Året tar egentligen aldrig slut. Inte när det ska sammanfattas åtminstone. Och 2023 var ett bra år. Kanske inte i allmänhet för världen i stort, som ni vet. Men musikaliskt fanns mycket som lyste upp, inte minst alldeles på slutet under senhösten och i början av vintern. Vilket i sig bidragit till att jag fortfarande upptäcker nya saker från året som passerade. Men någonstans måste gränsen dras i försöken att föreviga vad som gav mig mest i musikväg från Anno Domini 2023. Kanske krävs två artiklar för det här. Låt oss börja med det som var tillräckligt snyggt och spänstigt för att förtjäna uppmärksamhet, men inte de allra mest uppslukande utgåvorna musikvärlden hade att erbjuda. Den sistnämnda storslagna summeringen kommer i nästa kapitel…

Årets album 2023 – strax utanför toppskiktet:

Sufjan Stevens ”Javelin”. Andäktig. Ett adjektiv du i princip alltid kan ta fram för varje gång Sufjan släpper ifrån sig något. Han har en vedertagen vattenstämpel som är vetenskapligt verifierbart unik och väldigt vansklig att försöka imitera.

A.C.T. ”Falling”. Numera ger de sydsvenska stoltheterna inte så ofta ut fullängdsalbum utan koncentrerar sig på mer komprimerade, kortare utgåvor som ständigt är slagkraftiga och skapar minnesvärda melodislingor med lätt melankolisk botten.

Mohini Dey ”Mohini Dey”. Ung indisk basistvirtuos som jag aldrig hört talas om förrän någon postade en rekommendation i en Facebook-grupp jag följer. Funky fusion i sin groovigaste form. Den här damen borde ha en spektakulär framtid för sig. Eller också är den redan här.

Lauren Daigle ”Lauren Daigle”. Kanske innehåller åtminstone DeLuxe-versionen av albumet några för många spår för att vara rakt igenom angeläget. Men när hon är som bäst, då är hon verkligen bra. Den där rösten som så lätt förväxlas med Adele, kan lyfta även mediokert material till högre höjder. Och här finns några av de läckraste låtar hon spelat in hittills i karriären.

María José Llergo ”Ultrabelleza”. Hennes elektroflamenco har väl uppdaterats en aning sedan sist jag minns att hon släppte ett album senast. Lite mer dansgolvsorienterat, kanske. Men hon har också definitivt ett eget formspråk och en profil som går igenom bruset.

Duran Duran ”Danse Macabre”. Gamla gubbar still going… Den rappa rytmiken som varit signum redan från starten är definitivt kvar. Det här är väl i första hand ett coveralbum men det har karaktär.

Martin Miller ”Maze of My Mind”. Respektingivande lagomtunggung med dominanta gitarrer men samtidigt en välbalanserad ljudbild och uppenbar kärlek till hantverket.

Haken ”Fauna”. Mer tunggung och dynamik med brittiska veteraner som helt enkelt håller fanan högt år efter år.

Mon Laferte ”Autopoiética”. Chilensk-mexikanska som blandar och ger i ett otal genrer. Suggestivt, sensuellt, inte precis alltid fullkomlig perfektion eller lika distinkt attraktivt för mig, men oftast lyckas hon fånga en synnerligen speciell stämning.

North Atlantic Oscillation ”United Wire”. Svåra att beskriva, bättre att uppleva. Men de är konsekventa, du vet ungefär vad du kommer att få: ett suggestivt intagande ljudlandskap, en ljudmatta som man sedan bygger kontemplativa men ändå energiska figurer ovanpå.

Hats Off Gentlemen It’s Adequate ”The Light of Ancient Mistakes”. Ett av musikhistoriens mer intrikata bandnamn om inte annat. Och deras av form av artrock är ofta läcker och infallsrik.

Temic ”Terror Management Theory”. Ännu mer tunggung, nu under ledning av gitarrvirtuosen Eric Gillette från Neal Morse Band.

Belle and Sebastian ”Late Developers”. Så produktiva och så konstant intressanta. Det här är kanske inte det allra vassaste albumet på senare år (ni har väl hört närmast föregående ”A Bit of Previous”) men det de gör är egentligen alltid mer eller mindre genialt. Åtminstone till hälften.

Annat angeläget under utredning:

Nik Kershaw ”Songs from the Shelf, Pt 2”: Avdelningen gamla hjältar som inte ger upp, fortfarande behåller sin särart och kan komponera melodier värda namnet. Bruce Cockburn ”O Sun O Moon”: Avdelningen gamla hjältar som jag kanske lyssnade mer intensivt på i yngre dagar, men fortfarande har något att säga, om än inte riktigt med samma energi som förut. Simply Red ”Time”: Finns de fortfarande? Tydligen. En smula äldre än när de verkligen fyllde dansgolv och listor, men fortfarande Funky. Delvis. Magos Herrera ”Aire”, Depeche Mode ”Memento Mori”, Lila Downs ”La Sánchez”, Algiers ”Shook”, Mystery ”Redemption”, Luiza Lian ”7 estrelas”, Paul Simon ”Seven Psalms”, Rick Wakeman ”A Gallery of the Imagination”, Big Big Train ”Ingenious Devices”, The Flower Kings ”Look at You Now”, Ruiseñora ”Cancionero popular”…

COMING UP: De tio bästa, typ!

…och så här såg det ut när jag försökte fatta samman musikåret 2021. Förra året blev det tyvärr en paus i det här pågående projektet.