Artrock

Bush snackar snö med BBC

yemenity2010 musiknotis , , ,

Det gick fort. Efter flera års uppehåll kommer två skivor samma år – även om den första bestod av gamla kompositioner i nya skepnader. Artisten ifråga fattar knappt själv att hon arbetat så snabbt den här gången. John Wilson från BBC intervjuar Kate Bush om hennes nya album – som jag inte hört än, men det ska det snart bli ändring på förhoppningsvis. Snö är temat och därför var det lika bra att släppa CDn under vintertid, annars hade det fått vänta ett år till, förklarar sångerskan.

– Det är inte ett album med popsånger utan något mer moget…

Hon har samarbetat med skådespelaren (med mera) Stephen Fry den här gången. Han agerar uppenbarligen berättarröst någonstans. Och Sir Elton John är duettpartner vid ett tillfälle. Han kom till studion utan att ha hört sången han skulle medverka på och där han lägger rösten i den lägre delen av registret.

”Lake Tahoe” är en spökhistoria om en kalifornisk sjö med väldigt kallt vatten där en död kvinna visat sig komma upp ur djupet klädd i viktoriansk utstyrsel, enligt vissa uppgifter från människor som ska ha sett det hända… Vatten som något hotfullt kan vara en metafor för att drunkna i våra upptagna liv, kommenterar Bush också.

Att göra ”Director’s Cut” (som jag recenserat här) handlade om att avsluta en ‘cykel’ för att komma vidare med nästa fas, menar hon.

Samtalet handlar även om hur musikindustrin förändrats, eller förfaller? Kate Bush menar bland annat att albumet som konstform är utrotningshotat, i och med att många musikkonsumenter bara orienterar sig mot enskilda sånger som är tillgängliga via några knapptryck på nätet. Många i musikindustrin är deprimerade och världen de arbetar i är helt annorlunda. Själv ser hon sig inte riktigt som en del av den industrin, men det är ändå nödvändigt med viss promotion för att visa att man finns.

Hela intervjun i BBC finns här. Några som hunnit recensera skivan (och säga något intressant om den) är engelska The Guardian och amerikanska Chicago Tribune.

Själv har jag på senare tid lyssnat ganska intensivt på de senaste musikaliska livstecknen från svenska Karmakanic och amerikanska prog metal-ikonerna Dream Theater. Mer om dem snart, vågar jag nästan utlova.

Synliga sprickor och sprakande refränger med Rikard Sjöblom

yemenity2010 skivrecension , , ,

Spruckna relationer och spännande rock-eklekticism genomsyrar ”Lamentations” med svenska Gungfly (Progress Records, 2011).

 

Den här skivan har följt mig med oregelbunden frekvens under ett par månader, sedan jag såg Rikard Sjöblom et al på en utomhusscen i Lidköping insorterade under artrock-stämpel i somras. Är det det? Tjaaa… Mannen pendlar utan prut mellan 70-talsrocker och 50-talscrooner alternativt pastisch av en pastisch av en sådan (läs: Chris Isaak eller själsfrände). Lägg till moog-drillar, Beatles-riff och homager till alla och envar – öppet redovisade på hemsidan. Soundet orienterar sig dock mest mot ett ideal från mitten av just 1970-talet, enklast uttryckt, men utan att kännas fullständigt förlegat. Flower Power möter mer aggressiva tillstånd, parat med texter om skilsmässor, splittrade familjer, om att höra hemma i en grupp men ändå inte – och så vidare.

Stundtals är det fläsksvålat påstridigt  och ett inbjudande ös som sedan samsas med nedtonade genreflirtar. Som konsument är det här något av en humörhistoria, i alla fall för mig. Ibland kan jag ta in allt utan förbehåll; andra dagar känns det inte lika spontant angeläget, utan att jag direkt kan identifiera vad jag för tillfället vänder mig emot. Sjöblom kan för delar av den tänkta publiken vara bekant från bandet Beardfish, som jag själv inte blivit riktigt fascinerad av så här långt. Också utan att omgående kunna förklara varför. Men andra CD:n under Gungfly-etiketten är för det mesta, det ska klargöras, en positiv bekantskap med påfallande klar egen profil mitt i all musikalisk eklekticism.

”In This House” är en vräkig historia och en av höjdpunkterna. ”White Light” är också en omedelbar hitkandidat med brandröksrefräng. ”And She Drives Me…” står för den andra sidan av myntet, en ballad med piano och hammondorgel med bitterljuv stämning och en text om besvärliga relationer. Som ofta i den här sångsamlingen, som andas viss terapeutisk tematik. Jag vet inte vad som är självupplevt respektive helt uppdiktat eller lånat från andras erfarenheter, eller om den frågan är viktig för upplevelsen jag förväntas få.

”We Will Never Leave” är ett mer episkt stycke, närmare tio minuter långt, med såväl suggestivt stillsamma passager som uppskruvade strofer med ylande gitarrer och vibrerande baskaggar. I skön förening med, hör och häpna, skildringar av hemfrid eller bristen på sådan. ”You killed a part of me right here…” är en demonstrativt tydlig textrad om skador som uppstår vid separationer och kraschade kommunikationer människor emellan. De ödesmättade pianoinsticken och alternerande faserna med tempoökningar och stegrad dramatik gör sviten till det som mest liknar renodlad progressive rock.

Not: Två av medmusikerna heter Petter och Rasmus Diamant, vilket jag bara tyckte var värt att nämna. Sjöblom själv envisas med att göra sitt eget namn i stort sett osynligt inom konvolutets ramar men spelar troligen en hel del av de närvarande instrumenten på egen hand.

Not 2: En konsert-DVD inspelad i Gävle följer med paketet.

Fler synpunkter angående skivan finns på Progarchives.

Inget återuppväckt Genesis – om Gabriel får råda

yemenity2010 musiknotis , , , ,

Nej, en återförening av Genesis är inte så trolig. Men det kommer väl knappast som en överraskning. Tidningen Rolling Stone tog i alla fall tillfället i akt att fråga Peter Gabriel för säkerhets skull.

Sade jag att intervjuer med Peter Gabriel är sällsynta? Nu har det dykt upp ett par på kort tid, vilket givetvis kan ha med hans kommande orkesteralbum att göra. Men med jämna mellanrum uppstår ändå frågeställningen om han kommer att slå sig ihop med sina gamla vapenbröder i Genesis igen, om så bara för en avskedsturné eller tillfällig comeback. Och svaret brukar vara som för ABBA, det vill säga: nej, det är inte aktuellt. Åtminstone inte om Gabriel får bestämma.

– De klarade sig bättre utan mig i vilket fall som helst, konstaterar Gabriel som lämnade bandet 1974 och säkert har rätt, åtminstone kommersiellt.

Numera dras Phil Collins med en del hälsoproblem, inte minst med ryggen och har svårt att ens hålla ett par trumpinnar. Det anger Gabriel som ett skäl att inte skramla ihop grabbarna igen. Och även om det finns en kader av gamla progfans därute i vimlet som gärna ser en återuppståndelse, tycker den musikaliske auteuren att det är bättre att leva i nuet än hänga kvar i det förflutna. På senare år har ett band kallat The Musical Box återskapat Genesis scenshower från tidigt 1970-tal i detalj. Jag vill minnas att jag såg dem i Göteborg för några år sedan.

– De tjänar förmodligen mer pengar på det än vad vi gjorde när det begav sig, kommenterar Peter Gabriel det fenomenet.

Källa: Peter Gabriel: Possibility of Genesis Reunion Is Slim av Andy Greene /Rolling Stone 27 september 2011

Gabriel på gång med nytt blod

yemenity2010 musiknotis , ,

Peter Gabriel. Intervjuad! Det händer inte så ofta och framförallt inte i fördjupad form. För nätmagasinet The Quietus (som jag aldrig hört talas om förrän nu) berättar han bland annat om om sin musikaliska bana, men även om hur han blev misstänkt för terrorism…

För något år sedan släppte han något så ovanligt som en cover-skiva med orkesterarrangemang. Nu ger han sig på sina egna gamla alster i samma anda på kommande ”New Blood”. Tydligen inte med fokus på de mest självklara monsterhits han med ojämna mellanrum fått fram, utan ett mer eklektiskt urval med exempel som ”Intruder”, ”San Jacinto” och ”Rhythm of the Heat” i omstöpningsstolen. Gabriel samarbetar med dirigenten John Metcalfe. Inte alltför överdramatiserade nya versioner utlovas. Metcalfe är enligt Gabriel ”mer minimalist än West End-musikalproducent…”.

Förre Genesis-frontmannen (det är snart 30 år sedan, men dock) sägs söka speciella upplevelser genom meditation, vattentanksterapi (eller vad det nu kallas på svenska) och esoterisk litteratur. Däremot inte genom droger, hävdas i intervjun. Inte numera i alla fall. I det förflutna finns en del drogrelaterade upplevelser som han tycks kunna klara sig utan att reprisera. I slutet av 1970-talet höll han på att bli den förste musikern i rymden, men det påbörjade NASA-projektet kraschade på grund av att en iransk finansiärs tillgångar konfiskerades.

– Yeah, that was a strange story, som Gabriel sammanfattar det.

En gång på 1970-talet blev han och hans band en gång förväxlade med medlemmar ur Baader Meinhof-ligan under en turné på väg till Frankrike genom Schweiz där några medborgare reagerade på några av bandmedlemmarnas klädsel (inklusive Gabriels egen halsduk som han bar på grund av ansträngda stämband) och ringde polisen. Det hände strax efter mordet på den tyske arbetsgivarchefen Schleyer. Gabriel & Co greps av uppenbarligen mycket nervösa poliser och inlåsta. Lagens arm undrade trodde inte på försäkringarna om att det rörde sig om ett gäng musiker och undrade var i så fall instrumenten var – i en annan transport. En á capella-version av sången ”Excuse me” i cellen övertygade dock poliserna om att kolla alla medhavda papper igen och till slut kom de iväg till nästa konsert.

Förresten, visste nu att Dolly Parton var påtänkt som duettpartner i ”Don’t Give Up” innan Kate Bush tillfrågades? Dolly tackade nej, vilket i eftertankens klargörande ljus knappast kan kallas en katastrof…

Mer om detta och mycket annat i intervjun som ni kan hitta här.

 

 

 

Larm och liknelser när förnuftets revolution fortsätter

yemenity2010 skivrecension ,

Intensivt och industriellt. Pure Reason Revolution gör något slags hybrid mellan sina två tidigare album på ”Hammer and Anvil” (2010, Superball Music).

Hammaren slår mot städet. Titeln skapar en del inte helt irrelevanta associationer till hur det låter om Pure Reason Revolution. De är ofta explosiva, men på ett nyanserat sätt. Går det ihop? Det brittiska bandet är relativt ungt och slog igenom 2007 med ”The Dark Third” (som jag recenserat här) och då tilltalades av såväl det episka anslaget som den ständigt närvarande mystiken i ett tematiskt upplagt album med lån från både barock och banbrytande 1970-talsprog. Bland annat. Antagligen. De hade i alla tidigt hittat en egen identitet mitt i allt detta. Och nyttjade effektivt samspelet mellan främst en manlig och en kvinnlig röst (Jon Courtney och Chloe Alper). Två år senare kom ”Amor Vincit Omnia” och något hade hänt, mest omedelbart i soundet som lät mer elektroniskt och statiskt, i kombination med ett mer uppstyckat, fristående låtorienterat material. Inte lika episkt, inte riktigt lika fascinerande men ändå med en egen igenkännbar prägel, en stämning som gick att ta på trots en mer utbredd monotoni och radiovänlighet (som mycket väl kan ha vunnit dem flera nya fans).

Förra året fortsatte äventyret med ”Hammer and Anvil” som jag först nu studerat in mer noggrant. Vad har hänt? Ja, nu lägger de sig någonstans emellan de två polerna från förr men skönjbart närmare tvåan än ettan. Man kan förledas tro sig göra en hybrid mellan, säg, Nine Inch Nails och The Mars Volta på inledande ”Fight Fire”. Omgående etableras en påtaglig och respektingivande tyngd och balans mellan mullrande basgångar, hyvlande gitarrer, syntetiska stänk och samma sångdueller mellan vokalisterna som förut. Sammantaget ett mer industrilandskapsorienterat album där redan omslaget tycks utlova något futuristiskt och rentav dystopiskt, en vision liknande det vi sett i filmer som ”Brazil” eller ”1984” . PRR mal envetet på och ger oss i processen korta men tankestimulerande titlar som ”Black Mourning”, ”Blitzkrieg” och ”Open Insurrection” att kontemplera över. Ju mer man begrundar texterna desto mer verkar protagonisterna (vilka de nu är) inbegripna i ett konstant krigstillstånd, manifesterat i strofer som ”For I am a vulture / unscathed by the wounds / That appeared from a swing of the knife to the flesh” eller ”Did you hear the diving bombs? / Did you see the dying ones?”. Partystämning rakt över, med andra ord.

Det är om inte annat en samling sånger som snabbt skapar känslan av att de förtjänar att trängas in i bit för bit under en längre period. Här finns en intensitet och en karaktär som direkt skvallrar om att det måste finnas en djupare tanke med alltihop, en ambition att säga något om samtiden med liknelser och larm som vapen. Eller också är PRR bara skickliga manipulatörer som lurar mig att tro på luftslott utan substans. Vi får se när året är slut hur jag värderar helheten. Och kommer den här förnuftets revolution på TV när den slagit rot? Gil Scott-Heron är inte längre ibland oss för att leverera facit.

Majestätiska toner i Majorna – med vissa undantag

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

För första gången inomhus – på gott och ont, men musikaliskt var årets upplaga av ”Slottsskogen Goes Progressive” nästan genomgående njutbar. Trots eller tack vare att den inte levde upp till sitt namn. Platsen var den här gången Musikens hus i Majorna i stället för Villa Belparc i Slottsskogen. Den omgivande miljön var inte lika attraktiv, men samtidigt innebar scenförändringen troligen en tätare atmosfär och ett jämnare helhetsintryck.

Kavalkaden inleds i år av Soniq Circus, ett svenskt band som verkar vilse i sina egna pretentioner. Jag försöker hitta in i deras 70-talistiskt inspirerade värld utan att helt lyckas. Sångaren lider möjligen av ett Dracula-komplex med tanke på den rödsvarta cape som svajar bakom honom. Det är tyvärr inte det enda som svajar. Sånginsatserna utgör inte höjden av stabilitet. Kvartetten är överlag kompetenta instrumentalister, men vilka är de egentligen? Vad vill de? Sagde sångare försöker få igång publiken med lättsamma gallups och dylikt mellan sviterna, men mottagandet förblir ändå svalt. Den möjligtvis innehållsrika lyriken går  inte fram alls i ljudbilden och jag vågar inte svara på hur mycket den betyder för deras koncept. Men ett recept för mer framgång kunde vara att värva ny vokalist…

Nevärlläjf är däremot några som hittat sitt kall. Kaosfusion någonstans emellan Chick Corea och Mars Volta vore ett av flera möjliga sätt att placera dem musikaliskt. Mer jamsession än melodiradio, men samtidigt med till synes fullständig kontroll. Det svänger, ett snett leende lurar hela tiden i bakgrunden och titlar som  ”Melonkejsaren” och motsvarigheten till ”köttbullsgratäng” på tyska åtföljer de mestadels instrumentala styckena. Jag har aldrig hört dem innan och vet inte när det kommer att hända igen, men nu börjar kvällen tända till efter den ljumma inledningen. Deras Myspace-avdelning ger vid handen att allt började i Mora 2005 men tog fart på allvar två år senare med seger i talangtävlingen Musik direkt och belöning i form av ett gig på Stockholms jazzfestival.

Andromeda är uppenbarligen veteraner, trots att jag aldrig hört dem tidigare. Tydligen har de över tio år på nacken och en entusiastisk skara beundrare som tryckte på framför scenen. Själv fick jag efterhand röra mig allt längre från densamma, inte för att det var dåligt – men väldigt volymstarkt. Man måste tänka långsiktigt ibland. Andromeda är tunga, dova, tighta och dramatiska i sin variant av progmetal som mer imponerar på mig än verkligen går rakt in i hjärtat. De har inte samma spännvidd som ett Dream Theater eller ens norska Circus Maximus men utstrålar starkt självförtroende och scenvana, mal på konsekvent och får snabbt med sig publiken genom hårt arbete och rutin…

… som även finns i överflod hos Agents Of Mercy. Visserligen har inte den här konstellationen i sig så många år på nacken, men den samlade meritlistan hos medlemmarna som huserat i exempelvis The Flower Kings och Unifaun förut (och kanske fortfarande gör det, även om åtminstone de förstnämnda verkar ha tagit en längre konstpaus) är, kort sagt, lång och respektingivande. Jämfört med just Flower Kings är de symfoniska preferenserna mer nedskruvade, men fyra medelålders musikvirtuoser och en kompletterande ungtupp bakom trummorna river av sina relativt sett rakare och bluesigare men fortfarande spännande skapelser med en påtaglig energi. Och sångaren Nad Sylvans förkärlek för teatrala manér gör honom till kvällens främsta publikdomptör. Det här är bättre än när jag såg dem för knappt två år sedan i en mer neutraliserande lokal norr om Göteborg. Nu uppstår omgående klubbstämning och intimt samspel med lyssnarna från inledande ”The Duke of Sadness”, nästan allsångsvänliga ”Peace United” och framåt. Perfektionister som de är bekymrar sig framförallt Sylvan och gitarristen Roine Stolt över bristande repetitioner och medhörning i monitorerna, men de skulle inte verka särskilt ringrostiga eller out-of-tune om de inte själva påpekade det.

Italienarna Alex Carpani Band, aftonens enda utländska akt, spelade i Lidköping för två år sedan, men mina intryck sedan dess hade grumlats. Tyvärr ger stora delar av publiken upp efter en möjlig överdos tunggung och golvet är betydligt glesare, även om konferencieren Mikael Bennerhed verkligen puffar entusiastiskt för ett band som uppenbarligen ligger honom varmt om hjärtat. Och visst är de bra, även om jag själv ändå lämnar lokalen strax efter midnatt utan att ha hållit ut ända till slutet. Anslag av funk, ”lagom” långa låtar i sammanhanget och sympatisk inställning skapar en attraktiv kombination som jag absolut kan tänka mig mer av. Dock är sånginsatserna även här det svagaste kortet; inte en ren stämningssänkare som i fallet Soniq Circus, men de skulle nog kunna bryta ytterligare mark med någon mer karismatisk och dynamisk scenpersonlighet i centrum.

Annars var det här i stort kanske den mest helgjutna Progfesten i Slottsskogen av de tre jag hittills besökt, med fyra band som definitivt hittat sin linje och ett som fortfarande letar efter den. Det är ganska bra, procentuellt sett.

Not: Evenemanget anordnas sedan flera år i följd av GARF (Göteborgs artrockförening) och har i år haft uppbackning från framförallt Studiefrämjandet och Göteborgs stad. 

Bush inventerar bakluckan

yemenity2010 skivrecension , ,

Tydligen var hon inte helt nöjd med allt hon gjort – men vem är det? Kate Bush ger sig på nytolkningar av sina gamla sånger på ”Director’s Cut” (Fish People, 2011). 

Och det låter…annorlunda. Inte chockerande men det handlar ändå om en ny skrud, ett nytt tilltal. Numera är rösten mer dolsk, mörkare och mognare och det är klart att det händer en del under 30 år. Sedan 1978 och framåt har det successivt blivit mindre av skyhöga toner som i stället ersatts av en fylligare stämma. Arrangemangen är på ett sätt mindre äventyrliga nu, eller åtminstone mer introspektiva och atmosfären mer kontemplativ – även det med ålderns rätt?

Jag kommer ihåg mina första reaktioner på Bushs genombrott med ”Wuthering Heights” 1978. Skrämmande. Otäckt. Det tog några år att komma över. Sedan blev nog ”Babooshka” en tändande gnista till min omvändelse när jag bör ha varit omkring tolv år. I slutet av 1980-talet var jag definitivt såld. Och numera ser jag även ”Wuthering Heights” som en klassiker. Under det senaste decenniet har hon ägnat sig mer åt familjeliv, men kom efter en lång bortovaro tillbaka starkt 2005 med ”Aerial” och redan där var det uppenbart att mogen reflektion hade intagit huvudrollen snarare än excentriska uttryck och banbrytande ljudbyggen. Efter 50-årsstrecket är det väl tillåtet. Det ryktas nu om pågående arbete med helt nytt material också. Och jag hoppas att det här inte blir det sista vi hör.

Kate Bush nådde kanske sin definitiva artistiska peak 1985 med albumet ”Hounds of Love”. Men hon har aldrig varit ointressant. Nu är det två album som inventerats och ett urval av sångerna har omarbetats. De är hämtade från 1989 års ”The Sensual World” och ”The Red Shoes” som släpptes fyra år senare, innan det långa uppehållet.

Inledande ”Flower of the Mountain” är egentligen det vi känner som titellåten från ”The Sensual World”, med tillskott i form av ett stycke ur romanen ”Odysseus” av James Joyce, tidigare inte tillåtet att använda, men efter trägen lobbying och väntan, så… Nyversionen slår an tonen som gäller för CDn i stort; en mer utdragen och nedtonad uppbyggnad, inte lika emotionellt intensivt som förut. Kraften finns där fortfarande, men attacken är nedskruvad. Inte för att just den här sången ens tidigare var en av hennes mer hårtslående, men mönstret anläggs alltså här.

Korus i ”Deeper Understanding” var tidigare bearbetat med en vocoder (en röstförvrängare som i vår mer avancerat digitaliserade era ersatts av AutoTune). Resultatet är mer dissonant och inte lika melodiskt glasklart, till en text som tidigt tog upp persondatorernas inflytande på beteendet när den först släpptes 1989. ”This Woman’s Work” är i original närmast felfri, oerhört påträngande men sparsamt instrumenterad. Varför göra om den överhuvudtaget? Jag vet att jag inte är den enda som undrat. Om inte för att helt omdefiniera den som här, kanske. Det är verkligen en alternativ tolkning – samma sång men för andra syften och sinnesstämningar med änglakörer svävande på moln, i stället för ‘mitt i smärtan’-känslan som fanns från början. Jag var skeptisk inför idén att ens våga röra den här klenoden med föresatsen att förbättra den, men kan se poängen. Utan att alls vilja glömma ursprungsversionen, den fortfarande odödliga.

Överhuvudtaget har jag större förståelse för idén att uppdatera materialet från 1993. Den skivan lyfte inte till riktigt samma höjder som föregångarna, men pärlor som ”Moments of Pleasure” håller fortfarande. Behövde den ett nytt ansikte? Tydligen. Och det inåtvända, mindre publikfriande betonas även här. Det nya elementet som främst tillför en ytterligare dimension är en ordlös körstämma som dyker upp med jämna mellanrum.

Finns det något kvar av det rytmiska? Ja, ”Lily”, ”The Red Shoes” och ”Rubberband Girl” räknas väl dit. Den förstnämnda är fortfarande distinkt men dovare och mer ‘mulen’ med en inneboende mystik och en text om skyddsänglar, eller vad det nu egentligen rör sig om. Vem vet något säkert med Kate? Den sistnämnda ligger allra sist och är inte mest nödvändig i samlingen, utan bör ses mer som en roande parentes. Låten var aldrig ett av hennes mest lysande ögonblick överhuvudtaget. ”Top of the City” har dock en dynamik och spänning som kanske är ännu mer markerad nu.

– Det är alltid något som gått fel, säger Kate Bush om sina egna tidigare bedrifter till tidskriften Mojo (juni 2011) och talar om missnöje med enstaka textrader och överarbetade passager.

– Där kommer alltid att finnas brister. Men det finns brister som är tilltalande. Det är viktigt att ha brister, det är en del av att vara människa.

Om de nya versionerna av gamla favoriter inte faller fansen i smaken…

–…så finns ju de gamla kvar, eller hur? replikerar auteuren på en fråga om hon inte försökt förbättra det som inte kan bli bättre, eller riskerar att bryta den känslomässiga förbindelsen lyssnarna kan ha byggt upp med speciella sånger sedan lång tid tillbaka.

Och de farhågorna gäller kanske framförallt ”This Woman’s Work” (som upptar ”sacred space in the pantheon” i Mojos ögon) och ”Moments of Pleasure”. Däremot erkänner Bush att ”Rubberband Girl” är den nyinspelning här som ligger henne minst varmt om hjärtat, men att hon ville ”göra någonting riktigt annorlunda”.

– It’s just a silly pop song, really.

Jo, i jämförelse med det mesta hon gjort i övrigt, så absolut. Å andra sidan är det inte mycket i katalogen som platsar under rubriken ”silly”. Att hon överhuvudtaget ger intervjuer är ganska sällsynt, men inte lika otänkbart som turnéer. Enligt Mojo inträffade hennes senaste fullskaliga konsert på våren 1979 (vilket hon själv motiverar med att det visserligen var roligt, men väldigt utmattande). Och kontrollbehov har alltid varit ett signum sedan ett par år in i karriären. Det är inte troligt att nästa album kommer att kunna pressas fram snabbare av någon bolagsmogul (eller beundrarkampanj) men Bush bekräftar att processen är igång. Lovande så långt…

Grym energi under gråa skyar

yemenity2010 konsertrecension , , , , , ,

Artrock – rock med konstnärliga ambitioner bakom? Ja, det är väl den enklaste beskrivningen. Fyra band som på olika sätt kan inordnas i den kategorin, intog Stadsträdgården i Lidköping i torsdags kväll. Fyra nya bekantskaper för mig, och framförallt de två sista är jag absolut beredd att höra mer av.

 

Egentligen är lite osannolikt att en småstad som Lidköping ståtar med en artrock-förening, men det gör den. LARS står för Lidköpings artrocksällskap, helt enkelt. Under en period deltog jag ganska regelbundet på lyssnarträffar med teman som Pink Floyd, Gentle Giant eller italienska progressivrockare från 1970-talet och framåt, men sedan kom annat emellan, som ett års utlandsarbete och andra tillfälliga prioriteringar. Tre somrar i rad har föreningen dock arrangerat en sommarkonsert varje år på utomhusscenen i den så kallade Stadsträdgården, i år med ekonomiskt stöd från framförallt kommunen och Studiefrämjandet.

Även om jag tror mig ha fått ganska bra grepp om genren (med alla sina subgenrer) på senare år, är det bara att inse att det här är en ständigt växande djungel. Och att i det här fallet var samtliga fyra band nya för mig. Sinsemellan var det också fyra skiftande körstilar på den här faktiskt ganska breda vägen som demonstrerades.

Wonderland – från Alingsås, om jag hörde rätt – öppnade med en i sammanhanget förhållandevis rak och nästan hitmässig inriktning. En högst inexakt referens kan vara Saga, men det säger verkligen inte hela sanningen. I samma sannings namn bör jag erkänna att jag inte var där i tid och därför inte har en helt rättvisande bild, men imponerades av tyngden och det klara soundet, kanske mer så än av själva låtarna.

The Windmill hade tagit sig hit från det stora landet i väst, alltså Norge, och svarade för en mer klassisk 1970-talsorienterad repertoar, det vill säga eget material men exempelvis äldre Genesis och Yes som möjliga influenser. Det började och slutade med sviter i 20-minutersformatet, inklusive flera intressanta idéer men tyvärr också en del problem med ljudet (som i alla fall de själva uppfattade, annars var det här ljudmässigt en utmärkt afton). Bandet är inte heller den mest slående karismatiska samling scenpersonligheter jag sett, men låt oss säga att de låter musiken tala. Intrycket blev aningen ojämnt, inte minst på grund av bristande publikkontakt, men de kan sin progressiva rockhistoria och håller ett arv levande som många kanske trodde vara dött för ett tiotal år sedan, men som visat sig vara oväntat livskraftigt. Och saxofonen var ett uppfriskande inslag i ljudbilden.

Gungfly är format kring Rikard Sjöblom, med meriter från bandet Beardfish (som jag har hört en del av, men inte riktigt fastnat för). Han och medbrottslingarna här jobbade desto hårdare för att få igång publiken, som bestod av en skara på uppskattningsvis ett 50-tal entusiaster i den ‘hårda kärnan’ medan andra nyfikna strömmade från och till under kvällen. Tempot var i regel högre uppskruvat och råmaterialet  jämförelsevis P3-ifierat; mer rytmiskt, ettrigt och ibland rentav dansant, samtidigt som musiken rymmer en hel del komplexitet i ett mer komprimerat format. Sjöblom introducerade påfallande lättsamt sina texter om allt från otrohet och yuppie-kultur till livet som barpianist (vilket tydligen är en del av hans förflutna – annars håller han sig själv till gitarr och sång på scen den här gången). En liten uppenbarelse av det slag som förhoppningsvis väcker intresset hos fler ur en yngre generation för en genre med flera förgreningar och som kan vara en utmaning att utforska, på gott och ont. Sjöbloms influenser spänner, enligt den egna hemsidan, mellan Jethro Tull, Foo Fighters och Elton John. Bara så att ni vet.

Intensiteten tilltog än mer med holländska Sky Architect som rör sig i en mer svårtillgänglig terräng men skickligt bygger upp sin egen identitet med en energi som gladde de flesta av oss som trotsat det tilltagande regnet och stannat till slutet. Det kan påminna en del om de polska banden Riverside och Indukti (vilket är en väldigt inom-artrockalisk referens, jag vet, men vad gör man?) men aningen mindre industrimetalliskt. Det är tungt men också med inkorporerade jazzinslag, nästan i alla fall. Från grunge till lounge och med en uttalad ‘homage’ till Sverige, ett land de säger sig älska. Det är ett ungt gäng som säkert kommer att göra mer väsen av sig i framtiden, vilket framhölls av konferencieren (och arrangerande föreningens drivande kraft) Mikael Bennerhed. De har hunnit med ett par skivor redan, men ser ut att kunna skaka fram fler framöver. För mig var deras framträdande en inkörsport till något som jag skulle kunna bli mer fascinerad av, om det inte försvinner i mängden bland allt annat jag vet jag skulle kunna fängslas mer av. Konkurrensen är hård, inte bara i musikvärlden…

…och de som vill ha mer kött på benen om vilka genrer och tongivande influenser det egentligen handlar om, kan gå in på Prog Archives (en liten djungel i sig) eller som aptitretare nöja sig med den här introduktionen från Allmusic. Jag lär återkomma till det här fältet fler gånger.