Så klatschig. Eller hur? Om ni hört den. Och så bortglömd i dag. Överhuvudtaget, vem känner överhuvudtaget igen namnet på artisten? Tyvärr verkar karriären ha stannat vid ett så kallat One Hit Wonder här. Eller vad gjorde hon mer? Den här dansanta världsförbättraren som hördes ganska flitigt under tidigt 1990-tal har om inte annat fortfarande en extremt uppiggande inverkan. Hur kan den inte ha det?
Ett helt album finns i alla fall registrerat i strömningstjänster. Från 1994. Enligt Wikipedia släpptes den här låten, hennes andra singel, i november 1993. En handfull singlar verkar faktiskt ha kommit ut av albumet som ser ut att ha varit hennes enda på solokvist.
Men har man åtminstone hamnat på kartan för en så här lättsamt böljande och akut attraktiv låt som ändå rymmer ett visst djup och ni vet, sådana där idéer som alldeles för få av våra världsliga ledargestalter i dag tycks ha tagit till sig, så är det ju inte det sämsta.
15 minuter i solskenet. Berömmelsen och vad den betyder och vad den kräver. Fenomenet kan berättas och beskrivas på många sätt och i olika fora. Varför inte en låt? Tja, Gino Vannelli (född 1952) är knappast ensam om den idén men inte många har gjort det bättre, skulle jag hävda. En nästan perfekt kombination av mörkt satirisk text och en ljudläggning, ett arrangemang som är så mycket sin tid. Ja, så mycket 1987. När 1987 var som bäst. Synthesizer-baserat, pulserande, dynamiskt och lagom explosivt. Faktiskt inte helt olikt Vannellis landsman, för de är väl båda kanadensare? Alltså Leonard Cohen när han var som mest 1980-tal i ”First We Take Manhattan” i ungefär samma veva.
Det måste väl ha varit någon som hade en kassett med sig, någon av de somrar, kanske rent av den första (som råkade inträffa just 1987) när jag sommarjobbade på Öland. Många musikaliska influenser delades mellan oss som delade rum i samma korridor på en sommargård med ett flertal aktiviteter pågående under de varmare månaderna. ”King For a Day” – vars titel gör den frestande att förväxla med Thompson Twins hit några år tidigare – avslutar ett album som troligen uppmärksammades mest för hiten ”Wild Horses”. Utmärkt platta i stort, men det är det här avslutande spåret som verkligen knyter ihop allt och stiger till en annan dimension.
Nu till den tråkiga nyheten, om det nu är en nyhet: försök att hitta det här på någon strömningsplattform i dag. Vare sig det handlar om artistens egna beslut, rättighetstvister mellan bolag, agenter eller vem som är högst ansvarig. Skivan ”Big Dreamers Never Sleep” finns inte tillgänglig på någon plattform jag känner till. Den är överhuvudtaget svår att få tag i numera. Själv har jag LP:n som jag antagligen plockade upp på någon rea – som så ofta under den perioden.
Men allt är inte hopplöst vad gäller ”King for a Day”. Åtminstone på Spotify finns ett livealbum från 2002 där Vannelli framför mästerstycket ihop med en orkester i en radikalt omstrukturerad och omarrangerad version som definitivt tillför något nytt till originalet. I en kort introduktion förklarar han också textens tema som ”…a little Warholish…” Originalet kan man, som så mycket annat, ibland hitta i någon uppladdad version på YouTube. Då och då är detta det minst dåliga alternativet. Och förresten, den nämnda orkestrala liveversionen kan man åtminstone tidvis också komma över där.
Vad gäller Gino Vannelli i stort så har både Apple Music och Spotify ett flertal av hans album utspridda under en nära halvsekel lång karriär (jo, faktiskt) tillgängliga. Tyvärr alltså inte just detta album. Efterlysning utfärdad med andra ord.
Så, var det verkligen exakt rätt låt som vann? Förmodligen inte. Är det ett stort problem? Nej. Var det överhuvudtaget en ganska bra och underhållande final på årets svenska melodifestivalsäsong? Jo.
Det mesta dödköttet var utrensat innan. I stort sett så var de flesta förtjänta av en finalplats här – med vissa givna undantag. Två inslag av glittercountry, en genre som tydligen fått ett uppsving, med blandat resultat. Dolly Style har sin kärnpublik i de ensiffriga åldersgrupperna, men kom förvånansvärt långt även här. Överhuvudtaget var årets internationella jurygrupper en eklektisk och svårförutsägbar samling som gav och tog och röstade i alla tänkbara riktningar. Det var kanske först efter deras avgivna poäng som jag på allvar insåg att den finlandssvenska komikertrion KAJ faktiskt var en utmanare på allvar. Även om de tydligen gjort succé på strömningsplattformar och andra sammanhang veckan före finalen.
Det har noterats att Sverige uppfattas som alltför seriöst och kliniskt, perfektionistiskt på ett sätt som kan irritera resten av Europa och de tendenserna har vi haft under lång tid. Är det här en reaktion? En seger för Måns Zelmerlöw hade befäst den trenden med all önskvärd tydlighet och visst är det ett otroligt professionellt nummer och en utmärkt modern schlager (om vi ska kalla det schlager) i sammanhanget. Handlar den om något speciellt? Har flera frågat sig. Nej, kanske inte. Men hade den handlat om någonting specifikt, en mer definierad form av revolution skulle den förmodligen blivit diskvalificerad. Alla vill ha något slags revolution, men den omvälvning som skedde här var av en annan sort.
Det var väl länge sedan Sverige fick bannor av EBU eller någon annan inblandad instans för att inte ha tagit tävlingen tillräckligt seriöst, men jag tror det hände 1986. Jo, ni kommer väl ihåg? Eller antagligen inte. Lasse Holm, den gamle schlagerräven, i kombination med den ofta melankoliskt inriktade Monica Törnell rev av en rökare, relativt sett, vid namn ”Är det det här du kallar kärlek?”. Det var kanske inte låten så mycket som scenshowen som väckte uppseende i den då mer strikta miljön med inslag som ingen hade höjt på ögonbrynen för i dag. Troligen.
Men nu kanske det är behovet av något opretentiöst och festglatt, som andra redan noterat, som reaktion på förhöjda säkerhetslägen och allmänt spända nerver jorden runt, kanske inte minst i Europa. Så, är det här sättet att få uppnå en nyvunnen respekt för att vi kan visa mer självdistans och inte minst fortsätter betona det nordiska samarbetet offentligt? Oavsett, det blir spännande att se hur resten av kontinenten reagerar på detta.
Själv hade jag framför allt fastnat för Dracula, ursäkta, Greczula. Ett uppenbarligen starkt sjuttiotalsinfluerat nummer med drag av exempelvis Queens ”Don’t stop me now”, Elton John, diverse glamrockikoner från tiden det begav sig och inte minst starkt, melodiskapande samt någonting liknande personligt uttryck. Faktiskt. jag kan också medge att jag lätt fick ”Hush Hush” med Meira Omar ringande i öronen ganska regelbundet, med sin lightversion av estetisk orientalism och ett allvarligt talat väldigt tjusigt koreograferat nummer. Snygga harmonier även i Erik Segerstedts bidrag, som är allmänt behagligt med bastanta basgångar och allsångskänsla. Avgjort ingen vinnare i dagens klimat, men tilltalande. Maja Ivarsson är helt klart en rutinerad räv på scenen men hennes Kim Wilde-osande bidrag saknade riktig självhäftande refräng av det slag som, just det, Kim Wilde brukade ha. Ni har väl förresten hört senaste albumet från just Wilde? Riktigt bra faktiskt. Inte att förglömma Annika Wickihalder som debuterade förra året och verkligen kan sjunga. Ingen riktig chans att hamna högst den här gången, det saknas något i själva låten för det, men också tilltalande tilltal. Scarlet med sitt skräckinspirerade performance bidrog också till bredden och jag gillar något i dramaturgin och det bastant operatiska koruspartiet.
Programledandet under den här säsongen har haft en mer generation Z-prägel än någonsin tidigare. Men de har också haft ett fungerande och drivet manus att hålla sig i. Det har inte varit tråkigt. Kort sagt.
Relaterat: en annan större gala tilldrog sig nyligen. Ja, Oscarsutdelningen. Den här gången valde jag att inte se den direkt under natten till måndag utan i efterhand via Disney+ där det numera landat. Det var också en fullt fungerande show. Ibland brukar jag ge mig på att gissa i förväg vilka som kommer att vinna årets statyetter. Den här gången lät jag bli. Det är helt enkelt en besvärande omständighet hur få av de nominerade, tunga kandidaterna jag hittills har sett. Kanske för att det varit ett startfält med filmer som inte stannat så länge på biograferna i vår lilla minimetropol vid Vänern. Och därefter väntat på att finnas tillgängliga i andra sammanhang. Men jag planerar att ta skadan igen under våren efter bästa förmåga vad gäller sådant som ”Anora”, ”Brutalisten”, ”Emilia, Pérez”, ”A Complete Unknown” med flera…
2024 var ett bra år. För musik, om inte annat. Ni vet alla hur världsläget ser ut annars. Men det gäller att ta vara på ljuspunkterna. Här är till att börja med en bunt album som starkt bidrog till mitt eget psykiska och andliga välbefinnande – men ändå inte lyckades tränga sig in bland mina tio absoluta favoriter. Konkurrensen var med andra ord – knivskarp.
Rosalie Cunningham ”To Shoot Another Day”. Var hämtar hon all inspiration? Beatles verkar givet, men det här är en cocktail som kokas ihop med lustfylld leklystnad. Plötsligt är hon bara där igen med ett nytt album och det låter så bekant. Och uppiggande.
Bent Knee ”Twenty Pills Without Water”. De gör aldrig exakt samma sak eller följer samma mall från album till album, men ändå gör de sig påfallande lättigenkännliga. Ständigt aviga och motsträviga med oförutsägbara infall och något slags explosiv ångestladdning som genererar paradoxalt välbefinnande.
Jordan Rudess ”Permission to Fly”. Virtuosen bakom klaviaturen i Dream Theater släpper med ojämna mellanrum ifrån sig soloalster, som det här senaste. Med inlånad vokalhjälp och lagom pompösa, lätt operatiska intentioner blir det en rätt skön stund på jorden.
Kaipa ”Sommargryningsljus”. Once More Into the Breach. Nej, det var väl Shakespeare. Ännu en gång in i urskogen eller ut till tjärnen, sjön eller vart man nu egentligen är på väg. Det vilar nästan alltid en aura av naturmystik och nordlig melankoli över Kaipas oregelbundet, men ändå ganska flitigt, utgivna sångsamlingar, som nu ändå måste uppnått ett tvåsiffrigt antal? Internationellt gångbara, med tydliga rötter i 1970-talet men ändå tidlösa och med tydliga särdrag som man som svensk gärna uppfattar som just – svenska.
Father John Misty ”Mahashmashana”. Det var några år sedan sist, men alldeles i årets sista skälvande slutandningar dök han upp igen med samma omistliga känsla av både desperation och hopp och texter som du kan behöva tugga igenom. Är fortfarande i upptäckarfasen av den här nya skivan, men den verkar väldigt lovande.
IZZ ”Collapse the Wave”. Vilka är de? Amerikansk orkester med tvära, oförutsägbara och egensinniga pretentioner som oftast landar. Kan kräva ett par lyssningar för att klicka, men de har definitivt något eget. Och oftast mycket tilltalande.
Dhruv Ghanekar ”Voyage 2”. Indisk artist som är helt ny för mig i år och dök upp via något slags rekommendation den algoritmiska vägen. Framför allt första halvan av albumet är en provkarta på härliga krockar mellan det som låter väldigt just indiskt, parat med jazz, fusion och funk och en del annat.
Caligula’s Horse ”Charcoal Grace” . Inget nytt namn numera för de som händelsevis är intresserade av prog metal och är medvetna om den australiska scenen i den subgenren. Kom i början av året och de är taggade, tända och serverar existentiella grubblerier i en genomarbetad ljudkostym.
DarWin ”Five Steps On the Sun”. Det här är inga duvungar. Åtminstone de jag känner till i konstellationen. Mannen som gett namn åt alltihop vet jag förvånansvärt lite om, men frågan är om någon gör det? Annars har vi bland andra trumfantomen Simon Phillips och den unga indiska basvirtuosen Mohini Dey i laguppställningen. Tugget är imponerande. Tyngden. Det är inte de intrikata melodierna som dominerar plattan även om den spricker upp och erbjuder några mer melodiskt uppfriskande ballader. Stimulerande och energiberikande är det i alla fall som helhet.
Ytterligare ett antal album med definitiva kvaliteter som jag hittills inte hunnit eller förmått formulera mig meningsfullt om. Husgudar från förr eller helt nya bekantskaper. Sådant jag eventuellt kommer att upptäcka ännu mer och höja till skyarna under nästa år. I vissa fall kom de sent på året eller också var de nära att drunkna i det ständiga flödet, men alla har bidragit till den goda sidan av 2024. Värda en bläng enkelt.
Les Amazones d’Afrique ”Musow Danse” Kamasi Washington ”Fearless Movement” Isildurs Bane & Jinian Wilde ”The Pearl of the Ever Changing Shell” Stina Agustsdottir ”Yours Unfaithfully” Lila Downs med flera ”Raiz Nunca Me Fui” Alana Yorke ”Destroyer” Laurie Anderson ”Amelia” Public Service Broadcasting ”The Last Flight” Ebony Buckle ”Hearts Get Started” Kali Malone ”All Life Long” Julia Holter ”Something In the Room She Moves” Beatrix Players ”Living & Alive” Amy Grant ”Songs From the Loft” JoBeth Young ”Broken Spells” Mike Stern ”Echoes and Other Songs” Justice ”Hyperdrama” Emel ”MRA” Balthus ”Harvest” Midas Fall ”Cold Waves Divide Us” Los Bitchos ”Talkie Talkie” Pure Reason Revolution ”Coming Up to Consciousness” Sheryl Crow ”Evolution” Vulfmon ”Dot” Mdou Moctar ”Funeral For Justice” Tears for Fears ”Songs For a Nervous Planet” Benny Anderssons Orkester ”Alla kan dansa” Zombi ”Direct Inject” The Choir ”Patreon Sessions” Devin Townsend ”PowerNerd” Simone Simons ”Vermillion” Angélica García ”Gemelo” Opeth ”Last Will and Testament” Benjamin Croft ”We Are Here to Help” Charlie Peacock ”Every Kind of Uh-Oh” The The ”Ensoulment” Tony Levin ”Bringing It Down To the Bass”
”Like a Prayer” från 1989 – världens sjätte bästa låt de senaste 60 åren enligt P3-juryn.
Är det ens någon mening att diskutera? Jo! Visst är det. I själva verket är det ju själva poängen med alla sådana här tilltag. När någon eller några eller flera bestämmer sig för att göra en lista över någonting. Inte minst något som sträcker sig över en längre tid. Som att försöka definiera vilka som är de 300 bästa låtarna/sångerna/kompositionerna som framförts under de senaste 60 åren, det vill säga sedan Sveriges Radios tredje kanal P3 föddes 1964.
Och det är inte bara en liten utvald kommitté på en handfull personer ansvariga för det som kallas P300. Utan över ett hundratal, om jag räknar rätt. Experter, musiker, kritiker och lite vanligt folk – hur det nu ska definieras. Med ett visst åldersspann, bör tilläggas. Frågan är vilka värderingar som slagit igenom mest här? Om vi föreställer oss att majoriteten motsvarar kanalens nuvarande demografi i första hand medan några av de inblandade kritikerna bevisligen är ungefär lika gamla som kanalen själv.
Själv är jag uppväxt med P3. Under 1980-talet och en bit in på kommande decennium var det väl den enda kanal jag överhuvudtaget rattade in. Vad annat behövdes? Och vad annat fanns att tillgå på den tiden? Någon gång i trettioårsåldern styrdes intresset alltmer åt P1 när jag insåg att tåget nog hade gått vad gällde de dominerande tongångarna rent musikaliskt. Nästa generation hade tagit över, vilket förmodligen är en helt naturlig process. Musik kommer alltid i nya former och uppenbarelser. Bestäm själv var du ska leta efter den och var de bästa källorna finns utifrån ett eget perspektiv. För mig betyder detta numera alltså inte P3. Men vad reflekteras i den här listan? Det handlar alltså om över ett halvsekel av hits, parallellt med möjligen missförstådda mästerverk.
”Running Up that Hill” hittade in på tionde plats i P300. Hade serien ”Stranger Things” något med saken att göra?
Ofrånkomligt kommer alla intresserade att ha synpunkter och här följer några av mina. Bevisligen har även undertecknad ett musikaliska minutvalser som kantat livets stig och tillfört avgörande intryck, somliga av dem alltför obskyra eller nischade för att vara i närheten av diskussionen på en sådan här lista. Andra favoriter är förvånande underrepresenterade på P300. Och jag är väl inte den första som noterat hur anglofilt urvalet är. Att musikkulturen det senaste drygt halva seklet tydligen består av Skandinavien plus Storbritannien och inte minst USA. Och ändå, ändå saknar jag en hel del som är just brittiskt och amerikanskt. Kanske inte så mycket svenskt.
Men hur är det nu, finns det något på spanska överhuvudtaget här? Eller franska? Italienska? Tyska? Arabiska? Bara i väldigt begränsad omfattning.
Och vill man vara motvalls (och ibland vill man det) slås jag av att ibland vilja ha en helt annan låt på de höga positionerna av några artister som hamnat där uppe. Ärligt talat upplever jag inte att ”Purple Rain” (tvåa på listan) är det bästa Prince någonsin gjorde. Och ”Dancing Queen” (sjunde plats) har aldrig varit min personligaste juvel från Abbas kartotek av klassisk pop.
Jo, kanske ska jag vara lite mer systematisk och gå igenom vad som blivit rätt och fel här, helt objektivt. Facit alltså. Felstegen som bara är så uppenbara. Peter Gabriel är inte med förrän på, vänta… Jag läser igenom listan igen. Och igen. Jag kommer att kontrolläsa igen efter att ha skrivit de här raderna: han är inte med överhuvudtaget. Ingen ”Sledgehammer”, ”Don’t Give Up”, ”Biko” eller ”Solsbury Hill”. Eller något av det dussintal andra förslag jag kunde ha kommit med. Hur har det gått till?
Sting och Steve Winwood syns inte heller till. Ja, jag vet att ingen längre gillar Sting överhuvudtaget, åtminstone inte öppet. Utom jag. Men Steve Winwood? Han har ändå jobbat ihop viss respekt och har en lång illuster karriär bakom sig. Nej, ingenting. Starka sångerskor på soulfronten som Chaka Khan och Alicia Keys är representerade med om jag räknar rätt, en låt var. Kanske inte precis de jag skulle ha valt – där har vi det igen, favorit i repris. Vilka verk du verkligen bygger upp ett förhållande till varierar. Kriterierna, kraven som egentligen ställts på sångerna här är till synes inte mer utvecklade än att de gjort som det heter, ‘avtryck på lyssnarna’. Det vill säga de kritiker, producenter, programledare och utvalda P3-lyssnare som medverkat.
Att svenska Robyn hamnat allra högst upp med sin ”Dancing On My Own” är inget jag kan skriva under på. Och det har redan väckt ont blod hos flera kolumnister. Fullständigt överrumplad är jag dock inte eftersom den tog sig in på en liknande lista som långlivade amerikanska kulturtidskriften Rolling Stone satte ihop här häromåret. Plats 20 närmare bestämt, inklämd mellan Billie Holiday och John Lennon. Nej, hon är inte bara en svensk angelägenhet. Själv är jag nog mer förtjust i vissa av hennes tidigare inspelningar, innan det blev utpräglad dansmusik av alltihop. Apropå Rolling Stone: visst var det Aretha Franklin och ”Respect” som rankades högst av dem? Här hamnar den på plats 87. Franklin förekommer på ytterligare ett par ställen och det är helt i sin ordning.
Överhuvudtaget förekommer några väldigt mystiska hemmablinda val med artister som jag egentligen aldrig intresserat mig för. Men jag skulle direkt rensa ut allt med Veronica Maggio och Håkan Hellström här också. Jo. Och Broder Daniel? Nej, jag ska inte ens börja argumentera där…
11 februari 1991 släpptes ”Unfinished Sympathy”. Shara Nelson stod för sånginsatserna. Plats 59 på P300.
Inslag här som jag definitivt skulle rösta på själv men kanske flytta ett antal steg upp eller ner, är exempelvis Talking Heads med ”Once in a Lifetime”. ”Like a Prayer” med Madonna, visst! Kanske inte bland de tio översta men ändå. ”Bohemian Rhapsody” med Queen på elfte plats är en odiskutabelt banbrytande minimusikal som inte kan ignoreras. ”Bridge over Troubled Waters” med Simon & Garfunkel landar också i det högre skiktet och det kan jag inte protestera mot, inte heller mot Massive Attack och ”Unfinished Sympathy” som är svårbegripligt suggestiv och speciell. ”A Day in the Life” med Beatles! Hypnotiskt himlastormande historia. Och ja, jag skulle också tagit med Phil Collins ”In the Air Tonight”, Waterboys ”The Whole of the Moon” liksom ”Take On Me” med A-Ha.
Liksom, givetvis: Kate Bush. Hon är representerad ett par gånger om med tio i topp-placering för ”Running up that Hill”. Det motsätter jag mig verkligen inte, med eller utan misstanken att dess oväntade och organiska inkorporering i serien ”Stranger Things” häromåret kan ha lyft den ett antal placeringar. Naturligtvis borde även hennes ”This Woman’s Work” varit med också, men ”Wuthering Heights” kom de ihåg.
Flera artister här är banbrytande pionjärer, där jag själv dock skulle valt andra av deras ibland helt oförglömliga bidrag till historien. Som i fallen Marvin Gaye, Procol Harum och Dire Straits.
Jag kan ge fler exempel. Och får kanske följa upp det här spontana reaktionen med något mer utvecklat. Exempelvis med en lista på låtar jag själv skulle ha övervägt och rimligtvis borde ha varit med i diskussionen på grund av sin genomslagskraft mer generellt och inte bara tillhör kategorin ‘mina högst personliga favoriter men i stort sett okända för den stora massan’ – för den senare varan finns det många av. Men jag tycker ändå det var kul att P3-folket gjorde det här. Hur många personliga invändningar jag än kan ha mot slutresultatet…
Plats 29 som högst för Aretha Franklin. Redaktionen för Rolling Stone har säkert synpunkter på slutresultatet i det här fallet…
Relaterat: Har jag någon någon gång tipsat om podcasten The Album Years där de två brittiska visionära musikprofilerna Steven Wilson och Tim Bowness entusiastiskt river igenom olika år ur musikhistorien och vad som influerat dem själva från olika genrer? Inte? Då gör jag det nu.
De saknas där i strömmen. Tills de plötsligt plaskar upp och finns där. Häromåret hade jag börjat skriva en längre utläggning om lite halvt kultförklarade duon Bourgeois Tagg och deras korta existens som combo som ändå kröntes med ett par fina album, dock ej tillgängliga på de plattformar jag kunde notera. Med texten i princip klar hade detta förhållande ändrats – glädjande nog. Men jag har fortfarande en lista med album som jag själv en gång hittat på vinyl (kanske rentav när de var relativt färska) eller via CD, men som under alltför lång tid inte funnits på strömningstjänster. Det här är ett av de exemplen. Ett exempel som nu, kanske för halvannan månad sedan, plötsligt var där. Åtminstone hade jag inte sett det förut.
Gail Ann Dorsey. Framför allt verksam som basist och musiker i andras sold, om jag själv förstått historien rätt. Men på egen hand, eller i eget namn, släppte hon för över 35 år sedan åtminstone den här plattan. En fullständigt fungerande och i sina bästa stunder bastant svängig samling sånger med iakttagelser i tiden, ovanpå en oftast väl grundlagd rytmsektion och med en variation som vittnar om en mer än genomsnittligt skolad artist. Nu ska sägas att inte hela skivan är rakt igenom magnifik. Den bleknar eller grånar en aning under någon kortare period som känns mindre angelägen. Men i alla fall 75 procent är mer än värt att återupptäcka för dem som eventuellt hört det förut och – eller upptäcka för första gången för alla andra.
Som basist och ackompanjatör på olika områden har Dorsey arbetat med exempelvis Tears for Fears, The The och inte minst David Bowie. Men solokarriären tog aldrig riktigt fart. Även om åtminstone den här skivan förtjänar att inte falla i glömska. Men hur låter den då?
Låtordningen. Något borde sägas om den. För i den här nyligen publicerade streamingupplagan är den ganska radikalt annorlunda annorlunda än från min gamla LP och CD. Gör det någon avgörande skillnad? Kanske inte, men det är lite överraskande.
Texterna. Ska vi börja med dem kanske? Finns en röd tråd här, så handlar det mycket om vår moderna värld och vad den kräver av människorna i den. Vad vi väljer att fokusera på och det som faller mellan stolarna. Bristerna i mänskliga interaktioner och något genuint, något mer äkta. Känns det igen? Det skulle aldrig kunna vara aktuellt idag, eller hur? Här manifesteras funderingarna kring vart samhället är på väg i sånger som ”No Time”, titellåten och inte minst den ena av de två minihits jag själv skulle plocka ut från plattan: ”Where Is Your Love?”. Alienering och främlingskap, parat med avundsjuka och känslan av att livet inte blev som det borde genomsyrar den akustiskt orienterade men lika svängiga ”Wishing I Was Someone Else”. En form av rollspel pågår i flera texter, där jag åtminstone föreställer mig att Dorsey ger röst åt olika möjliga individer utspridda i samhällskroppen. Hur mycket som kan bygga direkt på egna personliga erfarenheter har jag ingen aning om. Sedan har vi ämnen som miljöförstörelse. Var det någonsin aktuellt på 1980-talet? Svar ja. Och här är det huvudtemat i den andra mer allmänt radiovågspluggade rökaren från skivan när det begav sig; ”Wasted Country”.
”The Missiles of Midnight” är ny. Eller ny för mig. Troligen kasserad på sin tid. Den finns åtminstone inte med vare sig på LP:n eller CD-versionen jag själv har i skafferiet sedan tidigare, men är lagom suggestivt småtrevlig – om det är en begriplig sammanfattning. Finalen verkar åtminstone vara densamma som i originalupplagan, med den majestätiskt stegrande hyllningen till en av de gamla mästarna, Beethoven, i ”Carry Me Off to Heaven”.
Hur stort är det här som helhet? Hade jag med den bland det absolut bästa i albumväg från det berörda decenniet när jag rankade dessa för nu ganska många år sedan? Tydligen inte! Bra är det i alla fall. Och nu alltså betydligt mer tillgängligt än förut.
Recenserat: Gail Ann Dorsey: ”The Corporate World” (1988, Sire Records)
Nyckelspår: 1. Wasted Country 2. Where Is Your Love? 3. Carry Me Off to Heaven
Undergången. Den kan vara så… mysig. Även i musikaliska sammanhang. Den där paradoxalt inbjudande efter-katastrofen-känslan, som i det här fallet med en sarkastisk underton. Eller rentav överton. Jag vet att jag hörde den när den var aktuell, den fanns med i flödet och bröt igenom bruset. Som det brukar heta. Sedan försvann den. In i den djupa dimman. Kanske för att bandet i sig blev väldigt kortlivat. Ett par decennier senare insåg jag behovet av att försöka leta upp vad det här egentligen var för något, om låten verkligen existerade överhuvudtaget eller bara var någon fantasibild jag byggt upp. Jodå, låten fanns – och bandet.
Bandets historia i korta drag: producenten Patrick Leonard, med meriter från bland annat Madonna och sångaren/multisysslaren Kevin Gilbert(1966-1996) var väl de två mest identifierbara medlemmarna i konstellationen. Vilken i övrigt inkluderade ett gäng prominenta musiker, bland annat basisten Guy Pratt (som kan höras diskutera musikminnen och intervjua andra branschprofiler i podcasten Rockonteurs numera). Gänget snodde ihop ett album med ett otal influenser i ryggen och albumet som helhet är faktiskt helt okej. Och ja, det finns att strömma. Sedan splittrades de av olika orsaker; tidsbrist, andra uppdrag, kanske även konflikter. Jag känner inte till hela den officiella eller inofficiella historien, men delar av den finns i sammandrag på Wikipedia.
Så, låten de framför allt presenterade sig med och som troligtvis är den som de flesta känner till: ”Last Plane Out”. Texten kretsar kring ett scenario där protagonisten/berättaren syrligt beskriver en situation där det mesta man en gång kände till har förlorats, men folk försöker hålla ångan igång ändå, eventuellt via någon form av dekadenta nöjen, förnekande av situationens allvar eller ett allmänt accepterande av att ’nu är det nog kört – men vi roar oss bäst vi kan medan det finns något kvar att roa sig med överhuvudtaget’. Texten kan vi läsa in flera lager i och tonen klaffar i stort sett perfekt med den musikaliska inramningen. Det är groovy, det är lättillgänglig powerpop som samtidigt rymmer komplikationer, det svänger och stör samtidigt. En rik ljudbild där basgångarna är framträdande men också en komplett bandkänsla där alla inblandade tycks komma till sin rätt.
Videon finns åtminstone periodvis i mer eller mindre anständig kvalitet på YouTube. Och visuellt förmedlar den ungefär samma intryck som låten. Eller är det ”Mad Max 2: The Road Warrior” som spökar? Medvetet eller inte, filmen släpptes väl ett knappt decennium innan det här om jag räknar rätt i hastigheten.
Postapokalypsen har vi redan varit inne på, men ni vet att det är en användbar ingrediens. Våra ständigt naturliga misstankar om att allting som ser stabilt ut kan rasa och att ingenting varar för evigt, liksom att vi kan få se ett nedmonterat samhälle, en invand normaltillvaro sönderstyckad och frågan är vad det gör med de överlevande; de tankarna ligger ofta till grund för mycken stor konst. Inklusive musik. Som det här.
Sådan stuns. Till att börja med. Vilka hemligheter finns i övrigt? För en del låtar har det där, det obestämbara, en dynamik som höjer dem över mängden. Och gör att de fortfarande framstår som upplivande och nästan tidlösa självklara hits långt efter sin tillkomst, oavsett hur många andra som faktiskt inser att de är det. Självklara hits.
Numera är sångerskan som civilt går under namnet Pauline Matthewsen bra bit över 70 år men verkar fortfarande hålla sig aktiv. Nyligen släpptes material som troligen är överblivet från tidigare perioder men som sagt, hon har inte tystnat helt och hållet. Hur mycket har jag egentligen lyssnat på henne genom åren? Inte så fruktansvärt mycket egentligen, men då och då poppar hennes namn upp även om det var just under 1970- och 80-talen som hon framförallt var i hetluften. Bland annat genom ett par duetter med Elton John. Och så bältade hon ur sig en rejäl stänkare i slutet av sjuttiotalet med ”I’ve Got the Music in Me”. På senare tid har jag lite mer systematiskt börjat sätta mig in i hennes oeuvre. Som det utmärkta albumet ”Perfect Timing” där ”Star” ingår.
Någonting med just ”Star” har i alla fall fångat mitt intresse när jag med jämna mellanrum återkommer till den. Så distinkt, catchy, konkret och påträngande. Pockande keyboardfigurer, variation i instrumenteringen där just klaviaturerna i perioder lämnas nästan ensamma för att sedan kompletteras med drivande basfigurer och bastant beat samtidigt som Dee förfogar över en röst som verkligen svänger. Strax över tre minuter av nästan fullkomlig pop. Sådant som man kunde kasta in i Eurovision, varför inte? Den skulle kunna vara en het guldkandidat varje år. Oavsett tidsandan vid varje tillfälle. Eller?
Texten då? Något om vådan av att vara just i hetluften, att vara känd och vistas i en värld där det kan gå upp och ner. De kan höja dig ena dagen och sänka dig den andra, som hon skaldar. Eller vem skrev låten egentligen? Jo, det ska tydligen vara artistkollegan Doreen Chanter. Den ironiska undertexten är uppenbar, men tydligen är det så att sången senare användes som signatur i – rätt gissat – en talangjakt på brittisk TV. Jodå.
Två decenniers väntan var inte förgäves! Alla rykten om Peter Gabriels artistiska pensionering var uppenbart överdrivna…
Dags. Här är de tio album som tilltalade mig mest från fjolårets skörd. Efter intensiv inre räfst och rannsakan har jag till slut även rangordnat dem för att – ja, bara för att. Vänta en vecka till så kanske jag rumsterar om igen… Men samtliga häri namngivna verk har befunnits värdiga att ingå i den kanon som officiellt kallas ”skäl att inte döma ut anno 2023 som ett förlorat år på alla fronter även om det kan verka frestande med världsläget i åtanke”. Övrigt i musikväg som var bra eller bättre än bra uppmärksammades i en föregående artikel nyligen.
Steven Wilson. Musiknarkomanen som aldrig tar semester?
Peter Gabriel ”i/o”. 20 år! Ja – så länge sedan var det som ärkeängeln framför andra i musikvärlden släppte ett album med nyskrivet material. Faktiskt. Stämmer det verkligen? Och stämmer detta han verkligen är tillbaka? Jo. Under året har han – var det vid varje fullmåne? – släppt ett nytt spår. Eller kanske oftare, med tanke på att han i princip gjorde två olika mixar av de flesta. Till slut, i början av december, kom alltihop i samlad albumform. Och det är verkligen ett kärt återseende. Peter Gabriel är ett exempel på en kreatör som var mest pretentiös i yngre dagar för att sedan bit för bit förenkla. Inse att det i år, 2024, är 50 år – ett halvsekel – sedan han lämnade Genesis efter att ha värkt fram legendariska ”Lamb Lies Down on Broadway”. Men det blir aldrig simpelt. Vi närmare 70 års ålder förfogar han fortfarande över en sprucken men stark röst, en stämma som vädjar om uppmärksamhet. Och suggestiva, kontemplativa eller vissa fall klart hitmässiga kompositioner och arrangemang som komplement.
Moon Safari ”Himlabacken Vol. 2”. På tal om comeback. Här handlar det kanske bara om tio år. Men tio år är en lång tid för ett band bestående av ett gäng västerbottningar som slog igenom när de nyligen blivit myndiga. Eller slog igenom, åtminstone i en genre med ganska många hängivna följare men inte så påtaglig mainstream media appeal på ren utrikiska. Jag har sett dem live några gånger, främst i mindre sammanhang och ibland, som i min hemstad med en oförskämt fåtalig publik. Men efter uppehållet har de anammat en aningen mörkare ton, lite mer smärta än förut men samtidigt med den där lusten som framför allt manifesteras av en stämsång som är svårslagen. Inte många har den här sköna föreningen av tyngd och ibland rent änglalika vokala inslag.
Gleb Kolyadin ”The Outland”. Klaviaturvirtuosen och ena halvan av duon iamthemorning släppte sitt tredje album på solokvist. Eller solo – här är flera medmusiker och rena orkestersektioner inblandade. Den här instrumentala orgien i böljande kompositioner som ständigt är rörelse kan frammana bilder av allt från brusande hav till blomsterängar och djupa skogar. Uppfriskande och inspirerande på ett rent metafysiskt plan.
Sparks ”The Girl Is Crying in Her Latte”. De där bröderna som jag själv upptäckte alldeles för sent och släppt ifrån sig regelbundet excentriska och uppslagna kreationer i ett halvsekel, skrivit en och annan musikal och sällan gör dig besviken (såvida du inte redan omedelbart insett att det här helt enkelt inte är din grej). Någon gång i våras var de ibland oss igen. Och tycks inte tröttna på att göra just sin grej. För mig är det ungefär lika svåremotståndligt som vanligt.
Steven Wilson ”The Harmony Codex”. Han gör vad han vill. Det är kul med sådana personer. I fjol presenterades en aningen oväntad återförening av bandet Porcupine Tree efter en period där många långvariga fans verkade ha tröttnat på Wilsons mer poporienterade period och experimenterande med relativt sett lättlyssnat stoff. Helt okej och trevliga bekantskaper de plattorna – säger jag, som trots allt är uppväxt med en stor dos åttiotalspop. Men nu är det återigen en mer meditativ, introvert och samtidigt taggad Steven Wilson som är tillbaka. Du lär inte gnola så många av de här harmonierna hemmavid spontant, men det är uppslukande och ibland rent berusande i egen rätt.
Neal Morse ”The Dreamer – Joseph, Pt. 1”. På tal om produktiva herrar. Konstellationen NMB kanske ligger på sparlåga just nu på grund av andra projekt för alla inblandade. Frågan är hur framtiden ser ut med tanke på Mike Portnoys återkomst till Dream Theater. Men, låt oss fokusera på just det här: ännu ett tematiskt inriktat album. Eller kanske bör det klassa som en en rockopera, vilket är en gren som Neal Morse försöker sig på då och då. Den här gången är det första delen av berättelsen om Josef i Gamla testamentet. Ni vet, han som var lite för kaxig för att ha ett helt smidigt socialt förhållande till sina elva bröder, vilka sålde honom som slav till Egypten med högst oväntade konsekvenser. Vem skulle ge sig på att göra en musikal om det här idag – om inte just Morse? Aningen mer dovt 1970-talssound än vanligt, kanske. Allt är relativt. Kanske kräver den något fler genomlyssningar än mycket annat han gjort. Men det är starkt. Byggt på en av världens mer hållbara berättelser som fascinerat människor i årtusenden. Nyligen släpptes även fortsättningen på den här episka anrättningen.
Voyager ”Fearless in Love”. Det Voyager? Bandet som närmast tycktes kanalisera 1980-talets hair band-era och snabbt klassificerades som just en relik från den glättiga perioden när de tävlade för Australien i Eurovision Song Contest. Jodå, det är de. Visst hade det vildsinta veteranbandet ett av de absolut bästa bidragen där, tyvärr ignorerat nästan totalt av folkets röster runt om Europa. För detta ber jag bandet och dess hemland om ursäkt å hela kontinentens vägnar. Har du en gång gillat, säg, kanadensiska Saga och är på rätt våglängd för en dekokt av tuggande gitarrer, slirande syntar och en behaglig balans mellan rappare refränger och regelbundet ruggad rytmik är det här också en av 2023 års höjdpunkter.
Derek Webb ”The Jesus Hypothesis”. Melodier. Några av årets, ursäkta fjolårets, starkaste slingor finns här. Från Derek som fortsätter sitt sökande i verkligheten och funderar på vad han står för och tror på egentligen. Tror jag. Och det fortsätter vara väldigt spännande att följa.
Southern Empire ”Another World”. Avknoppningen från Unitopia har pressat fram sitt tredje album – väl? De släpps inte slag i slag, men när de väl kommer så är det en häftig hybrid av gitarrer, regelbundet oregelbundna rytmer och snygga sångstämmor forslade från Terra Australis.
Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action at a Distance”. Det här progressiva projektbandet där i stort sett samtliga spelemän är eller har varit med i Spock’s Beard levererade sitt fjärde album på ungefär lika många år och upphör inte att överraska med sina kombinationer av episka och folkloristiska ambitioner.
Bröderna som inte veta vad varken semester eller pension innebär… Sparks har fortfarande gnistan.
Glömde nämna förra veckan: Trevor Rabin ”Rio”; ännu en välkommen comeback som soloartist efter en rad av filmmusikaliska projekt och annat för den gamle Yes-gitarrvirtuosen. Jag tror det här definieras främst som en ’vokalalbum’-återkomst – det vill säga; han sjunger igen! Också.
Året tar egentligen aldrig slut. Inte när det ska sammanfattas åtminstone. Och 2023 var ett bra år. Kanske inte i allmänhet för världen i stort, som ni vet. Men musikaliskt fanns mycket som lyste upp, inte minst alldeles på slutet under senhösten och i början av vintern. Vilket i sig bidragit till att jag fortfarande upptäcker nya saker från året som passerade. Men någonstans måste gränsen dras i försöken att föreviga vad som gav mig mest i musikväg från Anno Domini 2023. Kanske krävs två artiklar för det här. Låt oss börja med det som var tillräckligt snyggt och spänstigt för att förtjäna uppmärksamhet, men inte de allra mest uppslukande utgåvorna musikvärlden hade att erbjuda. Den sistnämnda storslagna summeringen kommer i nästa kapitel…
Årets album 2023 – strax utanför toppskiktet:
Sufjan Stevens ”Javelin”. Andäktig. Ett adjektiv du i princip alltid kan ta fram för varje gång Sufjan släpper ifrån sig något. Han har en vedertagen vattenstämpel som är vetenskapligt verifierbart unik och väldigt vansklig att försöka imitera.
A.C.T. ”Falling”. Numera ger de sydsvenska stoltheterna inte så ofta ut fullängdsalbum utan koncentrerar sig på mer komprimerade, kortare utgåvor som ständigt är slagkraftiga och skapar minnesvärda melodislingor med lätt melankolisk botten.
Mohini Dey ”Mohini Dey”. Ung indisk basistvirtuos som jag aldrig hört talas om förrän någon postade en rekommendation i en Facebook-grupp jag följer. Funky fusion i sin groovigaste form. Den här damen borde ha en spektakulär framtid för sig. Eller också är den redan här.
Lauren Daigle ”Lauren Daigle”. Kanske innehåller åtminstone DeLuxe-versionen av albumet några för många spår för att vara rakt igenom angeläget. Men när hon är som bäst, då är hon verkligen bra. Den där rösten som så lätt förväxlas med Adele, kan lyfta även mediokert material till högre höjder. Och här finns några av de läckraste låtar hon spelat in hittills i karriären.
María José Llergo ”Ultrabelleza”. Hennes elektroflamenco har väl uppdaterats en aning sedan sist jag minns att hon släppte ett album senast. Lite mer dansgolvsorienterat, kanske. Men hon har också definitivt ett eget formspråk och en profil som går igenom bruset.
Duran Duran ”Danse Macabre”. Gamla gubbar still going… Den rappa rytmiken som varit signum redan från starten är definitivt kvar. Det här är väl i första hand ett coveralbum men det har karaktär.
Martin Miller ”Maze of My Mind”. Respektingivande lagomtunggung med dominanta gitarrer men samtidigt en välbalanserad ljudbild och uppenbar kärlek till hantverket.
Haken ”Fauna”. Mer tunggung och dynamik med brittiska veteraner som helt enkelt håller fanan högt år efter år.
Mon Laferte ”Autopoiética”. Chilensk-mexikanska som blandar och ger i ett otal genrer. Suggestivt, sensuellt, inte precis alltid fullkomlig perfektion eller lika distinkt attraktivt för mig, men oftast lyckas hon fånga en synnerligen speciell stämning.
North Atlantic Oscillation ”United Wire”. Svåra att beskriva, bättre att uppleva. Men de är konsekventa, du vet ungefär vad du kommer att få: ett suggestivt intagande ljudlandskap, en ljudmatta som man sedan bygger kontemplativa men ändå energiska figurer ovanpå.
Hats Off Gentlemen It’s Adequate ”The Light of Ancient Mistakes”. Ett av musikhistoriens mer intrikata bandnamn om inte annat. Och deras av form av artrock är ofta läcker och infallsrik.
Temic ”Terror Management Theory”. Ännu mer tunggung, nu under ledning av gitarrvirtuosen Eric Gillette från Neal Morse Band.
Belle and Sebastian ”Late Developers”. Så produktiva och så konstant intressanta. Det här är kanske inte det allra vassaste albumet på senare år (ni har väl hört närmast föregående ”A Bit of Previous”) men det de gör är egentligen alltid mer eller mindre genialt. Åtminstone till hälften.
Annat angeläget under utredning:
NikKershaw ”Songs from the Shelf, Pt 2”: Avdelningen gamla hjältar som inte ger upp, fortfarande behåller sin särart och kan komponera melodier värda namnet. BruceCockburn ”O Sun O Moon”: Avdelningen gamla hjältar som jag kanske lyssnade mer intensivt på i yngre dagar, men fortfarande har något att säga, om än inte riktigt med samma energi som förut. SimplyRed ”Time”: Finns de fortfarande? Tydligen. En smula äldre än när de verkligen fyllde dansgolv och listor, men fortfarande Funky. Delvis. MagosHerrera ”Aire”, DepecheMode ”Memento Mori”, LilaDowns ”La Sánchez”, Algiers ”Shook”, Mystery ”Redemption”, Luiza Lian ”7 estrelas”, Paul Simon ”Seven Psalms”, RickWakeman ”A Gallery of the Imagination”, Big Big Train ”Ingenious Devices”, The Flower Kings ”Look at You Now”, Ruiseñora ”Cancionero popular”…
COMING UP:De tio bästa, typ!
…och så här såg det ut när jag försökte fatta samman musikåret 2021. Förra året blev det tyvärr en paus i det här pågående projektet.
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 