Prisutdelningar i Progressive Rock-sammanhang är inte så fruktansvärt vanligt förekommande. Men nu har det hänt, i regi av brittiska Prog Magazine, vars redaktör Jerry Ewing tyckte att det verkligen var dags för ett evenemang av det här slaget. Tidskriften (som finns tillgänglig även i Sverige, men är ganska dyr) säljer för övrigt 25 000 exemplar i månaden, enligt BBC. Men vart gick priserna? Ja, bland annat belönades Genesis i avdelningen ”Lifetime Achievement” och Steven Wilson från Porcupine Tree kröntes som ett ”Guiding Light” för sin förmåga att spränga gränser och inspirera andra. Rush, även de veteraner i genren, ansågs ha gjort årets bästa album med ”Clockwork Angels” (som jag erkänner att jag inte hört). Och gamle Yes-keyboardisten Rick Wakeman titulerades med det vördnadsinbjudande epitetet Prog God. Själv tvivlade han på att det finns så många band idag som inte på något sätt influerats av genren. Och det är väl inte ett heltigenom världsfrånvänt påstående.
musiknotis
Nostalgiska nästet: Proto-Kaw – progressiva eller konservativa?
En till synes grottmålad buffel på omslaget. En musikaliks profil som för många säkert kan verka lika antikverad och överspelad. Medlemmarna var också i vissa fall före detta medlemmar i ett av 1970-talets mer inflytelserika band (som jag uppfattat det i efterhand; mitt eget musikintresse väcktes på allvar under tonårstiden som råkade infalla det efterföljande decenniet); Kansas. Med Kerry Livgren i spetsen gjorde amerikanska Proto-Kaw ett par album som… ja, vad skrev jag själv för några år sedan om ”The Wait of Glory” från 2006?
”Proto-Kaw gör så kallad progressiv rock med stark 70-talskänsla. Det är inte mycket i det här soundet som inte kunde ha hört hemma på 30 år gamla LP-skivor. Men det har tidlösa kvaliteter, utan att revolutionera” (27 mars 2007, på websajten Folket Jublar). Vidare att ”…man kan utan problem anklaga de här gubbarnas idéer om musik för att vara mossbelupna, men det är en ganska mysig mossa.” Jag fick för mig att plocka fram CD:n igen just idag och är ganska överens med mig själv – vilket inte alltid behöver vara fallet när man konfronterar sina förflutna formuleringar. Hela recensionen finns här.
Men vad hände sedan? Jo, bandet har faktiskt en officiell hemsida (tämligen spartansk, men ändå existerande) som avslöjar att konstellationen skingrades anno 2008, för att sedan återupplivas förra våren och producera ett nytt album, ”Forth”. Det hade fram till nu gått mig helt förbi, men jag kanske återkommer i ärendet om tiden och energin räcker till.
Djupsinniga hjärtslag i P1
Idag handlade det om musik och dess förhållande till krig, eller mer exakt om hur musikliv och annan kultur i ett samhälle utvecklas efter ett stort krig. Förra veckan var temat Musik och maktutövning. Perspektiven är historiska men kopplade till nutiden och urvalet av exempel från perioder och platser är brett. Och spännande. Tydligen sändes programmet Hjärtslag först i P2 för att sedan lanseras i en P1-version (vad nu skillnaden är). Det är i alla fall under de senaste veckorna i P1 som jag själv upptäckt serien, som leds av Per Feltzin. Mer utvecklade resonemang om innehållet kanske jag hinner med vid ett senare tillfälle. Till att börja med är det i alla fall högst motiverat att upplysa om programmets existens. Det sänds i reguljäretern på torsdagseftermiddagar men kan givetvis även hittas på nätet.
Campos krönt i korta klipp
För inte så länge sedan recenserade jag albumet ”Lenguaje de amor” med colombianen Alex Campos. Nu har han uppenbarligen belönats med en Latin Grammy i kategorin Bästa kristna album på spanska, vilket visas i följande klipp utlagt på YouTube. Stämningen i lokalen verkar en aning avslagen, men Campos får i alla fall en fin plakett och passar på att tacka sin fru samt en del kolleger – samt Gud. Alex och frun har även förevigats på röda, förlåt gröna, mattan i samband med galan och avslöjar planer på en kommande turné i Sydamerika. Dock inte närmare hitåt.
Bush snackar snö med BBC
Det gick fort. Efter flera års uppehåll kommer två skivor samma år – även om den första bestod av gamla kompositioner i nya skepnader. Artisten ifråga fattar knappt själv att hon arbetat så snabbt den här gången. John Wilson från BBC intervjuar Kate Bush om hennes nya album – som jag inte hört än, men det ska det snart bli ändring på förhoppningsvis. Snö är temat och därför var det lika bra att släppa CDn under vintertid, annars hade det fått vänta ett år till, förklarar sångerskan.
– Det är inte ett album med popsånger utan något mer moget…
Hon har samarbetat med skådespelaren (med mera) Stephen Fry den här gången. Han agerar uppenbarligen berättarröst någonstans. Och Sir Elton John är duettpartner vid ett tillfälle. Han kom till studion utan att ha hört sången han skulle medverka på och där han lägger rösten i den lägre delen av registret.
”Lake Tahoe” är en spökhistoria om en kalifornisk sjö med väldigt kallt vatten där en död kvinna visat sig komma upp ur djupet klädd i viktoriansk utstyrsel, enligt vissa uppgifter från människor som ska ha sett det hända… Vatten som något hotfullt kan vara en metafor för att drunkna i våra upptagna liv, kommenterar Bush också.
Att göra ”Director’s Cut” (som jag recenserat här) handlade om att avsluta en ‘cykel’ för att komma vidare med nästa fas, menar hon.
Samtalet handlar även om hur musikindustrin förändrats, eller förfaller? Kate Bush menar bland annat att albumet som konstform är utrotningshotat, i och med att många musikkonsumenter bara orienterar sig mot enskilda sånger som är tillgängliga via några knapptryck på nätet. Många i musikindustrin är deprimerade och världen de arbetar i är helt annorlunda. Själv ser hon sig inte riktigt som en del av den industrin, men det är ändå nödvändigt med viss promotion för att visa att man finns.
Hela intervjun i BBC finns här. Några som hunnit recensera skivan (och säga något intressant om den) är engelska The Guardian och amerikanska Chicago Tribune.
Själv har jag på senare tid lyssnat ganska intensivt på de senaste musikaliska livstecknen från svenska Karmakanic och amerikanska prog metal-ikonerna Dream Theater. Mer om dem snart, vågar jag nästan utlova.
Inget återuppväckt Genesis – om Gabriel får råda
Nej, en återförening av Genesis är inte så trolig. Men det kommer väl knappast som en överraskning. Tidningen Rolling Stone tog i alla fall tillfället i akt att fråga Peter Gabriel för säkerhets skull.
Sade jag att intervjuer med Peter Gabriel är sällsynta? Nu har det dykt upp ett par på kort tid, vilket givetvis kan ha med hans kommande orkesteralbum att göra. Men med jämna mellanrum uppstår ändå frågeställningen om han kommer att slå sig ihop med sina gamla vapenbröder i Genesis igen, om så bara för en avskedsturné eller tillfällig comeback. Och svaret brukar vara som för ABBA, det vill säga: nej, det är inte aktuellt. Åtminstone inte om Gabriel får bestämma.
– De klarade sig bättre utan mig i vilket fall som helst, konstaterar Gabriel som lämnade bandet 1974 och säkert har rätt, åtminstone kommersiellt.
Numera dras Phil Collins med en del hälsoproblem, inte minst med ryggen och har svårt att ens hålla ett par trumpinnar. Det anger Gabriel som ett skäl att inte skramla ihop grabbarna igen. Och även om det finns en kader av gamla progfans därute i vimlet som gärna ser en återuppståndelse, tycker den musikaliske auteuren att det är bättre att leva i nuet än hänga kvar i det förflutna. På senare år har ett band kallat The Musical Box återskapat Genesis scenshower från tidigt 1970-tal i detalj. Jag vill minnas att jag såg dem i Göteborg för några år sedan.
– De tjänar förmodligen mer pengar på det än vad vi gjorde när det begav sig, kommenterar Peter Gabriel det fenomenet.
Källa: Peter Gabriel: Possibility of Genesis Reunion Is Slim av Andy Greene /Rolling Stone 27 september 2011
Gabriel på gång med nytt blod
Peter Gabriel. Intervjuad! Det händer inte så ofta och framförallt inte i fördjupad form. För nätmagasinet The Quietus (som jag aldrig hört talas om förrän nu) berättar han bland annat om om sin musikaliska bana, men även om hur han blev misstänkt för terrorism…
För något år sedan släppte han något så ovanligt som en cover-skiva med orkesterarrangemang. Nu ger han sig på sina egna gamla alster i samma anda på kommande ”New Blood”. Tydligen inte med fokus på de mest självklara monsterhits han med ojämna mellanrum fått fram, utan ett mer eklektiskt urval med exempel som ”Intruder”, ”San Jacinto” och ”Rhythm of the Heat” i omstöpningsstolen. Gabriel samarbetar med dirigenten John Metcalfe. Inte alltför överdramatiserade nya versioner utlovas. Metcalfe är enligt Gabriel ”mer minimalist än West End-musikalproducent…”.
Förre Genesis-frontmannen (det är snart 30 år sedan, men dock) sägs söka speciella upplevelser genom meditation, vattentanksterapi (eller vad det nu kallas på svenska) och esoterisk litteratur. Däremot inte genom droger, hävdas i intervjun. Inte numera i alla fall. I det förflutna finns en del drogrelaterade upplevelser som han tycks kunna klara sig utan att reprisera. I slutet av 1970-talet höll han på att bli den förste musikern i rymden, men det påbörjade NASA-projektet kraschade på grund av att en iransk finansiärs tillgångar konfiskerades.
– Yeah, that was a strange story, som Gabriel sammanfattar det.
En gång på 1970-talet blev han och hans band en gång förväxlade med medlemmar ur Baader Meinhof-ligan under en turné på väg till Frankrike genom Schweiz där några medborgare reagerade på några av bandmedlemmarnas klädsel (inklusive Gabriels egen halsduk som han bar på grund av ansträngda stämband) och ringde polisen. Det hände strax efter mordet på den tyske arbetsgivarchefen Schleyer. Gabriel & Co greps av uppenbarligen mycket nervösa poliser och inlåsta. Lagens arm undrade trodde inte på försäkringarna om att det rörde sig om ett gäng musiker och undrade var i så fall instrumenten var – i en annan transport. En á capella-version av sången ”Excuse me” i cellen övertygade dock poliserna om att kolla alla medhavda papper igen och till slut kom de iväg till nästa konsert.
Förresten, visste nu att Dolly Parton var påtänkt som duettpartner i ”Don’t Give Up” innan Kate Bush tillfrågades? Dolly tackade nej, vilket i eftertankens klargörande ljus knappast kan kallas en katastrof…
Mer om detta och mycket annat i intervjun som ni kan hitta här.
Insnöad med Bush i november?
Det brukar dröja mellan produktionerna. Men nu är hon uppenbarligen inne i ett kreativt stim. I våras släppte Kate Bush ifrån sig första CDn på sex år, där gamla sånger fått ny skrud under samlingsnamnet ”Director’s Cut”. Redan då ryktades om att hon hade mer på gång, rentav nyskrivna skapelser. Men med rykten vet man ju aldrig säkert. I veckan annonserades dock att det faktiskt kommer ett helt nytt album i höst, mer exakt den 21 november. Sådant kan ju i och för sig ändras också, men titeln finns där liksom en utannonserad låtlista, publicerad bland annat av tidskriften Paste Magazine. ”50 Words for Snow” ska innehålla sju spår med sammanlagt 65 minuters speltid. Med andra ord kan vi vänta oss något slags episka kompositioner, antar artikelförfattaren John Barrett (och förmodligen alla andra intresserade med åtminstone rudimentära kunskaper i matematik). Sångtitlarna i sig följer dock snarare en ‘more is less’-linje att döma av exempel som ”Snowflake”, ”Misty” och ”Among Angels”. Det doftar mystik, men i Bushs fall är det väl som att säga att jorden är rund. Frågan är mer exakt hur mystisk och eterisk atmosfären är den här gången. Det brukar vara spännande att utforska. November är normalt sett inte min favoritmånad, när mörkret sänker sig samtidigt som snön i regel väntar med sin ankomst till svensk mark. Men det finns alltså skäl att se hösten an med viss tillförsikt.
Titeln, så… Den borde väl anspela på det ofta spridda påståendet att eskimåerna har 50 ord för snö. Men har inte det förklarats vara en faktoid – alltså, en uppgift som inte stämmer även om den blivit så ofta återgiven? Och har det någon betydelse för den här nyheten i stort? Fortsättning följer…
Fair Slave Trade 