religion

Grymma greker, världsomspännande virusattacker och norsk nagelbitare på DVD i april

yemenity2010 puff , , , ,

Så mycket om musik har jag inte hunnit skriva om den senaste månaden, mellan alla lektionsplaneringar, korrigeringar och sådant som hör skolan till när man av någon anledning hamnat i undervisningsbranschen (där jag huserar åtminstone fram till mitten av juni – efter det är allt öppet). Däremot har jag hunnit se och skriva på russin.nu om en del hyggligt aktuella filmer på DVD. Steven Soderbergh är sällan ointressant. Vi talar alltså om regissören bakom ”Traffic” (2000), ”Sex, lögner och videoband” (1989) och dubbeldramat om Che Guevara i två ambitiösa filmkapitel för fyra år sedan. Nu är han aktuell på DVD med ”Contagion”, om ett virus på väg att slå ut stora delar av civilisationen så som vi känner den. Gwyneth Paltrow hostar illa och blir inte bättre, Matt Damon håller sig oförklarligt frisk medan Laurence Fishburne med flera skarpa hjärnor letar lösningar i sina laboratorier. En av regissörens höjdpunkter i karriären, hävdar jag.

Bra bildsinne brukar Tarsem Singh ha, men han regisserar inte långfilmer i särskilt rask takt. Efter fascinerande ”The Cell” och ”The Fall” har han nu tagit sig an den grekiska mytologin i ”Immortals”. Snyggt men inte så mycket mer, är min dom i det fallet. Högspänning uppstår däremot i norska ”Huvudjägarna” där en ytligt sett självsäker chefsrekryterare som inledningsvis inte väcker särskilt mycket sympati tvingas visa nya sidor av sin personlighet för att överleva i kampen mot en psykopatisk ex-militär han råkat reta upp genom sin fritidssyssla som taveltjuv. Ofta osannolikt, men ett medvetet tillspetsat scenario utan plats för tristess får åtminstone mig att hålla koncentrationen uppe hela vägen ut.

För övrigt har jag försökt följa flödet kring en existentialistiskt orienterad amerikansk lågbudgetfilm med titeln ”Blue Like Jazz”, byggd på en bok av Donald Miller och regisserad av före detta rockmusikern Steve Taylor. Nyligen premiär i USA, tyvärr inte särskilt trolig att ankomma i någon form till Sverige under den närmaste tiden, men förr eller senare ska väl tillfället att se den öppna sig. Tillsvidare finns basfakta på IMDb och spridda kommenterar från bland andra Huffington Post, Christianity Today, en meriterande plats på Paste Magazines lista över 30 filmpremiärer de ser fram emot mest under året, liksom en officiell hemsida. To Be Continued…

Talande titlar – eller?

yemenity2010 nyhetskommentar , , ,

Titlar. De har betydelse. Harrison Ford lär ha sagt att ”Döda poeters sällskap” var så svårsålt det gick att komma på filmtitelfronten. Enda steget neråt i kommersiellt hänseende skulle i så fall vara ”Döda poeters sällskap – på vintern”. Ford hade själv dessförinnan gjort några av sina bästa rollprestationer för regissören till sagda film, Peter Weir. För ni minns väl ”Vittne till mord” och ”Moskitkusten”?

Nu har tydligen en brittisk boksajt, The Bookseller, utlyst en tävling för kufiska boktitlar. Enligt Svenska Dagbladet finns en del verkliga guldkorn bland de nominerade alstren; som ”Den stora penispaniken i Singapore” och ”Hundra år av bottenskrapande i Bristolkanalen”. Vem kan motstå sådana charmoffensiver från utgivarna? Eller vad sägs om ”Herr Andohs dagbok från Penninerna: En japansk könsbestämmare av kycklingar i Hebden 1935 minns”, skriven av Koichi Ando, som tillbringade en tid i Yorkshire med att lära britterna röna ut rätt kön på just kycklingar. Det påminner mig i sin tur om ett par år i slutet på 1970-talet, då min familj bodde i ett sovsamhälle utanför Linköping och hade två japanska familjer som grannar. Anledningen till att dessa flyttat till Sverige var tydligen att fäderna hade just den uppgiften på något företag, men det förstod jag inte förrän långt senare. Fanns sådana jobb ens på kartan när man var i lågstadieåldern?

Apropå boktitlar som tar priset i ett eller annat avseende så anser tydligen arrangörerna av tävlingen att ”Cooking with Poo” är en riktig höjdare. Den är författad av thailändskan Saiyuud ”Poo” Diwong som är matlagningslärare. I hennes hemland betyder poo inte samma sak som på engelska, kan tilläggas. Så… den här lilla nyheten provocerar givetvis fram frågan om vad jag själv har för extraordinära titlar hemma i hyllorna? Eller åtminstone moderat munterhetsframkallande, medvetet eller inte. ”But I’m Swedish – och 58 andra nyfikna nedslag i exotiska miljöer såväl långt hemifrån som runt knuten” av Johan Tell, utgiven av Vagabonds förlag 1999 är ju nämnvärd, men troligen för självmedvetet roande för att platsa i en tävling som den ovan nämnda. Detsamma gäller väl romanen ”Ingen tobak inget halleluja” av Eric Lundqvist från 1956 (återutgiven 1984).

Till de mer mystifika titlarna jag hittar i mina gömmor torde höra ”Till de kvar lämnade”, som jag snappat upp i samband med någon loppmarknad i kyrkliga kretsar en gång i tiden. Det är en relativt rak översättning av originalets ”To Those Who Are Left”, publicerad av Hart R. Armstrong anno 1949. Den svenska upplagan är ett tunt häfte på cirka 50 sidor med chockorange omslag, och de lovande inledande fraserna ”Du har blivit kvarlämnad! Du undrar vad det är som har hänt!”. Utgångspunkten är att skriften ska kunna hittas på strategiskt åtkomliga platser av släktingar och vänner som inte fått följa med upp under det bortryckande, eller på engelska Rapture som ingår i en del teologiska tolkningar av kommande tidevarv. Det vill säga, de sant troende kommer att försvinna från jorden, medan resten blir kvar och får det ganska jobbigt. Hoppet är dock inte helt ute, för dem som inser att de hamnat i den ondes våld men att det finns en andra chans att nå himlen om man står emot trycket från den nya onda världsregeringen. Ungefär. Konceptet blev senare en succé, åtminstone i USA, genom romansviten ”Left Behind”. Böckerna har jag fram till nu inte ansett det mödan värt att läsa, men som frikyrkofostrad och filmfreak såg jag det för några år sedan som ett litet forskningsprojekt att se de tre filmer som byggts på böckerna. Jag var väl kort sagt lindrigt imponerad, men recensionerna finns i alla fall på russin.nu.

Cockburn krigar vidare

yemenity2010 reflektion , , ,

66 år har han hunnit bli. Och karriären började för drygt 40 år sedan. Själv upptäckte jag honom någon gång i mitten av 1980-talet när jag gick på gymnasiet. Och det är framförallt hans bedrifter från den perioden som gjort intryck på mig, även om han fortsatt och släppte sitt senaste album så sent som förra året. Det jag själv senast hörde hette ”Life Short Call Now” från 2006 och jag har recenserat det i ett annat forum. Det handlar om Bruce Cockburn.

Vad jag jag inte visste fram till nu är att han har förärats ett eget frimärke i hemlandet Kanada. Det är ett av de fakta som framkommer i en färsk intervju med Christianity Today.

– Hur har jag lyckats hålla på så här länge? frågar han sig själv där.

Förutom att producera musik med allt annat än innehållslösa texter har han rest mycket under åren, vilket i sin tur inspirerat till många av dessa texter. Just under 80-talet var det uppenbart att han tillbringat mycket tid i Latinamerika och nu berättar han om ett besök i Afghanistan. Han säger sig vara skeptisk mot krigsinsatsen där (vilket inte är oväntat med vetskap om hans tidigare sånger med krigstema) men upplevde ändå mycket sympati för de kanadensiska soldater som verkade i området.

Cockburn är kristen sedan tidigt 1970-tal, men har aldrig riktigt passat inom de snäva ramar som kan råda inom främst den amerikanska CCM-scenen (alltså Contemporary Christian Music) och har med jämna mellanrum kritiserats för att använda exempelvis grövre språk än de flesta i den genren. Det kan räcka med ett ”dogshit” i en text för att väcka anstöt, vilket dock inte bekymrar honom så mycket.

– Det viktiga är att erkänna att det finns en andlig sida av livet, och den behöver uppmärksammas. Det finns en verklig skillnad mellan materialism och en känsla av att kosmos är en djupare plats än så. Om det finns något djupare, vad kräver det i så fall av oss? Jag vet inte svaret. Jag jobbar fortfarande på det och det kanske är därför människor är beredda att lyssna på det jag sjunger om, menar Cockburn i intervjun som gjorts av Daniel Lumpkin.

Tio personliga Cockburn-favoriter: ”If I Had a Rocket Launcher” (1984), ”Santiago Dawn” (1985), ”People See Through You” (1985), ”Gospel of Bondage” (1989), ”Lords of the Starfields” (1976), ”Creation Dream” (1979), ”See You Tomorrow” (2006), ”A Dream Like Mine” (1991), ”Maybe the Poet” (1984) och ”Don’t Feel Your Touch” (1989).

Listan skulle kunna kompletteras eller ändras radikalt med lite betänketid (och framförallt om jag hängt med mer i produktionen under 2000-talet) men framförallt de tre-fyra första är oumbärliga för alla som vill stifta närmare bekantskap med ett långvarigt och levande musikaliskt konstnärskap.

Diskografi kan hittas på Allmusic. 

Campos krönt i korta klipp

yemenity2010 musiknotis , , ,

För inte så länge sedan recenserade jag albumet ”Lenguaje de amor” med colombianen Alex Campos. Nu har han uppenbarligen belönats med en Latin Grammy i kategorin Bästa kristna album på spanska, vilket visas i följande klipp utlagt på YouTube. Stämningen i lokalen verkar en aning avslagen, men Campos får i alla fall en fin plakett och passar på att tacka sin fru samt en del kolleger – samt Gud. Alex och frun har även förevigats på röda, förlåt gröna, mattan i samband med galan och avslöjar planer på en kommande turné i Sydamerika. Dock inte närmare hitåt.

Cinematisk existentialism med groove?

yemenity2010 reflektion , , , , ,

En gång i tiden gjorde han musik. Och inte vilken musik som helst. Som uppväxt i frikyrkan var 1980-talet en tid då jag kämpade med att upptäcka fromma och uppbyggliga tonkonstnärer som verkligen hade något eget, stack ut från mängden och vågade ta risker. Särskilt den kristna musik som kom från USA var ofta påfallande likriktad både lyriskt och tonalt. 1984 fick jag LP:n ”Meltdown” med Steve Taylor i födelsedagspresent. Och se! Något nytt hade kommit. Som jag planerat att fördjupa mig mer i via något längre nostalgiskt inlägg så småningom. Taylor släppte i alla fall en handfull skivor fram till tidigt 1990-tal med en konstant ‘edge’ både i den varierade och i grunden new wave-rockiga ljudväggen, och inte minst i de omväxlande gravallvarliga eller träffsäkert satiriska texterna. Dessa kunde handla om allt från Polens öde i händerna på Sovjetimperialismen till rasism på amerikanska kristna universitet, kristen kommersialism, idoldyrkan intill absurdum, livet i dödscellen och vad som händer om man ofrivilligt plockar upp en liftare som visar sig vara Djävulen själv.

Senare arbetade han med grupper som Sixpence None The Richer och Newsboys som producent och assisterande låtskrivare, en period även som skivbolagsdirektör. Numera gör han filmer. För några år sedan kom ”The Second Chance” med ett spännande tema men kanske inte 100-procentig casting. Michael W Smith är definitivt en mer driven musiker i egen rätt än Oscar-aspirerande aktör. Se recension här.

Senaste projektet är att iscensätta Don Millers existentiella bok ”Blue Like Jazz”. I en kortare filmad intervju berättar Taylor om hur, när och varför. Boken i sig är inte nödvändigtvis naturligt cinematisk i sin lite aviga betraktande och anekdotiska form där man ofta kan grubbla över vad som är exakt återgivna händelser (främst på ett college i Oregon där författaren vistades en period av sitt liv) och vad som snarare är inre monologer eller dialoger. Men den är bra. Och Steve är förhoppningsvis rätt person på rätt plats. Men vad är den största skillnaden mellan att vara musiker och filmmakare? undrar intervjuaren Tic Long.

– När jag skrev musik kunde jag avsluta arbetet med en sång, spela upp den och sedan fråga dig: var den fantastisk eller gick den över huvudet på dig? Men en film ska visas för en publik. Om de är förvirrade eller inte förstår dina avsikter, skådespelarinsatserna är dåliga… Du tänker mycket mer på om publiken kommer att förstå filmen och relatera till den. Du placerar dig själv i publiken för att fundera ut om de kommer att förstå den.

Boken har påverkat många människor, menar Taylor vidare. En sådan liten skrift som flera läsare till och med har skaffat och sedan gett bort till andra.

– Don trodde inte att någon skulle läsa den, så han hade inget att förlora. Den har en avväpnande ärlighet och en autentisk idé om att ta reda på vem Jesus verkligen är och hitta honom i en osannolik miljö.

Några basfakta från Internet Movie Database om filmversionen: I rollerna syns bland andra Marshall Allman (sedd i TV-serier som ”True Blood” och ”Prison Break”) liksom Tania Raymonde (Alex Rousseau i ”Lost” med mera). Budgeten uppskattas där till 600 000 dollar. Författaren Miller berättar på sin blog (där även intervjuklippet finns) 27 oktober att filmen i nuvarande skick är 97 minuter lång och har visats på prov för olika grupper som mestadels reagerat positivt. Den officiella premiären är preliminärt planerad till den 13 april nästa år. Det är i USA det, och förmodligen inte i varje tänkbart biokomplex. Till Sverige? Ja, det är en helt annan fråga. Men det finns ju något som heter import-DVD numera. Att filmen överhuvudtaget blev klar beror på nära 4500 privatpersoner som bidrog ekonomiskt via websajten Kickstarter, när företaget var på väg att gå i graven. Regissören sägs vara i färd med att ringa runt personligen till alla donatorer…

 

Campos från Colombia kan än

yemenity2010 skivrecension , , ,

Kärlekens språk är temat för Alex Campos, colombianskt energiknippe på senaste CDn ”Lenguaje de amor” (CanZion, 2010).

Muy mala. Pésima*. Omdömena var mestadels onådiga när en av mina nyblivna grupper i spanska som obehörig lärarvikarie i strid med minister Björklunds intentioner, på en högstadieskola i min hemstad, fick tycka till om inledande ”Conocerte más” (”Lära känna dig mer”). Som är rätt…funky, om ni frågar mig. Och visar att det är liv i grabben fortfarande. Dagens ungdom! Vad gillar de egentligen? Möjligen miljöskadade av alltför mycket svagsynkoperat dansgolvsdravel och Hits for Kids? Jag har absolut inga fördomar… Men är väldigt intresserad av att söka sanningen, vilket kan bli ett projekt i stil med det jag bakade in i mitt arbete i mellanöstern förra året. Vad går hem musikaliskt i olika kultur-, ålders- och socio-litevadsomhelst-lager?

Själv minns jag colombianen Campos inte minst för en tre timmars konsert i Quito våren 2006 där energin aldrig verkade sina. Senaste CD:n jag hörde var väl också från den tiden, men via iTunes (ursäkta produktplaceringen) kan man numera hitta mycket som annars vore svårfunnet i Sverige. Den nya sköna musikbranschen är inte bara på ont, även om jag i perioder till och med kan sakna LP-eran, utan särskilt många rationella argument bakom.

Inriktningen på Campos senaste CD från i fjol, är pop med utvikningar och en egen sydamerikansk flavour, ungefär som tidigare. Allt är inte extremt originellt men han har dels en röst som andas engagemang, inlevelse och kan identifieras i mängden. Den berör mig i alla fall på ett helt annan sätt än de mest upphöjda kollegerna i kristen latinopop, Jesús Adrian Romero och Marcos Witt.

Melankoliska Keane-liknande ”Dije adios” (”Jag sade adjö”) och melodiskt rak och klassisk pop i titellåten ”Lenguaje de amor” är utmärkta på sina villkor. Så även det lediga gitarrbaserade svänget med adderade violiner och trumvirvlar á la Gloria Estefans gamla OS-hymn ”Reach” i ”Deseo” (”Önskan”). ”Es el amor” (”Det är kärleken”) är ett stycke andinsk bitterljuvhet med plockande gitarrer, mer baktaktstrummor och ett klimaktiskt korus, medan ”Eli” bjuder på ett charango-intro, rap-inpass och plötsliga inbrott av tunga gitarrriff i Metallicas efterföljd. Spännande syntes, där enda svagheten är avsaknaden av en solklar ‘hook’ i refrängen.

I regel är det minst intressanta för mig i hans repertoar de mest utdragna och känslosamma balladerna, men kan tänka mig horder av framförallt kvinnor i alla åldrar som säkert smälter inför de stunderna – som han dock inte gödslar med den här gången. Det är en tät, jämn och överlag omsorgsfullt komponerad samling sånger som serveras.

Idérikt och inspirerande, kanske inte genialt men genuint och med alltmer rutin i ryggen. Campos har hittat ett eget språk och låter inte som en blek avspegling av en nordamerikansk förebild, vilket ofta är ett aber i latinogospelbranschen. Cigarettändare i luften kan vara att alternativ för de hugade i avslutande balladen ”Mil palabritas” (”Tusen ord”), ett ode till den mycket unga dottern med harmonier nedärvda i rakt nedstigande led från Barry Manilows ”Can’t Smile Without You”, men vet inte om gamle BM tar sig till att stämma alla misstänkta copycats efter att Wham (ryktesvis) fick betala för ”Last Christmas” på 80-talet. Och dessa nu snarast kanoniserade ackordföljder borde väl nästan tillhöra public domain vid det här laget.

 

* ‘Mycket dåligt’ respektive ‘förskräckligt’. Tror att jag själv introducerade det sista ordet, ifall de skulle ha behov av det. Och det hade de tydligen.

 

FYI: Alex Campos officiella hemsida finnes här.

Religiös populism och extremism i musikvärlden – evangelium enligt Utbildningsradion

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Bit för bit… Jag har nu lyssnat av ännu ett timslångt program i serien Pop och politik från Utbildningsradion, det här med temat religion och ursprungligen sänt den 3 augusti i P2. Jag kan – med ganska omfattande egen erfarenhet av inte minst frikyrkan och permanent fascination för kopplingarna mellan religion och populärkultur – tänka mig ett otal olika artister att analysera och personer att intervjua. Det här är ett anständigt urval, med Gladys del Pilar som beskriver sin kärlek till gospel och kyrkohistoriske doktoranden Joel Halldorf som kommenterar framgångsteologins framväxt och attraktionskraft under främst 1980-talet, en period som jag väldigt väl kommer ihåg med alla sina konflikter och kontroverser kring inte minst Livets Ord och dess ledare Ulf Ekman.

Gospelns betydelse för medborgarrättsrörelsen i USA under 1950-talet och framåt, klargörs i korta men kärnfulla drag i programmets inledning. Ett montage sammanfattar dessutom den uppsjö av covers som gjorts på Leonard Cohens bitterljuva ballad ”Hallelujah”. Alla som kände sig kallade borde nog inte ha gjort det, om man säger så. Och för något år sedan läste jag ett inlägg på en filmsajt där artikelförfattaren ondgjorde sig över alla filmmakare som tyckte att låten borde sprängas in någonstans i handlingen i just deras berättelser. Det är en hymn som man måste förtjäna att använda, menade Brandon Kim på IFC.com. Jag är böjd att hålla med; bekvämlighet och klichétänkande är alldeles för vanligt när filmproducenter ska befolka sina ljudrälsar med utvalda sånger som ska förstärka stämningen eller i värsta fall bara fungera som en form av produktplacering för enskilda artister. Men det är egentligen helt annan fråga, som jag kanske återkommer till vid ett senare tillfälle.

”Pop och politik” med religionstema envisas också med att plocka fram en inspelning av Åsa Waldau, of Knutby’s very own Kristi brud fame, mer för kitschfaktorn antar jag. Hur många människor är ärligt talat intresserade av hennes försök till sångkarriär och hur stort inflytande har den haft i samhället? Mer intressant är Halldorfs analys av det provocerande i hennes tolkning av just begreppet Kristi brud. Kitsch kan man möjligen också kalla Stonefunkers version av ”Ovan där” till förmån för Frälsningsarmén, men den låter i alla fall bättre. Carola Häggkvist är naturligtvis nästan omöjlig att undvika i sammanhanget, som sångerska och under en tid representant för Livets Ord. Och hur påverkar det samtiden att stilbildare som Prince eller Madonna bekänner sig till speciella trosriktningar som Jehovas vittnen eller kabbalah? Kan skapa nyfikenhet, men även ses som ”Hollywoodkändisars vilja att vara unika, mer som ett exotiskt attribut” enligt Halldorf.

Motsatsen till framgångsteologi manifesteras i princip i ”One of us” med Joan Osborne från 1995, vars lyrik inte nagelfars närmare i programmet. Däremot synas fenomenet med satanistrockare från exempelvis Norge. Burzum med Varg ”Greven” Vikenes i spetsen hade en boom under 1990-talet, innan ”Greven” gjorde sig känd inte bara för musik utan även – mord. Rivalitet med kollegan Öysten Årset (stavningen kan fallera) i bandet Mayhem ledde till den senares död 1993. Med 23 knivhugg. Händelserna gav rubriker på sin tid, vilket jag har vissa minnen av, även om den musikaliska genren inte precis legat överst på min prioriteringslista vare sig då eller senare. Överhuvudtaget verkar den typ av tungmetall som utger sig för att leva ut mesta möjliga mörker mest leva på sitt kuriosavärde som extremitet i kulturkroppen. Även om en del av utövarna kanske är hängivna sina övertygelser på fullt allvar, vad vet jag? Under tidigt 1980-tal var det vanligt (inte minst bland korstågande pastorer) att peka ut flera etablerade artister som ockultister eller rena satanister med baklängesbudskap invävda i sina låtar (vilket inte skärskådas i det här programmet). Allt från ELO, Earth, Wind & Fire, Kiss, Beatles, Jethro Tull, Alice Cooper och givetvis Black Sabbath betraktades som suspekt i kretsar där jag rörde mig. Hur mycket låg det i de anklagelserna, som ibland men inte alltid utgick från gruppernas självvalda image och marknadsföringsmetoder? Diskussionen brukar vara lite mer nyanserad numera. Tror till och med att jag läst en krönika i tidningen Dagen där Black Sabbath snarast omkategoriseras till ett kristet band, men är inte helt säker på mina ögons vittnesbörd i det fallet.

Nu går jag vidare med ”Pop och politik”-avsnittet på temat manipulation, inlett av min gamla favorit Kate Bush med ”Experiment IV”, med en text om att få uppdraget att döda med sin musik. Hur har musik använts för att få folk dit man vill i exempelvis krigstider? Spännande tema. Och begreppet baklängesbudskap granskas faktiskt i det här programmet i stället…