Alla andra gör det. Eller åtminstone ganska många. Passar på att under anno 2025 AD sammanställa listor med de 25 bästa av någonting från ett personligt perspektiv. Varför inte? Själv började jag under sensommaren sjösätta mitt eget våghalsiga projekt att välja ut just 25 filmer från innevarande millennium att packa ner på väg till en öde ö, bastant betongbunker eller något annat sammanhang där urvalet är begränsat när krisen kommer. Ungefär. Egentligen ett hopplöst företag, men det tvingar en att tänka till. Så, hittills har jag publicerat fyra kortrecensioner på min engelskspråkiga parallellblogg Cast Against Hype. Tyska världskrigsdramat ”Sophie Scholl”, svensk-franska musikalkomedin ”Sound of Noise”, amerikanska murveldramat ”Spotlight” och brittiska politiska globetrotterthrillern ”The Constant Gardener”. Fler fängslande filmer är tänkta att följa under hösten och vintern. Om planen håller…
…och just det, en förklarande introduktion till hela projektet finns även tillgänglig för mer detaljerade tankar kring syftet.
För övrigt finns även en bunt relativt nyligen publicerade recensioner på russin.nu. Bland annat av TV-serierna ”Hostage”, ”Dept. Q” och ”El Eternauta”. Samtliga tre visas av Netflix.
Gospeldrottning. I decennier har hon levt – och sjungit ungefär ungefär lika länge om jag uppfattat rätt. Råkar du ha något slags intresse för eller inblick i den här genren så är efternamnet Winans i princip omöjligt att undvika. Tillsammans utgör de en hel klan, jag vet inte exakt hur många aktiva artister som ingår, men de har varit etablerade på den globala gospelkartan så länge jag kan minnas. CeCe Winans har i egen rätt byggt upp ett namn och en karriärbana, men själv har jag lyssnat på henne mer sporadiskt. Överhuvudtaget har det varierat hur intensivt intresserad jag varit av den mer renodlade grenen av genren i sig. Men en genomsnittlig svensk frikyrkofostran sätter ändå sina spår. CeCes senaste album ”More Than This” uppmärksammade jag först genom att ”That’s My King” pluggades ett par gånger i somras på en radiokanal vid gränsen mellan USA och Mexiko, en kanal som min fru stundtals rattar in i bilradion när vi är där på besök. Här handlar det om en, ska vi kalla det modern gospel-crossover genom Hillsong över… förmodligen någon mer referens jag kunde slänga in men inte kommer på just nu.
CeCe har en dokumenterat mäktig röst, ett driv och en förmåga att fånga det bästa ur melodier som kan bli både berörande och upplyftande men i värsta fall slätstrukna, om man just saknar förmågan att skaka liv i dem. Jo, andra halvan distribuerar kanske en överdos av den softade sidan, de patenterade power gospel-balladerna är inte riktigt lika påträngande och för många likartade versioner av dem kommer i följd. Men när jag tror att krönet nåddes halvvägs in på plattan, avrundas allt med den svängiga, snabbfästande sjuminutersraketen ”In a Little While” som tillsammans med redan nämnda ”That’s My King” och kanske ”Holy Forever” utgör de definitiva högvattenmärkena här. Det kan alltså variera hur mycket jag själv fascineras av gospel i olika former; men när det är bra, så är det bra. Och det är det oftast i det här fallet.
Två decenniers väntan var inte förgäves! Alla rykten om Peter Gabriels artistiska pensionering var uppenbart överdrivna…
Dags. Här är de tio album som tilltalade mig mest från fjolårets skörd. Efter intensiv inre räfst och rannsakan har jag till slut även rangordnat dem för att – ja, bara för att. Vänta en vecka till så kanske jag rumsterar om igen… Men samtliga häri namngivna verk har befunnits värdiga att ingå i den kanon som officiellt kallas ”skäl att inte döma ut anno 2023 som ett förlorat år på alla fronter även om det kan verka frestande med världsläget i åtanke”. Övrigt i musikväg som var bra eller bättre än bra uppmärksammades i en föregående artikel nyligen.
Steven Wilson. Musiknarkomanen som aldrig tar semester?
Peter Gabriel ”i/o”. 20 år! Ja – så länge sedan var det som ärkeängeln framför andra i musikvärlden släppte ett album med nyskrivet material. Faktiskt. Stämmer det verkligen? Och stämmer detta han verkligen är tillbaka? Jo. Under året har han – var det vid varje fullmåne? – släppt ett nytt spår. Eller kanske oftare, med tanke på att han i princip gjorde två olika mixar av de flesta. Till slut, i början av december, kom alltihop i samlad albumform. Och det är verkligen ett kärt återseende. Peter Gabriel är ett exempel på en kreatör som var mest pretentiös i yngre dagar för att sedan bit för bit förenkla. Inse att det i år, 2024, är 50 år – ett halvsekel – sedan han lämnade Genesis efter att ha värkt fram legendariska ”Lamb Lies Down on Broadway”. Men det blir aldrig simpelt. Vi närmare 70 års ålder förfogar han fortfarande över en sprucken men stark röst, en stämma som vädjar om uppmärksamhet. Och suggestiva, kontemplativa eller vissa fall klart hitmässiga kompositioner och arrangemang som komplement.
Moon Safari ”Himlabacken Vol. 2”. På tal om comeback. Här handlar det kanske bara om tio år. Men tio år är en lång tid för ett band bestående av ett gäng västerbottningar som slog igenom när de nyligen blivit myndiga. Eller slog igenom, åtminstone i en genre med ganska många hängivna följare men inte så påtaglig mainstream media appeal på ren utrikiska. Jag har sett dem live några gånger, främst i mindre sammanhang och ibland, som i min hemstad med en oförskämt fåtalig publik. Men efter uppehållet har de anammat en aningen mörkare ton, lite mer smärta än förut men samtidigt med den där lusten som framför allt manifesteras av en stämsång som är svårslagen. Inte många har den här sköna föreningen av tyngd och ibland rent änglalika vokala inslag.
Gleb Kolyadin ”The Outland”. Klaviaturvirtuosen och ena halvan av duon iamthemorning släppte sitt tredje album på solokvist. Eller solo – här är flera medmusiker och rena orkestersektioner inblandade. Den här instrumentala orgien i böljande kompositioner som ständigt är rörelse kan frammana bilder av allt från brusande hav till blomsterängar och djupa skogar. Uppfriskande och inspirerande på ett rent metafysiskt plan.
Sparks ”The Girl Is Crying in Her Latte”. De där bröderna som jag själv upptäckte alldeles för sent och släppt ifrån sig regelbundet excentriska och uppslagna kreationer i ett halvsekel, skrivit en och annan musikal och sällan gör dig besviken (såvida du inte redan omedelbart insett att det här helt enkelt inte är din grej). Någon gång i våras var de ibland oss igen. Och tycks inte tröttna på att göra just sin grej. För mig är det ungefär lika svåremotståndligt som vanligt.
Steven Wilson ”The Harmony Codex”. Han gör vad han vill. Det är kul med sådana personer. I fjol presenterades en aningen oväntad återförening av bandet Porcupine Tree efter en period där många långvariga fans verkade ha tröttnat på Wilsons mer poporienterade period och experimenterande med relativt sett lättlyssnat stoff. Helt okej och trevliga bekantskaper de plattorna – säger jag, som trots allt är uppväxt med en stor dos åttiotalspop. Men nu är det återigen en mer meditativ, introvert och samtidigt taggad Steven Wilson som är tillbaka. Du lär inte gnola så många av de här harmonierna hemmavid spontant, men det är uppslukande och ibland rent berusande i egen rätt.
Neal Morse ”The Dreamer – Joseph, Pt. 1”. På tal om produktiva herrar. Konstellationen NMB kanske ligger på sparlåga just nu på grund av andra projekt för alla inblandade. Frågan är hur framtiden ser ut med tanke på Mike Portnoys återkomst till Dream Theater. Men, låt oss fokusera på just det här: ännu ett tematiskt inriktat album. Eller kanske bör det klassa som en en rockopera, vilket är en gren som Neal Morse försöker sig på då och då. Den här gången är det första delen av berättelsen om Josef i Gamla testamentet. Ni vet, han som var lite för kaxig för att ha ett helt smidigt socialt förhållande till sina elva bröder, vilka sålde honom som slav till Egypten med högst oväntade konsekvenser. Vem skulle ge sig på att göra en musikal om det här idag – om inte just Morse? Aningen mer dovt 1970-talssound än vanligt, kanske. Allt är relativt. Kanske kräver den något fler genomlyssningar än mycket annat han gjort. Men det är starkt. Byggt på en av världens mer hållbara berättelser som fascinerat människor i årtusenden. Nyligen släpptes även fortsättningen på den här episka anrättningen.
Voyager ”Fearless in Love”. Det Voyager? Bandet som närmast tycktes kanalisera 1980-talets hair band-era och snabbt klassificerades som just en relik från den glättiga perioden när de tävlade för Australien i Eurovision Song Contest. Jodå, det är de. Visst hade det vildsinta veteranbandet ett av de absolut bästa bidragen där, tyvärr ignorerat nästan totalt av folkets röster runt om Europa. För detta ber jag bandet och dess hemland om ursäkt å hela kontinentens vägnar. Har du en gång gillat, säg, kanadensiska Saga och är på rätt våglängd för en dekokt av tuggande gitarrer, slirande syntar och en behaglig balans mellan rappare refränger och regelbundet ruggad rytmik är det här också en av 2023 års höjdpunkter.
Derek Webb ”The Jesus Hypothesis”. Melodier. Några av årets, ursäkta fjolårets, starkaste slingor finns här. Från Derek som fortsätter sitt sökande i verkligheten och funderar på vad han står för och tror på egentligen. Tror jag. Och det fortsätter vara väldigt spännande att följa.
Southern Empire ”Another World”. Avknoppningen från Unitopia har pressat fram sitt tredje album – väl? De släpps inte slag i slag, men när de väl kommer så är det en häftig hybrid av gitarrer, regelbundet oregelbundna rytmer och snygga sångstämmor forslade från Terra Australis.
Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action at a Distance”. Det här progressiva projektbandet där i stort sett samtliga spelemän är eller har varit med i Spock’s Beard levererade sitt fjärde album på ungefär lika många år och upphör inte att överraska med sina kombinationer av episka och folkloristiska ambitioner.
Bröderna som inte veta vad varken semester eller pension innebär… Sparks har fortfarande gnistan.
Glömde nämna förra veckan: Trevor Rabin ”Rio”; ännu en välkommen comeback som soloartist efter en rad av filmmusikaliska projekt och annat för den gamle Yes-gitarrvirtuosen. Jag tror det här definieras främst som en ’vokalalbum’-återkomst – det vill säga; han sjunger igen! Också.
Kelsey Grammer som pastor Chuck Smith och Jonathan Roumie som Lonnie Frisbee i ”Jesus Revolution”. Photo Credit: Dan Anderson. Källa: Barfota Productions.
Det var inte givet att den skulle visas på svenska biografer, men till slut blev det så. Temat i ”Jesus Revolution” har de flesta svenskar ingen starkare koppling till, eller? Själv skrev jag i alla fall ihop en recension av filmen för en tid sedan. Fullkomlig film? Nej, den har sina skavanker – men är sevärd. Se russin.nuför mer genomgripande resonemang kring filmens styrkor och svagheter och vilken publik den kan tänkas tilltala i dag. Frågan är när ett eventuellt svenskt DVD/Bluray-släpp kan vara aktuellt? Det borde finnas en marknad för det också.
Lite extra pengar över. Vilket man i den åldern inte alltid hade. Inne i en så kallad missionsbokhandel, alltså det som en gång i tiden brukade finnas och oftast byggde på en kombination av kristna böcker, kristna LP-skivor och diverse krafs som tilltugg. Den här fanns i Linköping och jag måste ha befunnit mig i skarven mellan högstadium och gymnasium. En av mina musikaliska biblar för tiden på var Musikbilagan Puls, som under några år följde med vissa nummer av en halvsofistikerad from veckotidning vid namn Svenska Journalen. Målgrupperna för huvudtidningen och bilagan var väl inte exakt desamma, vilket kan förklara att samarbetet inte överlevde i all evighet. Men under sin levnad hann i alla fall skribenterna utöva sitt inflytande på åtminstone några av oss i en generation, i en kulturell minoritet under det käcka svenska 1980-talet som retroaktivt ofta målas i alltför grälla pastellfärger, bara för att det är de glättigare anslagen som folk i dag kommer ihåg, alternativt vill komma ihåg eller som de som inte var med tror dominerade.
Steve Camp var en av alla Steve-ar som exporterades från den amerikanska CCM-fabriken, alltså den moderna mer eller mindre missionerande musikbranschen som den såg ut då. Hans skivkatalog är som helhet ganska ojämn. Men det fanns höjdpunkter. Och det här en av dem. Själv hade jag som sagt fått nys om den via ovan nämnda musikbilaga. Och efter att ha provlyssnat på första spåret i affären strax före stängningsdags (allt enligt mina egna minnesbilder) chansade jag på att resten skulle hålla också. De mellan 60 till 80 kr det kan ha handlat om var trots allt en betydande summa relativt sett. Skivan finns kvar hemma och har överlevt ett antal flyttar mellan bostäder och orter. Nyligen plockade jag fram den igen och insåg att den fortfarande låter riktigt bra. Det är påfallande mycket från den perioden som rent soundmässigt har åldrats med värdighet. Camp hade vid det här tillfället stöd av ett brittiskt band med gitarristen Norrman Barratt i spetsen. Och de hade vad som krävdes för en skiva dominerad av amerikansk medelvägsvuxenrock som ändå har udd. Gitarrerna är framträdande i en smakfullt balanserad ljudbild som kan jämföras med ett otal andra samtida exempel; det är lätt att alltid dra fram Toto som referens i sammanhanget, men jag kan komplettera med, säg Boston, Giant med flera amerikanska band och lägga till en dos brittisk new wave-känsla. Det mest distinkt framträdande, som ändå gör det här till något av de Camp kan ses som sitt efterlämnande arv är låtskrivandet i sig. Hitkänslan finns där den behövs, och som sagt en distinkt, påträngande känsla av att han vill säga något.
För han vill verkligen säga saker. Textmässigt är stora delar av albumet en del i en trend som inte alls existerar på samma sätt i dag. Det handlar om ett direkt tilltal, något uppfordrande; texterna ställer frågor till lyssnaren och tvingar dig att tänka efter. Det är inte alltid det du vill höra. Och förmodligen är det många som absolut inte kände sig tilltalade av det överhuvudtaget. Vi talar alltså om något som kan kallas evangelikala uttryck och språkbruk, begrepp som i dag har blivit mer belastade eftersom det kommit att förknippas så starkt med polariseringen i amerikansk politik. Något som de flesta av oss, framförallt i Sverige inte alls associerade till på samma sätt då. Och att agera basun för ett politiskt parti verkar inte vara artistens prioritering i det här fallet. Däremot målas en tämligen mörk världsbild upp i flera texter. Som i titellåten, där just titeln egentligen talar för sig själv. Eller i den avslutande pianoballaden ”Man Does Not Live”. Å andra sidan är i så fall den inledande, klatschiga ”Holding on to You” riktigt klämkäck i jämförelse. Sammantaget är Steve dock inte ute efter att stryka medhårs och göra sig oumbärlig för alla och envar. Oavsett vad som med snart 40 års perspektiv kan ha åldrats och uttryck som inte kan eller borde låta exakt likadant idag, ringer nostalgiklockorna. Men mycket är ändå tidlöst och ifrågasättande av vart mänskligheten är på väg, på ett sätt som inte enkelt borde lyftas bort.
Att hitta den här kreationen i något slags digitalt format är, åtminstone enligt mina idoga efterforskningar, svårt. Flera av Camps andra album går däremot att strömma från exempelvis Spotify. Som albumet ”Justice” från 1989, som vid sidan av ”It’s a Dying World” är det jag själv har starkast förhållande till. Nu trodde jag att han slutat producera musik för länge sedan, men det visar sig att han i fjol faktiskt släppte ifrån sig en singel som också den finns digitalt tillgänglig, med titeln ”Liberty Road”, en ganska upplyftande soulstänkare vars eventuella budskap jag inte analyserat på djupet.
Recenserat: Steve Camp: ”It’s a Dying World” (1983, Myrrh Records)
Bild: ”The Deluge” / Francis Danby, Public domain, via Wikimedia Commons. Ingen direkt koppling till albumet ifråga – men viss ger den drabbande domedagsvibbar?
Begreppet har jag kanske brukat en eller annan gång förut. Men definitionerna kan variera. I det här korsordet fokuserar jag ganska envetet på Sverige (med några undantag) och med tydlig tonvikt på grupper och solister som florerade i frikyrkans kulturdomäner under 1980- och 1990-talen. Vissa av dem har hållit karriären igång sedan dess, men det är en fördel om man odlat bekantskap med den perioden och musikaliska scenen förut. Du märker om det här är för dig eller inte. Någon gång ska jag ta tag i projektet att publicera en artikelserie med arbetsnamnet ”Frikyrkopop för dummies”, men inte just i dag… Facit? Följer inte med, men följdfrågor kan formuleras i fältet för kommentarer nedan.
Just det, korsordet är framställt med hjälp av arbetsverktyget Teacher’s Cornersom jag fuskat med främst på arbetet ibland de senaste åren. Och levereras i två alternativa format; pdf och png. Lycka till…
Från förföljare till efterföljare. Så kunde man beskriva huvudpersonen i den berättelse som Neal Morse byggt sitt senaste album kring.
Eposen har haglat. Om de kan göra det. Den av mig mest regelbundet recenserade sångaren/kompositören/multiinstrumentalisten överhuvudtaget har i vanlig arbetsnarkomanisk ordning sett till att hålla sig sysselsatt under karantänen som var 2020. Och hittat en ny ingång i världshistorien. Eller en historia han själv inte berättat förut. Nu är det rakt av tillbaka till Nya Testamentet och den fascinerande, inte alltid lätthanterlige men definitivt inflytelserike aposteln Paulus. Tidigare har Morse, för att nämna några exempel, gjort ett album om skapelseberättelsen, ett om Martin Luther, två stycken med anknytning till romanen Kristens resa med mera. Om han de senaste åren framför allt arbetat med det mer tight sammanhållet band och en lite mer kollektivt skapandeprocesse tidigare, så handlar det nu (kanske delvis på grund av omständigheterna) mer om skapande och samarbete på distans. Det hörs nog också, kan man inbillar sig. Men proffsen vet ändå hur man gör. Morse har alltid någonting mer att berätta. Av allt han skapat och krängt fram under möjligen stora våndor, så är ”Sola Gratis” kanske inte kronan på verket i karriären. Men den fyller definitivt sin plats.
Lite förkunskaper om Nya Testamentet skadar inte. Eller överhuvudtaget att det här bör avlyssnas fler gånger än en för att lättare kunna följa storyn. Musikaliskt är det bekant. Inga radikala förändringar i Morses metodik att lägga grunden. Kanske lite mer elektroniskt inriktat i några spår. Men den dramatiska profilen, med en form av introduktion eller uvertyr, långsamt stegrande spänning, konflikter, proklamationer och en pampig final – där är det mesta som vanligt. Och inte mig emot. Det är heller ingen slump att många slingor och formuleringar direkt refererar till ett av hans tidigare album; 2007 års ”Sola Scriptura”. Släktskapet mellan de två sviterna är öppet redovisade och uppenbart, om inte annat, en uppskattande blinkning för många långvariga fans.
En nyhet rent tillgänglingsmässigt senaste året verkar vara Neal Morses öppnare inställning till att just göra sin musik mer åtkomlig. Själv brukar jag av princip ändå köpa albumen för att bidra till att han fortsätter,. Men de har ens tendens att bli mer förekommande på strömningssajter, samtidigt som han driver sin egen parallella webbsida och ständigt publicerar mer material tillgängligt för dem som verkligen vill ta del av allt. Ganska produktiv herre, fortfarande, något som inte tycks avstannat, trots eller tack vare de omvälvningar som drabbat inte minst musikbranschen under det senaste året på grund av pandemin.
För oss som har följt honom under flera år är det här naturligtvis obligatoriskt också. Och om det ska placeras någonstans på en karaktärsskala i hans katalog så är det nog en lite mörkare, dovare stil som helhet. Men budskapet är genomsyrat av samma trosvissa entusiasm som vanligt.
En institution. I alla fall inom den frikyrkliga moderna sångtraditionen. Om det nu låter spännande nog. Ingemar Olsson har hållit på sedan kriget. Alltså, säg Vietnamkriget. Och måste räknas som en av pionjärerna inom det som enklast uttryckt kallas frikyrkopop, ett begrepp som kan locka vissa och skrämma bort ännu fler. Allvarligt talat trodde jag nog att han hade pensionerat sig. Det var ganska många år sedan han släppte ett helt album. Exakt hur många år har jag glömt bort. Hans höjdpunkter för mig ligger troligen mellan 1978 och 1983, från ”En liten bit i taget”till ”I full frihet”. I det här fallet är det ingen överdrift att säga att någon har format generationer av yngre och aningen äldre inom åtminstone ett segment av den svenska befolkningen. För han har framför allt hållit sig till svenska, till ett enkelt språkbruk och ett överhuvudtaget ganska enkelt uttryck – även om han knappast undviker svåra frågor.
Enkelheten kan vara på gott och ont. Mycket av det som blir akut klatschigt och lättillgängligt kan åldras sämre, men förvånansvärt mycket har hållit tiden stången och upptäckts av senare generationer. För att vara lite elak: vi som vuxit upp i frikyrkligheten kan notera att vissa moderniserade trender först uppstår någonstans inom våra samfund för att sedan, kanske 20 år senare, ta fart i Svenska kyrkan. Sant eller inte, en sång som ”Du vet väl om att du är värdefull” var ett givet inslag på många scoutläger och i andra sammanhang när jag växte upp (det vill säga före internet, reklam-TV och fria skolval), för att senare dyka upp som stapelvara på konfirmationshögtider i svenskkyrkliga sammanhang jag ibland bevistade som exempelvis lokalreporter under en period. Det är lite samma bana som gospelmusiken i Sverige har tagit. Men nu börjar jag avvika från den breda vägen. Även om vi inom den här traditionen gärna talar om den smala. Vägen.
Med ålderns rätt så kanske man inte ska kräva av den gamle Olsson att han bryter ny mark, skapar nytt eller släpper ifrån sig någonting heltigenom originellt. Och det har inte direkt gjort heller. Det här är lättlyssnat. Samma enkla språk, nu kanske enklare än någonsin, refränger som i bästa fall är häftplåster och fastnar direkt men inte heller ger så mycket tuggmotstånd. Dansbandsvarning kan utfärdas vid några tillfällen. Men har man bekantat sig med mannen sedan tidigare så skönjer man ändå en genuin ådra, något som kommer inifrån och gör att även det som gränsar till det alltför smetiga oftast, jag säger oftast, är fullt godtagbart. Nostalgifaktorn här är högt uppskruvad. En låt heter rentav ”Nostalgi”. En annan hyllar söndagsskolan. En gränsar till gospel. Och ett spår innehåller i alla fall märkbara influenser av det Afrika som han länge haft ett närmare förhållande till och inspirerats av, inte minst Sydafrika.
Det går väl över gränsen ibland. Låten ”Avgörande tango” är någon form av charmoffensiv som jag inte riktigt köper. Enkla och rappa men banala rim.Det sammanlagda antalet ackord på plattan är möjligen fler än på genomsnittlig Roxette-platta (för referens, uppsök Riksantikvariatets rullor) eller vad som kan förekomma i reklamradion i dag, men han håller sig även där inom ganska begränsade ramar. Till sin hjälp verkar den gode Ingemar ändå ha samlat ett gäng av den klassiska ‘studiomaffian’, alltså musiker som förekom på var och varannan produktion under det glada 1980-talet och som i många fall hämtades just från frikyrkomiljön som fostrade fram proportionellt fler professionella instrumentalister och vokalister än de flesta andra jämförbara grupper i samhället under den tiden. Per Lindvall, Frank Ådahl, Backa Hans Eriksson och Jörgen Ingeström är några av namnen som dyker upp här i understödjande funktion.
Det kunde ha varit lite djärvare. Men man får förlåta en ärrad veteran som hittat sin nisch och framför allt vill satsa på att uppmuntra lyssnarskaran under ett år som hittills, ja ni vet, varit ganska miserabelt.
Här hittar du Olssons officiella territorium nätledes:
…och ja, hela skivan (som det brukade kallas) finns på Spotify.
Annat strömningsvärt i tiden:The Killers ”Imploding the Mirage”, Nick D’Virigilio ”Invisible”, Kansas ”The Absence of Presence”, Lido Pimienta ”Miss Colombia”, Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm”, Pattern-Seeking Animals ”Prehensile Tales”, María José Llergo ”Sanación”, Jon Anderson ”1000 Hands”, Bob Dylan ”Rough and Rowdy Ways”, Moses Boyd ”Dark Matter” – med flera…
Konungen själv, såsom porträtterad av herr hovmålare Hans Holbein (1497-1543). By Hans Holbein – The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=152992
Han är populär. Och den inledande meningen kunde syfta på författaren som sannolikt är Sveriges mest exponerade historiker och författare i den genren. Liksom kungen det här handlar om. Av lite olika orsaker, kanske. Dick Harrison är som många vet en smula produktiv. Kanske överproduktiv. Hans myndiga stämma kan regelbundet höras i de flesta sammanhang där en populär historiker kan tänkas dyka upp i Sverige. Är det sedan TV, radio eller podcaster med historisk inriktning, så…. förr eller senare dyker han upp. Att han har lätt för att spontant, eller på ett sätt som låter spontant, hålla en miniföreläsning utan ansträngning kan säkert fler än jag intyga. För kanske dussintalet år sedan befann jag mig i egenskap av lokalreporter på en mindre presskonferens inför ett evenemang där han skulle tala. Någon av oss tre, fyra journalister från bygdens medier borde rimligtvis ställa en intelligent fråga. Som jag minns det började jag själv formulera något ogenomtänkt som till slut bara dignade under sin egen tyngd. I stället gjorde jag helt om och frågade rakt av:
Det var allt som krävdes. En dryg kvart senare fanns tillräckligt material i anteckningsblocket till en artikel om Dick Harrisons tolkning av någon historisk trend. Den gången tror jag det handlade om hur konflikter brukade vara mer lokala för att sedan bli mer och mer globala – väldigt enkelt sammanfattat. Det handlar till stor del om kommunikation, hur den har utvecklats och med den överhetens förmåga att föra ut sin budskap snabbare och effektivare. Att kommunicera klart och till synes utan att behöva tänka efter är ett bekant drag hos författaren ifråga. Har han alltid rätt? Vem vet. Böckerna i sig kan väl enklast delas upp i de långa och de korta. Nu har jag läst en av de korta, kanske en av de där som han snor ihop på en kafferast. Det rör ett ämne och en personlighet som troligen inte krävde så många nya djupstudier för en akademiskt skolad skribent av hans kaliber för att skriva cirka 150 sidor om. Kung Henrik VIII, i sitt hemland känd som Henry VIII, engelsk regent 1509-1547. Det här är populär historia: lättläst, underhållande, med koncentration på ett antal viktiga punkter och mycket av rundmålningen avskaffad. Det betyder inte att det helt saknas bakgrundsbeskrivningar, för Harrison väljer ut en del sådant också. Eftersom jag själv sedan ett antal år har utvecklat något slags ohälsosam fascination för just Henrik VIII så finns det naturligtvis detaljer och händelser jag gärna läst mer om. Men å andra sidan fyller boken trots sin relativa korthet ut flera kunskapsluckor. Det finns alltid något nytt att lära sig här.
Anne Boleyn fängslad i det ökända tornet i London efter att ha fallit i onåd hos sin make Henrik. By Édouard Cibot – Musée Rolin, Autun, France, Public Domain. Källa: Wikimedia Commons.
History for Dummies? Kanske. Basfakta om den här kungen är i alla fall följande: hans regim tog plats under ett 1500-tal då England genomgick drastiska förändringar. Många av förändringarna berodde absolut på kungens eget agerande. Han är känd för att ha haft sex fruar sammanlagt, alltså inte samtidigt. Två av dem dömdes till döden och tre andra lämnade sina poster som drottningar av andra orsaker innan den allra sista överlevde kungen själv. Storyn om honom har alla de klassiska ingredienserna, inte minst den traditionellt betydelsefulla treenigheten pengar, sex och makt. Här är religion en viktig beståndsdel också. Kungen ser ett problem med bristen på en manlig arvinge och genomgår en längre process för att skilja sig från sin första fru i förhoppningen att en annan kvinna kan ge honom den son han automatiskt förstärker familjens legitimitet i tronspelet. De interna stridigheterna i England hade under framför allt århundradet före lett till rent inbördeskrig och klanfejder med en ständigt pågående maktkamp. Familjen Tudor kom till tronen på grund av förslagenhet, tillfälligheter och en del ren tur. Nu gäller det att stanna där. Henry tog över ämbetet efter sin far och var i början relativt populär, sedd som handlingskraftig, vilket han i många avseenden var. Men på grund av impulsiva beslut, mänskliga svagheter och en turbulent tid blev hans regim ändå en längre utförslöpa. Som samtidigt fick märkbara långsiktiga konsekvenser för landet och världsdelen, kanske inte bara skadliga sådana. Historien är komplicerad – den vetskapen och de insikter som den här kungens liv ger förstärker bara den bilden.
Jakten på en manlig arvinge framstår i efterhand som ironisk med tanke på vad som hände senare. Två av hans döttrar kom i turordning att efterträda honom som drottning i direkt styrande ställning, fastän med väldigt olika eftermälen. En av dem är känd som ”Bloody Mary” på grund av sin kamp för att återställa katolicismen i landet genom hårdför jakt på protestantiska ‘kättare’, följd av halvsystern Elisabet I som drogs i den andra riktningen och kom att styra landet i nästan ett halvsekel. De historierna får inte plats i den här lilla skriften heller, men de kräver i princip sina egna biografier.
Recenserat: Henrik VIII av Dick Harrison (Historiska Media 2020). Ingår i bokserien Världens dramatiska historia. ISBN:978-91-7789-172-7
Och vill man veta mer om den här tiden är det inte alltför svårt. Historiska podcaster på engelska tar gärna upp den och sådana finns det några av. Filmer och TV-serier saknas knappast heller. Det gäller både Henrik VIII och vad som hände närmast före och efter hans regim. Här är några exempel:
Första frun Katarina av Aragonien försvarar sin heder när Henrik vill annullera deras äktenskap. Pinterest , art.com,Tudor tidbits / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)
”The Tudors”: En serie som jag nyligen börjat se om med viss förtjusning. Även om titeln kan vara lite förledande handlar det om just Henrik VIII:s regeringstid. Fyra säsonger med sammanlagt 38 avsnitt om jag räknar rätt. Som ofta i fiktionen följer den inte slaviskt all korrekt kronologi eller de exakta förloppen. Men den är spännande, välspelad och överhuvudtaget det mesta man kan kräva av dramatiserad historia. Första och fjärde säsongen har jag recenserat på russin.nu. Det gäller även miniserien ”Henrik VIII” där hela historien dras igenom på ett par timmar. Den spelades in i början av 2000-talet med Ray Winstone i huvudrollen. Inte fullt lika fascinerande som ovanstående serie, men rekommenderas för den intresserade.
Häromåret släpptes även ”Wolf Hall” med fokus på rådgivaren Thomas Cromwell och skam till sägandes har jag inte sett hela ännu. Jag har den här på en Bluray-disc och ska ta itu med projektet snart. Kritiken kring serien var överlag positiv vad gäller det konstnärliga men även den möttes av invändningar kring sanningshalten och tolkningar av historien. Det är nog överhuvudtaget svårt att närma sig den här perioden och personligheterna helt objektivt…
Podcaster: ”The history of England” är just vad det låter som, där en entusiast vid namn David Crowther betar av hemlandets historia i kapitelform och ägnar ett försvarligt antal av dem till Tudor-tiden.P3 Historia har naturligtvis producerat ett avsnitt om Henry VIII och ett annat om drottning Elisabet I.Amerikanska podcasten Noble Blood fascineras av kungar och drottningar och har släppt ett avsnitt var om respektive hustru i ordningsföljd.
Relaterade böcker finns i mängd; forskning och fiktion om vartannat. Själv har jag inte läst en mätbar bråkdel av dem. Någonstans har jag sett att det finns över 100 böcker skrivna bara om Anne Boleyn, kungens andra hustru som mötte ett tragiskt öde anklagad för förräderi, vilket i sådana fall bestod i, ja – vad exakt? Ingen är fortfarande riktigt säker. Kanske helt enkelt att inte heller hon lyckades föda fram en son. Däremot en dotter, den redan nämnda Elisabet…
…och även musiker har inspirerats av ämnet och epoken, som keyboardvirtuosen Rick Wakeman. 1972 släppte han temaplattan ”Six Wives of Henry VIII”. Som kan strömmas via exempelvis Spotify eller Apple Music.
Gränser kommer och går. Så här drogs de officiellt i Europa i mitten av 1500-talet, när drottning Elisabet I efterträdde halvsystern Maria I som regent av England. William R. Shepherd (died 1934) [2] / Public domain. Källa: Wikimedia Commons.
Det är påsk. En annorlunda påsktid för många av oss världen över. Karantän eller som i Sverige, åtminstone delvis restriktioner kring rörelsefrihet och beteendemönster i samhället. Många söker sig till etermedierna och gärna fiktionens värld för sysselsättning, distraktion eller kanske till och med någonting tankeväckande. Filmer på påsktema i en eller annan form är närmast en stapelvara, gärna med episka ambitioner och storslagna scenerier. Allt är inte lika bra, och kanske framförallt råder en stark brist på konsensus kring vad som verkligen är bra. Här är några personliga rekommendationer (eller reservationer) med länkar till mer utförliga recension på russin.nu: ”Passion of the Christ”. Ja, just den. Älska eller hata eller inta valfri position på skalan däremellan… Min egen recension skrevs efter ett biobesök i Ecuador den aktuella våren när Mel Gibsons aningen kontroversiella Kristus-drama hade premiär och lockade miljontals besökare planeten runt, men samtidigt kritiserades lika kraftfullt på sina håll.
”Risen” är varken lika känd, ökänd eller omdebatterad men ganska genuin och kan dyka upp på någon TV-kanal nära dig i helgen med lite tur. Utgångspunkten är en romersk soldat av högre rang som ger sig ut på uppdraget att undertrycka och helst vederlägga ryktet om en judisk uppviglares uppståndelse från de döda. Konsekvenserna blir inte riktigt vad han tänkt sig.
Gamla testamentet saknar inte heller förmåga att inspirera filmskapare, som i Ridley Scotts tolkning av berättelsen om Mose och hans israelers uttåg ur Egypten, ”Exodus: Gods and Kings”. Avfärdad av många, ljummet upplevd av andra och faktiskt mer gediget uppskattad av vissa av oss. Vad det nu berodde på. Den har något bastant, färgstarkt och vitalt över sig och Christian Bale i huvudrollen. Det räcker en bit. Musikalen ”Jesus Christ Superstar” snurrade ofta hemma när jag växte upp, den där originalinspelningen med Ian Gillan som Jesus. Filmversionen från 1973 såg jag först långt senare. Men den är spänstig och ska ses. Det ska den. ”Ben-Hur” är en klassiker som definitivt bör upplevas, men då talar vi alltså om Charlton Heston-versionen, medan nyinspelningen häromåret knappast är lika obligatorisk. Somliga spektakel kan nog helst lämnas orörda om man inte har en extremt egen vision som kan tillföra storyn något nytt och övertygande. Så var inte riktigt fallet här.
Naturligtvis borde jag ha recenserat ”Kristi sista frestelse” av Martin Scorsese (även den en smula omdebatterad) och den på sin tid ofta TV-visade miniserien ”Jesus av Nasaret”, men det har hittills inte blivit av. För att inte tala om Pasolinis ”Matteusevangeliet” som står där i hyllan och väntar på att ses i sin helhet. Dåliga samveten har vi alla av olika orsaker. Och det där är några av mina källor till återkommande… skuld eller något liknande. Men om viruskrisen inte gör slut på allt levande redan i år så kan det finnas möjligheter att korrigera sådana tillkortakommanden. Om Gud vill…
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Lite extra pengar över. Vilket man i den åldern inte alltid hade. Inne i en så kallad missionsbokhandel, alltså det som en gång i tiden brukade finnas och oftast byggde på en kombination av kristna böcker, kristna LP-skivor och diverse krafs som tilltugg. Den här fanns i Linköping och jag måste ha befunnit mig i skarven mellan högstadium och gymnasium. En av mina musikaliska biblar för tiden på var Musikbilagan Puls, som under några år följde med vissa nummer av en halvsofistikerad from veckotidning vid namn Svenska Journalen. Målgrupperna för huvudtidningen och bilagan var väl inte exakt desamma, vilket kan förklara att samarbetet inte överlevde i all evighet. Men under sin levnad hann i alla fall skribenterna utöva sitt inflytande på åtminstone några av oss i en generation, i en kulturell minoritet under det käcka svenska 1980-talet som retroaktivt ofta målas i alltför grälla pastellfärger, bara för att det är de glättigare anslagen som folk i dag kommer ihåg, alternativt vill komma ihåg eller som de som inte var med tror dominerade.
Fair Slave Trade 