North Atlantic Oscillation

Angeläget och mer än adekvat – Musikåret 2023 Kapitel 1

yemenity2010 krönika, lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Året tar egentligen aldrig slut. Inte när det ska sammanfattas åtminstone. Och 2023 var ett bra år. Kanske inte i allmänhet för världen i stort, som ni vet. Men musikaliskt fanns mycket som lyste upp, inte minst alldeles på slutet under senhösten och i början av vintern. Vilket i sig bidragit till att jag fortfarande upptäcker nya saker från året som passerade. Men någonstans måste gränsen dras i försöken att föreviga vad som gav mig mest i musikväg från Anno Domini 2023. Kanske krävs två artiklar för det här. Låt oss börja med det som var tillräckligt snyggt och spänstigt för att förtjäna uppmärksamhet, men inte de allra mest uppslukande utgåvorna musikvärlden hade att erbjuda. Den sistnämnda storslagna summeringen kommer i nästa kapitel…

Årets album 2023 – strax utanför toppskiktet:

Sufjan Stevens ”Javelin”. Andäktig. Ett adjektiv du i princip alltid kan ta fram för varje gång Sufjan släpper ifrån sig något. Han har en vedertagen vattenstämpel som är vetenskapligt verifierbart unik och väldigt vansklig att försöka imitera.

A.C.T. ”Falling”. Numera ger de sydsvenska stoltheterna inte så ofta ut fullängdsalbum utan koncentrerar sig på mer komprimerade, kortare utgåvor som ständigt är slagkraftiga och skapar minnesvärda melodislingor med lätt melankolisk botten.

Mohini Dey ”Mohini Dey”. Ung indisk basistvirtuos som jag aldrig hört talas om förrän någon postade en rekommendation i en Facebook-grupp jag följer. Funky fusion i sin groovigaste form. Den här damen borde ha en spektakulär framtid för sig. Eller också är den redan här.

Lauren Daigle ”Lauren Daigle”. Kanske innehåller åtminstone DeLuxe-versionen av albumet några för många spår för att vara rakt igenom angeläget. Men när hon är som bäst, då är hon verkligen bra. Den där rösten som så lätt förväxlas med Adele, kan lyfta även mediokert material till högre höjder. Och här finns några av de läckraste låtar hon spelat in hittills i karriären.

María José Llergo ”Ultrabelleza”. Hennes elektroflamenco har väl uppdaterats en aning sedan sist jag minns att hon släppte ett album senast. Lite mer dansgolvsorienterat, kanske. Men hon har också definitivt ett eget formspråk och en profil som går igenom bruset.

Duran Duran ”Danse Macabre”. Gamla gubbar still going… Den rappa rytmiken som varit signum redan från starten är definitivt kvar. Det här är väl i första hand ett coveralbum men det har karaktär.

Martin Miller ”Maze of My Mind”. Respektingivande lagomtunggung med dominanta gitarrer men samtidigt en välbalanserad ljudbild och uppenbar kärlek till hantverket.

Haken ”Fauna”. Mer tunggung och dynamik med brittiska veteraner som helt enkelt håller fanan högt år efter år.

Mon Laferte ”Autopoiética”. Chilensk-mexikanska som blandar och ger i ett otal genrer. Suggestivt, sensuellt, inte precis alltid fullkomlig perfektion eller lika distinkt attraktivt för mig, men oftast lyckas hon fånga en synnerligen speciell stämning.

North Atlantic Oscillation ”United Wire”. Svåra att beskriva, bättre att uppleva. Men de är konsekventa, du vet ungefär vad du kommer att få: ett suggestivt intagande ljudlandskap, en ljudmatta som man sedan bygger kontemplativa men ändå energiska figurer ovanpå.

Hats Off Gentlemen It’s Adequate ”The Light of Ancient Mistakes”. Ett av musikhistoriens mer intrikata bandnamn om inte annat. Och deras av form av artrock är ofta läcker och infallsrik.

Temic ”Terror Management Theory”. Ännu mer tunggung, nu under ledning av gitarrvirtuosen Eric Gillette från Neal Morse Band.

Belle and Sebastian ”Late Developers”. Så produktiva och så konstant intressanta. Det här är kanske inte det allra vassaste albumet på senare år (ni har väl hört närmast föregående ”A Bit of Previous”) men det de gör är egentligen alltid mer eller mindre genialt. Åtminstone till hälften.

Annat angeläget under utredning:

Nik Kershaw ”Songs from the Shelf, Pt 2”: Avdelningen gamla hjältar som inte ger upp, fortfarande behåller sin särart och kan komponera melodier värda namnet. Bruce Cockburn ”O Sun O Moon”: Avdelningen gamla hjältar som jag kanske lyssnade mer intensivt på i yngre dagar, men fortfarande har något att säga, om än inte riktigt med samma energi som förut. Simply Red ”Time”: Finns de fortfarande? Tydligen. En smula äldre än när de verkligen fyllde dansgolv och listor, men fortfarande Funky. Delvis. Magos Herrera ”Aire”, Depeche Mode ”Memento Mori”, Lila Downs ”La Sánchez”, Algiers ”Shook”, Mystery ”Redemption”, Luiza Lian ”7 estrelas”, Paul Simon ”Seven Psalms”, Rick Wakeman ”A Gallery of the Imagination”, Big Big Train ”Ingenious Devices”, The Flower Kings ”Look at You Now”, Ruiseñora ”Cancionero popular”…

COMING UP: De tio bästa, typ!

…och så här såg det ut när jag försökte fatta samman musikåret 2021. Förra året blev det tyvärr en paus i det här pågående projektet.

Rysk ekvilibristik, rymdoperor och råa riff – Årets bästa album 2018

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi. Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera. 

1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.

2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse. 

3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet. 

4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än. 

5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen. 

6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera. 

7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt. 

8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig. 

9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft. 

10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling… 

11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist. 

12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?  

13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed. 

14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner. 

15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning. 

16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag. 

17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung. 

18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer. 

19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär. 

20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”. 

Hetaste bubblare: Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.

Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det. 

Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står: Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort. 

Fjolårslistan finns här.

Tips på lektyr och annat där jag själv emellanåt hittat inspiration: tidskrifterna Mojo, Uncut och Prog Magazine. Liksom AllMusic, Prog Report, Rolling Stone, NPR Alt. Latino…