15 minuter i solskenet. Berömmelsen och vad den betyder och vad den kräver. Fenomenet kan berättas och beskrivas på många sätt och i olika fora. Varför inte en låt? Tja, Gino Vannelli (född 1952) är knappast ensam om den idén men inte många har gjort det bättre, skulle jag hävda. En nästan perfekt kombination av mörkt satirisk text och en ljudläggning, ett arrangemang som är så mycket sin tid. Ja, så mycket 1987. När 1987 var som bäst. Synthesizer-baserat, pulserande, dynamiskt och lagom explosivt. Faktiskt inte helt olikt Vannellis landsman, för de är väl båda kanadensare? Alltså Leonard Cohen när han var som mest 1980-tal i ”First We Take Manhattan” i ungefär samma veva.

Det måste väl ha varit någon som hade en kassett med sig, någon av de somrar, kanske rent av den första (som råkade inträffa just 1987) när jag sommarjobbade på Öland. Många musikaliska influenser delades mellan oss som delade rum i samma korridor på en sommargård med ett flertal aktiviteter pågående under de varmare månaderna. ”King For a Day” – vars titel gör den frestande att förväxla med Thompson Twins hit några år tidigare – avslutar ett album som troligen uppmärksammades mest för hiten ”Wild Horses”. Utmärkt platta i stort, men det är det här avslutande spåret som verkligen knyter ihop allt och stiger till en annan dimension.

Nu till den tråkiga nyheten, om det nu är en nyhet: försök att hitta det här på någon strömningsplattform i dag. Vare sig det handlar om artistens egna beslut, rättighetstvister mellan bolag, agenter eller vem som är högst ansvarig. Skivan ”Big Dreamers Never Sleep” finns inte tillgänglig på någon plattform jag känner till. Den är överhuvudtaget svår att få tag i numera. Själv har jag LP:n som jag antagligen plockade upp på någon rea – som så ofta under den perioden.

Men allt är inte hopplöst vad gäller ”King for a Day”. Åtminstone på Spotify finns ett livealbum från 2002 där Vannelli framför mästerstycket ihop med en orkester i en radikalt omstrukturerad och omarrangerad version som definitivt tillför något nytt till originalet. I en kort introduktion förklarar han också textens tema som ”…a little Warholish…” Originalet kan man, som så mycket annat, ibland hitta i någon uppladdad version på YouTube. Då och då är detta det minst dåliga alternativet. Och förresten, den nämnda orkestrala liveversionen kan man åtminstone tidvis också komma över där.

Vad gäller Gino Vannelli i stort så har både Apple Music och Spotify ett flertal av hans album utspridda under en nära halvsekel lång karriär (jo, faktiskt) tillgängliga. Tyvärr alltså inte just detta album. Efterlysning utfärdad med andra ord.