Författare: yemenity2010

Seinabo säger det med soul

yemenity2010 skivrecension , ,

Girl’s got soul…

Nej, det går ju inte för sig att öppna ännu en recension med ”en röst kan betyda så mycket”. Även om det stämmer. Och svensk-gambianska Sey seglar succéartat fram med sin lagom sträva, beslutsamma och blodfyllda stämma i centrum.

Hon ger profil åt en repertoar som växlar mellan potenta pianoballader och elegant elektrosoul. Det dryper av något sött, men även sötsurt. Sällan sliskigt. Däremot starkt. Soul. Anita Baker möter Soul II Soul möter… är det Tanya Stephens jag tänker på? Förebilderna kan vara flera. Melodiös monotoni som envist pockar på uppmärksamhet. Det svänger med till synes små medel. Här finns ”Hard Time” som agerade vinjett i den mediokra kriminalserien ”100 Code” och osar av oförsonade konflikter. Suggestivt och dovt effektivt är det regelbundet. Retroljud i inledningar och instick, i ett ljudlandskap som ständigt ändrar form utan att kasta sig handlöst ut i vildmarken. Här finns en grundstämning med diskreta utvikningar. En ibland gospelklingande sådan, gränsande till sakral, som i ”Burial”.

Seinabo Sey känns som ett av de där nyare namnen i svensk pop med omnejd som inte bara bärs upp av hype utan bär på genuin talang. Känslan för drama. För att vara expressiv men inte depressiv. Hotfull som i ”Pistols at Dawn”, men inte destruktiv. Vad man däremot kan efterlysa är en vilja att slå sig ännu friare och inte fastna i repetitiva formler som det finns tendenser till ibland. Men det är randanmärkningar. Eftersom Sey lyckas uttrycka så mycket inom ramverket. En riklig dos rhythm & blues anno domini 2015 som bara bitvis låter överdrivet trendkänslig. Det är inte totalt tidlöst utan bär tydliga spår av den era vi befinner oss i. Precis som Aretha Franklin, Mary J. Blige och Staple Singers et al formades av sina respektive startepoker men sedan förändrats, utan att förlora det man brukar kalla särart. Så, vad kommer Sey att ställa med i framtiden? Förhoppningsvis ännu mer och ännu bättre stoff, en sargad mänsklighet till fromma.

Bäst just nu? Kanske den bristande balladen ”Poetic” eller det rumsterande, pulserande groovet i ”Easy”.

Recenserat: Seinabo Sey ”Pretend” (släppt 2015, avlyssnat via Spotify)

Årets filmer enligt Russin

yemenity2010 puff , ,

Så var det avklarat också. Den lilla men inte alltid eniga redaktionen på russin har utsett årets filmer. Eller förra årets, ska det naturligtvis vara. Själv hade jag placerat George Millers överväldigande ökenrally ”Mad Max: Fury Road” som nummer ett, följd av thrillern ”Ex Machina” och Oscarvinnaren ”Birdman”. Helhetsbedömningen från redaktionen blev dock en aning annorlunda, med två tecknade filmer bland de tre bästa och Pixar-produktionen ”Insidan ut” i topp. För mer detaljer, gå till russin.nu.

From Russia With Love: Kulturhöjdpunkter 2015 del III

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

De pratar. Och pratar. En del av dem bättre och mer innehållsrikt än andra. De där utvalda som fått sig tilldelade en egen talkshow. De mest inflytelserika håller av tradition till i USA. Inklusive en väldigt brittisk, glasögonprydd herre som odlade sin profil under ett antal år som ‘korrespondent’ på The Daily Show med Jon Stewart (som ju lämnade över tyglarna till det programmet tidigt i höstas): John Oliver. Just nu är han min favorit i genren. Han är engagerad, pådrivande, talträngd och vågar ofta breda ut sig mer än genomsnittligt över enskilda ämnen inom ramen för en halvtimmeslång show varje vecka på HBO. En av fullträffarna från året som gick var resan till Ryssland för en intervju med visselblåsaren Edward Snowden. Kombinationen av den försiktigt reflekterande övervakningssamhälleskritikern Snowden och Olivers oförutsägbara intervjuteknik skapade ett redan klassiskt stycke TV.

Statistisk sammanfattning av mitt skrivande under 2015…

yemenity2010 Okategoriserade

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

En spårvagn i San Francisco rymmer 60 personer. Den här bloggen besöktes cirka 1 400 gånger under 2015. Om den hade varit en spårvagn, skulle det behövas cirka 23 resor för att lika många personer skulle komma med.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

The Real Neal: Kulturella höjdpunkter 2015 del II

yemenity2010 reflektion , , , ,

Att bege sig iväg på storslagna konserter blir tyvärr alltmer sällsynt i mitt liv. Det blir oftare småskaligare evenemang, på gott och ont. I år finns det åtminstone en rejäl liveupplevelse att påminna om så här i årets sista skälvande timmar och den tilldrog sig i juli. I Göteborg. På Pusterviksteatern, vilket i och för sig inte är en arena för tusenhövdade skaror att samlas på, men det behövdes inte heller. The Neal Morse Band hade oceaner av material från en drygt 20-årig bana att ösa ur och tvingades utelämna det mesta, men hann med ganska mycket under ett par tungt svängande timmar också. Mer utförligt beskriven är konserten i min recension från i somras, vilket även inkluderar några rader om förbandet Haken.

NealMorse-Upwithpeople-150721

Game for a Laugh? Kulturhöjdpunkter 2015…

yemenity2010 reflektion , , , , , , , , ,

Tydligen var det en gång i tiden ett populärt underhållningsprogram i brittisk TV, under några år på 1980-talet. ”Game for a Laugh”, alltså. Jag tror mig aldrig ha haft anledning att se det. Men i samma veva gjorde det likaledes brittiska satirprogrammet ”Inte aktuellt” (även känt som ”Not the Nine o’clock News”) en hysterisk sketch på temat vanliga medborgare som luras att ta del i practical jokes på TV, med drastiska följder.

Drastiska är också förvecklingarna regelbundet i ”Game of Thrones”, ett fenomen som få andra i dagens TV-landskap. Humorn är kanske inte den allra mest framträdande egenskapen i HBOs flaggskepp, men en av de mest inspirerande biverkningarna av dess framgång är de pastischer, parodier, sketcher – et al – som frodats i dess kölvatten. Som de här två inslagen, båda kvalificerande sig på min personliga lista över 2015 års kulturella höjdpunkter. Dels får skådespelaren Kit Harington i rollen som den allvarstyngde murvaktaren och oäktingen Jon Snow chansen att liva upp (eller ner) en middagsbjudning i regi av talkshowvärden Seth Meyers.

Och Harington har även en ledande roll i det tyvärr ännu inte förverkligade projektet ”Game of Thrones” som musikal, med kompositioner av Coldplay. 2015 har varit ett år av allsköns elände på många håll i världen. Men det har funnits ljuspunkter på kulturhimlen – och här är två av dem.

Relaterat: Vilka var de bästa TV-serierna under året som gick? Många har känt sig manade att uttala sig i frågan. Själv jobbar jag på det. Och just ”GoT” lär vara en av de tio högst upp, när jag väl är klar. Fortsättning följer… 

Sent ska segraren sända – Årets bästa podcaster & radioprogram 2015

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är dags igen. För tredje året i följd presenterar Fair Slave Trade-redaktören sin potentiellt livsavgörande lista över vilka radioprogram och podcaster han tagit mest till sitt hjärta under året som gick. För mer perspektiv på förutsättningarna kan man jämföra med fjolårets sammanställning. Påfallande mycket är sig inte alltför olikt i år, men efter att ha prövat nya kandidater, förstrött lyssnat på några av dem, helt förkastat andra och sett lovande tendenser i åter andra, så har några av dem letat sig in bland de tio bästa – alternativt kvalificerat sig för ett omnämnande bland bubblarna strax utanför listan. Detta medan en och annan tidigare trotjänare av olika anledningar känts mindre angelägen just under den här 365-dagarsperioden. Domskälen är inte alltid glasklara ens för mig själv, eller vetenskapligt grundade. Det här är helt enkelt mina personliga favoriter i dessa medieformat under 2015, rangordnade med fjolårets placering inom parentes. 

 

THE BIG TEN:

1. Late Night Live (1). Gamle Phillip Adams på Australiska nationella radion blir inte yngre. Han är lindrigt intresserad av film, i princip emot all form av sport och envisas med att bygga sina talkshower på direktsända intervjuer på distans, ofta via Skype som inte alltid strömmar smärtfritt… Men vilken världsturné man får åka på, vilka fascinerande gäster och vilka oanade insikter som väntar där man minst anar! Ett ålderstecken, säkert, men för andra året i följd är det här min personliga favoritpodcast alla kategorier.

2. A Cast of Kings (2). Dave Chen och Joanna Robinson fortsätter gräva ner sig i de intrikata intrigerna i TV-kolossen ”Game of Thrones” till fromma för de mer än genomsnittligt intresserade av samma serie. I år har de dessutom gått tillbaka och gjort en retroaktiv genomgång av den tidigare försummade första säsongen. Vad man än tycker om deras resonemang så är det nästan alltid underhållande och engagerande att höra hur duon kommit fram till sina gemensamma – eller vitt skilda – ståndpunkter.

3. BBC Documentaries (Ny). Ja, det var väl på tiden att jag upptäckte dem. Regelbundet något från alla världsdelar, med reportage som både ger aktuella tidsbilder och historiska bakgrunder om storskaliga stridsfrågor och mindre, bortglömda fenomen. Årets Eureka!

4. The Film Programme / BBC (5). När SR inte kan bestämma sig om och hur de egentligen ska ha det med sina koncept på området veckoligt magasin om aktuell film med historiska tillbakablickar, så kör BBC bara på utan att ändra särskilt mycket eller fundera på en fyndigare titel. Och varför krångla till det när det fungerar?

5. Människor & Tro / P1 (6). Fortfarande ett av Sveriges Radios mest oumbärliga program, om religion(er) och deras påverkan på och av samhället omkring. Det skulle verkligen lämna ett tomrum efter sig om det försvann.

6. Medierna / P1 (8). Vem granskar granskarna? Medierna i P1.

7. Konflikt / P1 (4). Mellanöstern, mellanöstern och ibland utvikningar åt andra håll. Jo, det finns en slagsida åt mitten, geografiskt sett, om det rent geografiskt finns en mitt på jorden. Programmet i sig fortsätter vara angeläget, i alla händelser. Inte minst med tanke på allt som hänt i världen och vår närhet senaste året.

8. All Together – Huffington Post Religion (Ny). Reflekterande forum för diskussioner om olika trosformer och möten mellan dem, under ledning av Huffington Posts religionsredaktör Paul Raushenbush. Ett tag häktade jag upp mig på tekniska problem som ojämna volymnivåer vid intervjuer och slikt, men det har blivit bättre. Och innehållet är ofta perspektivskapande.

9. Spanarna i P1 9). Lever de än? Ja. Hur roligt och allmänbildande resultatet blir vecka för vecka varierar med gästerna, men när det verkligen klaffar, så…

10. Haciendo el sueco (Ny). Spanjor i Sverige beskriver sina upplevelser och utbildar sina landsmän och andra i svensk etikett, samhällsfunktioner och egenheter som inte alltid kan förklaras logiskt, oftast i korta sakliga men lättsamma segment.

 

BUBBLARE:

Freakonomics (3). När de väl gör något, så är det oftast lika intressant som förut. Men produktiviteten har dalat (för att använda ett i sammanhanget adekvat språkbruk) och det har inte funnits lika mycket nytt och tankeväckande att ta ställning till i år.

Sommar i P1 – är det strängt taget att betrakta som ett program i det här sammanhanget? Flera värdar passerar revy. I år fastnade jag främst för miljöprofessorn Johan Rockström, zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer samt inte minst utrikeskorrarna Magnus Falkehed och Terese Cristiansson.

This American Life. Ibland får de till det och blir riktigt universellt intressanta. Andra gånger kanske mest för amerikanerna själva.

Godmorgon, världen! Ett bra sätt att börja söndagen.

P1 Morgon – Jo, det är ju fortfarande där vardagarna brukar börja.

 

PÅ TESTSTADIET:

Utvecklingssamtalet och Global Podd – två mötesplatser för diskussioner kring internationella frågor. Hur bra fungerar det? Som sagt, jag har bara börjat utforska dem, men kanske kan säga mer om ett år… Eller tidigare.

 

 

Tillbaka till insidan med Tame Impala

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Den där videon, till att börja med… Den som lanserar låten ”Let It Happen” och visar en studie i mänskligt sammanbrott. En hallucinatorisk odyssé, en bokstavlig flygtur som mynnar ut i antingen en total katastrof eller möjligen en befrielse från ekorrhjulet. Själv snubblade jag över den efter något slags tips från – som jag minns det – Paste Magazine på nätet. Magnifik melankoli. En illustration av intensiv introvertism.

Ska vi kalla det här ett band eller, med vägledning från Wikipedia, återkommande projekt initierat och styrt av Mr Kevin Parker från Perth på den australiska västkusten. Staden som ser ut att trona ganska ensam i sitt majestät just på den sidan kontinenten ’down under’ och tidigare huserat halvlegendariska band som Triffids.

Atmosfären på ”Currents” är i alla fall i sina bästa stunder bedårande i sin blandning av nostalgisk melankoli och elektronisk eufori. Tame Impala satsar inte i första hand på att kasta en uppsjö idéer över oss, utan vill gärna låta några grundläggande harmonibyggen göra grovjobbet och bjuda in till någon form av meditation, ackompanjerad av spontana muskelryckningar när groovemaskineriet går igång.

Hur väl experimentet slår ut kan variera, men det är ofta påfallande läckert. Levande. Inte omedelbart avkodbart och öppet som en bok. Snarare en seans där alla får upptäcka olika saker. Skenbart enkla strukturer i vissa stycken. Syntljuden kunde ofta lika väl ha hört hemma i 80-talet, en epok Tame Impala definitivt inte är ensamma om att flirta med. Ordet psykedelisk har annars en tendens att dyka upp i beskrivningar av deras profil och öppet redovisade influenser. Rider de på en retrovåg och suger ut det sista ur det svunna seklets förråd av försöksverksamheter med hjälp av den nu mer utvecklade teknologin?

Nej, det är rikare än så. Mer raffinerat. Och personligt. Egentligen svårt att förklara den exakta storheten i. Men bandet – eller projektet – verka tro på sig själva, sina egna ord arrangemangen dessa bäddas in i. Som i den bitterljuva ”Yes, I’m Changing”. Eller den snyggt fylliga ”Eventually”, kontemplativa och hypnotiskt repetitiva ”New Person, Same Old Mistakes” eller den i sammanhanget relativt godmodigt klämkäcka ”Disciples”. Representerar det här forntiden eller framtiden i det globala musiklivet – och spelar det någon roll?

 

Recenserat: Tame Impala ”Currents” (2015, via Spotify).

Relaterat: Bandets officiella hemsida. 

Lauren Daigle – idel ädel Adele-imitatör eller mer?

yemenity2010 skivrecension , , , ,

 

En röst kan göra så mycket. Inte finns det överhövan överdoser av originalitet eller nyskapande i produktion och komposition kring Lauren. Hon inramas nästan konsekvent som en lagom pompös, upphettad hitmakarversion av, säg, Hillsong. Arenarefränger finns. Ballader med fluff och möjliga Celine Dion-komplex. Ett paket såsom perfekt anpassat för amerikanska kristna radiostationer – och skulle kunna passera även på mognare svenska reklamfinansierade kanaler. Att jag snubblade över det här beror väl främst på att jag då och då kastar ett getöga på bloggen Glowing Vibe som ger kortfattade tips om bland annat sådant här.

Det finns inget direkt att tycka illa om. Inte heller att chockeras av. Men… Rösten. Lauren låter en smula Adele. En hel del Adele. Faktiskt. Hon har det där där extra som får allting att låta mer engagerat. Mer For Real. Innerligare än det kanske är. Hur bedömer man det. Äkthet. Egentligen…? Undertecknad bara vet att han hört överförsvarligt mycket av den här mellanvägsgenren under ett par decennier, mer eller mindre personligt utformad och tidsandeanpassad. Jag vet också att jag spontant upplever det här som bättre och mer berörande än det mesta akut jämförbara (i alla fall bland hennes kristna kolleger) jag kan minnas mig ha stött på i alla fall under de senaste åren.

Snygg förpackning är en sak. Melodier med regelbundna hooks. Ja. De finns. Texter som proklamerar och inte krånglar till det mer än nödvändigt. Det är Lauren själv som ren gåva eller intränad känsla för feeling ger en avgörande injektion. Nej, den här recensenten kan tydligen inte krampa fram en djupare analys än så.

Bäst? I ett jämnt fält antagligen powerballader eller halvfartsserenader som ”How Can It Be”, liksom de lite mer uppskruvade ”O’ Lord” och ”Come Alive (Dry Bones)”. Och kanske framförallt den avslutande, akustiskt arrangerade pianoballaden ”Once and For All”. Humöret avgör hur angelägen helheten känns. Men på tåg eller buss till och från arbetet har det i höst fungerat förvånansvärt bra.

Recenserat: Lauren Daigle ”How Can It Be” (Centricity Music 2015, avlyssnat via Spotify). 

 

Relaterade adresser på nätet: 

Basfakta från AllMusic

Laurens officiella sida, en sådan som alla har, ni vet…

…och så den relevanta YouTube-kanalen i sammanhanget, liksom.

Från frysboxen: Alex Campos – ingen copycat

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , ,

För nu snart ett decennium tillbaka tillbringade jag några år i Sydamerika och stiftade bekantskap med en del musik som annars förmodligen hade gått mig förbi. Bland upptäckterna fanns Alex Campos. Så här skrev jag om hans album ”Como un niño” våren 2006:

Eklektisk evangelist från Colombia

franfrysbox-blogotyp1Campos är en colombiansk eklektiker, för att göra det enkelt för sig. Han är känd i ‘evangeliska’ latinamerikanska kretsar som en av de mer tongivande musikerna på deras planhalva. Han kan konsten att vara kameleont, men rösten tränger igenom och ger honom ändå en utmejslad identitet. Ibland visar han en svaghet för att dra ut på sina ballader och andliga serenader, den minst intressanta sidan av hans utbud –säger jag helt subjektivt. Men oftast är han sällsynt stimulerande och gör gärna det oväntade, i varje fall i störrre utsträckning än flertalet i den växande spanskspråkiga marknaden för… vågar man säga frikyrkopop?

Campos kan helt fräckt låta ranchero (tänk: mexikanska män i stora sombreros underhåller på bröllop*) slå över i funk. Han byter överhuvudtaget ofta stilart mellan låtar och medan de pågår. Det kan till och med gränsa till hårdrock, men det är inte den sidan han främst visar upp på ”Como un niño” (Som ett barn). Hitrefränger följs av ballader, melankoli av jubel, flamenco av karibiska rytmer eller reggae. Eller om det sistnämnda ligger närmare reggaeton, en populär stilhybrid i Latinamerika just nu. Jag vet inte riktigt hur den bäst bör beskrivas, men det är inte den genre jag helst lyssnar på, heller… Jag upprepar väl också att han även här ger oss någon långdragen, känslosam balladhistoria för mycket, men det måste understrykas: Alex Campos är en av de (ganska få, tyvärr) i sin bransch (se ovan) som verkligen undviker att bli en ‘copycat’, en blek imitatör av profana stilbildare i Syd- och Centralamerika. Han har en egen vision och följer en stig som inte ligger så långt från huvudleden men ändå tillräckligt för att utmärka sig.

När jag skriver det här är det faktiskt bara några dagar innan han och gruppen Misión Vida kommer till Quito för en konsert. Men…finns detta att få tag på i Sverige? Vet ej, på grund av språkbarriären och slikt, men jag hoppas att Campos kan bli en av dem som slår igenom utanför hispanoblocket. Optimistiskt kanske, men jag ger mitt lilla bidrag till kampanjen här…

* Ordet mariachi som ofta används i det sammanhanget kommer faktiskt från det franska ordet för bröllop, marriáge.

Recenserat: Alec Campos & Misión Vida ”Como un niño” (CanZion/MV Records 2005). Texten publicerades först på numera avsomnade sidan Folket Jublar 20 maj 2006.