År: 2013

Från frysboxen: Uppbyggligt om uppbrott med India.Arie

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , ,

Ännu en återuppvärmd åsiktsregistrering från det förflutna. ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” var tredje skivan av India.Arie och släpptes 2006 på Motown Records. Den här recensionen publicerades ursprungligen på numera nedlagda sidan Folket Jublar, 29 mars 2007.

india arie 2006Den här skivan kommer att göra världen till en bättre plats, enligt en amerikansk tidning (Daily Star) som citeras av en amerikansk websida (Christianity Today) vilken jag i min tur refererar till en smula här. Kan det här vara världshistoriens första ”inspirational break-up album”? frågade sig CT:s recensent för några månader sedan. Samme man beskriver Aries trosuppfattningar, som de framskymtar i intervjuer, som något åt det unitarianska hållet, alltså lite svävande. Det finns många sätt att lära känna Skaparen, menar hon – ungefär. Men Gud verkar alltid vara i närheten i hennes liv, om man får tro texterna på ”Voyage to India” (som jag upptäckte för något år sedan) och nu på ”Testimony” som mycket riktigt är en inspirerande skiva, trots att den kretsar kring ett brustet förhållande.

Genren definieras av CT som akustisk neo-soul och det duger väl lika bra som något jag skulle kunna formulera i ett sammansatt men slagkraftigt uttryck. Ingen skulle kunna kalla hennes tongångar för ‘bombastiska’ utan att ofrivilligt remitteras till en psykiater för utvärdering, men det är verkligen inte kraftlöst heller. Om man tycker att Norah Jones är lite för menlös, Tracy Chapman har för lite hitkapacitet men Alicia Keys för mycket av det senare, så… kanske det här landar perfekt. Första gången jag stötte på Aries namn var det i en duett med Stevie Wonder på hans hyllade återkomst ”A Time to Love” 2005.

Hon har en själfull (som man säger när andra kombinationer av adjektiv blir för
invecklade) röst, wailar en hel del men utan att förlora fokus på melodierna och verkar tänka tematiskt om sina album så att de känns som sammanhängande helheter och inte bara en samling osorterade sånger som råkat brännas in i samma plast för att uppfylla ett kontrakt. Jag som trots allt lyssnar mycket på musik med tendenser till övermaga storslagenhet, brukar behöva tid för att uppfatta mer än bara behagligt bakgrundsbrus i den här sortens följsamma gung, men India.Arie kliver förr eller senare över den tröskeln och in i vardagsrummet (eller var det nu råkar vara) med krav på mer uppmärksamhet. Helt otvunget stuvar hon in en låt av Don Henley och får den att passa in perfekt bland sina egna kompositioner. Det är inte underligt att hon valde ”The Heart of the Matter”, eftersom texten beskriver svallvågorna av ett kraschat förhållande och hur man går vidare så kärnfullt som man bara kan göra det om man själv varit med om ett smärtsamt uppbrott (vilket jag förutsätter att Henley också har). På ”Testimony” finns ett flöde, ett narrativ som går från melankoliska ”These Eyes” men gradvis blir mer ljust, optimistiskt och framåtblickande. Hitsingeln ”I Am Not my Hair” (framförd ihop med någon yngling som kallar sig Akon) bryter av mest från mönstret, men är så medryckande att jag kan förlåta snedsteget…

franfrysbox-blogotyp1Vissa filmer bör man se ända till slutet, det vill säga även eftertexterna eftersom de saktmodiga belönas med en extra sketch eller annat infall. En del CD-skivor ska heller inte stängas av när sista utannonserade spåret klingat ut. Det här är en sådan skiva. Efter att den snärtiga upbeat-låten ”I Choose” med sina Wonder-vibbar skenbart avslutat allt, följer någon minuts tystnad före en ballad som av allt att döma heter ”This Too Shall Pass” och bygger på något slags senapskornsprincip. Den börjar diskret men växer mot ett stadiumcrescendo av klassiskt snitt och är kanske rentav det konstnärliga klimaxet på ”Testimony”. Värdig final på ett personligt vittnesbörd i smakfull musikalisk inramning, värt att ge en chans nästan vilka preferenser man än vanligtvis tror sig ha.

Bra biofilm helt utan julstämning

yemenity2010 puff ,

Julstämning råder och vad alla helst vill ha en påminnelse om är naturligtvis… någon av alla de oförrätter som riktats av människor mot andra människor genom historien. Oavsett om slaveri är det mest attraktiva temat bland julhelgens aktuella filmer på svenska biografer är ”12 Years a Slave” en av årets bästa filmer, åtminstone av dem jag själv hunnit se (vilket givetvis som vanligt är alldeles för få). Berättelsen ska ha verklighetsbakgrund och utgår från Mr Solomon Northup, en fri svart man från delstaten New York, som kidnappas och tvingas tillbringa tolv år som allt annat än fri och självständig samhällsmedborgare i sydligare stater. Det är tufft, och filmen är inte ämnad att skapa översvallande känslor av vällust eller varmt ombonat julmys. Bara för att vara övertydlig. Men se den ändå när skinkan och lutfisken (som jag själv brukar undvika helt och hållet) fastnat i halsen och de samlade sinnena kräver större utmaningar för att inte förtäras av leda och lättjefulla stillestånd som kan övergå i livshotande letargi. Mer utvecklade resonemang om filmen som helhet har jag publicerat på russin.nu.

 

Taylor tar ton igen?

yemenity2010 musiknotis , ,

Han har finansierat åtminstone en film den vägen. Via Kickstarter, där entusiaster kan stödja diverse projekt ekonomiskt. Många bäckar små… Steve Taylor var under 1980- och 90-talen en av mina, ja jag får nog använda ordet musikaliska och artistiska hjältar. Det har gått 20 år sedan hans senaste kompletta studioalbum. Nu annonserar han planer på ett nytt, efter en del uppdykanden på scen på sista tiden som jag sett strödda rapporter om men varit på fel sida Atlanten för att kunna se själv. Och nu är det alltså crowdsourcing – eller kallas det crowdfunding? – som kan vara vägen framåt igen. Lysande idé eller luftslott? Jag hoppas på det förstnämnda. Läs mer på, just det, Kickstarter.

Från frysboxen: Storslaget omvändelseopus av Neal Morse

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , ,

Nostalgiprojektet fortsätter. Här är en recension, ursprungligen publicerad 24 augusti 2005 på numera avsomnade websidan Folket Jublar. Det handlar om Neal Morses album ”Testimony” (InsideOut Music 2003). Faktiskt (vilket framgår av inledningen) den allra första recensionen på den sidan när den hade sjösatts under en arbetsperiod i Ecuador. Så här tyckte jag då:

franfrysbox-blogotyp1Nej, det är nog ingen ren tillfällighet att det här är den första skiva som recenseras på den här hemsidan. ”Testimony” är ett, just det, ett vittnesbörd, och en stark anledning till att inte tappa hoppet om kristen konstnärlig utövning i detta århundrade. På ett mer personligt plan är det en skiva som jag själv tryckt i CD-spelaren när jag varit på ett… mindre än översvallande gott humör, eller när den ofta alltför likriktade lovsångskulturen i de kyrkor vi vanligtvis frekventerar börjat påverka den högra hjärnhalvans molekylära struktur i en ohälsosam riktning.

Storord på en gång. Svulstigt? Några konsumentupplysningar är kanske på sin plats. Till att börja med: vem är egentligen Neal Morse? För vänner av så kallad Progressive Rock (även kallad symfonirock in Swedish) är han ett etablerat namn som sångare och multiinstrumentalist. För de flesta andra – inte alls. I flera år ledde han den amerikanska gruppen Spock’s Beard, samtidigt som han under en tid fyllde ut fritiden med Transatlantic, en kvartett med medlemmar från USA, Storbritannien och – Sverige (mer preciserat medlemmar i grupperna Dream Theater, Marillion och Flower Kings). Musikstilen i sig lägger sig ofta vinn om det storslagna, eller med ett annat redan använt adjektiv: det svulstiga. Långa sviter med upprepade taktbyten, tydliga influenser från gamla giganter i genren som Genesis, Yes eller Gentle Giant är standard. Dynamiken, uppfinningsrikedomen, de snygga parafraserna på redan existerande verk och så den rena hantverksskickligheten är något av det som genrens beundrare brukar framhålla. Andra ger upp efter en kvart eller tidigare.

För några år sedan kom Neal Morse ut ur det bildliga biktbåset och bekände sig som kristen. Dubbelalbumet ”Testimony” berättar om hur det gick till. Jag vet inte om jag någonsin hört en så ambitiöst anlagd skiva inom ramarna för det som rubriceras ”kristen musik”. Morse börjar berätta om hur hans liv såg ut när han som kämpande yrkesmusiker i Kalifornien siktade på en karriär som bara väntade runt hörnet (”I could feel it in my fingers when I’d play” som han retrospektivt mässar i ”California Nights”). Men att ständigt vakna upp i nya hotellrum och försörja sig på att framföra covers av andras hits ledde till mer och mer likgiltighet. Galghumoristiskt konstaterar han att ”If I played that terrible Eagles’ song one more time I thought I was gonna die” och syftar tveklöst på ”Hotel California”. Nåja, i noterna som följer med skivan gör han något av en avbön och försäkrar att han inte alls tycker att sången är så bedrövlig i sig, men vid tiden det handlar om – då han var helt enkelt dödstrött på den.

Skivan gör en resa i tid och rum, över berg och dalar, från Los Angeles till Nashville och det är betydligt mer intressant att höra det själv än att jag lägger ut texten i all oändlighet om hur förträffligt det låter. Men jag kan inte hålla mig ifrån några synpunkter till (som när en pastor förklarar att hans predikan egentligen är slut och det är dags för en summering som visar sig pågå ungefär lika länge som det han sagt innan). En sak som kanske inte borde förvåna men ändå är värd att nämna är att det rent musikaliskt bara blir bättre efterhand. När Morse berättar hur han börjar omvärdera sitt liv, halkar in på bönemöten och känner sig malplacerad, beskriver upplevelsen av den helige ande eller känslan av ånger och förkrosselse – då är han som bäst och mest engagerad. Varför vill jag betona det här? Kanske för att artister som blir omvända mitt i karriären ofta beskylls för att bli mindre fantasifulla och mer hämmade i sitt skapande. Eller kanske för att jag i min ungdom fick en överdos av fromma pocketböcker som var mest spännande fram till att… gängledaren/Hell’s Angels-medlemmen/den morddömde polismannen (kryssa i rätt alternativ eller lägg till ett valfritt) blir härligt frälst och lämnar alla brutaliteter bakom sig. Det genuint goda er ofta ut som en blek skugga av det onda, i varje fall i dramatiska sammanhang. Men Morse verkar inte lida av det problemet.

Framförallt fastnar jag för balladen ”I Am Willing” som är majestätiskt uppbyggd, känns djupt personlig och äkta på ett sätt jag sällan stött på, i alla fall inte när det gäller… nej, jag ska hålla mig ifrån fler pikar mot genomsnittsutbudet på skivbolag med evangeliserande ambitioner. Förhoppningsvis kommer fler recensioner framöver på den här sidan och jag vill inte skriva något jag får ångra sedan… Men det här är ändå en skiva som för mig går utanpå det mesta jag hört i mitt liv; i sina pretentioner, sitt konsekventa genomförande och sitt personliga tilltal. Musikaliskt har Morse inte tagit några dramatiska steg bort från det han gjorde förut (om det nu säger något) men han har lagt till mer Beatles-influenser och emellanåt rör vi oss i ett rent gospeluniversum. Sällskapet i studion består av bland andra batteristen Mike Portnoy (från Dream Theater och Transatlantic) som får påtagligt utrymme att briljera.

Testimony (Neal Morse album)
Testimony (Neal Morse album) (Photo credit: Wikipedia)

Vilka reaktioner andra får av det här ska naturligtvis inte jag försöka profetera om. För mig var förväntningarna uppskruvade i förväg och det är inte självklart att man blir helt såld första gången. Sångerna är sammanlänkade rakt igenom (frånsett den oundvikliga skarven mellan de två skivorna, då)och strukturen kan verka för kompakt eller svårgenomtränglig. Men är det en smal, svårbegriplig rockopera för en liten skara utvalda? Nej, det kan jag inte tycka. Däremot är det början på en solobana som inte lär vara snitslad efter givna mallar. Jo, Morse har redan hunnit med ett album till, på temat skapelsen och människans vandring utan Gud. Det låter väl som en given guldgruva inför nästa utgåva av ”Lokets favoriter”? Ska återkomma till den. Snart.

I brist på fokus: ett osorterat novembersvep

yemenity2010 puff , , ,

Utbildning. För närvarande verkar jag själv i den branschen, mest på högstadienivå – vilket är lärorikt i flera avseenden. Min fru studerar själv på ett program för invandrare med tidigare yrkesutbildning kallat Korta vägen. Fram till för ett år sedan hade jag aldrig hört talas om den kursen, men det är mycket nytt jag lärt mig om det svenska immigrationssystemet under det senaste året. Kanske för att jag haft mer anledning att stifta bekantskap med det än tidigare… I alla händelser. Nu har hustrun hastigt och lustigt blivit omslagsflicka eller något ditåt för Korta vägen i regi av Högskolan i Skövde. Och där finns dessutom en intervju med henne. Spännande…

TV. Det finns mer skräp än någonsin, men även mer kvalitetsdrama än någonsin. Och en del som kan kallas välproducerat guilty pleasure. Kort sagt; det finns mycket att välja mellan, inte minst i seriesammanhang och särskilt efter att vi lagt till HBO i digitalpaketet. På senare tid har följetonger som ”The Newsroom”, ”The White Queen”, ”Strike Back” och ”Master of Sex” blivit flitiga följeslagare hemma. I vissa fall har jag hunnit recensera dem på russin och i andra fall jobbar jag på det, när tiden räcker till…

Musik: Nyligen återuppväckte jag mitt sovande Spotify-konto och börjar inse fördelarna med att ha ett aktivt sådant. Den senaste tiden har jag börjat plöja igenom aktuella och åtminstone relativt senkomna releaser från bland andra Dream Theater, The Flower Kings, Kaipa, Steve Hackett och The Prog Collective, samt en del mindre färska men fascinerande verk såsom den första och enda skivan med hobbyprojektet Toy Matinée från 1990. Recensioner? Anden är villig men köttet är både svagt och upptaget med alltför mycket annat. Ojalá…

Och ja. Jag såg matchen igår. Cristiano Ronaldo gnällspikade sig igenom större delen av matchen, men är givetvis en hyfsat begåvad fotbollsspelare också och kan aldrig lämnas utan bevakning. Det är klart att det är lättare om man först stämplat motståndarnas målvakt för att skaffa sig konkurrensfördelar i straffområdet. Förhoppningsvis vaknar Zlatan (och hela svenska laget) till även offensivt i hemmareturen och ger oss ett osannolikt men välkommet under som gör nästa sommar till något att verkligen se fram emot…

Mer musikalinfluenser och fortsatt stark melodikänsla för Moon Safari

yemenity2010 skivrecension , ,

”Himlabacken” är kanske inte fullt i klass med ”Blomljud”, men Moon Safari fortsätter vara världens just nu bästa västerbottningar på musikmarknaden.

moonsafari-alingsas-47

De känns igen. Fortfarande är det lika uppenbart att den här sextetten från Västerbotten klafsat omkring i fler musikaliska rabatter än en enstaka och därmed tillsammans är kapabla att skapa något nästan helt eget. Något som definitivt lånat av andra framstående föregångare och inte verkar vilja dölja sina många influenser, men kombinerar dem till ett spännande språk och tycks ha roligt när de gör det.

Nej, det här är inte ett nytt banbrytande epos i höjd med ”Blomljud”. Nu är ribban redan etablerad och bandet lyckas inte chockera med sin virtuositet eller föreningen av stämsång, symfoniska sviter och snabba skiften i takt och ton. Nej, det är kanske inte så mycket här som kan kallas helt nytt och radikalt revolutionerande. Från deras eget perspektiv kan de sägas gå vidare i upptrampande spår och förfina sina egna starkaste sidor. Faktum är att ”Himlabacken” i perioder kan upplevas som en lättviktare i förhållande till alstren de släppt ifrån sig förut. Men karaktären, det ibland närmast unika i deras tilltal är intakt och de marginellt ljummare passagerna bryts av med blixtrande infall som visar att de inte försoffat sig eller fastnat med blicken i bara något nostalgiskt fjärran skimmer.

Hårdrock fortsätter de att inte flirta med särskilt ofta, utom möjligen bitvis i ”Barfly” som dock lika ofta blandar in barbershop och eventuell bebop i buketten.  Dubstep verkar inte heller finnas på deras interna karta, eller hip-hop. Eller… Men det som kanske blivit tydligare är en dragning åt musikalinspiration, åtminstone i portioner, vilket förstärker helhetsintrycket av dem som ett ofta nästan naivt, oskyldigt gäng som helst ser livet i ljusblå färger snarare än de mer gråa nyanser som exempevis de mer rutinerade kollegerna i The Flower Kings börjat nosa mer på under senare år. Och det ligger väl inget nedsättande i det. Det kan bli lite för lätt och luftigt och rosendoftande, men det är gjort med snits. Med snille och smak, som en akademiledamot kunde ha uttryckt det. Moon Safari saknar en profilerad ledvokalist i klass med Peter Gabriel, Jon Anderson, James LaBrie eller Neal Morse men stämsången, den kollektiva vokala kapaciteten är som sagt imponerande. På sportspråk kan varje nytt album rubriceras som en lyckad laginsats, helt enkelt.

Lite gimmickartat är den här gången de tvärta övergångarna till operaliknande strofer och överraskande genrebyten som är något mer markerade än tidigare. Det vilar en lekfull anda över skivan, på gott och ont, men mest på gott. Deras mest berusande magnumopiater heter den här gången saker som ”Mega Moon”, ”Diamonds” och ”Sugar Band”; sviter som klockar in kring åtta-niominutersstrecken och genomgår flera förvandlingar under vägen. Som motpol finns den akustiska, sparsmakat arrangerade bagatellen ”My Little Man”. Om man nu får skriva ‘bagatell’ om oförblommerade oden till småbarnslycka utan att såra någon…

Jag vet inte om det ligger någon självironisk innebörd inbakad i de inledande fraserna ur ”Sugar Band”; ”…sweet and saccharine are we” och de fortsatta referenserna till sötsaker och dagar utan synliga moln på himlen, med tanke på gruppens profil som trevlighetsprofeter med högst begränsade aggressioner i registret, i en genre där de flesta jämförbara band ofta inkorporerar betydligt mer av tyngre pjäser och ilskna gitarrer varvat med de sakrala inslagen. Men Moon Safari bevarar sin ställning som, hävdar jag lite självsvåldigt, varande i världsklass på just det de representerar. Om det sedan är för att de hittat en nisch som nästan är unik och därmed svårjämförbar med sin förening av akut melodikänsla, episka ambitioner och intuitiv charmfaktor, är spontant svårt att ge ett vetenskapligt verifierbart svar på.

Recenserat: Moon Safari ”Himlabacken” (2013)

Fler synpunkter på plattan från Progarchives forum.

Ännu en kvalfylld kväll…

yemenity2010 Okategoriserade , , , ,

Så var det klart för playoff i alla fall. Som så många andra ohälsosamt engagerade svenskar har jag följt härförare Hamréns adepters bravader i ett stundtals olidligt snabbt växlande tillstånd av spirande förhoppningsfullhet, uppgivenhet och en del hel del frustrationer däremellan. Jag har säkert åtminstone tänkt de där orden ibland, jag också – ‘avgå Hamrén’. Men trots allt vet det svenska landslaget i fotboll under hans både leende och lidande ledarskap hur man skapar lite extra spänning i våra liv.

Gårdagens högst betydelsefulla holmgång mot Österrike var inget undantag. Ni vet, om ni såg det själva. Under långa stunder såg Sverige (som i lite för många andra stunder i detta VM-kval med betoning på kval) inte alls ut som en elva värdigt ett världsmästerskap. Men inställningen, attityden, angreppsviljan och till synes även spelskickligheten lyftes med någonstans mellan 32 och 48 procent efter paus och det räckte. Men inte med bred marginal. Det kunde ha slutat med ett hjärtekrossande antiklimax i det absolut skälvande slutskedet, när någon övertänd blågul försvarare orsakade en frispark farligt nära eget straffområde, strax efter att ledaren, maestron och målgöraren Zlatan, som det heter, ‘tagit den där varningen’ som gör att han inte kan vara med i den sista kvalmatchen mot Tyskland men däremot inte riskerar avstängning i nästa eventuella slutspelsmatch.

Zlatan Ibrahmovic, som under tidigare år tydligen inte alltid statistiskt varit en tillgång för landslaget (märkligt nog) har nu varit en självklar stöttepelare och spjutspets i ett och låg bakom båda målen igår. Det direkt avgörande 2-1 knappt fem minuter före ordinarie speltids utgång var av den där närmast perfekta sorten som kan se slumpartat ut men som kräver väldigt väl utvecklad speluppfattning från åtminstone två spelare i samma tröjfärg. Det var väl ingen tillfällighet att inhopparen Kim Källströms långa lyftning hittade fram till just den världsklassforward som verkligen vet hur man tar ner långa lyftningar och tar sig fram i exakt rätt läge för att vinkla bollen precis i den riktning där motståndarmålvakten inte finns, men målburen fortfarande gör det. Vi såg liknande fenomen i den där osannolika bortamatchen mot Tyskland. Och påminner det inte en smula om det där för oss otroligt snöpliga spanska 2-1-målet mot Sverige i EM 2008, när vi trodde att matchen i princip var över och vi hade klarat en överraskande poäng mot blivande europamästarna? Ursäkta om minnet väcker sorg och förtvivlan även det, men sådant är livet. Inte bara i fotbollen.

Just det. Oavsett hur det går mot tyskarna i en nu mindre viktig match nästa vecka så väntar ett extrakval. Uppenbarligen kan vi där ställas mot allt från Frankrike och England till ett Island som numera styrs från bänken av en bister men slug taktiker som tidigare fört Sverige till ett par mästerskap. Inte dags att jubla för högt än, alltså…

Jo, tro det eller ej spelades fler matcher än vår under gårdagen. Snart sagt hela världen var igång och en del resultat var mer uppseendeväckande än andra. Israel kvitterade borta mot Portugal i slutskedet, vilket borde betyda att Sverige skulle kunna råka få möta även portugiserna i extrakvalet. Holland som redan vunnit sin grupp och hade kunnat fördriva tiden med meningslöst bolltrollande förnedrade i stället ett logiskt sett mer motiverat Ungern med 8-1. I det sydamerikanska kvalet klarade Colombia 3-3 hemma mot Chile i en kamp där båda slåss om slutspelsplatserna. Chile ledde med 3-0 i halvtid i Barranquilla, en soldränkt kuststad där colombianerna brukar förlägga sina hemmamatcher (jag har varit där en gång och det var verkligen… varmt). Ecuador, där jag arbetade i tre år, spelar i stället sina hemmamatcher på höjden i huvudstaden Quito, knappt tre kilometer över havet. Igår slog de Uruguay där med 1-0 och har också en bra chans att kvalificera sig till Brasilien nästa år.

Mexiko, min hustrus hemland, har för vana att alltid finnas med i VM, men den här gången har de haft mer problem än vanligt i kvalrundan. Laget som för några år sedan, under en kort och ganska misslyckade period, leddes av Sven-Göran Eriksson har bytt förbundskapten två gånger under pågående kvalspel och snubblat sig fram, men vann i alla fall igår hemma mot Panama med 2-1 efter visst besvär och avgörande mål i slutminuterna. Vi är inte de enda som kastas mellan hopp och… ja, ni vet.

Relaterat: Bittra österrikare och playoff-information från Aftonbladet. Intervjuer med Ibrahimovic med flera i Dagens Nyheter. Varierad VM-information från institutionen FIFAs egen officiella portal.

Från frysboxen: Armesto analyserar Amerikorna

yemenity2010 bokrecension, Från frysboxen , ,

queretaro-gata2012

Hur hänger Amerika ihop egentligen? Till att börja med så är det en sammanhängande landmassa vars historia bör ses i ett, just det, sammanhang (Panamakanalen är ju en sentida konstruktion som klyver kontinentens getingmidja på konstgjord väg). Först då blir det riktigt begripligt, hävdar Felipe Fernández -Armesto, professor i historia (med olika specialiteter) bland annat vid universitetet i Oxford. Han har ett par tidigare böcker på sitt samvete och intresserar sig gärna för hur så kallade civilisationer byggs upp, utvecklas och eventuellt bryter samman.

Under större delen av den historia vi känner till har södra delen av Amerika varit dominerande medan Nordamerika varit glesare befolkat, med strödda samhällen utspridda och mer isolerade. De första större städerna och dokumenterade former av skriftspråk uppstod i Centralamerika (eller Mesoamerika) och längre söderut. Fernández- Armesto börjar sin odyssé flera tusen år bakåt i tiden och studerar hur upptäckten och bruket av olika grödor bidrog till att befolkningen växte i vissa områden, medan andra verkade ligga öde. 170 sidor senare är vi framme vid nutiden. Det kan kallas en svepande genomgång av händelseutvecklingen, men det finns något väldigt kompakt i texten som gör att den helst inte bör läsas igenom alltför snabbt. Varje sida är späckad av fakta och iakttagelser värda att reflektera över. Ibland bekräftar och fördjupar han den allmänt spridda bilden – om det finns en sådan. Lika ofta ifrågasätter han ”conventional wisdom” eller ställer accepterade stereotyper på huvudet. Och det är är då han verkar trivas bäst. Det är inte självklart att man håller med om allting rakt av. Författaren är ofta medvetet subjektiv och ställer upp tankeexperiment. Kontinenten är full av paradoxer som inbjuder till frågor och utmaningar. Allting är relativt. Geografin är ett exempel; vad menar vi med Nordamerika? Tekniskt sett Kanada, USA och Mexiko. Men undermedvetet oftast bara de två förstnämnda.

skyltinatten-border2012 (kopia)Är det viktigt att framhålla de kulturella skillnaderna mellan protestantism och katolicism under kolonialtiden? Njae, författaren (som själv räknar sig som katolik) tycker att den diskussionen fått för stort utrymme. Under ett par århundraden var det spanjorerna som hade övertaget innan framförallt britterna knapade in på försprånget och lade beslag på allt större landarealer (framförallt genom att dominera världshaven). 1800-talet var deras (britternas alltså) medan USA växte fram som Stormakten med stort S under det senaste seklet. Frihetskrigen under 1800-talet var en viktig vändpunkt, där just USAs framtida ställning började anas, medan Sydamerika blev mer och mer splittrat efter självständigheten från spanskt styre. ”For the United States emerged from its Revolutionary War with a strength and potential for expansion far greater than those of any other countries in the Americas. On the other hand, the revolutions can be seen as the last great common American experience.” (citat från s.95)

Ingenting är statiskt, ödesbestämt eller varar för evigt. Det är omständigheter som påverkar utvecklingen och dagens vinnare kan bli morgondagens förlorare. Det betonas i boken. Varför är USA dominerande idag? Delvis på grund av sin satsning på militär makt, där inget annat land på denna planet är i närheten av att nafsa i byxorna på dem, men också genom en tidigare industrialisering och stabilare demokratisk utveckling. Där cementerar Fernández-Armesto den etablerade uppfattningen. Eftersom den amerikanske presidenten är överste befälhavare för armén får det civila styret automatiskt en kontroll över de militära institutionerna, något som utgör ett skydd mot statskupper, nämner han som exempel. Immigrationen till USA (främst från Europa) i slutet av 1800-talet och ett par decennier framåt var utan motstycke i historien och hjälpte också till. Argentina hade under samma era proportionerligt fler invandrare och verkade rida på en liknande våg av framsteg och självförtroende, för att sedan tappa farten genom interna konflikter.

brownsville-wall3Men det är inte individualismen som varit USAs starkaste tillgång utan deras ”civicmindedness” noterar Fernández-Armesto. Det mönstret ser man främst i småstads-USA, där banden knyts genom aktivt föreningsliv och väl utbyggd lokal demokrati. Men inte ens amerikanerna själva har riktigt insett detta faktum, tillägger han… Samtidigt noterar han de många fördomar mot latinamerikaner som kommer fram i opinionsundersökningar och attityder inom landet. När USA sköt i höjden hade man en gemensam marknad, ett gemensamt språk och en befolkning som ungefär motsvarade samtliga övriga nationalstater i regionen sammanlagt. Med liknande förutsättningar kan resten av ”The Americas” nå liknande resultat, säger författaren med emfas. Och låt oss inte heller glömma bort Kanada, som kanske lyckats bättre ändå med att uppnå idealsamhället. I varje fall är det ett land som människor i gallups världen över återkommer till som ett tänkbart hemland om de skulle lämna sitt eget på längre sikt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFelipe Fernández-Armesto lyckas kombinera studier av kultur, miljö, politik och religion till ett sammanhängande resonemang som hela tiden utmanar läsaren. För dem som är intresserade av det sistnämndas inflytande har han en del intressant, inte sällan lagom provokativt att säga. Han konstaterar bland annat att alla religioner är toleranta – utom när de är på uppåtgående. Och han ger sig som sagt in på vad protestantismen respektive katolicismen betyder för kulturen och samhället, utan att förfalla till de alltför vanliga förenklingarna. Nordamerika är inte så typiskt ‘protestantiskt’ som en del tror, medan Latinamerika idag har en betydande andel protestanter och därför inte är en självklart ‘katolsk’ sfär. I Latinamerika finns många svårlösta problem, inte minst med brottslighet och ostadig demokrati. De kan härledas snarare till överdriven individualism än stelbent konformism. Han nämner några länder som haft en lugnare utveckling med längre perioder av bibehållen demokrati och här kan man sätta ett frågetecken. Uruguay, Venezuela, Costa Rica – jo. Men Colombia? OK, de har haft demokratiskt styre ganska genomgående, men samtidigt ständigt dragits med våldsamma inre konflikter och i princip råder ju fortfarande ett inbördeskrig sedan 40 år, även om det inte märks överallt i landet. Författaren tar i alla händelser den kvartetten stater som exempel på ”undantag som bekräftar regeln”. Samtidigt tillägger han, i sista kapitlet, att idag har faktiskt nästan alla nationer i regionen någonting som liknar fungerande demokratiskt styre. Läget är allvarligt, men långtifrån hopplöst.

franfrysbox-blogotyp1Recenserat: The Americas – The History of a Hemisphere av Felipe Fernández-Armesto (Phoenix paperback, 2004).

Not: Texten har tidigare publicerats på den numera på-islagda sidan Folket Jublar 3 maj 2006. En mening har redigerats bort från originalet på grund av alltför tidsbundna referenser.

Fler fruar, farliga förbindelser och fin final på fascinerande familjesaga

yemenity2010 puff , , ,

Fyra säsonger avklarade och regimen är över för Henry VIII. Ursäkta spoilern, men ingen lever för evigt. Inte ens denne färgstarke och ibland farligt svartsjuke engelske troninnehavare under 1500-talet vars hovliv varit föremålet för den välgjorda dramaserien ”The Tudors”, skapad av Michael Hirst och producerad år 2007-2010 med en dynamisk Jonathan Rhys Meyers i huvudrollen. Min recension av fjärde och sista omgången finns på russin.nu, liksom även en tidigare nagelfaring av den första.  ”The Tudors” är inte det absolut färskaste som finns i denna snabbt föränderliga TV-värld, men en av de mest sevärda serierna under den senaste tioårsperioden – hävdar jag. Henry VIII är kanske framförallt känd för sina sammanlagt sex fruar, men hade även stor inverkan på det politiska och religiösa klimatet i Europa under en turbulent era. Dessutom är det inte otroligt att författaren George R. R. Martin hämtat en del av inspirationen till sin romansvit ”A Song of Ice and Fire” som i sin tur förvandlats till inte helt okänd TV-serie…

Introduktion: Från frysboxen

yemenity2010 puff ,

Alla har vi försyndelser i det förflutna. En gång i min ungdom startade jag en egen tidskrift. I pappersform. Det var ganska exakt ödesåret 1984 och jag var i skarven mellan högstadiet och gymnasiet. Publikationen i sig var en mycket primitiv produkt; en kombination av egna kåserier, recensioner, en parodi på ”Dallas” i skriftlig följetongsform och som grädden på moset diverse collage av bilder klippta från dagstidningar. Till och med namnet på tidskriften knycktes från en kvällstidningsrubrik efter att brödratrion Herrey tagit hem Europaschlagern för svensk räkning: Folket Jublar. Namnet kom att överleva oväntat länge, eftersom tidningen fortsatte publiceras – med ojämna mellanrum, sällan mer än två nummer om året i en upplaga lika sällan överstigande 50 exemplar – fram till tidigt 2000-tal. Med flera konstpauser insprängda, men samtidigt med en varierande skara medbrottslingar ur släkt- och vänkretsen.

franfrysbox-blogotyp1Huvudsakligt fokus hamnade under en period på musik, som nästan trängde ut allt annat innan innehållet blev mer varierat igen. Och, vågar jag påstå, design och helhet blev med åren något mindre rudimentär. Under mina mediestudier i 90-talets inledning kom (ursäkta produktplaceringen) farbror Macintosh in i bilden och en ny värld av något liknande professionalism i produktionen tycktes inom räckhåll. I mitten av 2000-talet återupplivades Folket Jublar än en gång efter flera års frånvaro, nu som nättidning. På repertoaren fanns bland annat en serie nyhetsbrev skrivna under en arbetsperiod i Sydamerika, men även en växande skara recensioner av litteratur och musik. Kort sagt, delvis sådant som numera flyttat över till den här bloggen. Formatet för hemsidan blev efter ett tag aningen för otympligt, men materialet har funnits kvar där fram till i vintras.

Nu är den sidan sedan en tid tillbaka oåtkomlig, troligen på grund av att webbhotellet där den huserade har flyttat sina servrar eller dylikt och att omdirigeringen mellan domännamn och server därmed inte fungerar längre. Ungefär. Det där är inte riktigt mitt expertområde, och problemet kan säkert lösas praktiskt. Men det kan också vara ett tecken; att sidan tjänat sitt syfte tillräckligt länge och nu kan pensioneras i frid.

Framöver kommer i stället vinjetten Från frysboxen att då och då förvarna om material från den nu på-is-lagda tidigare hemsidan och kanske även papperstidningen Folket Jublar. Ta det som ett hot eller ett löfte…

Bonus: Något slags litteraturkrönika från pappersvarianten av Folket Jublar, daterad september 1997.

braböckerJLtext