Madonna

P300 och sanningen om sånger eller problemet med den perfekta poplistan

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , , , , , , , , , , , ,
”Like a Prayer” från 1989 – världens sjätte bästa låt de senaste 60 åren enligt P3-juryn.

Är det ens någon mening att diskutera? Jo! Visst är det. I själva verket är det ju själva poängen med alla sådana här tilltag. När någon eller några eller flera bestämmer sig för att göra en lista över någonting. Inte minst något som sträcker sig över en längre tid. Som att försöka definiera vilka som är de 300 bästa låtarna/sångerna/kompositionerna som framförts under de senaste 60 åren, det vill säga sedan Sveriges Radios tredje kanal P3 föddes 1964.

Och det är inte bara en liten utvald kommitté på en handfull personer ansvariga för det som kallas P300. Utan över ett hundratal, om jag räknar rätt. Experter, musiker, kritiker och lite vanligt folk – hur det nu ska definieras. Med ett visst åldersspann, bör tilläggas. Frågan är vilka värderingar som slagit igenom mest här? Om vi föreställer oss att majoriteten motsvarar kanalens nuvarande demografi i första hand medan några av de inblandade kritikerna bevisligen är ungefär lika gamla som kanalen själv.

Själv är jag uppväxt med P3. Under 1980-talet och en bit in på kommande decennium var det väl den enda kanal jag överhuvudtaget rattade in. Vad annat behövdes? Och vad annat fanns att tillgå på den tiden? Någon gång i trettioårsåldern styrdes intresset alltmer åt P1 när jag insåg att tåget nog hade gått vad gällde de dominerande tongångarna rent musikaliskt. Nästa generation hade tagit över, vilket förmodligen är en helt naturlig process. Musik kommer alltid i nya former och uppenbarelser. Bestäm själv var du ska leta efter den och var de bästa källorna finns utifrån ett eget perspektiv. För mig betyder detta numera alltså inte P3. Men vad reflekteras i den här listan? Det handlar alltså om över ett halvsekel av hits, parallellt med möjligen missförstådda mästerverk.

”Running Up that Hill” hittade in på tionde plats i P300. Hade serien ”Stranger Things” något med saken att göra?

Ofrånkomligt kommer alla intresserade att ha synpunkter och här följer några av mina. Bevisligen har även undertecknad ett musikaliska minutvalser som kantat livets stig och tillfört avgörande intryck, somliga av dem alltför obskyra eller nischade för att vara i närheten av diskussionen på en sådan här lista. Andra favoriter är förvånande underrepresenterade på P300. Och jag är väl inte den första som noterat hur anglofilt urvalet är. Att musikkulturen det senaste drygt halva seklet tydligen består av Skandinavien plus Storbritannien och inte minst USA. Och ändå, ändå saknar jag en hel del som är just brittiskt och amerikanskt. Kanske inte så mycket svenskt.

Men hur är det nu, finns det något på spanska överhuvudtaget här? Eller franska? Italienska? Tyska? Arabiska? Bara i väldigt begränsad omfattning.

Och vill man vara motvalls (och ibland vill man det) slås jag av att ibland vilja ha en helt annan låt på de höga positionerna av några artister som hamnat där uppe. Ärligt talat upplever jag inte att ”Purple Rain” (tvåa på listan) är det bästa Prince någonsin gjorde. Och ”Dancing Queen” (sjunde plats) har aldrig varit min personligaste juvel från Abbas kartotek av klassisk pop.

Jo, kanske ska jag vara lite mer systematisk och gå igenom vad som blivit rätt och fel här, helt objektivt. Facit alltså. Felstegen som bara är så uppenbara. Peter Gabriel är inte med förrän på, vänta… Jag läser igenom listan igen. Och igen. Jag kommer att kontrolläsa igen efter att ha skrivit de här raderna: han är inte med överhuvudtaget. Ingen ”Sledgehammer”, ”Don’t Give Up”, ”Biko” eller ”Solsbury Hill”. Eller något av det dussintal andra förslag jag kunde ha kommit med. Hur har det gått till?

Sting och Steve Winwood syns inte heller till. Ja, jag vet att ingen längre gillar Sting överhuvudtaget, åtminstone inte öppet. Utom jag. Men Steve Winwood? Han har ändå jobbat ihop viss respekt och har en lång illuster karriär bakom sig. Nej, ingenting. Starka sångerskor på soulfronten som Chaka Khan och Alicia Keys är representerade med om jag räknar rätt, en låt var. Kanske inte precis de jag skulle ha valt – där har vi det igen, favorit i repris. Vilka verk du verkligen bygger upp ett förhållande till varierar. Kriterierna, kraven som egentligen ställts på sångerna här är till synes inte mer utvecklade än att de gjort som det heter, ‘avtryck på lyssnarna’. Det vill säga de kritiker, producenter, programledare och utvalda P3-lyssnare som medverkat.

Att svenska Robyn hamnat allra högst upp med sin ”Dancing On My Own” är inget jag kan skriva under på. Och det har redan väckt ont blod hos flera kolumnister. Fullständigt överrumplad är jag dock inte eftersom den tog sig in på en liknande lista som långlivade amerikanska kulturtidskriften Rolling Stone satte ihop här häromåret. Plats 20 närmare bestämt, inklämd mellan Billie Holiday och John Lennon. Nej, hon är inte bara en svensk angelägenhet. Själv är jag nog mer förtjust i vissa av hennes tidigare inspelningar, innan det blev utpräglad dansmusik av alltihop. Apropå Rolling Stone: visst var det Aretha Franklin och ”Respect” som rankades högst av dem? Här hamnar den på plats 87. Franklin förekommer på ytterligare ett par ställen och det är helt i sin ordning.

Överhuvudtaget förekommer några väldigt mystiska hemmablinda val med artister som jag egentligen aldrig intresserat mig för. Men jag skulle direkt rensa ut allt med Veronica Maggio och Håkan Hellström här också. Jo. Och Broder Daniel? Nej, jag ska inte ens börja argumentera där…

11 februari 1991 släpptes ”Unfinished Sympathy”. Shara Nelson stod för sånginsatserna. Plats 59 på P300.

Inslag här som jag definitivt skulle rösta på själv men kanske flytta ett antal steg upp eller ner, är exempelvis Talking Heads med ”Once in a Lifetime”. ”Like a Prayer” med Madonna, visst! Kanske inte bland de tio översta men ändå. ”Bohemian Rhapsody” med Queen på elfte plats är en odiskutabelt banbrytande minimusikal som inte kan ignoreras. ”Bridge over Troubled Waters” med Simon & Garfunkel landar också i det högre skiktet och det kan jag inte protestera mot, inte heller mot Massive Attack och ”Unfinished Sympathy” som är svårbegripligt suggestiv och speciell. ”A Day in the Life” med Beatles! Hypnotiskt himlastormande historia. Och ja, jag skulle också tagit med Phil Collins ”In the Air Tonight”, Waterboys ”The Whole of the Moon” liksom ”Take On Me” med A-Ha.

Liksom, givetvis: Kate Bush. Hon är representerad ett par gånger om med tio i topp-placering för ”Running up that Hill”. Det motsätter jag mig verkligen inte, med eller utan misstanken att dess oväntade och organiska inkorporering i serien ”Stranger Things” häromåret kan ha lyft den ett antal placeringar. Naturligtvis borde även hennes ”This Woman’s Work” varit med också, men ”Wuthering Heights” kom de ihåg.

Flera artister här är banbrytande pionjärer, där jag själv dock skulle valt andra av deras ibland helt oförglömliga bidrag till historien. Som i fallen Marvin Gaye, Procol Harum och Dire Straits.

Jag kan ge fler exempel. Och får kanske följa upp det här spontana reaktionen med något mer utvecklat. Exempelvis med en lista på låtar jag själv skulle ha övervägt och rimligtvis borde ha varit med i diskussionen på grund av sin genomslagskraft mer generellt och inte bara tillhör kategorin ‘mina högst personliga favoriter men i stort sett okända för den stora massan’ – för den senare varan finns det många av. Men jag tycker ändå det var kul att P3-folket gjorde det här. Hur många personliga invändningar jag än kan ha mot slutresultatet…

Plats 29 som högst för Aretha Franklin. Redaktionen för Rolling Stone har säkert synpunkter på slutresultatet i det här fallet…

Relaterat: Har jag någon någon gång tipsat om podcasten The Album Years där de två brittiska visionära musikprofilerna Steven Wilson och Tim Bowness entusiastiskt river igenom olika år ur musikhistorien och vad som influerat dem själva från olika genrer? Inte? Då gör jag det nu.

Sverige snubblade på mållinjen i årets ”Game of Tunes”. Eller?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , , ,

Hit men inte längre. Eller, ’så nära men ändå så långt ifrån’. Välj själva. Ända in i sista momentet fanns det hopp, men om vi som medborgare överlag varit mer matematiskt begåvade och förstått precis hur fördelningen av publikpoängen egentligen fungerar – vilket ingen verkar göra utom möjligen den där norrmannen från europeiska kringkastningsunionen som alltid är på plats vid röstningsceremonin – borde vi väl förstått vartåt det barkade hän. 

Allt är relativt. En aning mer kärlek ur folkdjupen fick han, John Lundvik. I alla fall jämfört med fjolårets unge herr Ingrosso som närmast demonstrativt diskriminerats när de rösterna räknades in efter att ha gjort succé hos jurygrupperna runtom i Europa. Så, historien upprepar sig delvis men resultatet var ändå ett steg upp. Ett litet. Sverige slutade, ja vadå, sexa? Norge – Norge! – tog tydligen hem mest publikröster av alla – alla! – bidrag. Catchy kitsch är inte att förakta. Även Islands åtminstone ytligt provokativa ‘piska mig hårt’-pamflett kammade hem högre poäng av ‘vanligt folk’. Verklighetens folk, som någon tidigare svensk partiledare skulle ha sagt. Det är kanske så här det har varit hela tiden när vi haft en kombination av inringda och inskickade röster samt jurygrupper. Men tendensen har inte synts lika tydligt förrän med det här sättet att redovisa resultatet. Holland som vinnare, eller Nederländerna om vi nu ska vara noggranna, är väl inte så upprörande i sig. Hyggligt modern ballad och ett land som inte vunnit sedan det fortfarande fanns diktaturer på iberiska halvön och Lasse Berghagen var ung och het i branschen. De får gärna arrangera nästa år. Jag gillade Italien och Nordmakedonien också. Och kanske framförallt Australiens bindgalna barocknummer som uppgavs handla om förlossningsdepression men snarast signalerade att någon fått en överdos morfin eller lustgas före framträdandet. Vad fanns att inte gilla där?

Själv hade jag faktiskt tippat Ryssland som segrare före Nederländerna och Azerbajdzjan i en liten intern pool vi hade med de fyra personer som såg tävlingen ihop. Jag lyckades nog inte bäst men var ganska nära att få till tipsen om de tre sämst placerade länderna. San Marino fick sedan obegripligt många folkröster och förstörde delvis den prognosen. De där så kallade Fem Stora länderna fortsätter ha svårt att hävda sig; alltså Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien och… Italien är undantaget som förmodligen alltid är besvikna när de inte är absolut mest älskade och högst uppburna av alla länder i alla avseenden. Men de har haft en genomgående stark period efter sin återkomst till tävlingen och hängde med i toppstriden i år igen.

Under semifinalerna hade flera deltagare problem med tonträffen och jag började faktiskt undra om det hade något med akustiken i lokalen att göra eller bara handlade om nerver. I finalen var det få sådana uppenbara obalansakter. Med undantag tag för, just det, inbjudna gästen Madonna. Höga toner bekommer henne inte riktigt längre, möjligen med ålderns rätt samtidigt som hennes register egentligen alltid varit mer begränsat än hos flertalet av de superstjärnekonkurrenter hon tävlade om uppmärksamheten med under genombrottet på 1980-talet. Flera av vilka nu är döda. Död kan man ändå inte säga om hennes show i sig, som levde på koreografi och starkt symbolladdade begrepp. Sånginsatserna svajade alltså, men hon fortsätter ändå att försöka provocera på något sätt.

Så. Alltså. Ska vi acceptera faktum, att omvärlden eller i alla fall resten av Europa kanske tröttnat en smula på Sverige i det här sammanhanget? Med undantag för de mer i branschen invigda och som vi naturligtvis i det här sammanhanget måste framhålla har hyfsat god smak. Det kan vi faktiskt, helt objektivt, inte säga om alla andra européer med tillgång till telefon. Som jag sade, helt objektivt och sakligt… Ett intressant experiment vore att låta amerikaner ringa in och rösta i nästa års final. Hur skulle resultatet bli då? Alternativt kineser, eller den samlade afrikanska kontinenten. Möjligheterna är många. Kontentan av det här är väl att Sverige vid en punkt i tävlingen som sagt var synbart mycket nära men sedan visade sig vara ganska långt ifrån. ’Verka men inte synas så mycket’ ser ut att vara en mer gångbar strategi. Svenskar var ju inblandade i sådär hälften av alla bidrag i går som kompositörer eller koreografer, bensprättare eller barnvakter. Som vanligt, med andra ord. 

Vi kan i alla fall stoltsera med ett bidrag som var i stort sett perfekt framfört i sin genre, hade vissa egna idéer insydda i en invand gospelpopkostym – och just egna idéer i berörda genrer är en betydande bristvara. Kan snillena bakom årets bidrag från, säg Cypern eller Schweiz med stadig stämma och blicken fäst framåt hävda att de haft några personliga visioner i åtanke överhuvudtaget?

Politiska protester verkar ha inskränkt sig till att islänningarna vecklade ut en banderoll med Palestina-flaggan när de fick det slutliga röstningsresultatet. Inte förvånande hördes burop i lokalen efter det som kan gå till historien som ‘tygmanifestationen i Tel Aviv’. Jo förresten, dessförinnan hade redan nämnda Madonna tydligen låtit samma flagga flasha förbi bredvid en israelisk men jag medger att jag inte hann notera det själv. Hela debatten om tävlingens vara eller icke vara i just Israel just nu är en större diskussion med flera dimensioner som vi kan gå in längre på någon annan gång. Som arrangör gjorde de i alla fall rent professionellt och showmässigt ett, enkelt uttryckt, ganska bra jobb. Särskilt jämfört med hur det brukar se ut när östeuropeiska länder fått äran att husera festivalen. 

Men rent statistiskt, var det den längsta Eurovisionfinalen någonsin? Till slut översteg den fyra timmar. Någon har väl koll på det där. Liksom att någon nervös nöjesmurvel under söndagen kommer att ha koll på att de rimligtvis måste ringa Bert Karlsson för en kommentar, av för mig helt obegripliga anledningar, lika obegripligt som att Leif Mannerström regelbundet blir uppringd om allting annat. Eller har det ofoget upphört nu?

Tillbaka till verkligheten. Eller till att börja med, finalavsnittet av ’ni vet vad’. Den aningen polariserande händelseutvecklingen förra veckan har i varje fall definitivt lagt grunden för genuin ovisshet kring utgången… Go Gendry!

Relaterat: Om någon vill grotta ner sig i exakt hur röstandet fungerat i Eurovision-historien finns det bland annat en Wikipedia-sida för sådant. Det har inte direkt varit en spikrak väg framåt sedan starten. 

Whitney – en krossad ikon

yemenity2010 reflektion , , , , , , , ,

Ännu en 80-talsikon har gått ur tiden alldeles för tidigt. Eller var det väntat? Sorgligt är det i alla fall, med tanke på vilken förmåga som fanns och hur bra det en gång började. Whitney Houston har alltså hittats död på ett hotell vid 48 års ålder. Det hade varit nästan omöjligt att föreställa sig ett drygt kvartssekel tillbaka när hon verkligen var en av de mest firade stjärnor världen sett.

En gång i tiden var allt enklare. 1980-talet. Mer svart och vitt, kallt krig mellan öst och väst, klarare riktlinjer mellan skurkar och hjältar i TV-serierna. Och artister som antingen var välartade och goda föredömen samtidigt som de radade upp hits – till skillnad från dem som också radade upp hits, men troligen levde ett okontrollerat, vilt och självförbrännande liv vid sidan av scenen (och ibland även på). Och för mig själv, som uppväxt i frikyrkan, var det inte svårt att få välmenande förmaningar om vilka som var någotsånär ‘godkända’ och vilka man skulle akta sig för att konsumera i större mängd. Det kunde ju finnas dolda baklängesbudskap på skivorna också…

Exempel: Michael Jackson kontra Prince. En betecknades visserligen som mycket egensinnig och socialt tillbakadragen men medlemskapet i Jehovas vittnen visade ändå på något slags grund att stå på, om än sektliknande. Det fanns gränser för vad han kunde tänkas ta sig till och artisteriet var av det slag som når alla åldrar, imponerar och säljer skivor i mängd; kort sagt brett. Långt ifrån lika provocerande som Prince Roger Nelson, själva personifieringen av synden med sexuella undertoner och utmanande formuleringar i snart sagt varje låt. Ni som inte var med då, inser kanske inte hur kontroversiell han faktiskt framstod. ”Controversy” var till och med en av hans låttitlar.

Jackson gick senare mer och mer in ett mystiskt sagoland med ständiga rykten om plastikoperationer, pedofili och…ja, ni vet. För några år sedan tog det slut. Han är död, även om vi inte vet exakt varför det slutligen hände och ärendet fortsatt vara en rättssak. Men hälsan var uppenbart bräcklig under flera år. Prince å andra sidan fortsatte producera, vara arbetsnarkoman, försvinna i perioder från offentligheten för att sedan komma tillbaka och inte bara verka vid ganska sunda vätskor utan även vara nybliven medlem i – Jehovas vittnen. Om det nu är en fördel, artistiskt sett. Han lever i alla fall. Och verkar.

Bland kvinnor var två artister större än alla andra i mitten av samma decennium; Madonna och Whitney Houston. En provocerade och retade i omgångar upp alla som kunde retas upp med sina respektlösa sammanblandningar av sex och religion, samt en föregivet frigjord livsstil som hon sannolikt inte var ensam om i musikvärlden, men kanske skyltade med mer än de flesta. Houston var den ‘fina familjeflickan’ som möjligen hade en lite för snävt skuren baddräkt på baksidan av omslaget till debutskivan 1985. Annars stod hon för ‘det goda’, nästan oskuldsfulla och hennes lyrik handlade om ”jag tror att barnen är vår framtid” eller ”hur ska jag veta om han älskar mig?” snarare än konkurrentens tvetydiga ”vi lever i en materiell värld och jag är en materiell flicka” och ”som en oskuld… rör för för första gången”.

Ni vet vad som hände. I stora drag. Houston gifte sig med ‘fel’ grabb, drogs in i en destruktiv livvstil, gick in i en mörk tunnel och hittade till synes aldrig riktigt ut igen. Madonna gifte (och skilde) sig, men framstod ändå allt mer som en traditionell mamma i sitt privatliv när hon inte fortsatte att veva ut succéer i ojämn, men ändå imponerande takt. Nyligen skrev DN:s krönikor Fredrik Strage om det imponerande i att hon lyckats hålla igång så länge. Hon verka ha kontroll över både liv och karriär, trots eller tack vare engagemanget i den judiska mystiska religionsformen kabbalah. Whitney Houston rapporterades idag ha dött i ett badkar i Beverly Hills (se Huffington Post, Al Jazeera eller Dagens nyheter). Orsaken är inte fastställd, men det framstår ändå som mindre oväntat än man skulle vilja att det var, efter den havererade återkomsten häromåret. Det är synd, verkligen synd, med tanke på den oerhörda begåvning och inte minst fantastiska röst hon en gång hade. Varför gick det som det gick? Ja, vem vet någonting om vad som rör sig inne i andra människor egentligen?

Världen framstår överhuvudtaget som mer komplicerad numera. Inte bara för att man själv är en aning äldre, lurar jag mig att tro i alla fall. Och vilka musikaliska ikoner vi har i en viss era, liksom hur de överlever eller går under i processen, det är naturligtvis banala, världsliga saker jämfört med de stora avgörande frågorna om finanskrascher, budgetbalans och varje medborgares personliga ansvar att vara lönsam. Eller… är det?

En dryg handfull Whitney-verk värda att minnas (med eller utan arrangemang som vittnar om en bestämd eras ideal och inte alltid åldrats lika värdigt): ”How Will I Know” (1985), ”Saving All My Love for You” (1985), ”So Emotional” (1987), ”All the Man that I Need” (1990), ”My Love Is Your Love” (1998), ”Where Do Broken Hearts Go” (1987), ”One  Moment in Time” (1988). Blev det sju? Ja, men det är ju något magiskt med den siffran.

Relaterat: Ett antal musiker diskuterar i Paste Magazine sina kroniska sjukdomar och hur det påverkar dem. MS, manodepression, nedsatt njurfunktion, magsjukdomar som Crohns…

För övrigt, apropå gårdagens andra svenska schlagerdelfinal som jag skrev om tidigare, har Billy Butt ännu en gång vaknat ur sin dvala och tagit fram stridsyxan, nu mot den riktiga schlagerns svanesång i ett inlägg på Newsmill. Ungdomarna bestämmer när de något äldre inte tar sitt ansvar och röstar fram ‘rätt’ kandidater hävdar han. I sak har han väl rätt. Men ska vi sörja över det i så fall? Som ordstävet lyder: besluten fattas av dem som är på plats och gör sig hörda.