Månad: februari 2013

Schläktjuryn schunger ut om schlagerdeltävlingen från Schellefte

yemenity2010 reflektion , , ,

Redaktören  med fru, två föräldrar, tre systrar och två svågrar. Samt med återkommande input från en – jag räknar väl rätt nu – femårig systerdotter. Det var förra helgens schlagerpanel som utan förbarmande visade var skåpet skulle stå och snabbt skilde agnarna från vetet, men inte alltid bönhördes av dem som faktiskt ansträngde sig att ringa och rösta fram sina favoriter…

Så här gick resonemangen (i redigerad form) fram och tillbaka under deltävlingens gång, medan kandidaterna avlöste varandra från en scen i Västerbotten (en landsända till vilken delar av panelen för övrigt har familjeband).

(För kalenderbitare bifogas en mer detaljerad poängsättning och kompletterande information om resultatet och de röstande, per pdf längst ner.)

1. Eddie Razaz ”Alibi”
Johan Lindahl: Norges bidrag från i fjol i repris. Koreograferat men klichétyngt…
Sara Lundman: Tycker inte att dansarna känns så lyckade. De känns ungefär lika coola som Lili & Sussie.
Hanna Amnerud: Han hade inget spett i rösten när han dansade runt samtidigt.
Kristina Lindahl: Synd att ge honom en nolla…
Erica Spjuth: Duktig, men tråkig röst.
Snittbetyg: 1,89 (på en skala från noll till fem)

2. Elin Petersson ”Island”
Johan: Skogsrå med Dire Straits-designad gitarr, melodiskt men utan push…
Kristina: Hon sjöng falskt i början.
Hanna: Hon påminner om Sophie B. Hawkins, låter lite halvfalskt men kommer undan med det.
Isak Spjuth: Jag kan inte ge den här typen av låtar mer än en etta – de är så vansinnigt tråkiga och intetsägande.
Sara: Den har potential att ha en nerv, men det skulle ha varit lite mer energi  i låten.
Snittbetyg: 2,44

3. Ravaillacz ”En riktig jävla schlager”
Kristina: Där kommer min gamle idol Tommy Körberg. Han ser ut som en gubbe nu! De var i alla fall musikaliska.
Hanna: Ska de vara med? Jag trodde de var pausunderhållningen. Det fanns inget fräscht över den.
Sara: Kunde de inte ha sjungit ‘jädra’? Och skulle de sno en låt kunde de ha snott en bra.
Johan: Gubbar på rad. Självdistans? Mer av dekadens…
Erica: Som pausunderhållning hade det varit roligt, men som bidrag?
Isak: Nu kan det inte gå lägre. En nolla.
Ingemar Lindahl: Det här gänget skulle kunna ha gjort en bra låt.
Emilia: Trevligt och skämtsamt.
Snittbetyg: 1,6

4. Amanda Fondell ”Dumb”
Johan: ”Repulsion”? Illustrerar krypande galenskap med speglar, dramatik och stora gester. Det sticker ut men är lite ansträngt och avslöjar Sinead O´Connor-komplex.
Hanna: Det har lite Bond-känsla.
Sara: Känns lite överteatraliskt, tyvärr.
Emilia: Tråkigt.
Emanuel: Det bästa hittills.
Kristina: Hon tog i för mycket.
Snittbetyg: 2,78

5. Martin Rolinski ”In and Out of Love”
Johan: Instängd i glasbur och sjunger halvfalskt, formstöpt nummer i samma skåp som Eddie Razaz.
Kristina: Han är en dålig förebild. Nu kommer de att slänga färg i busskurer…
Hanna: Jag hörde att det var en låt… Tacka vetja Yohio, det var en fascinerande karaktär.
Emilia: Det hände ingenting. Tråkigt!
Snittbetyg: 1,1

6. Caroline af Ugglas ”Hon har inte”
Kristina: Nu börjar det äntligen bli bra. Jag tycker texten är underbar.
Johan: Mer rutin och personligt utspel. Det känns igen från förr… Men låten lyfter aldrig riktigt från sin formel.
Sara: Det enda som hittills haft något genuint uttryck.
Hanna: En fyra – på ren känsla.
Snittbetyg: 3,39

7. State Of Drama ”Falling”
Hanna: Jag gillar hans glasögon, men det berör mig inte jättemycket.
Johan: Extreme! Akustisk men hårdrocksdoftande inledning, blir tyngre efterhand.
Sara: Scenutförandet känns lite för pretentiöst, som om de filat lite för mycket på sin image. Det är lite för välproducerat, men som låt betraktat är det den bästa.
Isak: Scenframträdandet försöker lyfta låten till att bli hårdare än den är.
Snittbetyg: 3,28

8. Janet Leon ”Heartstrings”
Johan: Korsning av Hayden Panettiere från ”Heroes” och Jessica Alba levererar muskeltechno. En aning catchy, bättre i sitt slag än en del annat här…
Emanuel: Noll! Minus ett! Jag tycker att det var bättre förra veckan.
Erica: Det verkade lite lovande i början men tappade sedan. För att vara trallvänlig poplåt är det en av de bättre.
Sara: Om jag inte hade tittat på dem kanske det varit en trea.
Kristina: Vi kan ju inte tycka om sådant syndigt…
Snittbetyg: 1,5

Ja, en rapp räknare inser vart det barkar. Caroline och State Of Drama skulle ha skickats direkt till Globen, med Elin och Amanda till andra chansen, en aning generöst men ändå. Folket i gemen var inte helt igenom överens utan envisades med att låta nästan-pensionärerna i Ravaillacz göra årets Björn Ranelid, i sällskap av just State Of Drama medan Caroline och den i vårt sällskap totalsågade Martin Rolinski få en chans till. Fader förlåt dem, ty de veta icke alltid vad de göra…

Schlagerpanel Schellefte 130216

Vem visste mest? Inte jag i alla fall.

yemenity2010 reflektion , , ,

Engelska skivbolag. Ängamat. En liten stad vid Mälaren. Och så det där med någon psykiatrisk specialitet. Nej, där slog det slint. Men apokryfiska Judith är ju en gigant som alltid legat mig varmt om hjärtat. Hon som högg huvudet av fiendens härförare Holofernes med hjälp av list och ett lånat lasersvärd. Nu räckte inte det den här gången… 

Judite_e_Holofernes

”Judite e Holofernes” av Pedro Américo (1843-1903). Pedro Américo [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)%5D, via Wikimedia Commons

They’re back and they’re… besserwissers. Just det. Nu sändes det. ”Vem vet mest?” där jag fått en extrachans via den så kallade Revanschveckan. Själv hade jag inte möjlighet att se resultatet under vanlig gammalmodig tablåtid igår kväll på grund av en annan historisk händelse, mitt livs första distanskonferens via Adobe Connect. Intressant upplevelse i sig. Men med vetskap om utgången utnyttjade jag i alla fall SVT Play för att i eftertankens kranka blekhet syna hur illa det egentligen såg ut.

Allvarligt talat – som jag minns det från inspelningen – så började det nog gå utför redan när det klickade med Filip Hammar. Namnet fick inte klockorna att ringa förrän det var försent. Så kan det gå. Men det var många mer eller mindre behärskat besvikna vinnarskallar som lämnade lokalen efteråt. Och några få betydligt gladare. Tyvärr hörde jag inte till de sistnämnda den här gången. Tur att det inte handlar om så höga prispengar, jämförelsevis. Men jag tror att som helhet blev det ganska bra TV, med sjungande deltagare (nej, det kan jag inte ta åt mig äran för) som grädde på marmeladen. Jag har också ett bestämt minne av en kort men effektiv diskussion kring religion och Gustave Dorés kopparstick i samband med bibelfrågan om just Judith, ett utbyte som dock inte fick plats i programmet utan klipptes bort. That’s life. Nu har jag nog gjort mitt i den här tävlingen. Sådana är reglerna, som jag förstår dem i alla fall.

Så vad blir nästa mediala utmaning? Stay tuned…

Relaterat: Den som till äventyrs vill grotta ner sig mer i storyn kring Judith och Holofernes kan läsa mer exempelvis på bloggen ”Guldkorn och ädla stenar” eller Wikipedia (företrädesvis den engelska upplagan). Och, som uppmärksamma läsare säkert redan noterat, det var naturligtvis inte ett lasersvärd som kom till bruk utan ett vanligt hederligt akustiskt. Holofernes eget, antagligen. Se där vådan av att inte låsa in sina dödsbringande vapen när man lägger sig till vila.

Notering yemenity2010 reflektion ,

OK, det är tydligen dags igen. Förra vintern deltog jag i SVT:s lilla kunskapsbatalj ”Vem vet mest?” och klarade mig till fredagsfinal, men inte riktigt ända fram till den hägrande veckopengen för vinnaren. Många äro kallade, men få utvalda… Den här säsongen, med ny dekor, färre deltagare per program och delvis nya regler fick jag chansen igen. Och nu är den så kallade ”Revanschveckan” igång. Det har hunnit bli torsdag, vilket borde innebära att den dagsomgång där jag själv medverkade sänds ikväll. Hur det gick? Det får jag inte uttala mig om i förväg, men jag vill minnas att det blev ett ganska underhållande avsnitt, helt objektivt sett… Förhoppningsvis värdigt denna speciella dag, då människorna skolen vältra sig i kärleksfullhet och vällust, oavsett allt annat som kan tänkas pågå i deras liv för tillfället. Själv ägnar jag ganska mycket tid just denna sportlovsvecka (när det inte efterfrågas så många obehöriga lärarvikarier i min hemkommun) åt distansstudier i spanska vid Göteborgs universitet, för att öka min formella kompetens. Visste ni att det uppskattas finnas omkring 725 ännu använda ursprungsspråk i Latinamerika? Om jag inte blandar ihop siffrorna. Den frågan kom inte upp i ”Vem vet mest?”, men däremot… Ja, ni får väl se om ni är hågade nog.

De senast sända programmen i serien finns på SVT Play.

Melodifestivalen 2013: Banan och veteran vidare från mindre upphetsande Göteborgsfält

yemenity2010 reflektion , , , ,

Såpan har startat igen. Förra helgen var jag upptagen med en annan festival i Göteborg och vet inte riktigt vad jag gick miste om. Något nytt androgynt stjärnskott bland annat, har jag hört ryktas. Andra vändan, sänt från just Göteborg, innehöll överlag ett ganska blekt fält och ledde fram till att vi på allvar kan frukta en bedövande bananchock som svensk representant i Europafinalen. Å andra sidan… Vi vill ju inte gärna arrangera alltihop nästa år igen, eller hur?

Som analyspartner hade jag den här gången min fru Emilia. Inflyttad från Mexiko förra våren har hon en relativt kortvarig bekantskapshistoria med detta europeiska fenomen. Med andra ord; ett friskt perspektiv att bidra med. Så här resonerade vi under sändningens gång, i sammandrag: 

1. Anton Ewald ”Begging”

Johan: Är detta vad tiden kräver? Technoschlager, övergödd av poser, klyschor och fuktig blick. Betyg: 2 av 5.

Emilia: Påminner om Ricky Martin. Betyg: 3

2. Felicia Olsson ”Make Me No 1”

Johan: Ståtlig ballad med en del intrikata harmonier men lite stereotyp refräng. Snyggt men kan försvinna i flödet. Betyg: 3

Emilia: Påminner om Adele, har bra röst men sången upprepar sig för mycket. Hon får extra poäng för att hon ser ut som en latina… Betyg: 4

(Faktum är att vi började undra om hon skulle kunna vara en okänd lillasyster till Emilia. Vi återkommer i ärendet om vi får reda på något mer)

3. Joacim Cans ”Annelie”

Johan: Tungmetallaren omskolad till trallvänlig akustisk folkpopare med en låt som letar efter ett lyft. Betyg: 2

Emilia: Har en nackdel av att sjunga på svenska och det saknas en gnista. Betyg: 2

4. Swedish Housewives ”On Top of the World”

Johan: Pernilla Wahlgren et al gör entré i förkläden och försöker sedan konkurrera med avsevärt yngre kolleger med ett monotont dansnummer, ganska glanslös glamtechno – inte riktigt vad jag hade väntat mig av dem. Betyg: 1

Emilia: En av dem som jag hittills gillat bäst i årets festival. Den kommer att fastna. Betyg: 4

5. Erik Segerstedt & Tove Damli ”Hello Goodbye”

Johan: Svenskt-norskt samarbetsprojekt med mer akustiska gitarrer och dragning åt country. Behagligt utan att bryta brutalt ny barrskog någonstans. Betyg: 3

Emilia: Jag gillar kombinationen av deras röster och gitarrsoundet; enkelt men vackert. Betyg: 4.

6. Louise Hoffsten ”Only the Dead Fish Follow the Stream”

Johan: Veteran som alltid har en viss värdighete oavsett sammanhang. Den här refrängen doftar starkt av något…mend vad? Inte död fisk i alla fall. Men kanske Tom Petty, Bonnie Raitt eller Jackson Browne? Betyg: 3

Emilia: Gillade titeln, men något saknas – inte riktigt en festivallåt. ”Sin pena ni gloria” – Sådär… Betyg: 3

7. Rikard Wolff ”En förlorad sommar”

Johan: Jag brukar uppleva honom som överdrivet melodramatisk och med alltför yviga gester. Vad månde blifva? Redan första stroferna osar Jaques Brel… och så fortsätter det. Betyg: 2

Emilia: Han verkar sakna syre, som om han vore på sjukhus. Betyg: 2

8. Sean Banan ”Copacabanana”

Johan: Antikrist är tillbaka! Låter omedelbart Army of Lovers-inspirerad och har ett ambitiöst shownummer med fler färger än som egentligen existerar i sinnevärlden. Existerar det en låt här? Mer tveksamt. Betyg: 1.

Emilia: Hmmm… Ridículo (en smula korkat, helt enkelt). Men kan vinna genom ungdomar med mobiltelefoner som kan rösta utan att be föräldrarna om lov. Om man tar bort färgerna – vad återstår? Betyg: 1

Nu slutade det med just Sean Banan och Louise Hoffsten på finalplats. De diametrala motpolerna i fältet? Själv hade jag gärna sett Felicia gå vidare till åtminstone en andra chans. Där hamnade i stället Anton Ewald (suck) och den svensk-norska pakten Erik & Tove (mer acceptabelt). Pausunderhållningen? Tre tanter (Ann-Louise Hansson med flera) begick ett litet lustmord på ”Popular”, en låt som jag fortfarande anser borde göras i bluegrass-version, men OK… Bollywoodversionen av Danny Saucedos ”In the Club” med Danny själv och programledarkollegan Gina Dirawi var klart bättre än originalet och det än mer avspänningskomiska numret med Ordinary Swedish House Family var väl kvällens höjdpunkt överhuvudtaget.

Svampar, spänning och sex på smörgåsbordet vid årets filmfest i Göteborg

yemenity2010 puff , , ,

Kontroversiell amerikansk Oscars-kandidat om jakten på en man vid namn Usama bin Ladin. Dokumentär om livet för afghanska kvinnor i fängelse. En kärleksförklaring till smakfulla svampar och missförstådda matlagningsgenier. Och så en ny film av den extremt konstnärligt inriktade (och extreme i flera filmiska avseenden) Peter Greenaway. Där har ni något av innehållet från Göteborgs internationella filmfestival 2013, av det som jag själv hade tid och möjlighet att se. Som vanligt önskar jag att jag hade kunnat tillbringa hela festivalveckan på plats och tagit del av 15-20 filmer till ur det alltid dignande smörgåsbordet av rörliga bilder från hela världens skafferi. Men… Jag har ju timvikariat i skolvärlden och annat att sköta också. Sådant är livet. Intrycken från Göteborgs filmfestival finns i alla fall samlade under temat GIFF2013 på russin.nu.

Annars kan även rekommenderas Sveriges Radios filmmagasin Kino i P1 med tillhörande podcaster. Festivalen har givetvis också en egen hemsida.