radio

Popkultur, politik & pastoralsviter: Årets bästa podcaster och radioprogram 2014

yemenity2010 lista , , , , , , , , , ,

Reservation: Redaktören har ännu inte börjat följa ”Serial” från This American Life, som tydligen tagit många med storm. Ska börja snart, men tillsvidare är det här min personliga rankning av årets utsändningar i medier utan bild. Inom parentes visas förra årets placering. Hela fjolårslistan finns naturligtvis fortfarande tillgänglig, inklusive mer basfakta kring återvändande listinnevånare.

1. Late Night Live (4). Ja, det var väl en högoddsare. Men förra årets fyra blir bara bättre. Australisk veteran som måste vara i pensionsåldern och dessutom varit sjukskriven delar av året, fortsätter utforska världens nutid, framtid och historia med gäster från samma värld. Skrämmande ofta skandalöst angelägen och allmänbildande globalradio.

2. A Cast of Kings (1). Firma Dave och Joanna överlägger också vidare kring ett och samma tema: innevarande säsong av HBO-serien ”Game of Thrones”. Begränsad målgrupp? Ja, men ganska omfattande ändå. Och värd just en sådan här initierad och passionerad löpande genomlysning.

3. Freakonomics (6). Hur hänger allt ihop egentligen? Några nyckelfrågor som dryftades i år: Sammanslagning av USA och Mexiko – en bra idé? Vad kan vampyrer lära oss om ekonomi? Varför säljs så många elbilar i Norge? Och en av mina absoluta favoriter: Vad har Kung Salomo gemensamt med David Lee Roth?

4. Konflikt (7). Mellanöstern, Centralamerika, kåkstäder världen över och svenska samers umbäranden. Bland mycket annat som passerat revy i P1:s lördagsförmiddagsodyssé.

5. The Film Programme (3). Bra, brett och bildande filmprogram från BBC. Rekommenderas. Fortfarande.

6. Människor  & Tro (bubblare i fjol). Vad tror folk på egentligen? Och varför, vilka konsekvenser får det, hur ser det ut i olika delar av världen – och så vidare. En nästan oumbärlig veteran i samhälls- och religionsanalysgenren som inte är alltför omfattande i etern. Måste framhävas av flera skäl.

7. Truthdig Radio (9). Fortsätter analysera, diskutera och provocera från sitt perspektiv som enkelt uttryckt kan rubriceras ‘amerikansk vänster’. Tortyr, Edward Snowden och Israel/Gaza-konflikten var inte oväntat regelbundna ämnesval under 2014.

8. Medierna (ny). Ja, varför var de inte ens med och bubblade i fjol? De fanns i alla fall med i baktankarna inför topplistan. Mediemagasin om medier med sina goda och onda sidor. Fint och viktigt program. En späckad halvtimme varje lördag, eller när som helst i appen, ni vet…

9. Spanarna (8). Håller ångan uppe. Varierande grad av visdom, som vanligt, men de gör världen lite vackrare med sin ihållande existens.

10. The Bugle (2). Samtidigt som John Oliver gjort braksuccé med sin nya talkshow ”Last Week Tonight” på HBO, så har jag tappat lite av vurmen för hans och Andy Zaltzmans zatirzhow, men det kan bero mer på mig än på dem. Egentligen är de nog nästan lika roliga nu, men kan också ha en utmattande effekt i det redan mättande medieflödet.

Bubblare:

Godmorgon, världen! (10) Strax utanför högsta skiktet i år. Men bara strax.

The Empire Broadcast (bubblare även i fjol). Världens största (?) filmmagasin kompletterar verksamheten med audiella intervjuer och paneldebatter, som jag med jämna mellanrum har stort nöje av. Inte minst när de sammanfattar filmåret.

P1 Morgon (ny) – ett bra sätt att börja dagen. I år har jag i regel haft det i bakgrunden mellan 5.30-6.30 innan det är dags att gå till bussen. Borde varit omnämnt redan i fjol, men bättre sent än aldrig.

Front Row Weekly (BBC – bubblare även i fjol)

Relevant Magazine Podcast (ny). Också komplement till en tidskrift med inriktning på livsåskådning och populärkultur och hur de relaterar till varandra. Podcasten tenderar att vara lite mer utsvävande än nödvändigt när deras panel konfererar om aktuella ämnen, innan en oftast mer koncentrerad och intressant intervju tar vid.

Kino i Kulturradion, Teologiska rummet, Sommar & Vinter (samtliga i P1 och bubblare även i fjol)

P3 Dokumentär (ny). Svensk historia på burk. Då och då tar jag mig tid för en av återblickarna på dramatiska händelser vi minns, eller inte ens kände till.

Bra betraktelser på burk – 2013 års bästa podcaster

yemenity2010 lista , , , , , , , , , ,

Podcaster! Visst är det en av de kommunikationsteknologiska framstegens ljuvaste frukter just nu? Radioprogram, inte minst. De kan avlyssnas när som och var som helst. Mer eller mindre. Som idog P1-konsument det senaste decenniet har tillskottet i form av nedladdningsbara sändningar varit en – pretentiöst eller inte – välsignelse. Men är detta allt? Nej. Det här är de tio podcaster i varierande stilarter som jag värdesatt mest under det senaste året, med ett fåfängt försök till rangordning. Om inte annat för att få chansen att jämföra formkurvorna vid nästa års sammanställning…

1. ”A Cast of Kings”. Dagens TV-dramalandskap har gett efterdyningar i ett oräkneligt antal podcaster tillägnade händelseutvecklingen i olika uppmärksammade serier. Inte minst geniförklarade ”Game of Thrones” som här vällustigt synas i alla sömmar av amerikanska duon Dave Chen (som inte läst någon av de litterära förlagorna) och Joanna Robinson (som läst samtliga). Deras inbördes dynamik och varierade perspektiv skapar oväntat högt underhållningsvärde i sig själv.

2. ”The Bugle”. Andy Zaltzman och John Oliver (ja, den Oliver som huserat i ”The Daily Show” med Jon Stewart i flera år) gör en transatlantisk, men i grunden väldigt brittisk satirshow där världens konflikter och dess ledares tillkortakommanden förvandlas till rå men hjärtlig aktualitetskomik.

3. ”The Film Programme” från BBC analyserar aktuell film varje vecka under en halvtimme som oftast är internationell nog att vara angelägen även för filmentusiaster även utanför deras örike.

4. ”Late Night Live” handlar i det här fallet om aftonkoncept från australisk radio med en gammal räv vid namn Phillip Adams som med sin raspiga röst diskuterar politik, historia och kultur med inbjudna gäster som verkligen får breda ut sig. Pretentiöst? En smula. Precis sådana pretentioner som många andra saknar idag. Ett favoritexempel: två timslånga program ägnade åt det komplicerade förhållandet mellan Hitler och Hollywood under åren före andra världskriget.

5. ”Människan och maskinen”. Egentligen borde hela projektet falnat och självdött efter några få avsnitt. Men programledaren Eric Schüldt och den skriftlärde Per Johansson lyckades avverka en kombination av vetenskaps-, kultur- och religionshistoria från medeltiden och framåt i sammanlagt tio timmar som åtminstone skapade illusionen av att man blivit avsevärt mycket klokare och mer insiktsfull om tingens tillstånd under resans gång.

6. ”Freakonomics”. Steven och Steven (Dubner och Levitt), författare respektive ekonom gjorde sig ett namn med boken med samma namn. I radioshowen som leds av Dubner med diverse gästspel av både Levitt och ett otal andra distingerade gäster avhandlas ämnen som den nye påvens åsikter om den globaka kapitalismen, vem styr egentligen internet, motsägelsefulla sanningar om självmordsfrekvenser i olika delar av världen, vådan av att försöka förutse någonting överhuvudtaget… Och det vara bara några nedslag i det senaste halvårets utbud. Man behöver inte alltid instinktivt hålla med om alla slutsatser. Men oftast har man i alla fall nått några nya insikter.

7. ”Konflikt”: Ja, ett av P1:s flaggskepp där världens mer betydande pågående meningsmotsättningar och deras respektive orsak och verkan analyseras, fortsätter vara något av det bästa man kan hitta i radioväg. Mellanöstern (där de haft en tendens att fastna lite för ofta på senare år, men inte helt utan skäl), högerextremism i Europa, narkotikabekämpningens olika sidor och Sveriges svek mot Sydafrika efter apartheidtiden… Arkivet är en guldgruva. Och fylls på kontinuerligt.

8. ”Spanarna”. På tal om långkörare. Var det 25 år de fyllde i fjol? Ett kvartssekel i etern? Ja, jag kommer ihåg en del av tidiga sändningarna i P3:s ”Metropol” under sent 1980-tal. Och det fortsätter vara lättsamt men innehållsrikt under Ingvar Storms ciceronskap. Nu finns också en stadig stomme av regelbundet återkommande spanare som lärt sig hur man får konceptet att spraka (Göran Everdahl, Jessika Gedin, Per Naroskin med flera). Det här formatet passar inte alla typer av tänkare och tyckare, vilket kan bli uppenbart när en del i andra sammanhang erfarna men här oprövade förmågor gästspelat och famlat efter ett riktigt fäste som virtuosa framtidsförutsägare med glimten i ögat. Det är svårare än det låter.

9. ”Truthdig Radio”: Kontroverser är de inte rädda för på Truthdig som levererar nyhetsanalyser från alternativa synvinklar, i alla fall i ett amerikanskt perspektiv. De finns som nyhetsmagasin på nätet (vilket egentligen är deras huvudforum) men kompletterar med regelbundna radiosändningar från Los Angeles. De kan snöa in på ämnen och associationer som är alltför provinsiella, men ofta är de påfallande internationella. Ämnen som den amerikanska imperialismen, NSA:s avslöjade och flitigt omdiskuterade övervakningsprogram och president Obamas undfallande hållning mot konservativa krafter är ämnen som tenderat dyka upp flitigt det senaste året. Har de rätt i allt? Troligen inte, men de ventilerar viktiga frågor och framför argument som riskerar att komma bort i flödet.

10. ”Godmorgon världen”: Jodå, det sammanfattande söndagsmagasinet i (just det) P1 måste nog vara med på listan också, även om jag brukar försöka hinna höra det mesta av det i direktsändning. Såväl det seriösa (majoriteten) och satirinslaget ”Public Service” fyller en funktion i det svenska samhället idag. Men det är klart, när vikarier sätts in för just det sistnämnda segmentet är det inte alltid lika imponerande… Tyvärr.

Bubblare: ”Front Row Weekly”, aktuellt kulturmagasin från BBC. ”The Empire Podcast”, audiell följeslagare till det månatliga megamagasinet om film i pappersformat. ”Teologiska rummet”, ”Människor & tro”, ”Sommar” & ”Vinter” samt filmmagasinet ”Kino” – samtliga från Sveriges Radio P1.

Traditionella medier tar täten i tyngre tider?

yemenity2010 nyhetskommentar , , , , ,

Förtroendet för så kallade traditionella medier (eller som det också heter ibland, ‘gammelmedier’) diskuteras ofta. Inte minst i vårt land i samband med antingen överdrivna eller obefintliga häxjakter på politiska partiledare, beroende på vem som uttalar sig i ärendet.

Nu hävdas med utgångspunkt från en undersökning av en PR-byrå, att sagda förtroende faktiskt ökar. Närmare bestämt med åtta procentenheter under fjolåret, rapporterar Medievärlden. Tydligast blir den uppmätta ökningen när det handlar om nyheter från etermedierna (radio/TV), liksom dagstidningar och tidskrifter. Mer detaljerade siffror kan studeras i deras sammanfattning av resultatet. Medievärldens Axel Andén anger några tänkbara förklaringar, som att vi rör oss i oroliga tider, då ”de traditionella medierna blir en fast punkt i en vacklande värld”. Dessutom att nyhetsförmedlingen fick ett lyft under 2011, exempelvis i samband med den så kallade arabiska våren. Enligt Andéns analys känner också redaktionerna av den pågående granskningen från inte minst sociala medier och känner behovet av att göra ett bättre jobb. Och när det slår slint, har till exempel tidningarna blivit mycket tydligare med att publicera rättelser och kritik mot dem själva. Dock bör man se upp med att inte tappa ”det maktkritiska och granskande perspektivet när de minskar de redaktionella resurserna” menar Andén. Då kan det gå utför med förtroendet igen.

Jo, det är en sak jag upplevt på senare år när jag senast sysslade med dagstidningsjournalistik på betald arbetstid (vilket jag inte gör just nu); det är mycket av vinstmaximeringsperspektiv som gäller i den branschen och ägarnas ideal verkar vara att få så mycket gjort som möjligt med så få anställda som möjligt. Ett förhållande som delvis har att göra med internets utveckling och osäkerhet kring hur man egentligen lyckas med lönsamheten i det nya sköna medielandskapet. Själv uppskattar jag mycket av de nya möjligheterna som växt fram och den demokratiska dimensionen i att fler kan göra sig hörda för en större publik, samtidigt som jag mer och mer inser vikten av utbildade journalister som tar fram fakta och inte bara tycker till spontant rakt ut i nätverkssamhället. Mycket av den dagsaktuella information jag själv fått reda på om just den ‘arabiska våren’ har kommit från aktiva twittrare i regionen, men flera av dem är också journalister (nationella eller korresponderande utlänningar) och kompletterar med mer uttömmande rapporter i de större etablerade medierna. Eller mer ambitiösa bloggar, för den delen. Att sålla i skrivardjungeln är en sann utmaning överhuvudtaget, men en spännande sådan…

Djupsinniga hjärtslag i P1

yemenity2010 musiknotis , ,

Idag handlade det om musik och dess förhållande till krig, eller mer exakt om hur musikliv och annan kultur i ett samhälle utvecklas efter ett stort krig. Förra veckan var temat Musik och maktutövning. Perspektiven är historiska men kopplade till nutiden och urvalet av exempel från perioder och platser är brett. Och spännande. Tydligen sändes programmet Hjärtslag först i P2 för att sedan lanseras i en P1-version (vad nu skillnaden är). Det är i alla fall under de senaste veckorna i P1 som jag själv upptäckt serien, som leds av Per Feltzin. Mer utvecklade resonemang om innehållet kanske jag hinner med vid ett senare tillfälle. Till att börja med är det i alla fall högst motiverat att upplysa om programmets existens. Det sänds i reguljäretern på torsdagseftermiddagar men kan givetvis även hittas på nätet.

Bush snackar snö med BBC

yemenity2010 musiknotis , , ,

Det gick fort. Efter flera års uppehåll kommer två skivor samma år – även om den första bestod av gamla kompositioner i nya skepnader. Artisten ifråga fattar knappt själv att hon arbetat så snabbt den här gången. John Wilson från BBC intervjuar Kate Bush om hennes nya album – som jag inte hört än, men det ska det snart bli ändring på förhoppningsvis. Snö är temat och därför var det lika bra att släppa CDn under vintertid, annars hade det fått vänta ett år till, förklarar sångerskan.

– Det är inte ett album med popsånger utan något mer moget…

Hon har samarbetat med skådespelaren (med mera) Stephen Fry den här gången. Han agerar uppenbarligen berättarröst någonstans. Och Sir Elton John är duettpartner vid ett tillfälle. Han kom till studion utan att ha hört sången han skulle medverka på och där han lägger rösten i den lägre delen av registret.

”Lake Tahoe” är en spökhistoria om en kalifornisk sjö med väldigt kallt vatten där en död kvinna visat sig komma upp ur djupet klädd i viktoriansk utstyrsel, enligt vissa uppgifter från människor som ska ha sett det hända… Vatten som något hotfullt kan vara en metafor för att drunkna i våra upptagna liv, kommenterar Bush också.

Att göra ”Director’s Cut” (som jag recenserat här) handlade om att avsluta en ‘cykel’ för att komma vidare med nästa fas, menar hon.

Samtalet handlar även om hur musikindustrin förändrats, eller förfaller? Kate Bush menar bland annat att albumet som konstform är utrotningshotat, i och med att många musikkonsumenter bara orienterar sig mot enskilda sånger som är tillgängliga via några knapptryck på nätet. Många i musikindustrin är deprimerade och världen de arbetar i är helt annorlunda. Själv ser hon sig inte riktigt som en del av den industrin, men det är ändå nödvändigt med viss promotion för att visa att man finns.

Hela intervjun i BBC finns här. Några som hunnit recensera skivan (och säga något intressant om den) är engelska The Guardian och amerikanska Chicago Tribune.

Själv har jag på senare tid lyssnat ganska intensivt på de senaste musikaliska livstecknen från svenska Karmakanic och amerikanska prog metal-ikonerna Dream Theater. Mer om dem snart, vågar jag nästan utlova.

Musik och manipulation – en lång historia

yemenity2010 reflektion , , , ,

Nu är vi där igen. Känner mig ohjälpligt kallad att skriva några rader om ännu ett avsnitt från Utbildningsradions Pop och politik, det här med rubriken Manipulation (ursprungligen sänt 27 augusti och tillgängligt på nätet till och med 26 februari 2012). Musikern Peter Bryngelsson ger exempel på hur musik använts som tortyrmedel i Mellanöstern, Sydamerika och lite varstans, av diktaturer eller ockupationsmakter. Syftet kan vara att håna fångarna eller på ett infernaliskt sätt visa vem som har kontrollen, liksom att skapa helt nya associationsbanor i hjärnan i förhållande till utvalda musikstycken. Det kan handla om allt från heavy metal till trallvänliga toner från barnprogram eller dansgolvsplågor från olika kulturer. Detta ofta i kombination med andra metoder som är till för att bryta ner personer och förstöra deras uppfattning och tid och rum: avsaknad av mat och dryck, liksom sinnesintryck, även känt som sensorisk deprivation. (Det sistnämnda beskrivs även i ett kapitel av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen som jag tidigare refererat till och som jag fortsätter ta mig igenom bit för bit…).

Beatles ”Yellow Submarine” har bland annat brukats av sydamerikanska förhörsledare i samband med så kallad waterboarding, enligt Bryngelsson. Annat absurt exempel; en amerikansk tortyrspecialist som ville ta knäcken på irakiska fångar efter invasionen av landet 2003 har berättat att han misslyckades med sitt uppsåt när han utsatte dem för Metallica och Eminem. Men countrymusik, det avskydde de alla…

I övrigt behandlar programmet bland annat fenomenet med baklängestexter (myt eller verklighet?) liksom låtar som använts i reklamsammanhang och för evigt skapat givna associationer det kan vara svårt att frigöra sig från. Även om det är idag är mer accepterat och allestädes närvarande i samhället. Kommer ni ihåg tiden när vi bara hade två TV-kanaler, båda reklamfria? OK, jag uppskattar trots allt mer valfrihet, men inte reklampauser i samma utsträckning…

Religiös populism och extremism i musikvärlden – evangelium enligt Utbildningsradion

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Bit för bit… Jag har nu lyssnat av ännu ett timslångt program i serien Pop och politik från Utbildningsradion, det här med temat religion och ursprungligen sänt den 3 augusti i P2. Jag kan – med ganska omfattande egen erfarenhet av inte minst frikyrkan och permanent fascination för kopplingarna mellan religion och populärkultur – tänka mig ett otal olika artister att analysera och personer att intervjua. Det här är ett anständigt urval, med Gladys del Pilar som beskriver sin kärlek till gospel och kyrkohistoriske doktoranden Joel Halldorf som kommenterar framgångsteologins framväxt och attraktionskraft under främst 1980-talet, en period som jag väldigt väl kommer ihåg med alla sina konflikter och kontroverser kring inte minst Livets Ord och dess ledare Ulf Ekman.

Gospelns betydelse för medborgarrättsrörelsen i USA under 1950-talet och framåt, klargörs i korta men kärnfulla drag i programmets inledning. Ett montage sammanfattar dessutom den uppsjö av covers som gjorts på Leonard Cohens bitterljuva ballad ”Hallelujah”. Alla som kände sig kallade borde nog inte ha gjort det, om man säger så. Och för något år sedan läste jag ett inlägg på en filmsajt där artikelförfattaren ondgjorde sig över alla filmmakare som tyckte att låten borde sprängas in någonstans i handlingen i just deras berättelser. Det är en hymn som man måste förtjäna att använda, menade Brandon Kim på IFC.com. Jag är böjd att hålla med; bekvämlighet och klichétänkande är alldeles för vanligt när filmproducenter ska befolka sina ljudrälsar med utvalda sånger som ska förstärka stämningen eller i värsta fall bara fungera som en form av produktplacering för enskilda artister. Men det är egentligen helt annan fråga, som jag kanske återkommer till vid ett senare tillfälle.

”Pop och politik” med religionstema envisas också med att plocka fram en inspelning av Åsa Waldau, of Knutby’s very own Kristi brud fame, mer för kitschfaktorn antar jag. Hur många människor är ärligt talat intresserade av hennes försök till sångkarriär och hur stort inflytande har den haft i samhället? Mer intressant är Halldorfs analys av det provocerande i hennes tolkning av just begreppet Kristi brud. Kitsch kan man möjligen också kalla Stonefunkers version av ”Ovan där” till förmån för Frälsningsarmén, men den låter i alla fall bättre. Carola Häggkvist är naturligtvis nästan omöjlig att undvika i sammanhanget, som sångerska och under en tid representant för Livets Ord. Och hur påverkar det samtiden att stilbildare som Prince eller Madonna bekänner sig till speciella trosriktningar som Jehovas vittnen eller kabbalah? Kan skapa nyfikenhet, men även ses som ”Hollywoodkändisars vilja att vara unika, mer som ett exotiskt attribut” enligt Halldorf.

Motsatsen till framgångsteologi manifesteras i princip i ”One of us” med Joan Osborne från 1995, vars lyrik inte nagelfars närmare i programmet. Däremot synas fenomenet med satanistrockare från exempelvis Norge. Burzum med Varg ”Greven” Vikenes i spetsen hade en boom under 1990-talet, innan ”Greven” gjorde sig känd inte bara för musik utan även – mord. Rivalitet med kollegan Öysten Årset (stavningen kan fallera) i bandet Mayhem ledde till den senares död 1993. Med 23 knivhugg. Händelserna gav rubriker på sin tid, vilket jag har vissa minnen av, även om den musikaliska genren inte precis legat överst på min prioriteringslista vare sig då eller senare. Överhuvudtaget verkar den typ av tungmetall som utger sig för att leva ut mesta möjliga mörker mest leva på sitt kuriosavärde som extremitet i kulturkroppen. Även om en del av utövarna kanske är hängivna sina övertygelser på fullt allvar, vad vet jag? Under tidigt 1980-tal var det vanligt (inte minst bland korstågande pastorer) att peka ut flera etablerade artister som ockultister eller rena satanister med baklängesbudskap invävda i sina låtar (vilket inte skärskådas i det här programmet). Allt från ELO, Earth, Wind & Fire, Kiss, Beatles, Jethro Tull, Alice Cooper och givetvis Black Sabbath betraktades som suspekt i kretsar där jag rörde mig. Hur mycket låg det i de anklagelserna, som ibland men inte alltid utgick från gruppernas självvalda image och marknadsföringsmetoder? Diskussionen brukar vara lite mer nyanserad numera. Tror till och med att jag läst en krönika i tidningen Dagen där Black Sabbath snarast omkategoriseras till ett kristet band, men är inte helt säker på mina ögons vittnesbörd i det fallet.

Nu går jag vidare med ”Pop och politik”-avsnittet på temat manipulation, inlett av min gamla favorit Kate Bush med ”Experiment IV”, med en text om att få uppdraget att döda med sin musik. Hur har musik använts för att få folk dit man vill i exempelvis krigstider? Spännande tema. Och begreppet baklängesbudskap granskas faktiskt i det här programmet i stället…

Musiknostalgi med allvarlig botten i Utbildningsradion

yemenity2010 reflektion , , , ,

Jag tillbringar i stort sett all radiokonsumtionstid med P1 numera, vilket var ett stadium som inleddes kanske ett decennium tillbaka. Det betyder att jag säkert har gått miste om mycket i övriga kanaler som jag kunde haft behållning av. Jag växte trots allt upp med P3 och slog sällan över till någon annan kanal under 1980-talet. Numera antar jag att P3 främst riktar sig till dem som är i den ålder jag själv var…då. P4 har jag själv uppfattat som alltför regionalt riktat och musikaliskt lyser den avskräckande dansbandsvarningslampan.

Sista tiden har jag dock blivit varse att en serie med namnet Pop och politik sänts framförallt i P4 under juli och augusti. Programmen finns för närvarande och för en tids framåt tillgängliga via Utbildningsradions hemsida, närmare bestämt UR Play och jag har börjat ta skadan igen genom att välja ett program ur högen; rubriken är ”Frihet” och innehållet innefattar omgående en nostalgikick – om man nu kan säga det när ämnet är så allvarligt som apartheid och omvärldens reaktioner på det systemet, däribland musikbranschen, inräknad den svenska dåvarande artisteliten som samlade ihop sig till singeln ”Berg är till för att flyttas” och en större gala till stöd för ANC. Att Mikael Wiehe, Tomas Ledin, Tommy Körberg, Py Bäckman med flera satte sig i samma studio och sedan ställde sig på samma scen samtidigt var ingen självklarhet, av såväl ideologiska som musikaliska skäl, men 1985 hände det.

I samma veva drog Little Steven van Zandt ihop ännu fler av sina kolleger i USA och spelade in ”Sun City” som tog avstånd från lukrativa konserter i den sydafrikanska turistfällan, något som just det här ”Pop och politik”-avsnittet inte fördjupar sig i. Det fortsätter i stället med Mikis Theodorakis som satt i grekiskt fängelse men sedan släpptes och gjorde karriär i samarbete med bland andra Arja Saijonmaa. Hur mycket pop det ligger i hans skapelser är kanske en knäckfråga. Däremot är Kate Bush alltid välkommen i vilket radiosammanhang som helst, här representerad av ”Army Dreamers” från 1980.

Vad har diplomaten Jan Eliasson för relation till musiken och dess eventuella makt? Mannen som medlat i många konflikter världen över hänvisar begreppet frihet till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Han minns både framgångar och frustrerande misslyckanden från fältet; Sydafrika, Sudan, Somalia – ”det närmaste jag varit helvetet på jorden” med mera. Musikaliskt passerar allt från Stevie Wonder, Black Eyed Peas och Dixie Chicks till Fred Åkerström revy, den sistnämnda inte oväntat med ”I natt jag drömde” som säkert var obligatorisk på skolans musiktimmar för fler klasser än de där jag gick, men som kan kännas ganska grånad och gråtmild idag. Eliasson kopplar dock omedelbart ihop den med rörelsen mot Vietnamkriget, så den har troligen haft viss effekt på en generation svenskar i alla fall. Den största frihetssången enligt diplomaten är dock ”We Shall Overcome”. Att artister använder sitt namn och ‘varumärke’ för en god sak har han i princip heller ingenting emot, framkommer i samtalet med programledaren Anna Charlotta Gunnarsson.

– Nuförtiden är de inte så många, de där dunderhittarna om krig, konstaterar hon och påminner om vad som låg på 1980-talets ”Tracks”-lista: Sting, Frankie Goes to Hollywood, Dire Straits med flera slog stort med låtar som direkt syftade på storkonflikter.

Varför dök de låtarna upp då? Kanske för att många stora krig avslutats och en viss distans uppstått till dem, svarar Gunnarsson själv. Ja, paradoxalt nog kanske det var så. Det var ju annars väldigt mycket kallt krig som påverkade samhällsdebatten och kulturen under den perioden, vill jag minnas.

Det kan vara bra att påminna sig om vad människor i exempelvis Kambodja och Vietnam gått igenom för att sätta värde på sin egen frihet, avrundar programledaren. Ja och amen, kan jag väl bara tillägga till det. Och anstränga mig att ta tid för fler program i serien, så länge de ligger ute på nätet. De verkar inte vara möjliga att ladda ner som poddradio.