Den tiden på året igen. Och ja – det är fortfarande juletider i princip till 6 januari. Diskussionerna kan splittra familjer och vänkretsar; vilka är de verkliga julfilmsklassikerna? ”It’s a Wonderful Life”! Har alla sett den? ”Tomten är far till alla barnen” – eeehh… ”Die Hard”? Tja, varför inte? Men ingen debatt i sammanhanget förefaller lika infekterad som den kring ”Love Actually”. Varje TV-kanal med självaktning eller utan tycks ha mandat att klämma in den på repertoaren i slutet av december varje år. Starka känslor vädras för och emot. Romantisk eller antiromantisk? Progressiv eller konservativ? Glädjespridare eller glädjedödare? I höst fyllde filmen ifråga 20 år. Våren 2003 hade USA och Storbritannien med stöd av ytterligare några länder invaderat Irak och störtat Saddam Hussein, med långsiktiga konsekvenser som ingen riktigt hade klart för sig. Men vad har det för betydelse i det här sammanhanget? Jo, ”Love Actually” borde faktiskt vara en av de första större filmproduktioner där det temat implicit smögs in i handlingen, mitt i vad som annars främst ska föreställa just en typ av romantisk komedi. Med inslag av tragedi. Kärlek som finns och förloras. Men den där politiska undertexten framstår två decennier senare som en aning anmärkningsvärd. Då verkade de referenserna uppenbara för många av oss på jorden, men för en yngre publik (där filmen också verkar ha slagit an på många håll) kan det inte vara lika självklart.

Själv gillar jag större delen av filmen trots en del frågetecken som framkommer i recensionen jag publicerade på russin.nu något halvår efter världspremiären. Uppenbarligen tog filmen tid på sig att nå trakterna kring ekvatorn, närmare bestämt Ecuador där jag börjat projektjobba hösten 2003 och vistades under några år framåt. Har den här ensemblefilmen som ståtar med i runda svängar hälften av alla existerande brittiska skådespelare (Hugh Grant, Emma Thompson, Bill Nighy, Colin Firth, Keira Knightley med flera) samt ett antal utsocknes aktörer, vuxit eller vissnat sedan sin tillkomst? Döm själva! Fast det gör ni ju redan, eller hur?