgiltigt facit saknas fortfarande.

Det började med Brother Ape. En aning…funky? Rytmiskt oerhört drivet på tre man hand, men även lite för ensidigt i längden, särskilt när sången bara når fram marginellt i ljudmixen och med en del snedseglande toner i omlopp. Publikkontakten, försöken att verkligen kommunicera med dem som kommit dit, var också på lågvarv. Kapabelt, oftast svängigt men svårt att bygga en relation till, i alla fall om man aldrig hört dem förut. Och jag ska redan nu erkänna att fyra av fem band på scenen i lördags var helt nya bekantskaper för mig.

Så ock alltså Skånska Mord som opererar mer i den blues- och grungeorienterade sfären. Ernst-Hugo Järegård var inte närvarande. Annars är det väl inte bara jag som associerar bandnamnet med miniserien från sent 1980-tal där en av våra mest välkända och möjligen folkkära aktörer gjorde mördarrollen i snart sagt alla rekonstruktioner av verkliga fall utom i Yngsjömordet. I stället stod nu fem stadiga skåningar på scen och levererade en hel del tyngd och stabil gitarrdominerad stenkrossrock. Ett behärskat primalskrik, om det kan föreställas.

Aftonens första riktiga charmoffensiv från scenen kom nog ändå från göteborgska Akribi med sitt intensiva utspel – i första hand representerat av den operainspirerade sångerskan Jessica Åhman – och en humoristisk framtoning mitt i alla pretentioner. För här handlar det om metallprog med möjliga influenser från såväl Dream Theater som Within Temptation och… vågar man dra till med Nina Hagen? För att inte glömma bort de instuckna orientaliska harmonierna och upprepade taktbyten. Oftast lekfullt, ibland till synes på väg att spricka men spännande.

My Brother The Wind, med medlemmar från Stockholm och Åmål och med meriter från band som Anekdoten, låter i vissa stycken inte helt väsensskilda från Ozric Tentacles. Med ett enkelt uttryck: flummigt. Eller med andra ordval meditativt, för att inte säga kontemplativt inriktade instrumentalister.
– Ta fram rökelsepinnarna, uppmanade kvällens konferencier vars namn jag tyvärr aldrig antecknade.
Väldigt skickligt, samspelt, med ett nästintill perfekt ljud och utsökt utförande rent tekniskt. OK, det tenderar att bli ensidigt och malande i perioder, men det har helt klart hypnotiska kvaliteter inbakade. Sanna mystiker? Tja, de inledde i alla fall med att visa sin sympati för de nyligen till fängelse dömda medlemmarna i ryska punkbandet Pussy Riot, så helt bortkopplade från verkligheten är de troligen inte. Bandets egen FaceBook-sida anger namn som Popol Vuh, King Crimson och Gong bland influenserna. Där definierar man också sig själva som ett ‘improvisationskollektiv’. Kan vara bra att veta.

De är alltså tillbaka. Efter drygt fem års uppehåll – som inneburit neddykningar i diverse sidoprojekt, ibland så djupa att just The Flower Kings fortsatta existens inte förefallit helt självklar. I somras kom dock ”Banks of Eden” som delvis uppenbarar en lite tyngre, mörkare sida av bandet. Åtminstone uppfattar många kritiker och kommentatorer det så. Allt är relativt. Själv har jag tillbringat en hel del tid med CD:n den sista månaden och är tilltalad, även om det knappast är det mest banbrytande eller harmoniskt hisnande de gjort någonsin.

På scen i Slottsskogen denna lördag den 18 augusti 2012 satsade de verkligen inte bara på att plugga sitt senaste hetaste alster utan rev snarare av en provkarta, en liten odyssé genom hela sin karriär som band. Förhållandevis kort inledning med ”Paradox Hotel”, följt av ”Last Minute on Earth” (som i själva verket varar i cirka tio minuter) och ”In the Eyes of the World” innan de verkliga mastodontpjäserna plockades fram ur garderoben. ”The Truth Will Set You Free” är om jag inte räknar fel i hastigheten den längsta sammanhängande svit de skapat, kring halvtimmen. Inte långt efter i längd kommer ”Numbers” från senaste skivan, här introducerad av bandet som ‘ett riktigt örhänge’. Som avrundning fick vi den inte heller helt schlagermässiga ”I Am the Sun”. Sammantaget; de har rutinen, de har ett rikt material att ösa ur och det svajar egentligen ingenstans, även om de själva kläckte ur sig kommentarer om ‘kaotiska’ förhållanden som kanske kan förklaras med just det längre uppehållet.

Allmänna iakttagelser: Alla artister har naturligtvis inte verbala och utåtriktade förmågor med sig i bagaget och just på den svenska artrockscenen vill jag generaliserande hävda att musikaliteten prioriteras så mycket högre än showmanship att det i sig bidrar till den ‘smala’ genomslagskraft genren anses ha. Men visst växer den! Eller? Själv tycker jag att publiken verkar bli mer och mer varierad, inte minst åldersmässigt under det handfull år jag i stort sett regelbundet besökt Slottsskogsproggen och även andra liknande evenemang. Det vill säga: medelåldern ligger inte självklart över 50 år längre. Band som Akribi med sin injektion av mer påtaglig ungdomlig energi bidrar säkert till den utvecklingen.

Mer om respektive band finns på hemsidorna för The Flower Kings, Akribi och Brother Ape. My Brother The Wind visar sig på FaceBook, liksom Skånska Mord. Förra årets inomhusversion av samma evenemang i Göteborg finns också dokumenterat här på Fair Slave Trade.

Djupa skogar och djupröda hyllningar – artrockfestival i Lidköping 2012

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Det börjar likna en tradition. Artrockfestival i Stadsträdgården för alla som orkar ta sig dit, utan kostnad eller några förpliktelser att stanna hela kvällen. I år var det tre västsvenska och två norska band som representerade den inte helt sammanfattningsvänliga genren i Lidköping torsdagen den 19 juli.

Med titlar som ”Psychedelic Rendez-vous” och ”In Search of Ignorance” samt en en långt ifrån lågprofilerad dos i detta sammanhang inte helt ovanliga 1970-talsinfluenser öppnade lokala stoltheterna Arts programmet. Långa sviter, taktbyten, gitarrsolon och inslag av jazz men oftast stycken av mer svävande symfonisk karaktär. Ibland utbrott av mer intensitet men i det stora hela en mer småtrevlig form av symfonisk progrock utan särskilt mycket uttryckligt scenspråk. Det är lätt att tycka sig känna igen flera gamla ikoner (säg Yes, Genesis etc) men lite svårare att säga exakt vad gruppen lagt till själv. Skickligt, en aning manierat men som sagt småtrevligt.

Hur definierar man annars Progressive Rock?
– Vad som helst, när som helst, av inget skäl alls, förklarade kvällens konferencier John Thelin med hänvisning till en av medbrottslingarna i sitt eget band Somewhere som från början var inbokade i programmet men tvingade tacka nej efter ett hastigt avhopp av basisten. Så här i början kvällen var det för övrigt bra tillströmning av publik i parken – några hundra personer – och vädret mer välvilligt än under fjolårets blöta sammankomst.

Glimmung (även de från Lidköping) tillägnade omgående sitt set den nyligen frånfallne Deep Purple-organisten Jon Lord och det kan också ge en fingervisning om repertoaren som innebar ett ganska tydligt stilbrott från föregående akt, med en rejäl giv 70-talistisk tung bluesrock som bas. Bra tryck, överhuvudtaget mer drag och auktoritet på scen. Dock mer testosteron än originalitet överlag, åtminstone under den första hälften av deras avdelning. Jag saknade en del variation och som helhet kändes det mer lämpat för en klubbkväll med tät atmosfär än som förmedlare av friluftsmys innan mörkret faller tidigt en sommarafton. Men de mer organiska, kreativa inslagen förstärktes efterhand ihop med en häftigt tilltagen dos Hammond-orgel, gärna i duell med brötiga gitarrkaskader. Slutintrycket blev mer av en kakofoni och kompakt krutdurk på gott och ont. Mest på gott.

Konferencier Thelin började i den här vevan lansera kvällens quiz, bestående av löpsedlar inspirerade av texter från klassiska (eller åtminstone kultförklarade) artrock-alster. Tyvärr måste jag erkänna att jag, liksom antagligen många andra, hade väldigt svårt att dechiffrera fraserna och gav upp alla sådana ambitioner på ett tidigt stadium. Löpsedlarna i sig var dock riktigt roliga.

Två grabbar, två gitarrer. Frank Zappa-covers. Konceptet för duon Magnifznt från Säffle. Mitt grepp om legendarens oeuvre är ganska begränsat, insåg jag. Den mest udda fågeln i aftonens fält plockade fram både flamenco-känsla, 1950-talsliknande saker, pubtrubadurstuk och en hel del ekvilibristik – samt en liten homage till Jon Lord även de. Och ja, till slut kom faktiskt även ”Bobby Brown”.

Det verkliga ljuset kom västerifrån. Norska Wobbler var nog de som mest levererade Progressive Rock i sin verkliga betydelse; alltså influenser från forna förebilder parade med ett eget uttryck och tvära kast, inte bara nostalgi utan även med en inneboende spänning. Rytmik, dynamik och komplexitet som gör mig intresserad av att höra mer. Glömde jag nämna att jag inte hört något av de här banden förut överhuvudtaget?

Tibetansk strupsång, suggestiv stämning och Pink Floyd-sk pondus. Långa svävande stycken med mycket kraft, energi och läcker instrumentering. Dessutom coola hattar på flera håll. Är de amish eller hillbillies, Davy Crocketts polare i sällskap med en medeltida jungfru? Det handlar om Nordagust, dagens andra och sista norska band och sist ut allt som allt. Det började väldigt lovande och höll i stort sett i sig, med reservation för några överdrivet malande och mystiska nummer i det fallande nattmörkret inför en glesnande skara framför scenen. Spännande, när de inte förirrade sig för långt in i de djupa skogar de gärna refererade till mellan varven.

Artrock i Stadsträdgården arrangerades av LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet och Lidköpings kommun. Fjolårets evenemang recenserades även det här på Fair Slave Trade för ett år sedan. 

Kraft och kreativitet före karisma – Karmakanic levererade i Lidköping

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

Musiken framförallt – det är vad som gäller när Karmakanic ställer sig på scen. Och det som kommer ur högtalarna, det är något av det mest kompetenta och kreativa som vi har i Sverige i just nu. I veckan lät de tonerna tala i Lidköping, i sällskap med unge gitarrekvilibristen Johan Randén. Fair Slave Trade-redaktören var där…

För uppvärmningen svarade alltså underbarnet, strängdomptören Johan Randén, numera några och 20 år, ackompanjerad av två mognare män; Bengan Andersson och Björn Milton på trummor respektive bas. Stilen? Ja, lite av samma fusionfunk som jag vill minnas dominerade hans repertoar på Slottsskogen Goes Progressive häromåret. Lite av ‘tillbaka till 1980-talet’-känsla, en tid när föreningen av jazz och funk var vanlig, inte minst i de frikyrkokretsar som påverkade mycket av mitt musikaliska intag på den tiden. Randén var rent logiskt inte fysiskt närvarande då, men hämtar åtminstone en skönjbar procent av sina influenser från en värld som befolkas eller har befolkats av akter som Weather Report, Yellowjackets, Koinonia, Michael Ruff med många flera. Jag nödgas medge att jag inte längre har lika intensiv inblick i vad som rör sig i den genren numera – om det rör sig. Rent nostalgiskt väcks något till liv av Randéns riff i kombination med ogenerad woodslapping från Milton och jag imponeras av det täta, sammangaddade sound som skapas av bara tre personer på en scen utan ytterligare extravaganser eller artificiell andning.

Däremot är inte kompositionerna i sig av den sort som fastnar automatiskt eller berör mig på djupet längre. De kan kräva mer tid än så här, eller så har jag passerat den mest mottagliga fasen och kan numera främst uppleva konceptet som trevligt och tilltalande men inte extremt engagerande. Randéns tekniska färdigheter och musikaliska mognad finns det dock ingen anledning att betvivla. Han kommer knappast att vara sysslolös i framtiden, vilken genre eller vilka samarbetspartners han än väljer att prioritera.

Karmakanic var nyligen aktuella med sin.. få se nu… fjärde CD, ”In a Perfect World”. Därifrån hämtades bland annat deras för kvällen inledande nummer ”When the World Is Caving In”, liksom senare i programmet, sviten ”1969”. Med åren har Jonas Reingolds vid-sidan-av-projekt hunnit bygga upp en repertoar med tydlig spännvidd, vilket tydligast kan illustreras med den (i en bättre värld?) hitmässiga ”Turn It Up” omedelbart följd av den experimentella danslektionen ”Do U Tango?”. Företrädesvis är det de längre och mer utsvävande övningarna som tar plats i programmet på Röda kvarn. Då är ”Send a Message from the Heart” visserligen extranummer, men det är å andra sidan ett cirka 20 minuter långt sådant, i sin tur uppföljt av en Genesis-cover som jag irriterande nog länge har svårt att placera – men visst är det ”Undertow” från 1978?

Medlemmarna har skiftat en smula genom åren och senaste nytillskottet är Morgan Ågren bakom trummorna. Relativt ny är väl även Nils Erikson på keyboard och backupsång. (Vilket i sig väcker en fråga jag inte tidigare reflekterat över: är det samme Nils som släppte skivorna  ”Spår” och ”Albert, tyfonen” under sent 1990-tal och sedan tycktes ha virvlat bort i världsalltet utan just… spår? Javisst, en vanlig enkel googling och grundläggande innantilläsning senare är det uppenbart att han inte varit så bortsprungen som jag förleddes att tro. Egna hemsidan vittnar om fler soloskivor samt körverk, filmmusik och andra skriverier.) Erikson håller sig i den här scenuppställningen ute på ena flanken medan hans kollega, tillika den likaledes flitigt arbetande klaviaturvirtuosen Lalle Larsson huserar på den motsatta.Utmärker sig gör även gitarristen Krister Jonsson som inte bara utövar egna små dueller med dystboxen utan även i stort svarar för nästan allt som kan kallas scenshow i sammanhanget. Nej, Karmakanic prioriterar inte precis det visuella uttrycket eller dramatiska utspel, vilket personifieras inte bara av den relativt lågprofilerade bandledaren (vilket jag i alla fall föreställer mig att han är) och basisten Reingold utan även av sångaren Göran Edman som är robust och rejäl men långtifrån lika utagerande och karismatisk som flera andra kolleger i jämförbara konstellationer (med Nad Sylvan i Agents of Mercy som ett för ändamålet pedagogiskt typexempel).

Spännvidd, ja. Den andäktiga balladen ”Eternal” får avsluta gruppens ordinarie set… före de redan nämnda bonusinslagen. Sedan jag såg dem förra gången strax norr om Göteborg i slutet av 2009 har Karmakanic frigjort sig mer från Flower Kings-trädet och mutat in ett eget revir, intensivt inriktade på det musikaliska uttrycket före allt annat. Som sagt inte det mest scenshowmässigt spännande Sverige har att erbjuda, men svårslagna på andra plan.

Second opinion från min fru Emilia:

– En intressant blandning och delvis genial, men ibland lämnar de för lite utrymme för tystnad vilket kan vara tröttande. Musik i allmänhet är en kombination av ljud och tystnad i harmoni. Men i stort var det bra.

BASFAKTA

Plats: Röda kvarn, före detta biograf i Lidköping, numera främst lokaler för vuxenutbildning

Tid: 2 maj 2012, kl. 18.30 – ca 21.30

Arrangörer: LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet

Publik: ett 100-tal; i princip fullsatt

Ljudet: i stort sett utmärkt, möjligen aningen för vasst i kanten – mest märkbart i slutskedet av konserten

För övrigt: Apropå The Flower Kings, där Jonas Reingold är en av de drivande medlemmarna, så har de faktiskt återupptagit samarbetet och arbetar på sitt tolfte album tillsammans, det första på fem år. Detta enligt marsnumret av den brittiska tidskriften Prog (formerly known as Classic Rock Presents Prog) som anger releasedatum till början av juni och utlovar en del turnerande efter det, både i Sverige och internationellt.

Majestätiska toner i Majorna – med vissa undantag

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

För första gången inomhus – på gott och ont, men musikaliskt var årets upplaga av ”Slottsskogen Goes Progressive” nästan genomgående njutbar. Trots eller tack vare att den inte levde upp till sitt namn. Platsen var den här gången Musikens hus i Majorna i stället för Villa Belparc i Slottsskogen. Den omgivande miljön var inte lika attraktiv, men samtidigt innebar scenförändringen troligen en tätare atmosfär och ett jämnare helhetsintryck.

Kavalkaden inleds i år av Soniq Circus, ett svenskt band som verkar vilse i sina egna pretentioner. Jag försöker hitta in i deras 70-talistiskt inspirerade värld utan att helt lyckas. Sångaren lider möjligen av ett Dracula-komplex med tanke på den rödsvarta cape som svajar bakom honom. Det är tyvärr inte det enda som svajar. Sånginsatserna utgör inte höjden av stabilitet. Kvartetten är överlag kompetenta instrumentalister, men vilka är de egentligen? Vad vill de? Sagde sångare försöker få igång publiken med lättsamma gallups och dylikt mellan sviterna, men mottagandet förblir ändå svalt. Den möjligtvis innehållsrika lyriken går  inte fram alls i ljudbilden och jag vågar inte svara på hur mycket den betyder för deras koncept. Men ett recept för mer framgång kunde vara att värva ny vokalist…

Nevärlläjf är däremot några som hittat sitt kall. Kaosfusion någonstans emellan Chick Corea och Mars Volta vore ett av flera möjliga sätt att placera dem musikaliskt. Mer jamsession än melodiradio, men samtidigt med till synes fullständig kontroll. Det svänger, ett snett leende lurar hela tiden i bakgrunden och titlar som  ”Melonkejsaren” och motsvarigheten till ”köttbullsgratäng” på tyska åtföljer de mestadels instrumentala styckena. Jag har aldrig hört dem innan och vet inte när det kommer att hända igen, men nu börjar kvällen tända till efter den ljumma inledningen. Deras Myspace-avdelning ger vid handen att allt började i Mora 2005 men tog fart på allvar två år senare med seger i talangtävlingen Musik direkt och belöning i form av ett gig på Stockholms jazzfestival.

Andromeda är uppenbarligen veteraner, trots att jag aldrig hört dem tidigare. Tydligen har de över tio år på nacken och en entusiastisk skara beundrare som tryckte på framför scenen. Själv fick jag efterhand röra mig allt längre från densamma, inte för att det var dåligt – men väldigt volymstarkt. Man måste tänka långsiktigt ibland. Andromeda är tunga, dova, tighta och dramatiska i sin variant av progmetal som mer imponerar på mig än verkligen går rakt in i hjärtat. De har inte samma spännvidd som ett Dream Theater eller ens norska Circus Maximus men utstrålar starkt självförtroende och scenvana, mal på konsekvent och får snabbt med sig publiken genom hårt arbete och rutin…

… som även finns i överflod hos Agents Of Mercy. Visserligen har inte den här konstellationen i sig så många år på nacken, men den samlade meritlistan hos medlemmarna som huserat i exempelvis The Flower Kings och Unifaun förut (och kanske fortfarande gör det, även om åtminstone de förstnämnda verkar ha tagit en längre konstpaus) är, kort sagt, lång och respektingivande. Jämfört med just Flower Kings är de symfoniska preferenserna mer nedskruvade, men fyra medelålders musikvirtuoser och en kompletterande ungtupp bakom trummorna river av sina relativt sett rakare och bluesigare men fortfarande spännande skapelser med en påtaglig energi. Och sångaren Nad Sylvans förkärlek för teatrala manér gör honom till kvällens främsta publikdomptör. Det här är bättre än när jag såg dem för knappt två år sedan i en mer neutraliserande lokal norr om Göteborg. Nu uppstår omgående klubbstämning och intimt samspel med lyssnarna från inledande ”The Duke of Sadness”, nästan allsångsvänliga ”Peace United” och framåt. Perfektionister som de är bekymrar sig framförallt Sylvan och gitarristen Roine Stolt över bristande repetitioner och medhörning i monitorerna, men de skulle inte verka särskilt ringrostiga eller out-of-tune om de inte själva påpekade det.

Italienarna Alex Carpani Band, aftonens enda utländska akt, spelade i Lidköping för två år sedan, men mina intryck sedan dess hade grumlats. Tyvärr ger stora delar av publiken upp efter en möjlig överdos tunggung och golvet är betydligt glesare, även om konferencieren Mikael Bennerhed verkligen puffar entusiastiskt för ett band som uppenbarligen ligger honom varmt om hjärtat. Och visst är de bra, även om jag själv ändå lämnar lokalen strax efter midnatt utan att ha hållit ut ända till slutet. Anslag av funk, ”lagom” långa låtar i sammanhanget och sympatisk inställning skapar en attraktiv kombination som jag absolut kan tänka mig mer av. Dock är sånginsatserna även här det svagaste kortet; inte en ren stämningssänkare som i fallet Soniq Circus, men de skulle nog kunna bryta ytterligare mark med någon mer karismatisk och dynamisk scenpersonlighet i centrum.

Annars var det här i stort kanske den mest helgjutna Progfesten i Slottsskogen av de tre jag hittills besökt, med fyra band som definitivt hittat sin linje och ett som fortfarande letar efter den. Det är ganska bra, procentuellt sett.

Not: Evenemanget anordnas sedan flera år i följd av GARF (Göteborgs artrockförening) och har i år haft uppbackning från framförallt Studiefrämjandet och Göteborgs stad. 

Grym energi under gråa skyar

yemenity2010 konsertrecension , , , , , ,

Artrock – rock med konstnärliga ambitioner bakom? Ja, det är väl den enklaste beskrivningen. Fyra band som på olika sätt kan inordnas i den kategorin, intog Stadsträdgården i Lidköping i torsdags kväll. Fyra nya bekantskaper för mig, och framförallt de två sista är jag absolut beredd att höra mer av.

 

Egentligen är lite osannolikt att en småstad som Lidköping ståtar med en artrock-förening, men det gör den. LARS står för Lidköpings artrocksällskap, helt enkelt. Under en period deltog jag ganska regelbundet på lyssnarträffar med teman som Pink Floyd, Gentle Giant eller italienska progressivrockare från 1970-talet och framåt, men sedan kom annat emellan, som ett års utlandsarbete och andra tillfälliga prioriteringar. Tre somrar i rad har föreningen dock arrangerat en sommarkonsert varje år på utomhusscenen i den så kallade Stadsträdgården, i år med ekonomiskt stöd från framförallt kommunen och Studiefrämjandet.

Även om jag tror mig ha fått ganska bra grepp om genren (med alla sina subgenrer) på senare år, är det bara att inse att det här är en ständigt växande djungel. Och att i det här fallet var samtliga fyra band nya för mig. Sinsemellan var det också fyra skiftande körstilar på den här faktiskt ganska breda vägen som demonstrerades.

Wonderland – från Alingsås, om jag hörde rätt – öppnade med en i sammanhanget förhållandevis rak och nästan hitmässig inriktning. En högst inexakt referens kan vara Saga, men det säger verkligen inte hela sanningen. I samma sannings namn bör jag erkänna att jag inte var där i tid och därför inte har en helt rättvisande bild, men imponerades av tyngden och det klara soundet, kanske mer så än av själva låtarna.

The Windmill hade tagit sig hit från det stora landet i väst, alltså Norge, och svarade för en mer klassisk 1970-talsorienterad repertoar, det vill säga eget material men exempelvis äldre Genesis och Yes som möjliga influenser. Det började och slutade med sviter i 20-minutersformatet, inklusive flera intressanta idéer men tyvärr också en del problem med ljudet (som i alla fall de själva uppfattade, annars var det här ljudmässigt en utmärkt afton). Bandet är inte heller den mest slående karismatiska samling scenpersonligheter jag sett, men låt oss säga att de låter musiken tala. Intrycket blev aningen ojämnt, inte minst på grund av bristande publikkontakt, men de kan sin progressiva rockhistoria och håller ett arv levande som många kanske trodde vara dött för ett tiotal år sedan, men som visat sig vara oväntat livskraftigt. Och saxofonen var ett uppfriskande inslag i ljudbilden.

Gungfly är format kring Rikard Sjöblom, med meriter från bandet Beardfish (som jag har hört en del av, men inte riktigt fastnat för). Han och medbrottslingarna här jobbade desto hårdare för att få igång publiken, som bestod av en skara på uppskattningsvis ett 50-tal entusiaster i den ‘hårda kärnan’ medan andra nyfikna strömmade från och till under kvällen. Tempot var i regel högre uppskruvat och råmaterialet  jämförelsevis P3-ifierat; mer rytmiskt, ettrigt och ibland rentav dansant, samtidigt som musiken rymmer en hel del komplexitet i ett mer komprimerat format. Sjöblom introducerade påfallande lättsamt sina texter om allt från otrohet och yuppie-kultur till livet som barpianist (vilket tydligen är en del av hans förflutna – annars håller han sig själv till gitarr och sång på scen den här gången). En liten uppenbarelse av det slag som förhoppningsvis väcker intresset hos fler ur en yngre generation för en genre med flera förgreningar och som kan vara en utmaning att utforska, på gott och ont. Sjöbloms influenser spänner, enligt den egna hemsidan, mellan Jethro Tull, Foo Fighters och Elton John. Bara så att ni vet.

Intensiteten tilltog än mer med holländska Sky Architect som rör sig i en mer svårtillgänglig terräng men skickligt bygger upp sin egen identitet med en energi som gladde de flesta av oss som trotsat det tilltagande regnet och stannat till slutet. Det kan påminna en del om de polska banden Riverside och Indukti (vilket är en väldigt inom-artrockalisk referens, jag vet, men vad gör man?) men aningen mindre industrimetalliskt. Det är tungt men också med inkorporerade jazzinslag, nästan i alla fall. Från grunge till lounge och med en uttalad ‘homage’ till Sverige, ett land de säger sig älska. Det är ett ungt gäng som säkert kommer att göra mer väsen av sig i framtiden, vilket framhölls av konferencieren (och arrangerande föreningens drivande kraft) Mikael Bennerhed. De har hunnit med ett par skivor redan, men ser ut att kunna skaka fram fler framöver. För mig var deras framträdande en inkörsport till något som jag skulle kunna bli mer fascinerad av, om det inte försvinner i mängden bland allt annat jag vet jag skulle kunna fängslas mer av. Konkurrensen är hård, inte bara i musikvärlden…

…och de som vill ha mer kött på benen om vilka genrer och tongivande influenser det egentligen handlar om, kan gå in på Prog Archives (en liten djungel i sig) eller som aptitretare nöja sig med den här introduktionen från Allmusic. Jag lär återkomma till det här fältet fler gånger.