Fokus på filmfest

Filmfestivalen i Göteborg har dragit igång igen och det betyder att den här veckan kommer det mesta av det jag skriver att handla om det – och publiceras på russin.nu. Vid sidan av detta årliga evenemang ska jag som vanligt försöka tjäna ihop till hyran genom hederligt betalt arbete, så övriga utsvävningar kring musik med mera får vänta ett tag… Roman Polanski, Alexander Payne och Kevin Smith är några av regissörerna som representeras vid årets festival. Annars är det ju ett utmärkt tillfälle att ta del av franska romantiska komedier, asiatisk action, sydamerikansk socialrealism, dokumentärer om all världens elände och så vidare. Tyvärr hinner man aldrig täcka in allt, med det enorma utbud som finns. Här är vårt tematiska block för just årets orgie i rörliga bilder från alla kontinenter. Här har vi även skrivit om tidigare filmfestivaler. Festivalens egen officiella hemsida har mer information om helheten. Som sagt, själv hinner man oftast bara bevaka brottstycken.

Traditionella medier tar täten i tyngre tider?

Förtroendet för så kallade traditionella medier (eller som det också heter ibland, ‘gammelmedier’) diskuteras ofta. Inte minst i vårt land i samband med antingen överdrivna eller obefintliga häxjakter på politiska partiledare, beroende på vem som uttalar sig i ärendet.

Nu hävdas med utgångspunkt från en undersökning av en PR-byrå, att sagda förtroende faktiskt ökar. Närmare bestämt med åtta procentenheter under fjolåret, rapporterar Medievärlden. Tydligast blir den uppmätta ökningen när det handlar om nyheter från etermedierna (radio/TV), liksom dagstidningar och tidskrifter. Mer detaljerade siffror kan studeras i deras sammanfattning av resultatet. Medievärldens Axel Andén anger några tänkbara förklaringar, som att vi rör oss i oroliga tider, då ”de traditionella medierna blir en fast punkt i en vacklande värld”. Dessutom att nyhetsförmedlingen fick ett lyft under 2011, exempelvis i samband med den så kallade arabiska våren. Enligt Andéns analys känner också redaktionerna av den pågående granskningen från inte minst sociala medier och känner behovet av att göra ett bättre jobb. Och när det slår slint, har till exempel tidningarna blivit mycket tydligare med att publicera rättelser och kritik mot dem själva. Dock bör man se upp med att inte tappa ”det maktkritiska och granskande perspektivet när de minskar de redaktionella resurserna” menar Andén. Då kan det gå utför med förtroendet igen.

Jo, det är en sak jag upplevt på senare år när jag senast sysslade med dagstidningsjournalistik på betald arbetstid (vilket jag inte gör just nu); det är mycket av vinstmaximeringsperspektiv som gäller i den branschen och ägarnas ideal verkar vara att få så mycket gjort som möjligt med så få anställda som möjligt. Ett förhållande som delvis har att göra med internets utveckling och osäkerhet kring hur man egentligen lyckas med lönsamheten i det nya sköna medielandskapet. Själv uppskattar jag mycket av de nya möjligheterna som växt fram och den demokratiska dimensionen i att fler kan göra sig hörda för en större publik, samtidigt som jag mer och mer inser vikten av utbildade journalister som tar fram fakta och inte bara tycker till spontant rakt ut i nätverkssamhället. Mycket av den dagsaktuella information jag själv fått reda på om just den ‘arabiska våren’ har kommit från aktiva twittrare i regionen, men flera av dem är också journalister (nationella eller korresponderande utlänningar) och kompletterar med mer uttömmande rapporter i de större etablerade medierna. Eller mer ambitiösa bloggar, för den delen. Att sålla i skrivardjungeln är en sann utmaning överhuvudtaget, men en spännande sådan…

Nostalgiska nästet: Proto-Kaw – progressiva eller konservativa?

En till synes grottmålad buffel på omslaget. En musikaliks profil som för många säkert kan verka lika antikverad och överspelad. Medlemmarna var också i vissa fall före detta medlemmar i ett av 1970-talets mer inflytelserika band (som jag uppfattat det i efterhand; mitt eget musikintresse väcktes på allvar under tonårstiden som råkade infalla det efterföljande decenniet); Kansas. Med Kerry Livgren i spetsen gjorde amerikanska Proto-Kaw ett par album som… ja, vad skrev jag själv för några år sedan om ”The Wait of Glory” från 2006?

”Proto-Kaw gör så kallad progressiv rock med stark 70-talskänsla. Det är inte mycket i det här soundet som inte kunde ha hört hemma på 30 år gamla LP-skivor. Men det har tidlösa kvaliteter, utan att revolutionera” (27 mars 2007, på websajten Folket Jublar). Vidare att ”…man kan utan problem anklaga de här gubbarnas idéer om musik för att vara mossbelupna, men det är en ganska mysig mossa.” Jag fick för mig att plocka fram CD:n igen just idag och är ganska överens med mig själv – vilket inte alltid behöver vara fallet när man konfronterar sina förflutna formuleringar. Hela recensionen finns här.

Men vad hände sedan? Jo, bandet har faktiskt en officiell hemsida (tämligen spartansk, men ändå existerande) som avslöjar att konstellationen skingrades anno 2008, för att sedan återupplivas förra våren och producera ett nytt album, ”Forth”. Det hade fram till nu gått mig helt förbi, men jag kanske återkommer i ärendet om tiden och energin räcker till.

Storslaget och stilfullt efter tid av turbulens för Dream Theater

En tongivande trummis tågade ut, men den teatraliska drömmen fortsätter utan märkbara tempoförluster. Dream Theater visar sig vara allt annat än på fallrepet med ”A Dramatic Turn of Events” (Roadrunner Records, 2011). 

Mike ut. Mike in. De senaste åren tycks ha varit en turbulent period för världens kanske mest etablerade progmetallare (eller metallproggare, var nu betoningen ska ligga egentligen). Efter en intern konflikt eller ackumulerat antiklimaktiskt arbetsklimat i ensemblen lämnade till synes evige trumslagaren Mike Portnoy bandet där han inte bara gjort just det – vevat stockarna i bakgrunden – utan haft en ledande och pådrivande position i drygt två decennier. Det var inte precis en högst ersättlig, halvanonym takthållare i stil med de ständigt mystiskt avlidna batteristerna i Spinal Tap som tog farväl. Exakt vad som hände och varför har jag bara ytliga uppfattningar om, byggt på diverse inlägg på sociala medier och enstaka intervjuer, så jag tänker inte fördjupa mig mer i det just nu. Dynamiken i långlivade grupper med starka personligheter har som bekant en tendens att förändras med tiden, precis som i andra sammanhang – inte minst kreativa. Jag menar, Yes har väl varit ett ständigt pågående ställningskrig eller dysfunktionellt men fruktbärande partnerskap mellan framförallt Chris Squire och Jon Anderson under närmare 40 år – med den senare numera avpolletterad under oklara former.

Portnoy har i flera år haft andra engagemang vid sidan av, inte minst samarbetet med Neal Morse, såväl på dennes soloskivor som i supergruppen Transatlantic. Resten av Dream Theater-medlemmarna har liknande egna projekt, men det är ju framförallt i den här kombinationen som de satt sig själva på kartan och stannat där. En gång i tiden såg jag mig själv nästan som rent fientligt inställd till hårdrock/heavy metal/med-flera-subgenrer i gemen av olika orsaker. DT blev under 1990-talet en starkt bidragande orsak till mina vidgade vyer och förklaringen ligger främst i just de vida vyer bandet själva demonstrerat. De är skickliga, rent otäckt ekvilibristiska i många avseenden, men knappast iskalla eller perfektionistiska på ett sätt som enbart skapar distanserad beundran. De har behållit en jämn formkurva under en lång tid, även om man visst kunnat spåra upprepningar och mindre inspirerade stunder även hos dem. Det tycker de tydligen själva också. Åtminstone att en märkbar stagnation smugit sig in under åren, om inte annat under turnéerna – det medger sångaren James LaBrie i tidskriften Classic Rock Presents Prog (september 2011). Nu ska energin ha återvänt mer påtagligt, enligt honom. Och gruppen lade sig, medvetna om att med det nya formationen skulle resultatet verkligen hamnade under luppen hos lyssnarna, vinn om att skapa ‘ett klassiskt Dream Theater-album’, vilket bland annat innebar en emfas på att verkligen få med både den respektingivande tyngden – och det ”progressiva elementet” som under en period kanske inte fått samma utrymme.

När ”A Dramatic Turn of Events” släpptes för ett knappt halvår sedan blev det i alla fall uppenbart att det finns ett liv efter Mike; med hjälp av hans ersättare Mike Mangini, som dock bidragit främst som instrumentell hantverkare och inte alls lika mycket i den skapande processen. Av nio spår kan i princip fem räknas in i skaran komplexa, klassiskt progressiva kreationer med episka ambitioner och flera faser under loppet av i snitt tio minuter var. Det brukar vara de som definierar DT och visar var de står styrkemässigt vid varje given tidpunkt. Och att döma av dessa går det ingen ko på isen än. De kan korsa något jag antar vara tibetanskt inspirerad strupsång med korala Agnus Dei-klanger med påföljande massiva manövrer från gitarristen John Petrucci, flankerad av inte minst Jordan Rudess klaviaturer som strävar upp mot himlavalven á la soundtracket till ”Titanic” lika ofta som de virvlar iväg i knäckande kastvindar. Orientaliska harmonier inkorporeras i ljudlandskapet till synes helt otvunget och försvinner lika fort som de uppenbarade sig. Var det nu ”Bridges in the Sky” jag beskrev eller blandade jag ihop intrycken? Den är i alla fall en av de där nämnda definierande sviterna, hörnpelarna. Och en av höjdpunkterna.

Så ock ”Outcry”. Jag vet inte exakt varifrån den lyriska grundplåten hämtats, men orden är slående tidstypiska för ett revolutionsår som 2011, när så mycket verkar ställas på ända runtom i världen: ”Far too many years of chaos and unrest, far too many voices brutally suppressed” kunde handla om Tunisien, såväl som Libyen eller Burma, eller något helt annat. ”Rise up, be counted – stand strong and unite / Wait for the outcry, resistance is calling tonight” är stridsropet i refrängen, kompletterat med väl tilltagna sjok av sagda instrumentella briljans som i värsta fall kan misstänkas för självupptagen show-off, men i slutändan väldigt sällan upplevs som störande sterilt utan stilfullt och stärkande.

Den mer tillbakadragne basisten John Myung bidrar lite i skymundan med fascinerande figurer i samspel med Petrucci, som i den intrikata inledningen på första korus i ”Breaking All Illusions”, som helhet ännu en av de där bärande balkarna bandet är beroende av rent musikaliskt. Riffet ifråga förekommer egentligen bara en gång och aldrig mer medan LaBrie skanderar ”Live every one night, breathing a new beginning” men lämnar av någon anledning ändå ett svårutplånligt intryck – i den mån jag klarar av att komma ihåg de små utvikningarna i bakgrunden av The Big Picture. Det är ju som vanligt ett storslaget bygge som visas upp, inte för alla, med ständig balansgång på gränsen till storhetsvansinne och allt sådant som belackare av genren per automatik stöts bort av. De kanske är mer förlåtande inför balladerna ”Far From Heaven” och ”Beneath the Surface” som i sammanhanget är nedtonade och sparsamt arrangerade, vilket man däremot inte kan säga om ”This Is the Life” med sina stigande crescendon i vad jag i reell bemärkelse skulle kalla en powerballad med uppmaningar att tänka över vilket arv man lämnar efter sig på jorden.

Finns det någon krasst kommersiellt barriärbräckande, möjlig hitkandidat här, i stil med ”I Walk Beside You” för några år sedan? Det skulle väl vara ”Build Me Up, Break Me Down” i så fall. Men det är som sagt inte där tonvikten ligger. Personligen skulle jag kalla det här deras mest angelägna album sedan ”Octavarium” 2005, en ståndpunkt som säkerligen inte delas av alla beundrare. Från vissa inledande tveksamheter och spontana reaktioner som att de förlitar sig mycket på beprövade knep och sin otvetydiga rutin har skivan blivit en stadig följeslagare under de senaste månaderna och troligen en av det gångna årets tre-fyra mest avlyssnade i mitt humbla hushåll. Drömteatern lever vidare – med eller utan drama på flera plan.

Fler recensioner av skivan har levererats av Allmusic, Progarchives, BBC, Kulturbloggen, Ultimate Guitar och Hallowed. En intervju med John Petrucci för skivbolaget Roadrunner finns här, och bandets egen officiella hemsida här.

Svart svan svingade sig upp till toppen

Vilka var årets bästa… Av allting? Listorna frodas alltid kring årsskiftet. Och på russin.nu kunde vi naturligtvis inte låta bli att rösta fram våra favoriter på filmfronten, såsom vi gjort i ett drygt decennium. Och högst upp hamnade, ganska ohotad, Natalie Portman i huvudrollen som psykologiskt prövad balettstjärna i ”Black Swan”. Konkurrensen kom bland annat från en äventyrare som fastnat med armen i en klippskreva, några barndomsvänner på en brittisk internatskola där de utvalda kanske inte skulle vilja vara så utvalda, liksom… ja, läs gärna mer via länken nedan.

Russin: Årets filmer 2011

Reingold mekar vidare med sitt hobbyprojekt

Hantverksskickligt, halv-episkt, helgjutet… Svenska Karmakanic fortsätter imponera – och engagera – med ”In a Perfect World” (InsideOut Music 2011).

Av alla avknoppningar som uppstått med The Flower Kings som ursprung är kanske, kanske Karmakanic det som tilltalar mig mest. Med reservation för att, ja, Transatlantic borde väl räknas dit också. Och konkurrensen är kraftfull, nästan osannolikt så. Här finns kanske ingen utpräglat karismatisk och teatralisk scendomptör som i fallet Agents of Mercy (från samma släktträd) att döma av den enda konsert jag sett med konstellationen, strax norr om Göteborg för ungefär två år sedan. Men här finns en imponerande stabilitet och en slående balans mellan de symfoniska anspråken, instrumental ekvilibrism och faktiskt helgjuten hitkapacitet mellan varven.

Karmakanic är framförallt basisten Jonas Reingolds baby. Hittills har de släppt ifrån sig fyra album, med föregångaren ”Who’s the Boss in the Factory” som höjdpunkt. Man kan inbilla sig höra mer betoning på just basens roll i ljudbilden men jag vet inte om det är självbedrägeri byggd på detta… eh… basfaktum. Bra låter det i alla fall nästan alltid. Tungt, ofta bastant och pådrivande men med välbehövlig dynamik och spänst. Samt inte minst lekfullhet, den här gången främst uppenbarad i ”Can’t Take It with You” med sina hispaniserade gitarrfigurer och pianokombinationer. ”Turn It Up” har just den där nämnda hitmässigheten inbakad men är inte det mest minnesvärda spåret sett över helheten. Snarare är det den jämna leveransen av stadiga, smakfullt ödesmättade och reflekterande halv-epos med en snittlängd på sju-åtta minuter som utgör stommen och sätter standarden. Med den äran. Till den kategorin hör exempelvis ”When the World Is Caving In” och ”There’s Nothing Wrong with the World”. Inte bara Reingold får utrymme att briljera, utan även klaviaturisten Lalle Larsson (som även spelar med Agents of Mercy). Göran Edman står i fören med sina potenta, egentligen inte extremt igenkännbara men i sammanhanget fullt funktionsdugliga stämband. Han breder inte ut sig utan spelar sin roll i ljudbygget, respektingivande utan åthävor.

Apropå hitmässighet och radiovänlighet (som sannolikt inte uppfattas av de flesta radiostationer vår civilisation känner till, särskilt inte i Sverige, men i alla fall) så har ”Bite the Grit” en hel del av det också. Medan det mest episka och ambitiösa är det inledande stycket ”1969” med sina lyriska referenser till året då allting hände, eller åtminstone vissa avgörande moment som legendariska musikfestivaler och Peace, Love and Understanding-promotion med mera. Själv kommer jag inte ihåg så mycket, eftersom jag föddes året innan. Men det ska poängteras att ”In a Perfect World” inte precis är en nostalgiorgie i stort, utan progressivrock med både en tidlös prägel (om det nu finns något sådant) och planterad i ett musikaliskt klimat som genomgått en del förändringar sedan den här genren såg dagens ljus. Jag har i alla fall svårt att se något patetiskt och tvångsmässigt bakåtblickande i stort; utan hör snarare ett gäng, erkänt medelåldriga, män göra det de själva gillar, med en pondus och hantverksskicklighet som borde kunna uppskattas av fler än bara en hård kärna beundrare. Troligtvis en av höjdpunkterna för mig personligen från det nyligen avslutade skivåret 2011. Ta det som ett hot eller…

 

Fler relevanta recensioner finns på Progarchives och Allmusic.