Uppväxtskildringar, undergångsscenarier och utsvävande idéer – Årets TV 2025

Förtätad scen ur ”Adolescence” med Erin Doherty och Owen Cooper. Credit Courtesy of Ben Blackall/Netflix © 2024


Egentligen slutar aldrig TV-året. Det bara rullar på och viker av in på det nya. Och hälften av allt som skulle kunna vara värt att donera några timmar av sitt liv till, hinner du inte helt enkelt inte med. För att, ni vet… Livet. Men av det jag har hunnit med senaste året av nyproducerat seriestoff är det här den guldfärgade gräddan av garnityren. Typ. I förekommande fall med formuleringar från (och länkar till) mina mer utvecklade recensioner eller inlägg på russin.nu.


1. Adolescence (Netflix) ”När det gäller det mesta som serien tar upp innehållsmässigt och hur den gör det går givetvis att hitta referenser; jämförelser med filmer eller andra serier som på något vis rört sig på samma jaktmarker. Men den samlade kontentan av allt, syftet med serien verkar till slut kunna sammanfattas med just komplexiteten. Hur svårt det är att finna färdiga svar på de problem som exponeras i samhället. Visst finns inslag som verkar genuint brittiska, kulturella koder och fenomen som kan vara mest angelägna för dem. Men det allra mesta är universellt.”

Datasnillet Roddy Ho får en större roll än tidigare i senaste säsongen av ”Slow Horses”. Copyright © 2025 Apple Inc. All rights reserved.

2. Slow Horses (Apple TV+, säsong 5). ”Om den här säsongen i stort kan sägas att en serie olycksaliga och chockerande slumpartade incidenter kommer att inträffa. Förutom en del uträknade och planerade sådana. Liksom att Storbritanniens koloniala förflutna och generösa inblandning i globala affärer under lång tid har en bäring på de nuvarande händelserna. En sedvanligt intensiv nagelbitare till final är en självklar ingrediens.”

3. Pluribus (Apple TV+). Två tredjedelar in i första säsongen framstår det här som en av årets stora uppenbarelser och understryker Vince ”Breaking Bad” Gilligans svårslagna särart liksom även Rhea Seehorns (”Better Call Saul”) odiskutabla talang som det självklara navet i ett science fiction-scenario som kan jämföras med flera tänkbara förebilder men lägger till helt nya dimensioner. Vanligtvis brukar jag vänta med att ranka serier där jag inte sett hela den senaste säsongen, men i det här fallet hoppas jag helt enkelt att de återstående avsnitten bekräftar bilden…

4. El Eternauta (Netflix). ”Världsrymden anfaller” genom ”The Walking Dead” genom en hel del annat. Med ett eget språk och ett eget tonfall. Med mysterier som staplas på varandra. Oanade allianser och ständiga spänningar mellan medborgarna. För vem kan man egentligen lita på när varje kris leder vidare till en annan kris? Och den spända stämningen påminner oss om att här väntar inga enkla lösningar bakom någon knut.”

5. The Beast in Me (Netflix). Matthew Rhys och Claire Danes drabbar samman i en ytterst underhållande och ovisshetsuppehållande miniserie med alla ingredienser utom diskbänken. Jo, förresten – diskbänkar också.

6. Paradise (Disney+). ”Idéerna kan tyckas välanvända och ”Paradise” är kanske inte banbrytande på något sätt, men alstrar en genuin spänning och är samtidigt en överraskande potent karaktärsstudie. Det är inte alltid enkelt att begripa de exakta motivationerna hos olika människor, varför de reagerar som de gör eller inte vid en viss tidpunkt. Men som sagt – jag har väl sagt det? – alla här har sina hemligheter och vem innehar egentligen den verkliga makten?”

Makarna Wyler fortsätter lösa (och skapa) konflikter i ”The Diplomat”. Credit Courtesy of Netflix © 2025

7. The Diplomat (Netflix, säsong 3). ”Dialogerna fortsätter smattra, både i offentligheten och bakom lyckta dörrar i serien, som verkligen vill stämpla sig själv med epitetet smart. Kanske en smula allmänbildande också. Med en mängd problem att lösa och samtidigt kanske något av en idealbeskrivning av hur det skulle kunna fungera, i en tid när fiktionens bild av inte minst det amerikanska ledarskapet ofta divergerar märkbart från verkligheten.”

8. The Studio (Apple TV+). ”Omedelbar energi. Ett ständigt rastlöst, nervöst utlopp av känslor, förväntningar, osäkerhet, och – fler förväntningar. I en miljö som vi kanske tror oss känna till. Och som en insider väljer att skildra på sitt sätt. Metafilm. Eller i det här fallet, metaserie. Hollywood on Hollywood fungerar kanske som bäst när det görs med något slags kritisk distans, eller kanske inte alls distans utan snarare insikten om hur fabriken fungerar. Vilket vi hoppas att de vet hur den gör.”

9. The Agency (SkyShowtime). ”De som en gång i tiden fastnade för franska följetongen ”Falsk identitet” (”Le Bureau des Légendes”) vet vad det handlar om. Den spionserien är svårslagen. Men går den att återskapa i ett annat sammanhang? I det här fallet utgör amerikanska säkerhetstjänsten i Europa spelplan. Så, en del kommer vi väl att känna igen.”

Konspirationer – kan vi få för många sådana? Nej! ”Down Cemetery Road” serverar ännu en. Copyright © 2025 Apple Inc. All rights reserved.


10. Down Cemetery Road (Apple TV+). Konceptet har delvis samma upphovspersoner som ”Slow Horses”, vilket kan vara en fingervisning om hur allt berättas. Vilken ton som dominerar, replikföring, kombinationen av tumultartade händelser, blodsutgjutelse, ond bråd död och kärv, mycket kärv, brittisk humor. Sarkasmerna frodas. Men också en påfallande melankoli.





BUBBLARE:

Foundation (Apple TV+, säsong 3). ”Foundation” fortsätter dock vara en av de mest utsvävande, filosoferande och idéburna eller kanske idéanalyserande serierna just nu. En normal säsong innehåller ofta en period där allt kan förefalla frustrerande splittrat, synbart på väg att tappa fästet och snurra iväg ut i universum som ett Aniara utan styrning och kontroll över sin egen situation. Men det plägar vara en illusion.”


Like Water for Chocolate (HBO Max). ”Och kommer ett antal recept med oanade effekter på gott och ont att planteras ut längs vägen när berättelsen rör sig framåt? Jovisst. Här får serieskaparna alltså lite mer tid på sig och man tar den. Magin finns där men är mer subtilt serverad, om än starkare markerad i vissa sekvenser. Nej, den är inte helt försvunnen utan blir lite mer framträdande efterhand. Vilket är välkommet. Så receptet här är helt enkelt i sammandrag: romans, revolution och recept.”

Systrarna Baladro är driftiga men dödligt målinriktade i ”De döda kvinnorna”. Credit Juan Rosas / Netflix ©2025

De döda kvinnorna (Netflix). ”Upplyftande är det kanske inte. Men ändå märkligt upplivande. Tillspetsat och stundtals svårsmält. En nedåtgående spiral, en ond cirkel där hetlevrade och hämndlystna personligheter låter impulserna ta över och lösningarna på olika problem ofta förvärrar situationen. Gentlemannamässiga gestalter eller goda förebilder i allmänhet är det ont om, men resultatet är oftast passionerat och pulserande.”

Mobland (SkyShowtime). ”Tom Hardy rycker tag i uppmärksamheten och är den drivande kraften under första timmen, samtidigt som Pierce Brosnan, Helen Mirren och andra meriterade medspelare dyker upp och fyller ut bilden av vad det handlar om. Det tar inte lång tid att förstå att när de menar allvar – så menar de allvar.”

Stranger Things (Netflix). Omvälvande och underhållande slut på sagan, givetvis inte fullkomligt i alla avseenden, men – en fullt värdig final.

Relativt roande resor: Halva Malmö består av killar som har dumpat mig (Netflix), Torpeden (SVT), Doctor Odyssey (Disney+), Bosch Legacy – sista säsongen (Amazon Prime), Small Town Big Story (SkyShowtime), Only Murders in the Building (Disney+)…

Påbörjade potentiella potentater:
The Pitt (HBO Max), The Lowdown (Disney+), Wolf Hall 2 (SVT), Alien Earth (Disney+), White Lotus 3 (HBO Max)

Besvikelser med möjlig framtida potential: House of David (Amazon Prime)



…och såg här såg fjolårslistan ut.

2000-talets mest minnesvärda filmer? Pågående projekt på parallellblogg…

Alla andra gör det. Eller åtminstone ganska många. Passar på att under anno 2025 AD sammanställa listor med de 25 bästa av någonting från ett personligt perspektiv. Varför inte? Själv började jag under sensommaren sjösätta mitt eget våghalsiga projekt att välja ut just 25 filmer från innevarande millennium att packa ner på väg till en öde ö, bastant betongbunker eller något annat sammanhang där urvalet är begränsat när krisen kommer. Ungefär. Egentligen ett hopplöst företag, men det tvingar en att tänka till. Så, hittills har jag publicerat fyra kortrecensioner på min engelskspråkiga parallellblogg Cast Against Hype. Tyska världskrigsdramat ”Sophie Scholl”, svensk-franska musikalkomedin ”Sound of Noise”, amerikanska murveldramat ”Spotlight” och brittiska politiska globetrotterthrillern ”The Constant Gardener”. Fler fängslande filmer är tänkta att följa under hösten och vintern. Om planen håller…

…och just det, en förklarande introduktion till hela projektet finns även tillgänglig för mer detaljerade tankar kring syftet.

För övrigt finns även en bunt relativt nyligen publicerade recensioner på russin.nu. Bland annat av TV-serierna ”Hostage”, ”Dept. Q” och ”El Eternauta”. Samtliga tre visas av Netflix.

Storartade släktsagor, spiondramatik och sociologiska sportskildringar – Årets TV 2024

Är vi säkra på att manus håller så att inte gamle Gabriel kommer och hemsöker oss? Nej, nu kan vi inte undanhålla världen det här… Just det – ”Hundra år av ensamhet” är en av 2024 års stora TV-händelser. Credit: Mauro González /Netflix ©️2024

Var det här ett osedvanligt brittiskt år? Från mitt eget perspektiv noterar jag övergenomsnittligt många serier som väckte mitt stadfästa gillande och utspelades på de öarna. Gärna i och kring London. Men inte uteslutande. Är det förresten eskapismen som erbjuder bästa metoden att behålla förståndet i tider som dessa? Resonemanget gick väl åt det hållet i en DN-krönika nyligen som jag borde läsa och begrunda mer noggrant. En osedvanligt mörk inledning på året i Sverige och flera frågetecken kring världsutvecklingen i stort gör sådana funderingar frestande. Och fängslande fiktion ger inte bara verklighetsflykt, utan även verktyg att bearbeta verkligheten. Men det visste ni redan.

Ingen hinner med allt. Så är det nu mer än någonsin. Hur många serier har jag påbörjat och sedan gett upp om eller skjutit åt sidan för en tid eller avser att plöja igenom den senaste aktuella säsongen av men ännu inte avslutat? Några stycken. Mycket ska hinnas med i livet. Här följer ändå tio serier jag vill framhålla från anno 2024, följt av några bubblande nästkommande. Ofta med utdrag från längre recensioner eller mer utförliga blogginlägg jag publicerat på russin.nu.

Huvudregel: Jag måste ha sett hela den senaste säsongen av serien för att den ska vara aktuell bland de tio bästa. Det finns med andra ord en del annat påbörjat som jag ser fram emot att fortsätta med. Men allt har sin tid….

  1. Hundra år av ensamhet (Netflix). Det är väl närmast en bragd att den här serien överhuvudtaget blivit av till slut. Och även om avsnitten var för sig är långa och går igenom flera faser, med en böljande rytm som pendlar mellan det högdramatiska och det långsamt betraktande så är det här ett storverk och något av det som verkligen utmärker sig mest under TV-serieåret 2024. Och det här är bara hälften av historien. Här slutar det bokstavligen mitt i språnget.

2. Slow Horses (Apple TV+). ”I vanlig ordning rusar det framåt mot sjätte avsnittet och ännu en hypertaggad säsongsfinal. Tredje säsongen hade den troligen den mest explosiva och nagelbitande upplösningen så långt i serien, men samtidigt den som relativt sett mest tänjde på trovärdigheten. Även den här gången ligger krutröken tät med språngmarscher och smällar som kantar konklusionen av vad som tilldragit hittills, parat med draget av diskbänksrealism som hela tiden är en del av paketet.”

Ännu en utmanande och utmattande dag på jobbet för David Gyasi och Keri Russell i andra säsongen av ”The Diplomat”. Credit: Courtesy of Netflix © 2024

3. The Diplomat (Netflix). ”Andra säsongen närmast flyger fram. Intrigerna är på gränsen till överhettade och misstankar om oerhörda brott begångna på högsta nivå frodas. Samtidigt ska makarna i ambassaden försöka bena ut sin privata relation. Ska de eller ska de inte fortsätta tillsammans och vad är det som gör att de hållit ihop i alla dessa år? Det är mycket vi inte vet, som inte förklaras fullt ut utan portioneras ut i brottstycken. Det är mellan varven, mellan alla dramatiska händelser som de får ventilera och att mycket har hänt under årens gång under deras internationella karriär är tydligt. Nu dessutom i efterdyningarna av ett trauma där en av dem nästan fått plikta med livet. Skuldbördan kastas åt olika håll, där det inte bara är frågan om att vara direkt skyldig utan om avgörande misstag kan ha lett fram till tragiska händelser.”

4. 99 (Amazon Prime Video). ”Den här tretimmarsdokumentären kan väcka väldigt mycket hos vissa av oss. Upplevelsen är sannolikt otroligt subjektiv. Och ändå, kanske lärorikt även för andra, till och med icke idrottsintresserade. Som ett sociologiskt dokument. En tidsbild och en berättelse om oförblommerade vinnarskallar med extrem målriktning och samtidigt (som de öppenhjärtigt erkänner med flera års perspektiv) ömtåliga egon och stundtals sviktande självförtroende.”

Ja, det kan gå tufft till även under nattskiftet i vissa yrkeskårer, vilket demonstreras med all önskvärd tydlighet i ”Black Doves”. Credit: Ludovic Robert/Netflix Copyright © Netflix 2023, Inc.

5. Black Doves (Netflix). ”De flesta figurer här är överhuvudtaget lite lagom excentriska och allt utspelas i en verklighet som är igenkännbar och inte fullständigt frikopplad från verkligheten, men definitivt förhöjd, som det anstår en serie i den här kategorin. Och i sin kategori, så är det kanske precis vad som krävs så här års i vintermörkret eller höstmörkret. Vem vet vad som är vad nu för tiden?”

6. Mr Bates vs The Post Office (Britbox). ”Som så ofta i dramatiserade berättelser tar man förmodligen till genvägar och konstruktioner för att göra allt mer begripligt. Men det fungerar ju. Det här är gripande, upprörande, närgånget och allting som serien i sig försöker åstadkomma. Även om man nu aldrig som utomstående icke-britt någonsin hört talas om den här historien förut, så har ”Mr Bates” universell dragningskraft och en klassiskt emotionell kulmen, trots att sensmoralen poängterar att slutliga segrar kan bjuda besvikelser. Du kanske inte uppnår precis de resultat du ville i alla avseenden, men kampen var ändå värd sitt pris.”

7. 3 Body Problem (Netflix). ”Första avsnittet växlar mellan just ett Kina i slutet av 1960-talet med oönskade element som får betala priset för att ha yttrat eller betett sig olämpligt enligt överheten, och en möjlig snar framtid eller alternativ nutid med fokus på Storbritannien i en värld där forskare i allmänhet verkar förvirrade över att något nytt och obekant har smugit sig in i deras välordnade system.”

Ärligt talat, apan har kanske inte den mest avgörande betydelsen för handlingen i ”Bad Monkey”, men ville väldigt gärna vara med på bild. Foto: Apple TV+. Copyright © 2024 Apple Inc. All Rights Reserved.

8. Bad Monkey (Apple TV+). ”Persongalleriet. Det är nog det som egentligen är hemligheten här. Minst lika mycket eller mer än själva intrigen och mysterierna som staplas ovanpå varandra. Behållningen ligger inte så mycket i att söka den stegrande dramatiken och jakten på en upplösning. Även om bitarna ändå faller på plats med en del drastiska resultat.”

9. Criminal Record (Apple TV+). ”Korruption i systemet och rättsröta brukar vara ett signum för bra brittisk tv. Specifikt kriminal-TV. De brukar påfallande ofta hitta ingångar, berättelser och inte minst rollfigurer, personligheter som verkligen gör intrigen intressant att följa. Det är ingen idé att ens försöka rada upp alla serier från andra sidan sundet (eller Nordsjön) genom åren som på något vis kretsat kring brottsfall och de inte helt givna gränserna mellan rätt och fel. När de som ska vaka över lagen gör det de borde göra – eller när de själva överträder lagarna.”

10. The Gentlemen (Netflix). ”Överhuvudtaget introduceras nya, ofta färgstarka och excentriska, filurer i varje avsnitt, personligheter som påverkar handlingen i olika oförutsägbara riktningar. Tonen fortsätter vara en blandning av det brittiskt distingerade, det lätt hysteriska och med obligatoriska inslag av morbida detaljer. Fun for the whole family. Även om nu inte Ritchie själv regisserat absolut alla avsnitt, känns vissa markörer igen, som de kvicka hoppen fram och tillbaka i tiden. En scen avbryts hastigt och fortsätter med eftermälet, följt av tidigare inte förklarade komponenter i efterhand. Exempelvis.”

BUBBLARE:

Alltså, jag är inte bara privatdeckare utan även… Mysterietätnaden är massiv i ”Sugar”. Foto: Apple TV+. Copyright © 2024 Apple Inc. All Rights Reserved.

Sugar (Apple TV+). ”Storyn verkar inte heller framhastad. Och den fortsätter hålla åtminstone mig i ovisshet om vart den egentligen är på väg. Här fortsätter finnas en tydlig film noir-karaktär och -atmosfär samtidigt som de tycks vilja berätta flera saker på en gång och ge en tidsbild av en stad och av de privilegierade i den. Familjer som uppnått status i en bransch och visar uppenbara symtom på att det någonstans stigit dem åt huvudet, att de kan komma undan med sådant som andra inte gör.”

The Boys (Amazon Prime). Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad nu som är det rätta ordet. Övertryck av intryck? Både vad som sägs explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt.

En kunglig skandal (SVT). ”Michael Sheen gör en, inte oväntat, lysande insats. Han blir Andrew. Då ska jag väl vara ärligt talat säga att jag inte har närstuderat prins Andrew egentligen eller har en tydlig bild av hur brukar uppföra sig i allmänhet. Men det är väldigt mänskligt. Vad som händer bakom kulisserna inom kungahuset, Andrews familj och närmaste medarbetare liksom staben på BBC som lyckas få till en intervju med större genomslagskraft än de någonsin vågat hoppas.”

Nobody Wants This (Netflix). ”En enkel förklaring till att det faktiskt fungerar så bra som det gör är hur kärnfullt skrivet och formulerat det är. De lyckas faktiskt överraska och hitta nya vändningar i replikskiftena oavsett om det bara handlar de två huvudpersonerna eller andra i deras omgivning. För omgivningen har betydelse här. De två är inte två isolerade öar ute på ett öde hav. Sociala samspel och kulturkrockar gör sig påminda gång efter annan. Antalet obekväma situationer som uppstår går snart att tappa räkningen på. De är snarast hjulet som driver allt annat framåt.”

Manhunt (Apple TV+). ”Även en president har rätt att koppla av efter de seriösa utmaningar han ställts inför under en längre tid. Så, vilket många känner till, Mr Lincoln gick på teater en kväll – tyvärr för sista gången. Det omtalade attentatet inträffar alltså redan i första avsnittet. Man har valt en vinkel där dådet bara är början. Så vad kommer resten att handla om? Kanske just vad titeln mer än antyder: jakten på en man. En mördare. En skådespelare vid namn John Wilkes Booth. Men var han verkligen ensam i planering och utförande?”

Shrinking (Apple TV+). Det smattrar och smäller konstant av verbala dueller. I princip allt går ut på att man ska lära sig någonting nytt varje dag, samtidigt som det är uppenbart att människor fortsätter göra liknande misstag om och om igen.

Whiskey on the Rocks (SVT). Kalla krigets ankomst till Karlskrona som komedi? Tja, varför inte?

Nyligen påbörjat som skulle ha kunnat rumstera om i rankingen: Shogun (Disney+). Till slut har vi skaffat den plattformen också. En del att sondera bland, med andra ord. Som en av fjolårets överlag mest unisont hyllade serier. Wolf Hall 2 (SVT) Av någon anledning har jag inte sett färdigt första omgången som är snart ett decennium gammal, men däremot läst första delen i romansviten det bygger på. Är på väg mot att beta av det här också. Andra säsongen av Silo (Apple TV+) har jag också bara hunnit ett par avsnitt in i…

Nyutexaminerade kvinnliga poliser patrullerar Mexico City ett halvsekel tillbaka och blir inblandade i ett makabert mordmysterium i ”Las Azules”. Foto: Apple TV+. Copyright © 2024 Apple Inc. All Rights Reserved.

Hedersomnämnanden – serier som jag antingen inte sett hela senaste säsongen av, eller är engagerande och underhållande utmanare i största allmänhet…

Las Azules / Women in Blue (Apple TV+), Masters of the Air (Apple TV+), Det perfekta paret (Netflix), Fallout (Amazon Prime), My Lady Jane (Amazon), Decameron (Netflix), Landman (SkyShowtime), Lioness (SkyShowtime), True Detective: Night Country (Max)

…och här är är motsvarande sammanställning från förra årets TV-skörd.

De bästa TV-karaktärerna någonsin?

Kom någon av oss med på listan? Det fanns ju några stycken att välja på… Jo, ”Game of Thrones” är faktiskt representerade när russin.nu rankar tidernas bästa TV-karaktärer. Men vem eller vilka handlar det om? Credit: hbonordic.com.

Det var hårt. Mycket – det vill säga många – lämnades utanför. Men nu har vi i redaktionen för russin utsett TV-historiens bästa karaktärer (eller rollfigurer). Genom att först välja ut tio kandidater var och författa korta motiveringar, för att sedan rösta på varandras förslag och sedan rangordna resultatet via en metodik som förklaras i ingressen kom vi sedan fram till att… Ja, vad? och inte minst, vem?

Hur svårt var det? Tja… ”Deadwood”, ”Breaking Bad”, ”Oz”, ”The Wire” och ”Battlestar Galactica”, för att inte tala om ”Cityakuten”. En dryg handfull av de serier som gjort mitt eget liv rikare genom åren. Vad har de gemensamt i det här fallet? Ingen av de färgstarka och karismatiska karaktärerna från någon av dem tog sig in på min egen tiobästalista i första vändan. Några av kollegerna kompenserade i viss mån för detta, så alla ovanstående blev inte helt lottlösa i sammanställningen. Men ändå. Och borde jag haft med Luther (Idris Elba) från ”Luther”? Nära, men… Och att jag i processen helt glömde bort Jack Killian (Gary Cole) från ”En röst i natten” var en smula skrämmande. Han hade inte varit given ändå, men kan det ha legat den filosoferande nattradioprataren i fatet att den serien i dag är så fruktansvärt svår att hitta i något format överhuvudtaget?

Jo, ni kommer väl ihåg ”Penny Dreadful”? De är med. Credit: hbonordic.com

Ja, så där kan man hålla på. Nu finns ändå flera lysande exempel på minnesvärda fiktiva figurer som verkligen kom med. Ska jag avslöja slutsegraren? Eller konsekvent stanna vid att göra den här puffen tidsenligt Clickbait-mässig? Representerade är i alla fall komedier som ”Seinfeld” och ”Vänner”, klassiska såpor som ”Dallas”, spännande spiondramer som ”The Americans”, gotisk skräck som ”Penny Dreadful” och episka kioskvältare som – jodå – ”Game of Thrones”. För fler detaljer, fortsätt gärna till russin.nu. Vi gillar besökare! Och har fortfarande inga störande annonser…

Bra. Bättre. Braugher.

Hastigt avliden, som en blixt från klar himmel tycktes det. En av, just det, världens bästa och förmodligen mest underskattade skådespelare: Andre Braugher som lämnade jordelivet 11 december 2023 efter en tids sjukdom.

För min del började allt med ”Uppdrag mord”, eller som den hette i original: ”Homicide – Life on the Street”. En snutserie som helt enkelt var bättre än i stort sett allt annat i samma genre. Den hade ett eget språk, en egen stil och mer komplicerade karaktärer än allt jämförbart. Och mest komplicerad, mest fascinerande var Frank Pembleton. Han spelades mycket riktigt av Andre Braugher. Skicklig på att lösa fall, mindre framgångsrik i det sociala spelet, något han inte verkade bry sig så mycket om. Att ställa sig in och försöka vara populär verkade i stort sett helt ointressant för Pembleton. Men gradvis mjuknade han (en aning) och efter en stroke mitt under en förhörsscen några säsonger in, mötte rollfiguren fler prövningar än någonsin och fördjupades. Vilket följdriktigt skapade fler utmaningar för skådespelaren ifråga, alltså Braugher. Serien ifråga fyller faktiskt 30 år just i år och om mina minnesbilder stämmer, så började den sändas även i Sverige i slutet av 1993. Men det kan ha varit något senare.

Efter det så kunde man tycka att vägen framåt vore glasklar. Men efter vad som framkommit i anslutning till bortgången så prioriterade han ibland familjen framför karriären. Och en potentiell filmstjärna förekom företrädesvis i TV-rutan. Där är han numera för de flesta mest känd för en annan poliskaraktär av lite annat snitt: stationsöverhuvudet Raymond Holt i komediserien ”Brooklyn Nine-Nine” som jag själv sett mer sporadiskt. Men visst passar hans behärskade deadpan-spelstil bra som balans i en miljö där de flesta andra är allt annat än behärskade.

På senare år gjorde han också avtryck i den sista säsongen av advokat serien ”The Good Fight” med en nästan utstuderat utsvävande roll; en färgstark och självsäker, marknadsföringsmässigt medveten ny delägare på den advokatbyrå i Chicago handlingen kretsar kring där. Liksom i filmen ”She Said”, där han hade en biroll som redaktör på New York Times, en kortfattad och ytterst fåordig men respektingivande karaktär. Det var väl just hans sätt att säga saker som skilde sig från mängden. En del har det där. Gåvan med en påtaglig basröst skadar inte. Men kapaciteten och förståelsen för hur man ska utnyttja den, den hade definitivt Braugher. Kanske på grund av sin teaterskolning. Det var väl inte så att han var direkt sysslolös mellan de mer uppmärksammade uppdragen, men ändå är det svårt att komma ifrån känslan av han kunde ha blivit ett ännu större namn, definitivt igenkänd av en större massa. Men det kanske inte bekom honom. Vad som är sorgligt uppenbart är att avskedet kom alldeles för snart. Han borde haft så mycket mer att ge.

Själv har jag recenserat första, andra och fjärde säsongen av just ”Uppdrag mord” sedan de började släppas på DVD och även skrivit några rader om sista säsongen av ”The Good Fight”russin.nu. Apropå den förstnämnda serien – nej, den är svåråtkomlig via strömning, så långt jag känner till. Än så länge. Synd. ”Helheten kan rent av vara den bästa enskilda säsongen av något kriminaldrama från 1990-talet, om jag ska våga vara så spontant översvallande” noterade jag tydligen i recensionen av säsong 4 med ett antal års perspektiv. Med ännu längre perspektiv; se ”Uppdrag mord” om du får chansen. Någonstans, någon gång, någon dag…

BILDER: Andre Braugher 2011 (PHOTO CREDIT: ANDERS KRUSBERG / PEABODY AWARDS. Peabody Awards, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons). Skylt i Baltimore (Reading Tom from Reading, UK, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons)

Söndra och härska i en digitaliserad värld? ”Severance” är en av årets mest spännande serier

På det här kontoret har vi kul nästan jämt… Foto: Apple TV+.

Att dela sina minnen. Alltså, inte dela dem med andra, eller ens med sig själv fullt ut. Snarare tvärtom – du har två olika sorters tillvaro på arbetstid och utanför densamma. För att vara extra tydlig: två olika medvetanden. Däremellan finns en osynlig vägg. Du vet om att du har ett annat liv, men vet ingenting om innehållet i det, beroende på var du vistas. Ungefär. Låter det som en bra idé? Konceptet utforskas i serien ”Severance”, producerad för streamingtjänsten Apple TV+ och tillgänglig i tio avsnitt hittills. Denna första säsong har jag nu skrivit några rader om på russin.nu. Flera avsnitt är regisserade av Ben Stiller, fortfarande kanske mest känd som skådespelare men ganska flitig även bakom kameran. I ledande roller syns bland andra Adam Scott, Britt Lower, John Turturro och Patricia Arquette. Mer basfakta kan hittas på Internet Movie Database medan min egen recension alltså publicerats på russin. Domen i sammandrag? Jo, den är bra. Serien alltså. Och tankeväckande.

Ormen i paradiset? Spänning och sociala kommentarer i ”The Serpent”

Jenna Coleman och Tahar Rahim i ”The Serpent”. © Mammoth Screen Ltd – Photographer: Roland Neveu. Credit: NETFLIX

Hur länge kan man komma undan med dödligt allvarliga brott? Och hur påverkar det en person att helt fixeras av att försöka lösa en kriminalgåta som alla andra tycks ignorera? Själv hade jag inte många förkunskaper om verklighetsbakgrunden till miniserien ”The Serpent” som funnits ute på Netflix ett tag. Och den okunskapen kanske är en fördel om man vill få ut så mycket spänning som möjligt. Ryggsäcksresenärer i Asien försvinner under 1970-talet och en ung ambassadtjänsteman börjar nysta i fallen. Om det nu är några fall. Alla myndigheter och andra instanser med inflytande verkar inte så intresserade. Men det kanske ligger något i misstankarna… Mer om ”The Serpent” och mina egna synpunkter på serien kan hittas på russin.nu. I korta drag: Jag ångrar inte att jag såg den…

Maktspelare, falskspelare och schackspelare – Bäst på TV 2020

Varför så dyster? Elle Fanning leder ensemblen (och revolutionen) i ”The Great” – en av 2020 års grejtaste serier. Foto: Nick Wall/Hulu. Credit: hbonordic.com

Förvånansvärt nog fortsatte de komma under hela året. Nya TV-serier. Och nya säsonger av redan existerande, trots att så mycket i världen verkade ställas in. Jo, det mesta av scenerier och samspel framför kameran fanns förmodligen redan graverat och väntade på redigering… Men ändå. 2020 var inte bara ett normalt år när det gäller publiceringstakt i sammanhanget, utan verkade i perioder snarast hyperaktivt. Kommer vi att se en backlash under 2021? I vilket fall, det var svårt att hinna med allt. Och
kanske prioriterade jag själv (eller jag och min fru, i de fall vi sammanstrålade i soffan) serier som betonade underhållningsvärde framför de mest inträngande, betungande och konstnärligt högtstående verken.
Om någon skulle väcka sådana invändningar mot den här sammanställningen, är jag kanske inte kapabel att argumentera emot alltför högljutet.

Just nu, i slutet av januari 2021 ser min personliga rangordning av dramatiserade TV-serier under 2020 ut så här, med ett flertal citat ur och länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin insprängda. Samt referenser till aktuell TV-plattform. Here we go… 

1. Falsk identitet (SVT). ”Falsk identitet” har den konsekventa, eftertraktade förmågan att vara både rafflande och samtidigt nästan rogivande. All den där noggrannheten och dialogerna som förklarar komplicerade sammanhang, men där du aldrig har riktigt hela bilden, bygger frekvent upp mot olidligt spännande sekvenser. ” (ur min recension av femte säsongen på russin.nu, 2020-10-31)

2. The Great (HBO Nordic). ”Passion och perversion. Inte nödvändigtvis bokstavligt sanna händelser kan innehålla en hel del sanning. Och lärdomar, samtidigt som det är ruskigt underhållande. Svartsynt men inte komplett cyniskt, obehagligt och oförutsägbart men med något slags hopp om förändring.” (ur recension på russin 2020-07-02) 

3. Perry Mason (HBO). ”Genomgående tendenser som blir tydligare och tydligare är jakten på respekt. Att få den, förtjäna den och att kunna respektera sig själv. Att hitta sitt kall. Att sanningen på något sätt ska göra dig fri.” (russin, 2020-09-05)

Anya Taylor-Joy äger brädet (och bildrutan) i succésagan ”The Queen’s Gambit”. © Phil Bray/NETFLIX 2020.

4. The Queen’s Gambit (Netflix). ”Har det någonsin producerats en TV-serie så här fokuserad och fixerad vid schackets mysterier förut? Här är det givetvis vanskligt som total amatör att förstå precis vad de sysslar med. Och nästan lika svårt att svara på om vi verkligen lär oss någonting om schackspelets principer och strategier eller bara tror att vi gör det. Men likafullt är det fascinerande.” (2020-12-23)

5. Narcos: Mexico (Netflix). ”Modern historia, alltså. Och ödesdrama. Serien har haft den karaktären sedan starten. Och det blir inte mindre nu av det personliga, hur karaktärer konfronterar varandra och man lockas sympatisera med framträdande personligheter på båda sidor lagen. Åtminstone kan vi förstå deras motivationer och dras in i de interna konflikterna både inom lagväsendet och drogkartellerna.” (säsong 2, recenserad 2020-03-15)

6. Killing Eve (HBO). ”Killing Eve” må ha haft svängdörrar i produktionen och de huvudansvariga för inriktning och manus tycks skifta från säsong till säsong, men tonen har hittills hållit sig förvånansvärt konstant. Och det första avsnittet av tredje säsongen slår an samma tangenter som tidigare. Blandningen av det groteska, det vardagliga och sarkastiska. Livets våldsamma skola i en skrattspegel (eller något liknande ett småleende) men där många bär på synlig sorg.” (säsong 3 recenserades 2020-06-14)

Nej, så här glad och uppsluppen är inte alltid stämningen i ”Stateless”. © Ben King/NETFLIX 2020

7. Stateless (Netflix). ”Desperata människor som gör desperata saker i desperation. Utsliten stressad personal med otacksamma uppgifter och som börjar tappa greppet. Interna stridigheter mellan departement och skuldbeläggande när något går snett. Karriären kontra familjen. Familjer som splittras, inte bara bokstavligen under flykten utan av andra orsaker drivs isär. Psykologiska trauman som kommer upp till ytan. De förhärdade kontra de som har svårt att klara av sina uppgifter. Det är mycket som ska med här. Och ”Stateless” lättar sällan på trycket. Den kräver sin tribut.” (miniserien recenserades 2020-10-04)

8. The Boys (Amazon Prime Video). ”Det finns mycket mer man skulle kunna diskutera i detalj. Men i korta drag: om du gillade den första säsongen och vill ha mer av samma vara – ibland mer i kubik av detsamma – så borde du inte bli besviken när den här uppföljande vändan når sin explosiva, men inte helt världsavgörande final. Det ser ut som om de skulle kunna ha mer att berätta. Med tanke på omständigheterna detta pandemiår kanske det företaget dröjer. Den som lever och har alla nödvändiga lemmar i behåll efter det här får se.” (blogginlägg om andra säsongen, 2020-11-27)

Civiliserat samtal i köket. Inte den mest representativa scenen från ”Lovecraft Country”, men den är åtminstone förhållandevis familjevänlig. Credit: hbonordic.com

9. Lovecraft Country (HBO). ”Men efter den första timmen vet även resten av oss att den här kistan kan innehålla nästan vad som helst. Modern historia, mänskliga motsättningar, psykologi och ren terror. Snyggt och stämningsfullt iscensatt, med ett visst inbyggt behov av tålamod för att tränga in i huvudkaraktärernas personligheter och allmänna känslotillstånd. Och så alltså högoktanig horror i halsbrytande tempo och tappning ovanpå allt. När väl regelboken skrivits om och nya världar öppnat sig fortsätter det med mer i samma stil. Efter mörkrets inbrott kan vad som helst hända. De berörda trakterna är både högst ogästvänliga och samtidigt ibland oväntat inbjudande. Och varför drabbas några i den äventyrliga trion av minnesförlust efter de mest fasaväckande händelserna? Mardrömmen och mysterievandringen har bara börjat.” (recension 2020-12-19)

10. Devs (HBO). ”Devs” har flera nästan motstridiga kvaliteter. Skrämmande, inspirerande, överraskande och ibland paradoxalt rogivande. Intrigen kan tyckas röra sig i snigelfart långa sträckor för att sedan explodera i något. Oftast otrevligt. Den formulerar hisnande tankegångar och fixerar sig sedan vid väldigt vardagliga företeelser, sedan tillbaka ut i det outgrundliga och svävar hela tiden på målet kring vad som är ont och gott och om de som till synes gör ont här gör det av en god anledning eller inte. Man kan även skönja den bekanta känslan av att en eller annan rollfigur lite i utkanten rimligtvis måste vara viktigare än han eller hon till synes verkar vara. Och till slut måste det antingen bekräftas eller avfärdas.” (recension av miniserien 2020-05-09)

Inte perfekt, men ändå intressant. Natalie Dormer spelade fler än en roll i ”Penny Dreadful: City of Angels”. Foto: Justin Lubin/SHOWTIME. Credit: hbonordic.com

Bubblare och annat nämnvärt: Fargo (HBO, fjärde säsongen), Billions (HBO, halva (?) femte säsongen sänd hittills), Homeland (sista säsongen på SVT), The Good Fight (HBO, fjärde säsongen) La casa de papel (Netflix, säsong 4…typ), Hunters (Amazon), Messiah (Netflix), Penny Dreadful: City of Angels (HBO), Upload (Amazon), Avenue 5 (HBO), Bosch (säsong 6 – Amazon/HBO) – samt ytterligare några serier jag bara hunnit påbörja hittills men visar viss potential… 

…och här är fjolårets ranking. Förresten, då hade jag inte hunnit se ”Unbelievable” (Netflix) och ”The Morning Show” (Apple TV+) som båda kunde ha kvalat in på den listan. Särskilt ”Unbelievable”. 

 

RELATERAT: En engelskspråkig variant av artikeln finns redan ute på Cast Against Hype.

Decenniets bästa TV-serier enligt russin.nu

– Kom tillbaka. Allt förlåtet! Du har alltid en plats vid min sida – och inte minst på russins decennielista!
Photo Credit: hbonordic.com

Det måste göras. Annars gör någon annan det. Ja, troligen har flera andra redan gjort det och kommer att göra det innan året är slut. Och decenniet. Nu är det ju på väg att avslutas och gå över i nästa. 10-talet. Åren 2010-2019 när så mycket hände i världen (som det brukar göra) på gott och ont. Tack och lov skapades samtidigt en mängd värdefull musik, film, litteratur och inte minst TV-serier. För första gången har nu redaktionen på russin.nu röstat fram sina favoriter bland de TV-serier som producerats under ett decennium. 

Vem vann? Vilka kom med i övrigt? Svaren finns alltså på russin. Där finns även recensioner av  ”Game of Thrones”, ”The Americans”, ”The Walking Dead”, ”Penny Dreadful”, ”Narcos”, ”Breaking Bad” och flera andra skapelser som huserar på listan eller får ett hedersommämnande. Konkurrensen var nämligen hård. Och då har vi ändå inte hunnit se allt som borde ses. För ärligt talat, ingen kommer ens i närheten av det…

 

Några rader om den där följetongen som tog slut i veckan. Den med drakar, troner och intuitivt inspirerade initialer…

 

Systrarna Stark i samspråk i samband med ett av flera avgörande moment under slutsträckan av ”Game of Thrones”. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Obs! Inlägget innehåller formuleringar som förmodligen kan karakteriseras som spoilers, åtminstone delvis, vad gäller Le Grand Dénouement av en nyligen avslutad TV-serie vars titel kan översättas med ”Tronspelet”.

”Glad att det är över, så lämna mig i fred…” Någon som kommer ihåg Ratata à la 1989 – var det väl? Det har varit en odyssé utöver det vanliga och skapar nu en smula separationsångest, men samtidigt är det också någonstans… Skönt att det är över. ”Game of Thrones” gick i mål i veckan efter att ha skapat lika många kontroverser under de sista veckorna som under resten av resan totalt. Om jag tillåts överdriva bara en aning. Egentligen borde man vänta med sitt slutomdöme några månader, men som alla andra hugna spekulanter måste vi på russin.nu givetvis lägga till våra analyser medan spisen är som hetast och den kollektiva krisbearbetningen ännu pågår. Hur många kräver professionell terapeutisk behandling efter finalavsnitten? Och hur många är bara allmänt…arga? Två recensioner med med delvis samstämmiga slutsatser, men inte helt eniga om helhetsintrycket, finns nu i alla händelser alltså på russin. Själv tillhör jag för övrigt inte alls de kritiskaste kritikerna i sammanhanget, sagt som föraning eller förvarning.

Firma Euron & Cersei, en politisk resonemangsrelation som kan symbolisera lite vad som helst i historien eller samtiden. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Mitt eget försök till förutsägelse om utgången slog inte direkt in tillfullo, men något av andemeningen i den kanske ändå inte var helt ute och cyklade på tunn is i ogjort vatten. Om ni förstår – vilket ni är fullständigt förlåtna om ni inte gör. Apropå förutsägelser; några andra insikter slog mig i veckan: Två karismatiska eller åtminstone kommunikativt skickliga ledare med hängivna beundrare. Båda är blonda och har en del intressanta idéer om frisyrval. Båda har tendenser att raskt och utan omsvep avskeda medarbetare som inte är 100 procent lojala, under ganska dramatiska former. Men framförallt, att föra fram budskap som folk inte tar på bokstavligt allvar förrän de mycket konkret förverkligas… Och så initialerna: DT. Fler har förmodligen insett vart det barkade redan tidigare. Kanske ska jag googla det efter att ha skrivit klart det här inlägget. Var serien (och romansviten före det) profetiskt inspirerad från första början? Då återstår frågan som jag knappt vågar uttrycka explicit; Cersei – representerar hon någon regim i, säg, mellanöstern eller på koreanska halvön? I nuläget existerar, tro det eller ej, en del verkliga spänningar i världen, inte minst mellan de långvariga antagonisterna USA och Iran. Om de värsta scenarierna där går i uppfyllelse, kommer stormarna kring ‘Sagan om is och eld’ att te sig något mindre viktiga än de kan förefalla just den här veckan…

Av allt som sagts och skrivits om ”Game of Thrones” de senaste veckorna, här är några strödda lästips på sådant jag fann intressant av olika anledningar. Och ja, texterna är synnerligen spoiler-späckade: 

”Game of Thrones’ King’s Landing horror fittingly reveals what the show has always been about” / Andrew Prokop, Vox, 13 maj 2019

”Stop the nitpicking! This season of Game of Thrones is miraculous” / Luke Holland, The Guardian, 16 maj 2019

”In the end, Game of Thrones sings a song of ice, fire, and thematic consistency” / Myles McNutt, The AV. Club, 19 maj 2019

”The ’Game of Thrones’ Finale Was Doomed From the Start, and Maybe That’s Our Fault” / Tyler Daswick, Relevant Magazine 20 maj 2019

”Game of Thrones Surprisingly Sticks the Landing (With Help From the Beatitudes)” / Josh Pease, Think Christian, 20 maj 2019

”Daenerys Is Us: Good And Evil In Game of Thrones” / Erin Wathen, Patheos 20 maj 2019

”Valar dohaeris! Every Game of Thrones episode – ranked” / Sarah Hughes, The Guardian 21 maj 2019

”Cripples and bastards and broken things: Why the ”Game of Thrones” ending was nearly perfect / Amanda Marcotte, Salon 21 maj 2019