En tongivande trummis tågade ut, men den teatraliska drömmen fortsätter utan märkbara tempoförluster. Dream Theater visar sig vara allt annat än på fallrepet med ”A Dramatic Turn of Events” (Roadrunner Records, 2011). 

Mike ut. Mike in. De senaste åren tycks ha varit en turbulent period för världens kanske mest etablerade progmetallare (eller metallproggare, var nu betoningen ska ligga egentligen). Efter en intern konflikt eller ackumulerat antiklimaktiskt arbetsklimat i ensemblen lämnade till synes evige trumslagaren Mike Portnoy bandet där han inte bara gjort just det – vevat stockarna i bakgrunden – utan haft en ledande och pådrivande position i drygt två decennier. Det var inte precis en högst ersättlig, halvanonym takthållare i stil med de ständigt mystiskt avlidna batteristerna i Spinal Tap som tog farväl. Exakt vad som hände och varför har jag bara ytliga uppfattningar om, byggt på diverse inlägg på sociala medier och enstaka intervjuer, så jag tänker inte fördjupa mig mer i det just nu. Dynamiken i långlivade grupper med starka personligheter har som bekant en tendens att förändras med tiden, precis som i andra sammanhang – inte minst kreativa. Jag menar, Yes har väl varit ett ständigt pågående ställningskrig eller dysfunktionellt men fruktbärande partnerskap mellan framförallt Chris Squire och Jon Anderson under närmare 40 år – med den senare numera avpolletterad under oklara former.

Portnoy har i flera år haft andra engagemang vid sidan av, inte minst samarbetet med Neal Morse, såväl på dennes soloskivor som i supergruppen Transatlantic. Resten av Dream Theater-medlemmarna har liknande egna projekt, men det är ju framförallt i den här kombinationen som de satt sig själva på kartan och stannat där. En gång i tiden såg jag mig själv nästan som rent fientligt inställd till hårdrock/heavy metal/med-flera-subgenrer i gemen av olika orsaker. DT blev under 1990-talet en starkt bidragande orsak till mina vidgade vyer och förklaringen ligger främst i just de vida vyer bandet själva demonstrerat. De är skickliga, rent otäckt ekvilibristiska i många avseenden, men knappast iskalla eller perfektionistiska på ett sätt som enbart skapar distanserad beundran. De har behållit en jämn formkurva under en lång tid, även om man visst kunnat spåra upprepningar och mindre inspirerade stunder även hos dem. Det tycker de tydligen själva också. Åtminstone att en märkbar stagnation smugit sig in under åren, om inte annat under turnéerna – det medger sångaren James LaBrie i tidskriften Classic Rock Presents Prog (september 2011). Nu ska energin ha återvänt mer påtagligt, enligt honom. Och gruppen lade sig, medvetna om att med det nya formationen skulle resultatet verkligen hamnade under luppen hos lyssnarna, vinn om att skapa ‘ett klassiskt Dream Theater-album’, vilket bland annat innebar en emfas på att verkligen få med både den respektingivande tyngden – och det ”progressiva elementet” som under en period kanske inte fått samma utrymme.

När ”A Dramatic Turn of Events” släpptes för ett knappt halvår sedan blev det i alla fall uppenbart att det finns ett liv efter Mike; med hjälp av hans ersättare Mike Mangini, som dock bidragit främst som instrumentell hantverkare och inte alls lika mycket i den skapande processen. Av nio spår kan i princip fem räknas in i skaran komplexa, klassiskt progressiva kreationer med episka ambitioner och flera faser under loppet av i snitt tio minuter var. Det brukar vara de som definierar DT och visar var de står styrkemässigt vid varje given tidpunkt. Och att döma av dessa går det ingen ko på isen än. De kan korsa något jag antar vara tibetanskt inspirerad strupsång med korala Agnus Dei-klanger med påföljande massiva manövrer från gitarristen John Petrucci, flankerad av inte minst Jordan Rudess klaviaturer som strävar upp mot himlavalven á la soundtracket till ”Titanic” lika ofta som de virvlar iväg i knäckande kastvindar. Orientaliska harmonier inkorporeras i ljudlandskapet till synes helt otvunget och försvinner lika fort som de uppenbarade sig. Var det nu ”Bridges in the Sky” jag beskrev eller blandade jag ihop intrycken? Den är i alla fall en av de där nämnda definierande sviterna, hörnpelarna. Och en av höjdpunkterna.

Så ock ”Outcry”. Jag vet inte exakt varifrån den lyriska grundplåten hämtats, men orden är slående tidstypiska för ett revolutionsår som 2011, när så mycket verkar ställas på ända runtom i världen: ”Far too many years of chaos and unrest, far too many voices brutally suppressed” kunde handla om Tunisien, såväl som Libyen eller Burma, eller något helt annat. ”Rise up, be counted – stand strong and unite / Wait for the outcry, resistance is calling tonight” är stridsropet i refrängen, kompletterat med väl tilltagna sjok av sagda instrumentella briljans som i värsta fall kan misstänkas för självupptagen show-off, men i slutändan väldigt sällan upplevs som störande sterilt utan stilfullt och stärkande.

Den mer tillbakadragne basisten John Myung bidrar lite i skymundan med fascinerande figurer i samspel med Petrucci, som i den intrikata inledningen på första korus i ”Breaking All Illusions”, som helhet ännu en av de där bärande balkarna bandet är beroende av rent musikaliskt. Riffet ifråga förekommer egentligen bara en gång och aldrig mer medan LaBrie skanderar ”Live every one night, breathing a new beginning” men lämnar av någon anledning ändå ett svårutplånligt intryck – i den mån jag klarar av att komma ihåg de små utvikningarna i bakgrunden av The Big Picture. Det är ju som vanligt ett storslaget bygge som visas upp, inte för alla, med ständig balansgång på gränsen till storhetsvansinne och allt sådant som belackare av genren per automatik stöts bort av. De kanske är mer förlåtande inför balladerna ”Far From Heaven” och ”Beneath the Surface” som i sammanhanget är nedtonade och sparsamt arrangerade, vilket man däremot inte kan säga om ”This Is the Life” med sina stigande crescendon i vad jag i reell bemärkelse skulle kalla en powerballad med uppmaningar att tänka över vilket arv man lämnar efter sig på jorden.

Finns det någon krasst kommersiellt barriärbräckande, möjlig hitkandidat här, i stil med ”I Walk Beside You” för några år sedan? Det skulle väl vara ”Build Me Up, Break Me Down” i så fall. Men det är som sagt inte där tonvikten ligger. Personligen skulle jag kalla det här deras mest angelägna album sedan ”Octavarium” 2005, en ståndpunkt som säkerligen inte delas av alla beundrare. Från vissa inledande tveksamheter och spontana reaktioner som att de förlitar sig mycket på beprövade knep och sin otvetydiga rutin har skivan blivit en stadig följeslagare under de senaste månaderna och troligen en av det gångna årets tre-fyra mest avlyssnade i mitt humbla hushåll. Drömteatern lever vidare – med eller utan drama på flera plan.

Fler recensioner av skivan har levererats av Allmusic, Progarchives, BBC, Kulturbloggen, Ultimate Guitar och Hallowed. En intervju med John Petrucci för skivbolaget Roadrunner finns här, och bandets egen officiella hemsida här.