Grymma greker, världsomspännande virusattacker och norsk nagelbitare på DVD i april

Så mycket om musik har jag inte hunnit skriva om den senaste månaden, mellan alla lektionsplaneringar, korrigeringar och sådant som hör skolan till när man av någon anledning hamnat i undervisningsbranschen (där jag huserar åtminstone fram till mitten av juni – efter det är allt öppet). Däremot har jag hunnit se och skriva på russin.nu om en del hyggligt aktuella filmer på DVD. Steven Soderbergh är sällan ointressant. Vi talar alltså om regissören bakom ”Traffic” (2000), ”Sex, lögner och videoband” (1989) och dubbeldramat om Che Guevara i två ambitiösa filmkapitel för fyra år sedan. Nu är han aktuell på DVD med ”Contagion”, om ett virus på väg att slå ut stora delar av civilisationen så som vi känner den. Gwyneth Paltrow hostar illa och blir inte bättre, Matt Damon håller sig oförklarligt frisk medan Laurence Fishburne med flera skarpa hjärnor letar lösningar i sina laboratorier. En av regissörens höjdpunkter i karriären, hävdar jag.

Bra bildsinne brukar Tarsem Singh ha, men han regisserar inte långfilmer i särskilt rask takt. Efter fascinerande ”The Cell” och ”The Fall” har han nu tagit sig an den grekiska mytologin i ”Immortals”. Snyggt men inte så mycket mer, är min dom i det fallet. Högspänning uppstår däremot i norska ”Huvudjägarna” där en ytligt sett självsäker chefsrekryterare som inledningsvis inte väcker särskilt mycket sympati tvingas visa nya sidor av sin personlighet för att överleva i kampen mot en psykopatisk ex-militär han råkat reta upp genom sin fritidssyssla som taveltjuv. Ofta osannolikt, men ett medvetet tillspetsat scenario utan plats för tristess får åtminstone mig att hålla koncentrationen uppe hela vägen ut.

För övrigt har jag försökt följa flödet kring en existentialistiskt orienterad amerikansk lågbudgetfilm med titeln ”Blue Like Jazz”, byggd på en bok av Donald Miller och regisserad av före detta rockmusikern Steve Taylor. Nyligen premiär i USA, tyvärr inte särskilt trolig att ankomma i någon form till Sverige under den närmaste tiden, men förr eller senare ska väl tillfället att se den öppna sig. Tillsvidare finns basfakta på IMDb och spridda kommenterar från bland andra Huffington Post, Christianity Today, en meriterande plats på Paste Magazines lista över 30 filmpremiärer de ser fram emot mest under året, liksom en officiell hemsida. To Be Continued…

Lasses laxfilm landar i Sverige

Boken har uppnått en form av kultstatus och nu har filmen kommit hit, i regi av vår egen Lasse Hallström. Om filmens kvaliteter kan jag själv inte säga så mycket än. Andra har tyckt till, exempelvis levande legendaren Roger Ebert, som tycker att Hallström satsat för mycket på det hjärtevärmande romantiska och tonat ner förlagans mer excentriska drag. Fredrik SahlinSVT:s Kulturnyheterna är inte heller överdrivet imponerad; ”…nästan två timmar av patenterat och friktionsfritt Lasse Hallström-mys…”. Expressens Bernt Eklund kallar det dock regissörens ”roligaste film på länge”.

Vi talar om ”Laxfiske i Jemen”, en fiktiv historia om en jemenitisk schejk som kommer med snilleblixten (?) att starta sportfiskeverksamhet i sitt ökänt vattenbristlidande hemland. För några år sedan, under mitt projektarbete i just det landet, läste jag boken och skrev några rader om den på folketjublar.se. Bland annat: ”Paul Torday använder en intressant narrativ teknik där utvecklingen återges genom dagboksinlägg, e-mailutväxlingar, utskottsförhör, polisprotokoll och diverse andra källor. Tidsperspektiven skiftar oavbrutet från ett till synes nuläge till återblickar. Ett pussel, som avslöjar obehagliga sanningar bit för bit på ett underhållande sätt, men inte lägger alla proverbiala kort på bordet förrän i finalen… Stora ämnen tacklas i förbifarten. Torday är satirisk, inte särskilt optimistisk angående politikens uppbyggliga egenskaper, men han smyger in gliringarna i en intrig där vanliga mänskliga svagheter – och styrkor – exponeras lika obarmhärtigt.”

Mer fakta om filmen skrev jag ner för lite över ett år sedan i mitt andra bloggforum yemenity2010, strax efter hemkomsten till Sverige; till stor del byggt på ett reportage i en engelskspråkig jemenitisk tidskrift:  ”Enligt Yemen Today planeras världspremiären till januari 2012 och bör vara ”… a must-see for anyone susceptible to the charms found exclusively in Yemen”. Inspelningarna sker dock i Storbritannien och, som så många gånger förr när mellanöstern är spelplats på film, Marocko. Britterna har en historia i Jemen eftersom man koloniserade den sydöstra delen av området under 1800-talet och använde Aden som en viktig hamn i sitt imperium. Sydjemen genomgick senare en marxistisk period och flera konflikter med den nordvästra delen av Jemen som tidigare ingått i det ottomanska imperiet. 1990 förenades de två regionerna till nuvarande Jemen, en enhet som dock fortfarande är bräcklig på sina håll.”

Just det, och det var innan den arabiska våren nådde landet och ledde till ett än mer ostadigt politiskt klimat. Angående själva filmen skrev jag att ”Och jag ser givetvis fram emot filmen, när den nu blir klar om något år eller så. Jag såg inte riktigt Ewan McGregor framför mig som fiskeriexperten Alfred Jones vid läsningen av boken, men det är inte så många rena filmstjärnor som har den naturliga gråhet Alfred verkar utstråla…”

Jo, det finns en del fascinerande natur i Jemen, men bristen på vatten är ett av landets största problem. Så hur smart är idén med sportfiske i det landet? Förmodligen bara en möjlig tanke i fiktionens värld, eller? Bilden är från sydvästra delen av landet, februari 2010.

Spektakulärt spel för societeten i ny stor succé på bio

Ungdomar som tvingas ut i skogen för att slåss på liv och död till dess bara en av dem återstår och vinner ära och berömmelse, men kanske har förlorat en del av sin själ i processen. Allt sänds direkt i TV och sponsras av societeten i ett samhälle som genomsyras av skriande klassklyftor i en framtid som inte specificeras kronologiskt, men kanske inte är tänkt att ligga så långt fram i tiden… Låter det som helt nya idéer? Det kanske de inte är heller, men de fogas ihop framgångsrikt och fängslande i en av årets, vågar jag väl påstå, hittills största kassakor på bio: ”The Hunger Games”. I rollerna syns bland andra Jennifer Lawrence, Lenny Kravitz, Woody Harrelson och Donald SutherlandMin egen recension har precis publicerats på russin.nu.

 

 

Talande titlar – eller?

Titlar. De har betydelse. Harrison Ford lär ha sagt att ”Döda poeters sällskap” var så svårsålt det gick att komma på filmtitelfronten. Enda steget neråt i kommersiellt hänseende skulle i så fall vara ”Döda poeters sällskap – på vintern”. Ford hade själv dessförinnan gjort några av sina bästa rollprestationer för regissören till sagda film, Peter Weir. För ni minns väl ”Vittne till mord” och ”Moskitkusten”?

Nu har tydligen en brittisk boksajt, The Bookseller, utlyst en tävling för kufiska boktitlar. Enligt Svenska Dagbladet finns en del verkliga guldkorn bland de nominerade alstren; som ”Den stora penispaniken i Singapore” och ”Hundra år av bottenskrapande i Bristolkanalen”. Vem kan motstå sådana charmoffensiver från utgivarna? Eller vad sägs om ”Herr Andohs dagbok från Penninerna: En japansk könsbestämmare av kycklingar i Hebden 1935 minns”, skriven av Koichi Ando, som tillbringade en tid i Yorkshire med att lära britterna röna ut rätt kön på just kycklingar. Det påminner mig i sin tur om ett par år i slutet på 1970-talet, då min familj bodde i ett sovsamhälle utanför Linköping och hade två japanska familjer som grannar. Anledningen till att dessa flyttat till Sverige var tydligen att fäderna hade just den uppgiften på något företag, men det förstod jag inte förrän långt senare. Fanns sådana jobb ens på kartan när man var i lågstadieåldern?

Apropå boktitlar som tar priset i ett eller annat avseende så anser tydligen arrangörerna av tävlingen att ”Cooking with Poo” är en riktig höjdare. Den är författad av thailändskan SaiyuudPooDiwong som är matlagningslärare. I hennes hemland betyder poo inte samma sak som på engelska, kan tilläggas. Så… den här lilla nyheten provocerar givetvis fram frågan om vad jag själv har för extraordinära titlar hemma i hyllorna? Eller åtminstone moderat munterhetsframkallande, medvetet eller inte. ”But I’m Swedish – och 58 andra nyfikna nedslag i exotiska miljöer såväl långt hemifrån som runt knuten” av Johan Tell, utgiven av Vagabonds förlag 1999 är ju nämnvärd, men troligen för självmedvetet roande för att platsa i en tävling som den ovan nämnda. Detsamma gäller väl romanen ”Ingen tobak inget halleluja” av Eric Lundqvist från 1956 (återutgiven 1984).

Till de mer mystifika titlarna jag hittar i mina gömmor torde höra ”Till de kvar lämnade”, som jag snappat upp i samband med någon loppmarknad i kyrkliga kretsar en gång i tiden. Det är en relativt rak översättning av originalets ”To Those Who Are Left”, publicerad av Hart R. Armstrong anno 1949. Den svenska upplagan är ett tunt häfte på cirka 50 sidor med chockorange omslag, och de lovande inledande fraserna ”Du har blivit kvarlämnad! Du undrar vad det är som har hänt!”. Utgångspunkten är att skriften ska kunna hittas på strategiskt åtkomliga platser av släktingar och vänner som inte fått följa med upp under det bortryckande, eller på engelska Rapture som ingår i en del teologiska tolkningar av kommande tidevarv. Det vill säga, de sant troende kommer att försvinna från jorden, medan resten blir kvar och får det ganska jobbigt. Hoppet är dock inte helt ute, för dem som inser att de hamnat i den ondes våld men att det finns en andra chans att nå himlen om man står emot trycket från den nya onda världsregeringen. Ungefär. Konceptet blev senare en succé, åtminstone i USA, genom romansviten ”Left Behind”. Böckerna har jag fram till nu inte ansett det mödan värt att läsa, men som frikyrkofostrad och filmfreak såg jag det för några år sedan som ett litet forskningsprojekt att se de tre filmer som byggts på böckerna. Jag var väl kort sagt lindrigt imponerad, men recensionerna finns i alla fall på russin.nu.

Lehane låter gamla hjältar leva upp igen

Dennis Lehane återvänder till sina gamla hjältar, och ett tidigare fall, i den oavbrutet rafflande och dessutom tankeväckande ”En mörk välsignelse” (Bonniers 2010)

”Närmare femtusen års civilisation, tvåtusentrehundra år sedan biblioteket i Alexandria, över hundra år sedan flygplanet uppfanns och tillgång till lövtunna datorer för att nå hela jordklotets intellektuella rikedom, men att döma av flickorna i rummet var det enda framsteg vi hade gjort sedan elden att förvandla typ till ett omniord, som var lika användbart som verb, substantiv, bestämd artikel eller som en hel mening om nöden så krävde.” (Privatdetektiv Patrick Kenzie grubblar över den lingvistiska utvecklingen på sidan 137).

De är tillbaka, om än möjligen bara för ännu ett par hundra sidor. Ni får väl själva se vad ni tror efter att Lehane (en av världens nu levande bästa författare, alla kategorier) återuppväcker deckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro ur slummern – eller vad de nu egentligen sysslat med sedan vi såg dem sist. Då hette boken på svenska ”Svart nåd” och var, intressant nog, den första i serien att översättas till svenska. Jag vill minnas att jag fick den i present och slukade den, fängslad av författarens förmåga att både bruka brutalt våld men ändå inte själv helt uppslukas av behovet att exponera just brutalitet. Det verkade alltid finnas ett syfte med det, och berättelsen tog ett otal vändor innan den landade i ett både överraskande, motsägelsefullt och tillfredsställande slut.

Överraskad  och uppslukad har jag fortsatt bli av de tidigare böckerna i serien, som efterhand kom att släppas även på svenska. Men då jag haft chansen att jämföra, så är Lehane att föredra på engelska. Det är något med hans mest eleganta formuleringar som inte riktigt lånar sig till svenska, men visst är han fullt läsbar även på vårt språk och översättningen av ”En mörk välsignelse” (som nästan är en bättre titel än originalets ”Moonlight Mile”) har jag inga direkta invändningar mot. Den flyter på, i en överhuvudtaget lättläst, mycket driven och kanske nödvändig hopknytning av ett tidigare fall som frustrerat både huvudpersonerna och säkert många läsare. I ”Gone, Baby, Gone” från 1998 letade duon/paret (det varierar) efter en försvunnen flicka och tvingades till ett svårt beslut som de aldrig helt kunnat släppa. Och jag försöker nu verkligen att inte avslöja för mycket om handlingen i den boken och vari det verkliga dilemmat bestod, men den då fyraåriga flickan Amanda är nu i övre tonåren – och återigen försvunnen.

Patrick och Angela lever numera ihop och har själva en dotter. Patrick försörjer sig med fall som egentligen ligger under hans värdighet, men de betalar åtminstone hyran, medan Angela i princip har pensionerat sig från det hårda livet på gatan och blivit mer av hemmafru efter bästa förmåga. Nu ser de chansen att i någon mån göra bot för synder de inte är fullständigt säkra på att ha begått, men inte heller har helt rent samvete över. Frågan som väcks är inte bara var Amanda har tagit vägen, utan även vem hon har blivit. Och svaren fascinerar ju mer de tränger in i mysteriet, på vägen konfronterande Amandas mor (aldrig porträtterad som en idealisk sådan), lärare och rektorer, socialarbetare och andra som kommit i kontakt med tjejen. Och som grädde på moset, en grupp ryska gangsters. Allt det här skulle kunnat bli en klichéspäckad kanonad av konflikter och undre-världen-utflykt utan större litterärt värde. Men Lehane lyckas som vanligt göra något eget av förutsättningarna som han själv skapat.

Han känner sitt Boston – inbillar jag mig, jag som bara tillbringat några dagar där för 20 år sedan. Han glömmer inte heller bort att sätta kriminalitet och våld i ett socialt perspektiv (något som exempelvis den annars mycket skickliga men troligen överproduktiva Patricia Cornwell har svårare med) och äger förmågan att ge framträdande roller inte bara åt extrema och skarpt markerade personligheter med nästan övernaturliga förmågor, utan även åt högst medelmåttiga, ibland rent korkade och tack och lov även en del normala, anständiga och till synes ansvarstagande individer längs vägen. Till de mer minnesvärda hör som vanligt Bubba, en storväxt och halvt psykotisk herre som Patrick anlitar när han behöver mer muskelkraft med sig. Men Bubba måste brukas med begränsningar och få klara anvisningar om var gränserna går. Förhoppningsvis förstår han dem. Men han har samtidigt oanade softa sidor någonstans och en lojalitet som gör att han faktiskt även kan användas som barnvakt.

Speciella och uttrycksfulla är även de ryska torpederna vars roll i sammanhanget medvetet presenteras som oklar och som fortsätter vara motsägelsefull ända fram till finalen. Och så inte minst Amanda, som utvecklats till en brådmogen och mycket målmedveten ung kvinna med en egen agenda, eller vad det nu egentligen är fråga om. Ja, där har vi väl de viktigaste hörnpelarna i handlingen, som i övrigt kanske ska lämnas mer åt läsaren att utforska. Sedan kan jag fråga mig själv varför jag inte vill avslöja för mycket om upplösningen av föregångaren ”Gone, Baby, Gone” eftersom det blir ganska uppenbart bara av att läsa baksidestexten på uppföljaren. Och om du lyckas undvika den, så framgår det snart av själva boken. Vad jag vill säga med detta är väl att det är en fördel att läsa böckerna i rätt ordning för att greppa helheten och få en bättre bild av vilka vi möter.

Och ta gärna hela serien i ett svep om ni har tid, med början i ”En drink före kriget” och framåt. De är hårdsmälta men Lehane har som sagt kapaciteten att motivera de förekommande grymheterna med förklaringar som har att göra både med det omgivande samhället och människans egna innebonde mörka drifter. Förutom serien om Kenzie/Gennaro är han känd för ”Rött regn” (eller ”Mystic River” som även blev film i regi av Clint Eastwood), ”Patient 67” (”Shutter Island”, dito av Martin Scorsese) och ”Ett land i gryningen”  (”The Given Day”). Den sistnämnda har jag inte lyckats ta mig igenom trots ett par försök att komma igång på allvar och undrar om det beror på en överdos baseboll i inledningen eller ren lättja. Den spänner över ett nästan överdimensionerat galleri karaktärer i Boston under början av 1900-talet. Men någon gång ska jag avsluta det projektet också och förhoppningsvis kunna utropa ännu ett mästerverk av en i sanning stor nutida skriftställare.

Relaterade konsumentupplysningar: På russin.nu har vi hittills recenserat tre filmer byggda på Lehanes böcker: alltså de redan nämnda ”Mystic River”, ”Shutter Island” samt ”Gone, Baby, Gone” i regi av Ben Affleck.

Verbala våldsamheter, fransk förälskelse och kvinnokamp i Kairo vid filmfestivalen i Göteborg

Finstilt fransk fars om förälskelsens mysterium och förmågan att få relationer att fungera överhuvudtaget. Fyra vuxna människor pucklar på varandra (åtminstone verbalt) när de egentligen träffats för att mäkla fred mellan sina respektive barn. Tre kvinnor i Kairo upprörs över sexuella trakasserier i olika former och bestämmer sig för att agera – men med varierande metoder. En dokumentär som förutsäger det västerländska ekonomiska imperiets nedgång och fall – och hävdar att folk i allmänhet är alldeles för förlåtande mot dem som har ansvar för det finansiella systemet. Några ungdomar kidnappas av en fanatisk sekt någonstans i småstads-USA och myndigheterna tar fram det tunga artilleriet, med en våldsam konfrontation som följd.

Det var något om de filmer jag hann se under årets filmfestival i Göteborg. Mer information, och framförallt recensioner – därifrån finns på russin.nu där allt vi lyckades täcka in under den dryga festivalveckan (vilket som vanligt inte var alls så mycket som man skulle vilja) samlats under ett virtuellt tak. Nu återstår lite mindre än ett år innan det är dags igen…

Fokus på filmfest

Filmfestivalen i Göteborg har dragit igång igen och det betyder att den här veckan kommer det mesta av det jag skriver att handla om det – och publiceras på russin.nu. Vid sidan av detta årliga evenemang ska jag som vanligt försöka tjäna ihop till hyran genom hederligt betalt arbete, så övriga utsvävningar kring musik med mera får vänta ett tag… Roman Polanski, Alexander Payne och Kevin Smith är några av regissörerna som representeras vid årets festival. Annars är det ju ett utmärkt tillfälle att ta del av franska romantiska komedier, asiatisk action, sydamerikansk socialrealism, dokumentärer om all världens elände och så vidare. Tyvärr hinner man aldrig täcka in allt, med det enorma utbud som finns. Här är vårt tematiska block för just årets orgie i rörliga bilder från alla kontinenter. Här har vi även skrivit om tidigare filmfestivaler. Festivalens egen officiella hemsida har mer information om helheten. Som sagt, själv hinner man oftast bara bevaka brottstycken.

Svart svan svingade sig upp till toppen

Vilka var årets bästa… Av allting? Listorna frodas alltid kring årsskiftet. Och på russin.nu kunde vi naturligtvis inte låta bli att rösta fram våra favoriter på filmfronten, såsom vi gjort i ett drygt decennium. Och högst upp hamnade, ganska ohotad, Natalie Portman i huvudrollen som psykologiskt prövad balettstjärna i ”Black Swan”. Konkurrensen kom bland annat från en äventyrare som fastnat med armen i en klippskreva, några barndomsvänner på en brittisk internatskola där de utvalda kanske inte skulle vilja vara så utvalda, liksom… ja, läs gärna mer via länken nedan.

Russin: Årets filmer 2011

Påkostade bröllop, bångstyriga planeter och andra naturkatastrofer enligt von Trier

Världen går under igen – åtminstone verkar det vara en överhängande risk för en planetarisk sammandragning med otrevliga konsekvenser för mänskligheten. Innan dess kan vi undra varför Kirsten Dunst är så olycklig och förvandlar sitt eget bröllop till en social katastrof av episka proportioner; utan att vi förväntas skratta rått åt eländet. Tror jag. Lars von Trier har sin egen humor, sin speciella världsbild och hans filmer är ofta påfallande…trierska. Nu finns ”Melancholia” ute på DVD och mer om mina personliga synpunkter på den hittar du på russin.nu. Sammanfattning: den är absolut sevärd men kanske inte så akut upplyftande.

Cinematisk existentialism med groove?

En gång i tiden gjorde han musik. Och inte vilken musik som helst. Som uppväxt i frikyrkan var 1980-talet en tid då jag kämpade med att upptäcka fromma och uppbyggliga tonkonstnärer som verkligen hade något eget, stack ut från mängden och vågade ta risker. Särskilt den kristna musik som kom från USA var ofta påfallande likriktad både lyriskt och tonalt. 1984 fick jag LP:n ”Meltdown” med Steve Taylor i födelsedagspresent. Och se! Något nytt hade kommit. Som jag planerat att fördjupa mig mer i via något längre nostalgiskt inlägg så småningom. Taylor släppte i alla fall en handfull skivor fram till tidigt 1990-tal med en konstant ‘edge’ både i den varierade och i grunden new wave-rockiga ljudväggen, och inte minst i de omväxlande gravallvarliga eller träffsäkert satiriska texterna. Dessa kunde handla om allt från Polens öde i händerna på Sovjetimperialismen till rasism på amerikanska kristna universitet, kristen kommersialism, idoldyrkan intill absurdum, livet i dödscellen och vad som händer om man ofrivilligt plockar upp en liftare som visar sig vara Djävulen själv.

Senare arbetade han med grupper som Sixpence None The Richer och Newsboys som producent och assisterande låtskrivare, en period även som skivbolagsdirektör. Numera gör han filmer. För några år sedan kom ”The Second Chance” med ett spännande tema men kanske inte 100-procentig casting. Michael W Smith är definitivt en mer driven musiker i egen rätt än Oscar-aspirerande aktör. Se recension här.

Senaste projektet är att iscensätta Don Millers existentiella bok ”Blue Like Jazz”. I en kortare filmad intervju berättar Taylor om hur, när och varför. Boken i sig är inte nödvändigtvis naturligt cinematisk i sin lite aviga betraktande och anekdotiska form där man ofta kan grubbla över vad som är exakt återgivna händelser (främst på ett college i Oregon där författaren vistades en period av sitt liv) och vad som snarare är inre monologer eller dialoger. Men den är bra. Och Steve är förhoppningsvis rätt person på rätt plats. Men vad är den största skillnaden mellan att vara musiker och filmmakare? undrar intervjuaren Tic Long.

– När jag skrev musik kunde jag avsluta arbetet med en sång, spela upp den och sedan fråga dig: var den fantastisk eller gick den över huvudet på dig? Men en film ska visas för en publik. Om de är förvirrade eller inte förstår dina avsikter, skådespelarinsatserna är dåliga… Du tänker mycket mer på om publiken kommer att förstå filmen och relatera till den. Du placerar dig själv i publiken för att fundera ut om de kommer att förstå den.

Boken har påverkat många människor, menar Taylor vidare. En sådan liten skrift som flera läsare till och med har skaffat och sedan gett bort till andra.

– Don trodde inte att någon skulle läsa den, så han hade inget att förlora. Den har en avväpnande ärlighet och en autentisk idé om att ta reda på vem Jesus verkligen är och hitta honom i en osannolik miljö.

Några basfakta från Internet Movie Database om filmversionen: I rollerna syns bland andra Marshall Allman (sedd i TV-serier som ”True Blood” och ”Prison Break”) liksom Tania Raymonde (Alex Rousseau i ”Lost” med mera). Budgeten uppskattas där till 600 000 dollar. Författaren Miller berättar på sin blog (där även intervjuklippet finns) 27 oktober att filmen i nuvarande skick är 97 minuter lång och har visats på prov för olika grupper som mestadels reagerat positivt. Den officiella premiären är preliminärt planerad till den 13 april nästa år. Det är i USA det, och förmodligen inte i varje tänkbart biokomplex. Till Sverige? Ja, det är en helt annan fråga. Men det finns ju något som heter import-DVD numera. Att filmen överhuvudtaget blev klar beror på nära 4500 privatpersoner som bidrog ekonomiskt via websajten Kickstarter, när företaget var på väg att gå i graven. Regissören sägs vara i färd med att ringa runt personligen till alla donatorer…