skivrecension

Morse manar fram det förflutna – igen

yemenity2010 skivrecension , , ,

Allt går igen, åtminstone för Neal Morse som återvänder till gamla jaktmarker, personliga smultronställen (och dess raka motsatser) på ”Testimony Two” (InsideOut, 2011). 

Visst känner man igen sig. I alla fall om man har varit här förut, i Neal Morses värld där dock statistiskt sett de flesta människor inte har tillbringat någon nämnvärd tid. Till dem kan jag som kort introduktion betona att den här mannen hör hemma i progressive rock-genren och därmed rör sig med en del pretentioner, rentav klassas som pompös i vissa stycken men ändå inte är av den mest introverta, svårtillgängliga sorten utan är mer av en budskapsorienterad utåtriktad missionär på området. Ja, till att börja med är han kristen numera efter en längre och ofta ganska påfrestande personlig resa som han började beskriva på ”Testimony” 2003 (som jag recenserat här) efter avhoppet från sitt tidigare ‘band of brothers’ Spock’s Beard (där en av medlemmarna faktiskt är hans bror Alan Morse).

Åtta år och en serie ofta tematiskt inriktade album senare kommer alltså ett slags uppföljare, där han fyller i fler luckor och berättar mer om just sin personliga resa mot ett ljus i tunneln han en gång i tiden hade slutat tro på. Och de som tycker att han upprepar sig, åtminstone musikaliskt, kommer att få mer vatten på sin kvarn här. För han har sina käpphästar, harmoniskt och instrumentellt. Även jag som känner mig hemma i sällskapet och inredningen tycker inledningsvis att han kunde ha vidgat sina vyer mer och tagit djärvare kliv ut i buskvegetationen, med tanke på att det finns en del avstickare att välja på i prog-världen. Har han stagnerat, en smula i alla fall? Ganska stadigt, med den vanliga tvingande tyngden och skärpan vinner han dock över mig den här gången också.

Jag vet att här väntar massiva musikaliska manifestationer där inte minst den stadige studiopartnern Mike Portnoy får generöst utrymme att veva på med, jag höll på att säga äggstockarna men menar givetvis trumstockar. Portnoy – ja, om namnet låter han bekant var han till nyligen medlem  av Dream Theater men har även samarbetat med Morse i flera år, vilket inkluderar ‘supergruppen’ Transatlantic (vars senaste album ”The Whirlwind” släpptes för två år sedan). Jag kan kallt räkna med snabba växlingar mellan intrumental ekvilibrism, virvlande soloutflykter på keyboards och från inlånade gitarrvirtuoser, till rena hymner. Regelbundna orkestrala inslag har ingen dött av heller, resonerar nog mannen bakom allt och har förmodligen rätt. Musikalisk minimalism har ofta ett bättre rykte än den förtjänar. Intentionen att allt ska hänga ihop rent lyriskt och forma en berättelse brukar också vara legio. På ”One” (2004) handlade det om människans avfälle från Gud i Edens lustgård fram till Kristus återkoppling med samma Gud. Till ”?” (ja, den heter bara så, 2005) hämtades inspirationen från berättelsen om israeliternas heliga ark som bars genom öknen och på ”Sola Scriptura” skildrades Martin Luthers kamp mot det korrumperade kyrkliga etablissemanget under medeltiden. Eller strax efter medeltiden – historikerna får säga sitt om det. Alla de här förväntade dragen finns här. Ingenting är egentligen överraskande i den meningen.

Det som är nytt, fast per definition inte alls är nytt, är att han själv återkopplar till ”Testimony” även musikaliskt och återanvänder fraseringar, riff och figurer från förr helt medvetet men det går inte till överdrift. De som fått nog av hans favoritslingor är dock härmed varnade. Själv har jag tydligen inte det. Strukturellt är skivan uppdelad i två avdelningar, där den första CD:n står för den sammanhängande storyn som löper nästan 80 minuter från inledande Beatles-(och en hel del annat)-doftande ”Mercy Street” till avslutande storslagna crescendot i ”Crossing Over”. CD nummer två innehåller tre fristående spår, av vilka den standardiserade rockrökaren ”Absolute Beginner” utgör skivans mest umbärliga, alltså minst nödvändiga, fem minuter. De andra två extralåtarna är riktigt bra, stämsångsdrivna och långsamt pulserande ”Supernatural” och så den 25 minuter långa sviten ”Seeds of Gold” där Morse et al visar nästa hela sitt rika register, efter en pianoinledning som doftar en hel del ”Firth of Fifth” (starkt stilbildande Genesis-alster från 1973).

På tal om stämsång sticker ”Time Changer” ut genom sina á capella-sjok och aviga rytmik. Låten påminner om en del övningar från Spock’s Beard-tiden (framförallt ”Thoughts” del ett och två, för dem som får ut något värdefullt av den informationen). Mycket riktigt gör tre av de kvarvarande medlemmarna i gruppen ett gästspel här och texten refererar direkt till en period i bandets historia (”Spock’s was taking off and we took what we could grab/The retrograde applause gave us more than we had planned”). Minst angelägna passagen musikaliskt på CD1 är väl balladen ”Jayda”, även om jag förstår att ämnet, en dotter som föddes med hjärtfel men till synes oförklarligt helades, är viktigt för Neal själv. ”Nighttime Collectors” återvänder till tuffa tider som han inte precis hymlat om förut heller; livet som rockstjärna på turné, bedövad av en inre tomhet kompenserad av alkohol och rövarliv på hotell, samtidigt som skymten av något nytt hade börjat infinna sig. Mina egna starkaste upplevelser från skivan ligger mot slutet, vilket inte är helt ovanligt med Neals skivor. Det är ofta då dramatiken byggs upp och den verkliga hettan alstrats. Jag vill också hävda att låtar som ”Road Dog Blues” och ”It’s For You” har omedelbara intuitiva kvaliteter som kan gå rakt in i hjärtat även på dem som inte tror sig ha tålamod tillräckligt för ett helt epos av det här slaget.

Idén att göra en typ av sequel till ”Testimony” ska för övrigt ha kommit efter ett mail från ett fan någonstans i Europa, avslöjar Morse i senaste numret av tidskriften Classic Rock Presents Prog. Där framkommer även att det var Portnoy som insisterade på att infoga melodislingor från ‘ettan’. Och även om jag nog hellre skulle ange några av de ovan nämnda föregångarna som bättre introduktioner till Neal Morse för nybörjare, är den här så representativ och trogen hans egen tradition att den i alla fall inte skulle fungera som falsk marknadsföring i sammanhanget. Välkommen in! Och behåll det som är gott, eller lämna huset med högburet huvud och håll dig till det just du hellre går igång på. Bara det inte är Christer Sjögren, för det kan troligen skapa problem på den yttersta dagen. Några gränser måste det finnas…

 

För fler synpunkter på skivan, besök gärna Prog Archives där flera lyssnare världen över tycker till.

Bush inventerar bakluckan

yemenity2010 skivrecension , ,

Tydligen var hon inte helt nöjd med allt hon gjort – men vem är det? Kate Bush ger sig på nytolkningar av sina gamla sånger på ”Director’s Cut” (Fish People, 2011). 

Och det låter…annorlunda. Inte chockerande men det handlar ändå om en ny skrud, ett nytt tilltal. Numera är rösten mer dolsk, mörkare och mognare och det är klart att det händer en del under 30 år. Sedan 1978 och framåt har det successivt blivit mindre av skyhöga toner som i stället ersatts av en fylligare stämma. Arrangemangen är på ett sätt mindre äventyrliga nu, eller åtminstone mer introspektiva och atmosfären mer kontemplativ – även det med ålderns rätt?

Jag kommer ihåg mina första reaktioner på Bushs genombrott med ”Wuthering Heights” 1978. Skrämmande. Otäckt. Det tog några år att komma över. Sedan blev nog ”Babooshka” en tändande gnista till min omvändelse när jag bör ha varit omkring tolv år. I slutet av 1980-talet var jag definitivt såld. Och numera ser jag även ”Wuthering Heights” som en klassiker. Under det senaste decenniet har hon ägnat sig mer åt familjeliv, men kom efter en lång bortovaro tillbaka starkt 2005 med ”Aerial” och redan där var det uppenbart att mogen reflektion hade intagit huvudrollen snarare än excentriska uttryck och banbrytande ljudbyggen. Efter 50-årsstrecket är det väl tillåtet. Det ryktas nu om pågående arbete med helt nytt material också. Och jag hoppas att det här inte blir det sista vi hör.

Kate Bush nådde kanske sin definitiva artistiska peak 1985 med albumet ”Hounds of Love”. Men hon har aldrig varit ointressant. Nu är det två album som inventerats och ett urval av sångerna har omarbetats. De är hämtade från 1989 års ”The Sensual World” och ”The Red Shoes” som släpptes fyra år senare, innan det långa uppehållet.

Inledande ”Flower of the Mountain” är egentligen det vi känner som titellåten från ”The Sensual World”, med tillskott i form av ett stycke ur romanen ”Odysseus” av James Joyce, tidigare inte tillåtet att använda, men efter trägen lobbying och väntan, så… Nyversionen slår an tonen som gäller för CDn i stort; en mer utdragen och nedtonad uppbyggnad, inte lika emotionellt intensivt som förut. Kraften finns där fortfarande, men attacken är nedskruvad. Inte för att just den här sången ens tidigare var en av hennes mer hårtslående, men mönstret anläggs alltså här.

Korus i ”Deeper Understanding” var tidigare bearbetat med en vocoder (en röstförvrängare som i vår mer avancerat digitaliserade era ersatts av AutoTune). Resultatet är mer dissonant och inte lika melodiskt glasklart, till en text som tidigt tog upp persondatorernas inflytande på beteendet när den först släpptes 1989. ”This Woman’s Work” är i original närmast felfri, oerhört påträngande men sparsamt instrumenterad. Varför göra om den överhuvudtaget? Jag vet att jag inte är den enda som undrat. Om inte för att helt omdefiniera den som här, kanske. Det är verkligen en alternativ tolkning – samma sång men för andra syften och sinnesstämningar med änglakörer svävande på moln, i stället för ‘mitt i smärtan’-känslan som fanns från början. Jag var skeptisk inför idén att ens våga röra den här klenoden med föresatsen att förbättra den, men kan se poängen. Utan att alls vilja glömma ursprungsversionen, den fortfarande odödliga.

Överhuvudtaget har jag större förståelse för idén att uppdatera materialet från 1993. Den skivan lyfte inte till riktigt samma höjder som föregångarna, men pärlor som ”Moments of Pleasure” håller fortfarande. Behövde den ett nytt ansikte? Tydligen. Och det inåtvända, mindre publikfriande betonas även här. Det nya elementet som främst tillför en ytterligare dimension är en ordlös körstämma som dyker upp med jämna mellanrum.

Finns det något kvar av det rytmiska? Ja, ”Lily”, ”The Red Shoes” och ”Rubberband Girl” räknas väl dit. Den förstnämnda är fortfarande distinkt men dovare och mer ‘mulen’ med en inneboende mystik och en text om skyddsänglar, eller vad det nu egentligen rör sig om. Vem vet något säkert med Kate? Den sistnämnda ligger allra sist och är inte mest nödvändig i samlingen, utan bör ses mer som en roande parentes. Låten var aldrig ett av hennes mest lysande ögonblick överhuvudtaget. ”Top of the City” har dock en dynamik och spänning som kanske är ännu mer markerad nu.

– Det är alltid något som gått fel, säger Kate Bush om sina egna tidigare bedrifter till tidskriften Mojo (juni 2011) och talar om missnöje med enstaka textrader och överarbetade passager.

– Där kommer alltid att finnas brister. Men det finns brister som är tilltalande. Det är viktigt att ha brister, det är en del av att vara människa.

Om de nya versionerna av gamla favoriter inte faller fansen i smaken…

–…så finns ju de gamla kvar, eller hur? replikerar auteuren på en fråga om hon inte försökt förbättra det som inte kan bli bättre, eller riskerar att bryta den känslomässiga förbindelsen lyssnarna kan ha byggt upp med speciella sånger sedan lång tid tillbaka.

Och de farhågorna gäller kanske framförallt ”This Woman’s Work” (som upptar ”sacred space in the pantheon” i Mojos ögon) och ”Moments of Pleasure”. Däremot erkänner Bush att ”Rubberband Girl” är den nyinspelning här som ligger henne minst varmt om hjärtat, men att hon ville ”göra någonting riktigt annorlunda”.

– It’s just a silly pop song, really.

Jo, i jämförelse med det mesta hon gjort i övrigt, så absolut. Å andra sidan är det inte mycket i katalogen som platsar under rubriken ”silly”. Att hon överhuvudtaget ger intervjuer är ganska sällsynt, men inte lika otänkbart som turnéer. Enligt Mojo inträffade hennes senaste fullskaliga konsert på våren 1979 (vilket hon själv motiverar med att det visserligen var roligt, men väldigt utmattande). Och kontrollbehov har alltid varit ett signum sedan ett par år in i karriären. Det är inte troligt att nästa album kommer att kunna pressas fram snabbare av någon bolagsmogul (eller beundrarkampanj) men Bush bekräftar att processen är igång. Lovande så långt…