Till slut blev det av. Nu har även jag sett och recenserat ”Dune: Part Two” via en Bluray som är ett hyggligt substitut för en upplevelse som nog ändå borde ha tilldragit sig på en biograf. Det var samma sak förra gången, när första ”Dune” släpptes i regi av franskkanadensaren Denis Villeneuve. Av någon anledning såg jag även den i ett mindre format än det mest idealiska. Men sevärde finns absolut, oavsett visuell distributionsform. Mer detaljer om filmen finns i min nyligen publicerade utvärdering på russin.nu.
puff
De bästa TV-karaktärerna någonsin?
Det var hårt. Mycket – det vill säga många – lämnades utanför. Men nu har vi i redaktionen för russin utsett TV-historiens bästa karaktärer (eller rollfigurer). Genom att först välja ut tio kandidater var och författa korta motiveringar, för att sedan rösta på varandras förslag och sedan rangordna resultatet via en metodik som förklaras i ingressen kom vi sedan fram till att… Ja, vad? och inte minst, vem?
Hur svårt var det? Tja… ”Deadwood”, ”Breaking Bad”, ”Oz”, ”The Wire” och ”Battlestar Galactica”, för att inte tala om ”Cityakuten”. En dryg handfull av de serier som gjort mitt eget liv rikare genom åren. Vad har de gemensamt i det här fallet? Ingen av de färgstarka och karismatiska karaktärerna från någon av dem tog sig in på min egen tiobästalista i första vändan. Några av kollegerna kompenserade i viss mån för detta, så alla ovanstående blev inte helt lottlösa i sammanställningen. Men ändå. Och borde jag haft med Luther (Idris Elba) från ”Luther”? Nära, men… Och att jag i processen helt glömde bort Jack Killian (Gary Cole) från ”En röst i natten” var en smula skrämmande. Han hade inte varit given ändå, men kan det ha legat den filosoferande nattradioprataren i fatet att den serien i dag är så fruktansvärt svår att hitta i något format överhuvudtaget?
Ja, så där kan man hålla på. Nu finns ändå flera lysande exempel på minnesvärda fiktiva figurer som verkligen kom med. Ska jag avslöja slutsegraren? Eller konsekvent stanna vid att göra den här puffen tidsenligt Clickbait-mässig? Representerade är i alla fall komedier som ”Seinfeld” och ”Vänner”, klassiska såpor som ”Dallas”, spännande spiondramer som ”The Americans”, gotisk skräck som ”Penny Dreadful” och episka kioskvältare som – jodå – ”Game of Thrones”. För fler detaljer, fortsätt gärna till russin.nu. Vi gillar besökare! Och har fortfarande inga störande annonser…
2023 års bästa filmer enligt russin.nu
Det finns många traditioner här i världen. Bland andra att redaktionen för russin.nu presenterar våra val av bästa filmer från det senaste året. Traditionen har hållit i sig nästan konstant (med något undantag där vi tydligen inte fick till det) i över 20 år. Nu är sammanställningen för 2023 här och visar som vanligt på viss variation skribenterna emellan, men också några gemensamma nämnare som gör att det ändå går att sätta ihop något liknande en samlad lista. Själv har jag inte sett absolut allt som jag hade planerat, men de viktigaste luckorna får åtgärdas retroaktivt så småningom. På russin finns i alla fall den aktuella rangordningen just nu. I övrigt försöker jag få ordning på vilka album (alltså musikaliska verk) som borde framhävas från samma år. Fortsättning följer…
Bra. Bättre. Braugher.
Hastigt avliden, som en blixt från klar himmel tycktes det. En av, just det, världens bästa och förmodligen mest underskattade skådespelare: Andre Braugher som lämnade jordelivet 11 december 2023 efter en tids sjukdom.
För min del började allt med ”Uppdrag mord”, eller som den hette i original: ”Homicide – Life on the Street”. En snutserie som helt enkelt var bättre än i stort sett allt annat i samma genre. Den hade ett eget språk, en egen stil och mer komplicerade karaktärer än allt jämförbart. Och mest komplicerad, mest fascinerande var Frank Pembleton. Han spelades mycket riktigt av Andre Braugher. Skicklig på att lösa fall, mindre framgångsrik i det sociala spelet, något han inte verkade bry sig så mycket om. Att ställa sig in och försöka vara populär verkade i stort sett helt ointressant för Pembleton. Men gradvis mjuknade han (en aning) och efter en stroke mitt under en förhörsscen några säsonger in, mötte rollfiguren fler prövningar än någonsin och fördjupades. Vilket följdriktigt skapade fler utmaningar för skådespelaren ifråga, alltså Braugher. Serien ifråga fyller faktiskt 30 år just i år och om mina minnesbilder stämmer, så började den sändas även i Sverige i slutet av 1993. Men det kan ha varit något senare.
Efter det så kunde man tycka att vägen framåt vore glasklar. Men efter vad som framkommit i anslutning till bortgången så prioriterade han ibland familjen framför karriären. Och en potentiell filmstjärna förekom företrädesvis i TV-rutan. Där är han numera för de flesta mest känd för en annan poliskaraktär av lite annat snitt: stationsöverhuvudet Raymond Holt i komediserien ”Brooklyn Nine-Nine” som jag själv sett mer sporadiskt. Men visst passar hans behärskade deadpan-spelstil bra som balans i en miljö där de flesta andra är allt annat än behärskade.
På senare år gjorde han också avtryck i den sista säsongen av advokat serien ”The Good Fight” med en nästan utstuderat utsvävande roll; en färgstark och självsäker, marknadsföringsmässigt medveten ny delägare på den advokatbyrå i Chicago handlingen kretsar kring där. Liksom i filmen ”She Said”, där han hade en biroll som redaktör på New York Times, en kortfattad och ytterst fåordig men respektingivande karaktär. Det var väl just hans sätt att säga saker som skilde sig från mängden. En del har det där. Gåvan med en påtaglig basröst skadar inte. Men kapaciteten och förståelsen för hur man ska utnyttja den, den hade definitivt Braugher. Kanske på grund av sin teaterskolning. Det var väl inte så att han var direkt sysslolös mellan de mer uppmärksammade uppdragen, men ändå är det svårt att komma ifrån känslan av han kunde ha blivit ett ännu större namn, definitivt igenkänd av en större massa. Men det kanske inte bekom honom. Vad som är sorgligt uppenbart är att avskedet kom alldeles för snart. Han borde haft så mycket mer att ge.
Själv har jag recenserat första, andra och fjärde säsongen av just ”Uppdrag mord” sedan de började släppas på DVD och även skrivit några rader om sista säsongen av ”The Good Fight” på russin.nu. Apropå den förstnämnda serien – nej, den är svåråtkomlig via strömning, så långt jag känner till. Än så länge. Synd. ”Helheten kan rent av vara den bästa enskilda säsongen av något kriminaldrama från 1990-talet, om jag ska våga vara så spontant översvallande” noterade jag tydligen i recensionen av säsong 4 med ett antal års perspektiv. Med ännu längre perspektiv; se ”Uppdrag mord” om du får chansen. Någonstans, någon gång, någon dag…
BILDER: Andre Braugher 2011 (PHOTO CREDIT: ANDERS KRUSBERG / PEABODY AWARDS. Peabody Awards, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons). Skylt i Baltimore (Reading Tom from Reading, UK, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons)
Några rader om en 20-årig julfilmskanskeklassiker – just det, ”Love Actually”.
Den tiden på året igen. Och ja – det är fortfarande juletider i princip till 6 januari. Diskussionerna kan splittra familjer och vänkretsar; vilka är de verkliga julfilmsklassikerna? ”It’s a Wonderful Life”! Har alla sett den? ”Tomten är far till alla barnen” – eeehh… ”Die Hard”? Tja, varför inte? Men ingen debatt i sammanhanget förefaller lika infekterad som den kring ”Love Actually”. Varje TV-kanal med självaktning eller utan tycks ha mandat att klämma in den på repertoaren i slutet av december varje år. Starka känslor vädras för och emot. Romantisk eller antiromantisk? Progressiv eller konservativ? Glädjespridare eller glädjedödare? I höst fyllde filmen ifråga 20 år. Våren 2003 hade USA och Storbritannien med stöd av ytterligare några länder invaderat Irak och störtat Saddam Hussein, med långsiktiga konsekvenser som ingen riktigt hade klart för sig. Men vad har det för betydelse i det här sammanhanget? Jo, ”Love Actually” borde faktiskt vara en av de första större filmproduktioner där det temat implicit smögs in i handlingen, mitt i vad som annars främst ska föreställa just en typ av romantisk komedi. Med inslag av tragedi. Kärlek som finns och förloras. Men den där politiska undertexten framstår två decennier senare som en aning anmärkningsvärd. Då verkade de referenserna uppenbara för många av oss på jorden, men för en yngre publik (där filmen också verkar ha slagit an på många håll) kan det inte vara lika självklart.
Själv gillar jag större delen av filmen trots en del frågetecken som framkommer i recensionen jag publicerade på russin.nu något halvår efter världspremiären. Uppenbarligen tog filmen tid på sig att nå trakterna kring ekvatorn, närmare bestämt Ecuador där jag börjat projektjobba hösten 2003 och vistades under några år framåt. Har den här ensemblefilmen som ståtar med i runda svängar hälften av alla existerande brittiska skådespelare (Hugh Grant, Emma Thompson, Bill Nighy, Colin Firth, Keira Knightley med flera) samt ett antal utsocknes aktörer, vuxit eller vissnat sedan sin tillkomst? Döm själva! Fast det gör ni ju redan, eller hur?
Okänd revolution oväntad filmframgång i höst
Det var inte givet att den skulle visas på svenska biografer, men till slut blev det så. Temat i ”Jesus Revolution” har de flesta svenskar ingen starkare koppling till, eller? Själv skrev jag i alla fall ihop en recension av filmen för en tid sedan. Fullkomlig film? Nej, den har sina skavanker – men är sevärd. Se russin.nu för mer genomgripande resonemang kring filmens styrkor och svagheter och vilken publik den kan tänkas tilltala i dag. Frågan är när ett eventuellt svenskt DVD/Bluray-släpp kan vara aktuellt? Det borde finnas en marknad för det också.
Magnifikt men magstarkt med massösen Dolores
På humör för något smakfullt, eller åtminstone kryddstarkt och kulinariskt intressant med inslag av…kannibalism? ”The Horror of Dolores Roach” är en av höstens mest rafflande rysarkomedier i strömningsdjungeln. I det här fallet är det Amazon Prime Video som står för leveransen. Av serien alltså. Min egen relativt entusiastiska recension finns på russin.nu.
Söndra och härska i en digitaliserad värld? ”Severance” är en av årets mest spännande serier
Att dela sina minnen. Alltså, inte dela dem med andra, eller ens med sig själv fullt ut. Snarare tvärtom – du har två olika sorters tillvaro på arbetstid och utanför densamma. För att vara extra tydlig: två olika medvetanden. Däremellan finns en osynlig vägg. Du vet om att du har ett annat liv, men vet ingenting om innehållet i det, beroende på var du vistas. Ungefär. Låter det som en bra idé? Konceptet utforskas i serien ”Severance”, producerad för streamingtjänsten Apple TV+ och tillgänglig i tio avsnitt hittills. Denna första säsong har jag nu skrivit några rader om på russin.nu. Flera avsnitt är regisserade av Ben Stiller, fortfarande kanske mest känd som skådespelare men ganska flitig även bakom kameran. I ledande roller syns bland andra Adam Scott, Britt Lower, John Turturro och Patricia Arquette. Mer basfakta kan hittas på Internet Movie Database medan min egen recension alltså publicerats på russin. Domen i sammandrag? Jo, den är bra. Serien alltså. Och tankeväckande.
Årets bästa filmer 2021 enligt russin.nu
Man ska väl göra det när alla andra redan gjort det, eller? December brukar vara bokföringstider även i kulturbedömningsvärlden och nu är vi redan en bit in i januari. Kring årsskiftet släppte vi från redaktionen på russin.nu vår sammanfattning av filmåret som gick, med personliga favoriter från medarbetarna. Inklusive de vanliga reservationerna rörande allt som vi inte sett av av allt som går att se – och så vidare. Är James Bond omnämnd i sammanhanget? Ja. Nyversionen av ”Dune” likaså? Jo. Liksom en del andra verk i olika genrer från det nyligen avslutade året 2021. Höjdpunkter som lanserast på bioduken eller via strömningsplattformar, med flera forum. Själv försöker jag också på lediga stunder sammanställa något personligt om musikåret 2021. Vilket har tagit sin tid, inte på grund av bristande stoff att välja bland, utan snarare tvärtom. Fortsättning följer…
Inte mycket dötid i Daniel Craigs avsked från 007
Efter många om och men, förseningar på grund av en viss pandemi med mera… I höst har äntligen den senaste (och för stjärnan Daniel Craig den sista) James Bond-filmen ”No Time to Die” haft sin världspremiär. Till slut har jag själv sett – och recenserat den. Kontentan: cirkeln sluts i vissa avseenden i ett äventyr som är både typiskt för konceptet – och inte. Sevärt? Givetvis, om genren och just James Bond intresserar dig överhuvudtaget. Fler detaljer och synpunkter, men inga alltför spektakulära spoilers finns i recensionen på russin.nu.
