new wave

Svårströmbart från förr: ”It’s a Dying World” – Steve Camp (1983)

yemenity2010 skivrecension , , , , , , , ,

Francis_Danby_-_The_Deluge_-_Google_Art_ProjectLite extra pengar över. Vilket man i den åldern inte alltid hade. Inne i en så kallad missionsbokhandel, alltså det som en gång i tiden brukade finnas och oftast byggde på en kombination av kristna böcker, kristna LP-skivor och diverse krafs som tilltugg. Den här fanns i Linköping och jag måste ha befunnit mig i skarven mellan högstadium och gymnasium. En av mina musikaliska biblar för tiden på var Musikbilagan Puls, som under några år följde med vissa nummer av en halvsofistikerad from veckotidning vid namn Svenska Journalen. Målgrupperna för huvudtidningen och bilagan var väl inte exakt desamma, vilket kan förklara att samarbetet inte överlevde i all evighet. Men under sin levnad hann i alla fall skribenterna utöva sitt inflytande på åtminstone några av oss i en generation, i en kulturell minoritet under det käcka svenska 1980-talet som retroaktivt ofta målas i alltför grälla pastellfärger, bara för att det är de glättigare anslagen som folk i dag kommer ihåg, alternativt vill komma ihåg eller som de som inte var med tror dominerade.

Steve Camp var en av alla Steve-ar som exporterades från den amerikanska CCM-fabriken, alltså den moderna mer eller mindre missionerande musikbranschen som den såg ut då. Hans skivkatalog är som helhet ganska ojämn. Men det fanns höjdpunkter. Och det här en av dem. Själv hade jag som sagt fått nys om den via ovan nämnda musikbilaga. Och efter att ha provlyssnat på första spåret i affären strax före stängningsdags (allt enligt mina egna minnesbilder) chansade jag på att resten skulle hålla också. De mellan 60 till 80 kr det kan ha handlat om var trots allt en betydande summa relativt sett. Skivan finns kvar hemma och har överlevt ett antal flyttar mellan bostäder och orter. Nyligen plockade jag fram den igen och insåg att den fortfarande låter riktigt bra. Det är påfallande mycket från den perioden som rent soundmässigt har åldrats med värdighet. Camp hade vid det här tillfället stöd av ett brittiskt band med gitarristen Norrman Barratt i spetsen. Och de hade vad som krävdes för en skiva dominerad av amerikansk medelvägsvuxenrock som ändå har udd. Gitarrerna är framträdande i en smakfullt balanserad ljudbild som kan jämföras med ett otal andra samtida exempel; det är lätt att alltid dra fram Toto som referens i sammanhanget, men jag kan komplettera med, säg Boston, Giant med flera amerikanska band och lägga till en dos brittisk new wave-känsla. Det mest distinkt framträdande, som ändå gör det här till något av de Camp kan ses som sitt efterlämnande arv är låtskrivandet i sig. Hitkänslan finns där den behövs, och som sagt en distinkt, påträngande känsla av att han vill säga något.

För han vill verkligen säga saker. Textmässigt är stora delar av albumet en del i en trend som inte alls existerar på samma sätt i dag. Det handlar om ett direkt tilltal, något uppfordrande; texterna ställer frågor till lyssnaren och tvingar dig att tänka efter. Det är inte alltid det du vill höra. Och förmodligen är det många som absolut inte kände sig tilltalade av det överhuvudtaget. Vi talar alltså om något som kan kallas evangelikala uttryck och språkbruk, begrepp som i dag har blivit mer belastade eftersom det kommit att förknippas så starkt med polariseringen i amerikansk politik. Något som de flesta av oss, framförallt i Sverige inte alls associerade till på samma sätt då. Och att agera basun för ett politiskt parti verkar inte vara artistens prioritering i det här fallet. Däremot målas en tämligen mörk världsbild upp i flera texter. Som i titellåten, där just titeln egentligen talar för sig själv. Eller i den avslutande pianoballaden ”Man Does Not Live”. Å andra sidan är i så fall den inledande, klatschiga ”Holding on to You” riktigt klämkäck i jämförelse. Sammantaget är Steve dock inte ute efter att stryka medhårs och göra sig oumbärlig för alla och envar. Oavsett vad som med snart 40 års perspektiv kan ha åldrats och uttryck som inte kan eller borde låta exakt likadant idag, ringer nostalgiklockorna. Men mycket är ändå tidlöst och ifrågasättande av vart mänskligheten är på väg, på ett sätt som inte enkelt borde lyftas bort.

Att hitta den här kreationen i något slags digitalt format är, åtminstone enligt mina idoga efterforskningar, svårt. Flera av Camps andra album går däremot att strömma från exempelvis Spotify. Som albumet ”Justice” från 1989, som vid sidan av ”It’s a Dying World” är det jag själv har starkast förhållande till. Nu trodde jag att han slutat producera musik för länge sedan, men det visar sig att han i fjol faktiskt släppte ifrån sig en singel som också den finns digitalt tillgänglig, med titeln ”Liberty Road”, en ganska upplyftande soulstänkare vars eventuella budskap jag inte analyserat på djupet.

Recenserat:
Steve Camp: ”It’s a Dying World” (1983, Myrrh Records)

Nyckelspår:

  • Holding on to You
  • Light Your Candle
  • Man Does Not Live

Kompletterande basfakta:

Bild: ”The Deluge” / Francis Danby, Public domain, via Wikimedia Commons. Ingen direkt koppling till albumet ifråga – men viss ger den drabbande domedagsvibbar?

Stort sound och stora gester med pånyttfött Simple Minds

yemenity2010 skivrecension , , , ,

I år är det som bekant år 2015 AD. Det betyder bland annat att det är 30 år sedan ”Once Upon a Time” släpptes, det kanske bästa album new wave-profeterna från Old Scotia gjort sig skyldiga till. Om ni frågar mig. Det behöver ni inte göra. Andra skulle säga ”New Gold Dream”, ”Sparkle in the Rain” eller kanske några av de tidiga postpunk-, alternativt arthouseinfluerade tidiga produkterna som jag själv utforskat rätt sparsamt. Nej, det var snarare där i det tidiga 1980-talet jag hittade dem, och i mitten av samma decennium kunde jag erkänna att jag gillade vad de gjorde. Kanske var det något med den ytligt sett smygdekadenta, industriestetiska inramningen som gjorde dem lite lagom suspekta under mina tidiga tonår där min frikyrkliga omgivnings i vissa fall aningen inskränkta kulturkodex satte sina spår. Kunde de rentav vara diskreta demondyrkare, som så många andra kolleger i branschen ansågs vara i delar av de kretsar jag just nämnt? Nej, det kunde de ju inte. Och låtar som ”Glittering Prize”, ”Promised You a Miracle” och ”Up on the Catwalk” var svåremotståndliga.

Sedan utvecklades Jim Kerr & co genom medlemsbyten och ödets finger till ett av epokens storstilade arenaband. De dök upp överallt där stora scener samlade de stora namnen, och samtidigt blev deras framtoning alltmer öppet världstillvänd; Amnesty-, Greenpeace– och Mandelakramande – vilket jag absolut inte såg något nedsättande i. De behöll glöden decenniet ut, men började falna under det nästkommande, långsamt men obevekligt. Jag tycker fortfarande att album som ”Real Life” och ”Good News from the Next World” har sina existensberättiganden, men sedan följde något slags åtminstone halvökenvandring där den skarpa profilen började bli suddig i kanterna och deras vision för framtiden verkade väldigt oklar. Ålderstecken? Bandmedelålderskris? Det råder väldigt delade meningar bland gruppens trots allt ganska eklektiska beundrarskara när och hur deras stora kriser egentligen tilldragit sig. En del skulle säga att de sålde ut sig ungefär vid den punkt där jag ser deras höjdpunkt.

Och så där har det hållit på. Har de pensionerat sig eller inte? Vilka är kvar i sättningen, om några? Vad vill de nu, vilket sound gäller nästa gång? Vad innebär ”tillbaka till rötterna” i deras fall? Med jämna mellanrum har de i alla fall blixtrat till och visat mer än bara pliktskyldiga livstecken. De senaste albumen som släppts har jag mer strölyssnat på utan att bli helsåld, men det allra senaste är oväntat genomarbetat och upplyftande. Det vill säga det här. Framförallt är det något med den inneboende energin som lyser igenom. Kompositionerna håller varierande kvalitet (som de egentligen alltid gjort). Det krävs en tydlig viljeyttring från de här 50-plus-herrarna för att väcka till liv det de en gång gjort sig kända för. När de utstrålar passion och kombinerar det med precision. Som de faktiskt gör nu till en grad jag inte trodde de var mäktiga längre.

Bara en sådan sak som att de gör en cover av The Calls upp till kamp-anthem ”Let the Day Begin”, med mer synthesizerprofilering än originalets gitarrhackande. Ett original som nu faktiskt har ett kvarts sekel på nacken, men representerar något av det bästa från sin era. Om jag minns rätt var de två banden ganska nära bekanta och periodvis turnépartners under guldåren. I övrigt finns här åtminstone en handfull kraftfulla, pådrivande stycken med en mystisk ådra pulserande under den glansiga ytan där gitarrer och klaviaturer balanseras snyggt, smakfullt och långtifrån lealöst. Titellåten lever just mycket på den där kraften och urladdningen i ett korus som vill krossa allt motstånd på ren pondus, medan exempelvis ”Kill or Cure” och ”Concrete and Cherry Blossom” (lysande titel, förresten) lever mer uttryckligt på sina melodislingor. Det envetna obevekliga tuggandet och tunggunget i ”Midnight Walking” sätter även standarden på ett tidigt stadium.

Liket lever. Inte bara lite lagom. Det finns alltid mer att önska och visst lyser en del av de gamla bristerna igenom ibland, med monotona partier och ett par refränger som känns en smula antiklimaktiska, men det är uppfriskande att gubbarna inte skäms för att plocka fram ett sound som skvallrar om hur och när de slog igenom, och som fortfarande har en suggerererande stämningsskapande effekt i sig självt. ”Broken Glass Park” är nästan skrattretande 1982-ish i sin utformning, men vad skulle vara problemet med det?

Recenserat: Simple Minds ”Big Music” (2014). Avlyssnat från Spotify, där skivan finns i två versioner, av vilka den så kallade De Luxe-upplagan bjuder på sex extraspår, bland andra covers av Patti Smiths ”Dancing Barefoot” och The Doors ”Riders on the Storm”. 

Relaterat: Min lista över 1980-talets bästa album, där ”Once Upon a Time” landar på plats nummer fem. Diskografi från AllMusic. Basfakta om albumet från Wikipedia.

Nittiotalsnästet Del 3: Decenniets bästa album Nr 21-30

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , ,

Slut på preludierna… Det är dags att börja avtäcka mina 30 favoritalbum från 1990-talet. Av det som till slut kvalade in dominerar sådant som jag upptäckte och fastnade för redan under decenniet som exempelvis Henrik Schyffert gjort en ansträngning för att ‘reclaima’. Men en del dök upp i blickfånget senare. Sammantaget rör det sig om de album som tillkom under den tioårsperioden som påverkat mig mest och som jag helst återvänder till idag. Undantagna är filmmusikalbum (som i bästa fall kommer att få sin egen lilla lista som ett maskformigt bihang) och samlingsalbum med flera artister eller greatest hits-album med en och samma upphovspersoner. Här börjar den officiella nedräkningen mot toppen:

crowdedhouse-together30. Crowded House ”Together Alone” (1993)

Nästan omedelbara klassiker. Nya Zealands stoltheter svarade för en serie sådana i låtform under ett antal år, men det är kanske det sammantagna intrycket, totaliteten av deras oeuvre som fört dem till Hall of Fame för många beundrare världen över. Men kombinationen av det omväxlande akustiska och aggressiva soundet med gitarrer i ledande roller, vid sidan av de kärva genomträngande rösterna och den ständigt inneboende existentiella smärtan, eller vad det nu egentligen är, den firar triumfer inte minst i ”In My Command”, ”Nails in My Feet” och ”Private Universe”.

29. Jimmy A ”Entertaining Angels” (1991)JimmyA-EntertainingAngels

Vapendragare med en Mr Charlie Peacock (som, spoiler eller inte, kommer att dyka upp igen högre upp på listan) och vetskapen om det gör det lätt att leta och upptäcka likheterna i musikalisk och lyrisk filosofi. Peacock är också en av gästerna på gitarristen Jimmy Abeggs, såvitt jag kunnat hitta, enda solo-CD. Han har hållit sig igång som musiker, fotograf och designer sedan dess. ”If I Give In” – där har vi en nästintill fullkomlig, drömsk och magiskt realistisk skapelse som ger hela skivan ett existensberättigande. Resten är inte heller direkt rävgift; en organisk helhet, levande och inspirerande i stort sett rakt igenom, även där några av melodibyggena är kan verka för introverta för att bryta igenom bruset på den breda vägen.

28. Arrested Development ”Zingalamaduni” (1994)

Jag bekänner mig ofta till något slags musikalisk maximalism och står för det – more is more, liksom. Det finns inget ädelt självändamål i det enkla, avskalade och ‘nakna’ i musikens värld. Men vissa former av arrested-devel-zingalamanduniminimalism fungerar även för mig. Bandet med samma namn som en numera kultförklarad och nyligen återupplivad TV-show slog igenom som ett ‘snällare’, mindre provocerande hiphop-alternativ till de stora stygga grabbarna, eller, för att riktigt generalisera så kan sagan inledas ungefär så. Bildat av bland andra en man vid namn Speech, levererade de påtagligt ofta aktuella sociala kommentarer till takter som inramades av ‘lagom’ mycket utanpåverk och effektfulla instick. Bandet ska ha haft karaktären av ett kollektiv och det vilar en stark – eller inbillar jag mig bara? – ande av kooperativt skapande över deras andra riktiga album efter debuten två år tidigare. Det kan vara en aning monotont ibland, men det svänger obönhörligt, med nummer som ”United Minds” och ”In the Sunshine” i spetsen. Gruppen blev i första vändan ganska kortlivad, men återförenades i början av 2000-talet.

27. The Blessing ”Prince of the Deep Water” (1991)blessing-prince

Ännu ett projekt som inte blev överdrivet långlivat. Brittiskt bluesinspirerat men framåtsiktande band med fyllig ljudbild, rosslig men resursstark sångare och en i sina bästa stunder klockren kombination av energi och melankoli.  De grottar ner sig då och då i alltför standardiserad bluesrock med överdrivet naughty lyrik, men det är ändå vid sällsynta tillfällen. Först ut: omedelbara hiten ”Highway 5” med en hyperverbaliserad refräng där storyn drivs framåt, medan verserna mer skildrar ett status quo i poetiska former. Begripligt? Bra är det. ”Back from Managua” är en tung ödesmättad historia med globalpolitiska undertoner. Vad mer kunde ha blivit om de hållit ihop?

glasshammer-evermore26. Glass Hammer ”On to Evermore” (1998)

Amerikanskt progressive rock-band som gärna hämtar inspiration från episka sammanhang, skapar vackra ståtliga drömvärldar och intagande sviter. I sin genre några av de mer lättillgängliga exemplen om man klarar av de svulstiga pretentionerna. Kan jämföras med Kansas och Yes, framförallt. Nyckelspår: ”Arianna” och ”Junkyard Angel”. Jag upptäckte dem när decenniet redan var över, bit för bit och har först de sista åren riktigt insett deras storhet, även om de kan vara för produktiva för sitt eget bästa.

25. The  Call ”Red Moon” (1990)

”Perhaps the most underrated band ever” lyder devisen på den officiella hemsidan. Det finns väl fler som konkurrerar om den titeln, men visst förtjänar The Call att uppmärksammas med jämna mellanrum för att en gång ha existerat och skapat svårförglömliga stycken, inte minst under sin mest aktiva period fram till… ja, den här skivan. Deras kännetecken, bluestonad sydstatsrock parad med en distinkt new call-redmoonwave-känsla (eller hur man nu egentligen ska fånga dem genremässigt) är kvar. Liksom de socialt, politiskt och religiöst färgade texterna med en känsla av direkt tilltal filtrerat genom Michael Beens gryniga röst, en röst som alltid förefaller komma ur någon som levt mer än de flesta. Det är fortfarande vemodigt och inspirerande i samma andetag, som i ”You Were There” och ”What’s Happened to You”. Gruppen splittrades strax efter det här för att sedan återförenas i olika omgångar, nu senast för några konserter utan Been som avled 2010, men med hans son Robert Levon Been som ersättare.

rickwakeman-prayers24. Rick Wakeman ”Prayers” (1993)

Detta, mina vänner, är en sällsynt fågel. Gamle Yes-keyboardekvilibristen Wakeman slår sig ihop med körer, gästsolister och en och annan recitationsvillig biskop för en typ av psalmskiva utifrån eget huvud och egna visioner. Svårt att omedelbart hitta referenser till och självklart jämföra med, men det skapar en mycket speciell atmosfär. Sakral och stilfull historia. Och som sagt väldigt, väldigt sällsam.

23. Toni Childs ”The Woman’s Boat” (1994)

Kommersiellt genombrott i mindre skala i slutet av 1980-talet med med den medryckande singeln ”Don’t tonichilds-womansboatWalk Away”. Men det meditativa, vagt mystiska draget dominerade redan från början och accentuerades inte minst på den här temaplattan. Om processen från födelse till död, livscykeln inklusive utmaningarna vid olika faser i existensen. Låter det löftesrikt eller pretentiöst och svårsmält? Det krävs en del tid för att penetrera och passar inte för varje sinnestillstånd (eller varje lyssnare). Frågan är dock om det inte låter bättre nu med lite perspektiv än jag tyckte för halvtannat decennium sedan. Om det beror på mig eller skivan kan diskuteras. Gabriel-ska drag, suggestiva rytmer och betraktelser insvepta i ett töcken av något svårbestämt… Fängslande flum.

adamagain-dig22. Adam Again ”Dig” (1992)

Vad? Aldrig hört talas om dem? Enkelt uttryckt ett indie-band med kristna förtecken som släppte det egensinniga rhythm & blues-influerade och samtidigt kontemplativa albumet ”Ten Songs” under sent 1980-tal. Här är de lite råare, ruffigare och mer utpräglat rockifierade. Men samma sorts speciella och uppbyggliga melankoli genomsyrar upplevelsen. Gene Eugene (1961-2000) ledde combon genom träskmarker och torrlagda fält. Livet är inte lätt, men värt att plöja igenom ändå. Titellåten kanske fångar deras storhet bäst genom sin inledande bräcklighet som växer till ett kraftfullt crescendo.

21. Chagall Guevara ”Chagall Guevara” (1991)chagall-guevara-1991

Möjligen världens bästa gruppnamn någonsin (i konkurrens med Manic Street Preachers och några till); en kortlivad men kaxig konstellation med Steve Taylor och Dave Perkins i fronten. Tillsammans gjorde de på sitt enda album under detta illustra namn gitarrbaserad new wave-rock med lika brittiska som amerikanska influenser (de var faktiskt hemmahörande i Nashville, men låt inte det avskräcka). Omväxlande underfundigt och drastiskt, frejdigt färgsprakande bildspråk och filosofiska berättelser med referenser till allt från ”Ringaren i Notre Dame” till Herr Escher, mannen bakom ett antal omöjliga grafiska figurer som ni säkert sett någon gång.

Nästa kapitel: Nummer 11-20…