nyhetskommentar

Senkomna synpunkter på en eklektisk schlagerfinal i ofridens tider

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar, reflektion , , , , , , , , , ,

Så, var det verkligen exakt rätt låt som vann? Förmodligen inte. Är det ett stort problem? Nej. Var det överhuvudtaget en ganska bra och underhållande final på årets svenska melodifestivalsäsong? Jo.

Det mesta dödköttet var utrensat innan. I stort sett så var de flesta förtjänta av en finalplats här – med vissa givna undantag. Två inslag av glittercountry, en genre som tydligen fått ett uppsving, med blandat resultat. Dolly Style har sin kärnpublik i de ensiffriga åldersgrupperna, men kom förvånansvärt långt även här. Överhuvudtaget var årets internationella jurygrupper en eklektisk och svårförutsägbar samling som gav och tog och röstade i alla tänkbara riktningar. Det var kanske först efter deras avgivna poäng som jag på allvar insåg att den finlandssvenska komikertrion KAJ faktiskt var en utmanare på allvar. Även om de tydligen gjort succé på strömningsplattformar och andra sammanhang veckan före finalen.

Det har noterats att Sverige uppfattas som alltför seriöst och kliniskt, perfektionistiskt på ett sätt som kan irritera resten av Europa och de tendenserna har vi haft under lång tid. Är det här en reaktion? En seger för Måns Zelmerlöw hade befäst den trenden med all önskvärd tydlighet och visst är det ett otroligt professionellt nummer och en utmärkt modern schlager (om vi ska kalla det schlager) i sammanhanget. Handlar den om något speciellt? Har flera frågat sig. Nej, kanske inte. Men hade den handlat om någonting specifikt, en mer definierad form av revolution skulle den förmodligen blivit diskvalificerad. Alla vill ha något slags revolution, men den omvälvning som skedde här var av en annan sort.

Det var väl länge sedan Sverige fick bannor av EBU eller någon annan inblandad instans för att inte ha tagit tävlingen tillräckligt seriöst, men jag tror det hände 1986. Jo, ni kommer väl ihåg? Eller antagligen inte. Lasse Holm, den gamle schlagerräven, i kombination med den ofta melankoliskt inriktade Monica Törnell rev av en rökare, relativt sett, vid namn ”Är det det här du kallar kärlek?”. Det var kanske inte låten så mycket som scenshowen som väckte uppseende i den då mer strikta miljön med inslag som ingen hade höjt på ögonbrynen för i dag. Troligen.

Men nu kanske det är behovet av något opretentiöst och festglatt, som andra redan noterat, som reaktion på förhöjda säkerhetslägen och allmänt spända nerver jorden runt, kanske inte minst i Europa. Så, är det här sättet att få uppnå en nyvunnen respekt för att vi kan visa mer självdistans och inte minst fortsätter betona det nordiska samarbetet offentligt? Oavsett, det blir spännande att se hur resten av kontinenten reagerar på detta.

Själv hade jag framför allt fastnat för Dracula, ursäkta, Greczula. Ett uppenbarligen starkt sjuttiotalsinfluerat nummer med drag av exempelvis Queens ”Don’t stop me now”, Elton John, diverse glamrockikoner från tiden det begav sig och inte minst starkt, melodiskapande samt någonting liknande personligt uttryck. Faktiskt. jag kan också medge att jag lätt fick ”Hush Hush” med Meira Omar ringande i öronen ganska regelbundet, med sin lightversion av estetisk orientalism och ett allvarligt talat väldigt tjusigt koreograferat nummer. Snygga harmonier även i Erik Segerstedts bidrag, som är allmänt behagligt med bastanta basgångar och allsångskänsla. Avgjort ingen vinnare i dagens klimat, men tilltalande. Maja Ivarsson är helt klart en rutinerad räv på scenen men hennes Kim Wilde-osande bidrag saknade riktig självhäftande refräng av det slag som, just det, Kim Wilde brukade ha. Ni har väl förresten hört senaste albumet från just Wilde? Riktigt bra faktiskt. Inte att förglömma Annika Wickihalder som debuterade förra året och verkligen kan sjunga. Ingen riktig chans att hamna högst den här gången, det saknas något i själva låten för det, men också tilltalande tilltal. Scarlet med sitt skräckinspirerade performance bidrog också till bredden och jag gillar något i dramaturgin och det bastant operatiska koruspartiet.

Programledandet under den här säsongen har haft en mer generation Z-prägel än någonsin tidigare. Men de har också haft ett fungerande och drivet manus att hålla sig i. Det har inte varit tråkigt. Kort sagt.

Relaterat: en annan större gala tilldrog sig nyligen. Ja, Oscarsutdelningen. Den här gången valde jag att inte se den direkt under natten till måndag utan i efterhand via Disney+ där det numera landat. Det var också en fullt fungerande show. Ibland brukar jag ge mig på att gissa i förväg vilka som kommer att vinna årets statyetter. Den här gången lät jag bli. Det är helt enkelt en besvärande omständighet hur få av de nominerade, tunga kandidaterna jag hittills har sett. Kanske för att det varit ett startfält med filmer som inte stannat så länge på biograferna i vår lilla minimetropol vid Vänern. Och därefter väntat på att finnas tillgängliga i andra sammanhang. Men jag planerar att ta skadan igen under våren efter bästa förmåga vad gäller sådant som ”Anora”, ”Brutalisten”, ”Emilia, Pérez”, ”A Complete Unknown” med flera…

Bästa filmer 2024 enligt russin.nu

yemenity2010 nyhetskommentar, puff , , , ,

Jo. Nu är det gjort igen. Vid årets slut ska allting kulturellt av vikt sammanfattas och guldkornen grävas fram ur den generella myllan bland det magnifika, det mediokra och det misslyckade. Så även för redaktionen på russin.nu. Förra året släpptes ett antal filmer av varierande kaliber världen över. Av dessa som hade svensk premiär från januari 2024 och fram till slutandningen av ett år då världen genomsyrades av allvarliga konflikter men troligen även slog rekord i antalet politiska val, mer eller mindre demokratiska sådana, har vi nu rankat våra favoriter och slagit samman dem till en lista, samt levererat individuella favoriter. Hann vi se allt? Nej. För egen del är det flera möjliga storverk från framförallt senhösten som jag fortfarande ser fram emot att ta del av, snart… I alla händelser, resultatet av våra filmiska forskningsinsatser finns nu alltså publicerat på russin.nu. Och, spoiler alert, ovanstående trailer är inte där av en slump.

P300 och sanningen om sånger eller problemet med den perfekta poplistan

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , , , , , , , , , , , ,
”Like a Prayer” från 1989 – världens sjätte bästa låt de senaste 60 åren enligt P3-juryn.

Är det ens någon mening att diskutera? Jo! Visst är det. I själva verket är det ju själva poängen med alla sådana här tilltag. När någon eller några eller flera bestämmer sig för att göra en lista över någonting. Inte minst något som sträcker sig över en längre tid. Som att försöka definiera vilka som är de 300 bästa låtarna/sångerna/kompositionerna som framförts under de senaste 60 åren, det vill säga sedan Sveriges Radios tredje kanal P3 föddes 1964.

Och det är inte bara en liten utvald kommitté på en handfull personer ansvariga för det som kallas P300. Utan över ett hundratal, om jag räknar rätt. Experter, musiker, kritiker och lite vanligt folk – hur det nu ska definieras. Med ett visst åldersspann, bör tilläggas. Frågan är vilka värderingar som slagit igenom mest här? Om vi föreställer oss att majoriteten motsvarar kanalens nuvarande demografi i första hand medan några av de inblandade kritikerna bevisligen är ungefär lika gamla som kanalen själv.

Själv är jag uppväxt med P3. Under 1980-talet och en bit in på kommande decennium var det väl den enda kanal jag överhuvudtaget rattade in. Vad annat behövdes? Och vad annat fanns att tillgå på den tiden? Någon gång i trettioårsåldern styrdes intresset alltmer åt P1 när jag insåg att tåget nog hade gått vad gällde de dominerande tongångarna rent musikaliskt. Nästa generation hade tagit över, vilket förmodligen är en helt naturlig process. Musik kommer alltid i nya former och uppenbarelser. Bestäm själv var du ska leta efter den och var de bästa källorna finns utifrån ett eget perspektiv. För mig betyder detta numera alltså inte P3. Men vad reflekteras i den här listan? Det handlar alltså om över ett halvsekel av hits, parallellt med möjligen missförstådda mästerverk.

”Running Up that Hill” hittade in på tionde plats i P300. Hade serien ”Stranger Things” något med saken att göra?

Ofrånkomligt kommer alla intresserade att ha synpunkter och här följer några av mina. Bevisligen har även undertecknad ett musikaliska minutvalser som kantat livets stig och tillfört avgörande intryck, somliga av dem alltför obskyra eller nischade för att vara i närheten av diskussionen på en sådan här lista. Andra favoriter är förvånande underrepresenterade på P300. Och jag är väl inte den första som noterat hur anglofilt urvalet är. Att musikkulturen det senaste drygt halva seklet tydligen består av Skandinavien plus Storbritannien och inte minst USA. Och ändå, ändå saknar jag en hel del som är just brittiskt och amerikanskt. Kanske inte så mycket svenskt.

Men hur är det nu, finns det något på spanska överhuvudtaget här? Eller franska? Italienska? Tyska? Arabiska? Bara i väldigt begränsad omfattning.

Och vill man vara motvalls (och ibland vill man det) slås jag av att ibland vilja ha en helt annan låt på de höga positionerna av några artister som hamnat där uppe. Ärligt talat upplever jag inte att ”Purple Rain” (tvåa på listan) är det bästa Prince någonsin gjorde. Och ”Dancing Queen” (sjunde plats) har aldrig varit min personligaste juvel från Abbas kartotek av klassisk pop.

Jo, kanske ska jag vara lite mer systematisk och gå igenom vad som blivit rätt och fel här, helt objektivt. Facit alltså. Felstegen som bara är så uppenbara. Peter Gabriel är inte med förrän på, vänta… Jag läser igenom listan igen. Och igen. Jag kommer att kontrolläsa igen efter att ha skrivit de här raderna: han är inte med överhuvudtaget. Ingen ”Sledgehammer”, ”Don’t Give Up”, ”Biko” eller ”Solsbury Hill”. Eller något av det dussintal andra förslag jag kunde ha kommit med. Hur har det gått till?

Sting och Steve Winwood syns inte heller till. Ja, jag vet att ingen längre gillar Sting överhuvudtaget, åtminstone inte öppet. Utom jag. Men Steve Winwood? Han har ändå jobbat ihop viss respekt och har en lång illuster karriär bakom sig. Nej, ingenting. Starka sångerskor på soulfronten som Chaka Khan och Alicia Keys är representerade med om jag räknar rätt, en låt var. Kanske inte precis de jag skulle ha valt – där har vi det igen, favorit i repris. Vilka verk du verkligen bygger upp ett förhållande till varierar. Kriterierna, kraven som egentligen ställts på sångerna här är till synes inte mer utvecklade än att de gjort som det heter, ‘avtryck på lyssnarna’. Det vill säga de kritiker, producenter, programledare och utvalda P3-lyssnare som medverkat.

Att svenska Robyn hamnat allra högst upp med sin ”Dancing On My Own” är inget jag kan skriva under på. Och det har redan väckt ont blod hos flera kolumnister. Fullständigt överrumplad är jag dock inte eftersom den tog sig in på en liknande lista som långlivade amerikanska kulturtidskriften Rolling Stone satte ihop här häromåret. Plats 20 närmare bestämt, inklämd mellan Billie Holiday och John Lennon. Nej, hon är inte bara en svensk angelägenhet. Själv är jag nog mer förtjust i vissa av hennes tidigare inspelningar, innan det blev utpräglad dansmusik av alltihop. Apropå Rolling Stone: visst var det Aretha Franklin och ”Respect” som rankades högst av dem? Här hamnar den på plats 87. Franklin förekommer på ytterligare ett par ställen och det är helt i sin ordning.

Överhuvudtaget förekommer några väldigt mystiska hemmablinda val med artister som jag egentligen aldrig intresserat mig för. Men jag skulle direkt rensa ut allt med Veronica Maggio och Håkan Hellström här också. Jo. Och Broder Daniel? Nej, jag ska inte ens börja argumentera där…

11 februari 1991 släpptes ”Unfinished Sympathy”. Shara Nelson stod för sånginsatserna. Plats 59 på P300.

Inslag här som jag definitivt skulle rösta på själv men kanske flytta ett antal steg upp eller ner, är exempelvis Talking Heads med ”Once in a Lifetime”. ”Like a Prayer” med Madonna, visst! Kanske inte bland de tio översta men ändå. ”Bohemian Rhapsody” med Queen på elfte plats är en odiskutabelt banbrytande minimusikal som inte kan ignoreras. ”Bridge over Troubled Waters” med Simon & Garfunkel landar också i det högre skiktet och det kan jag inte protestera mot, inte heller mot Massive Attack och ”Unfinished Sympathy” som är svårbegripligt suggestiv och speciell. ”A Day in the Life” med Beatles! Hypnotiskt himlastormande historia. Och ja, jag skulle också tagit med Phil Collins ”In the Air Tonight”, Waterboys ”The Whole of the Moon” liksom ”Take On Me” med A-Ha.

Liksom, givetvis: Kate Bush. Hon är representerad ett par gånger om med tio i topp-placering för ”Running up that Hill”. Det motsätter jag mig verkligen inte, med eller utan misstanken att dess oväntade och organiska inkorporering i serien ”Stranger Things” häromåret kan ha lyft den ett antal placeringar. Naturligtvis borde även hennes ”This Woman’s Work” varit med också, men ”Wuthering Heights” kom de ihåg.

Flera artister här är banbrytande pionjärer, där jag själv dock skulle valt andra av deras ibland helt oförglömliga bidrag till historien. Som i fallen Marvin Gaye, Procol Harum och Dire Straits.

Jag kan ge fler exempel. Och får kanske följa upp det här spontana reaktionen med något mer utvecklat. Exempelvis med en lista på låtar jag själv skulle ha övervägt och rimligtvis borde ha varit med i diskussionen på grund av sin genomslagskraft mer generellt och inte bara tillhör kategorin ‘mina högst personliga favoriter men i stort sett okända för den stora massan’ – för den senare varan finns det många av. Men jag tycker ändå det var kul att P3-folket gjorde det här. Hur många personliga invändningar jag än kan ha mot slutresultatet…

Plats 29 som högst för Aretha Franklin. Redaktionen för Rolling Stone har säkert synpunkter på slutresultatet i det här fallet…

Relaterat: Har jag någon någon gång tipsat om podcasten The Album Years där de två brittiska visionära musikprofilerna Steven Wilson och Tim Bowness entusiastiskt river igenom olika år ur musikhistorien och vad som influerat dem själva från olika genrer? Inte? Då gör jag det nu.

Bra. Bättre. Braugher.

yemenity2010 nyhetskommentar, puff, reflektion , , , , , , , ,

Hastigt avliden, som en blixt från klar himmel tycktes det. En av, just det, världens bästa och förmodligen mest underskattade skådespelare: Andre Braugher som lämnade jordelivet 11 december 2023 efter en tids sjukdom.

För min del började allt med ”Uppdrag mord”, eller som den hette i original: ”Homicide – Life on the Street”. En snutserie som helt enkelt var bättre än i stort sett allt annat i samma genre. Den hade ett eget språk, en egen stil och mer komplicerade karaktärer än allt jämförbart. Och mest komplicerad, mest fascinerande var Frank Pembleton. Han spelades mycket riktigt av Andre Braugher. Skicklig på att lösa fall, mindre framgångsrik i det sociala spelet, något han inte verkade bry sig så mycket om. Att ställa sig in och försöka vara populär verkade i stort sett helt ointressant för Pembleton. Men gradvis mjuknade han (en aning) och efter en stroke mitt under en förhörsscen några säsonger in, mötte rollfiguren fler prövningar än någonsin och fördjupades. Vilket följdriktigt skapade fler utmaningar för skådespelaren ifråga, alltså Braugher. Serien ifråga fyller faktiskt 30 år just i år och om mina minnesbilder stämmer, så började den sändas även i Sverige i slutet av 1993. Men det kan ha varit något senare.

Efter det så kunde man tycka att vägen framåt vore glasklar. Men efter vad som framkommit i anslutning till bortgången så prioriterade han ibland familjen framför karriären. Och en potentiell filmstjärna förekom företrädesvis i TV-rutan. Där är han numera för de flesta mest känd för en annan poliskaraktär av lite annat snitt: stationsöverhuvudet Raymond Holt i komediserien ”Brooklyn Nine-Nine” som jag själv sett mer sporadiskt. Men visst passar hans behärskade deadpan-spelstil bra som balans i en miljö där de flesta andra är allt annat än behärskade.

På senare år gjorde han också avtryck i den sista säsongen av advokat serien ”The Good Fight” med en nästan utstuderat utsvävande roll; en färgstark och självsäker, marknadsföringsmässigt medveten ny delägare på den advokatbyrå i Chicago handlingen kretsar kring där. Liksom i filmen ”She Said”, där han hade en biroll som redaktör på New York Times, en kortfattad och ytterst fåordig men respektingivande karaktär. Det var väl just hans sätt att säga saker som skilde sig från mängden. En del har det där. Gåvan med en påtaglig basröst skadar inte. Men kapaciteten och förståelsen för hur man ska utnyttja den, den hade definitivt Braugher. Kanske på grund av sin teaterskolning. Det var väl inte så att han var direkt sysslolös mellan de mer uppmärksammade uppdragen, men ändå är det svårt att komma ifrån känslan av han kunde ha blivit ett ännu större namn, definitivt igenkänd av en större massa. Men det kanske inte bekom honom. Vad som är sorgligt uppenbart är att avskedet kom alldeles för snart. Han borde haft så mycket mer att ge.

Själv har jag recenserat första, andra och fjärde säsongen av just ”Uppdrag mord” sedan de började släppas på DVD och även skrivit några rader om sista säsongen av ”The Good Fight” på russin.nu. Apropå den förstnämnda serien – nej, den är svåråtkomlig via strömning, så långt jag känner till. Än så länge. Synd. ”Helheten kan rent av vara den bästa enskilda säsongen av något kriminaldrama från 1990-talet, om jag ska våga vara så spontant översvallande” noterade jag tydligen i recensionen av säsong 4 med ett antal års perspektiv. Med ännu längre perspektiv; se ”Uppdrag mord” om du får chansen. Någonstans, någon gång, någon dag…

BILDER: Andre Braugher 2011 (PHOTO CREDIT: ANDERS KRUSBERG / PEABODY AWARDS. Peabody Awards, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons). Skylt i Baltimore (Reading Tom from Reading, UK, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons)

Fler noteringar från EM i fotboll 2021. Jo.

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , ,

Över. För svensk del. Som för många andra svenskar har det krävt återhämtning ett par dagar…

Offensiv inställning. Rätt medicin? Det var upp till bevis. Verkligen. Sverige mot Ukraina i åttondelen i en match utan solklar förhandsfavorit. Sverige med dåliga minnen från förr. Men Forsberg klev fram igen och såg till att Sverige höll jämna steg efter en längre press mot ett Ukraina som aldrig kan räknas bort. Psykologiskt viktigt kvitteringsmål i slutet av första halvlek. 

Nerver som vanligt. Dilemmat med att balansera mellan överoptimism och överdriven försiktighet. Tidiga andra halvlek i matchen stod och vägde, som det brukar heta. Lagen turades om med varsitt stolpskott. Ribban träffad av Forsberg. Sverige med en period av kraftig dominans innan båda lagen tröttnade och slutet såg otäckt chansartat ut. Danielssons aktion som ledde till utvisning i förlängningen såg mer ut som en olyckshändelse men var väl för vårdslös – som det kan bli i stridens hetta, särskilt i slutskedet av matcher. 

Det vore synd att kalla den här utslagsmatchen för en särskilt brutal tillställning, eller att det kunde skönjas någon direkt aggressiv stämning på plan. Men visst, ju längre förlängningen fortskred såg planen alltmer ut som ett slagfält med trötta, slitna och skadade spelare i mängd.

Hårdare än så här kan det väl inte sluta? Ett skadeskjutet och numerärt reducerat svenskt landslag försvarar sig med näbbar och klor fram till tilläggstid i förlängningen. En match som tappat större delen av sin rytm efter att Sverige styrt och ställt under stor del av ordinarie tid. Utvisning. Små marginaler. Visst, några centimeter åt ena hållet så kunde avgörande målet ha dömts bort för offside. Grymt, sade grisen.

Och: nej, jag har väl nämt att jag oftast inte är en beundrare av TV4 i allmänhet eller deras uppbrutna EM-bevakning, till stor del styrt av kommersiella hänsyn som journalisterna själva inte kan göra mycket åt. Det är inte de enda problemen. Men, hyllas de som hyllas bör. Kim Källström i studion. En tillgång. Nykter analys även när det är som tyngst.

ÖVRIGA FRÅGOR: 

  • Vem var gladast efter åttondelsfinalerna? Álvaro Morata, den tidigare utskällde, spanske tänkte målmaskinen som slog till när det som bäst behövdes? Eller kanske Ricardo Rodriguez, som för Schweiz räkning missade en straffspark under ordinarie matchtid i en match som sedan såg ut att gå dem ur händerna, innan en osannolik comeback.
  • Flashback: En spansk sommar för snart 40 år sedan. Jag var inte där. Men det sändes. Fotbolls-VM i ett land som ganska nyligen lämnat diktaturen bakom sig och trätt in i demokratiernas värld. För deras egen del blev mästerskapet en besvikelse. Landslaget, alltså det spanska, var inte det vi brukar se från iberiska halvön idag. Men det spelades matcher att minnas av olika orsaker.
  • Sverige var inte med, nej. Det var så under 1980-talet. Inga stora mästerskap för oss. Men ett VM med en serie kufiska inslag, en och annan skandal och däremellan lysande tillställningar. Brasilien imponerade mest tills de gick in i väggen mot Italien. I semifinalen konfronterades Frankrike med dåvarande Västtyskland. Tyskarna tog ledningen, fransmännen kvitterade och i förlängningen gick man fram till 3-1. Då hade tyske målvakten Schumacher under ordinarie tid i princip klubbat ner en fransk spelare och gjort sig allmänt impopulär på stadion och omvärlden. De envisa västtyskarna kom dock tillbaka till 3-3 och så väntade straffläggning. Där blev den impopuläre västtyske målvakten hjälte.
  • Från 1982 till 2021 går det alltså en tråd. En som fransmännen säkert skulle vilja glömma. Igen! I en överhuvudtaget märklig matchdag 28 juni tappar först spanjorerna 3-1 till 3-3 mot Kroatien i slutminuterna. De kommer ändå igen välförtjänt och vinner i förlängningen, även om kroaterna ryckt upp sig betydligt sedan sin håglösa inledning på gruppspelet.
  • Men detta Frankrike, anno 2021. Vad händer? Borde de ha bytt ut några av sina älsklingar innan matchen? De såsade omkring i en timme för att sedan rycka upp sig och se ut som Europamästare i ungefär en kvart. Tre mål och saken var väl klar? Varpå de slumrade till igen, tappade 3-1 ledning och vi såg ännu en överraskning i detta mästerskap. En överraskning som Schweiz, trots en del näradödenupplevelser trots allt förtjänade. Normalt sett skulle jag haft hjärtat hos Frankrike i en sådan match, men det är svårt att komma över hur oinspirerade och fantasilösa de såg ut under stora delar av den så viktiga kampen. Ibland räcker inte att rycka upp sig under en begränsad tid, inte i det här mästerskapet i alla fall.
  • Straffar. Och den här gången hette nemesis inte Schumacher utan Sommer. Som lyckades plocka en straff och det räckte. Intressant kamerainställning förresten. Har vi sett en så frekvent användning av kameravinkeln från straffläggare perspektiv som nu? Någonsin?
  • Ibland får man äta upp sina spekulationer. Vad skrev jag nu om de tre klassiska storbolagen i ”dödens grupp”? Tyskland, Frankrike och Portugal som alla till lyckades ta sig vidare. ’Då kan de gå hur långt som helst’. Just det. Samtliga utslagna i åttondelen. Portugiserna kommer nog att saknas mest efter sin insats mot ett Belgien, som inte direkt glänste i åttondelen trots sin magnifika reservarsenal med i princip två uppställningar som skulle kunna vara i nivå med Sveriges förstaelva, åtminstone på papperet.
  • Konungadömet England, det vill säga rent politiskt en del av ett större rike som tillåts dela upp sig i fotbollssammanhang, har inte precis presenterat propagandafotboll i den mening ordet brukar betyda. Men de har spelat stabilt, som Dr Alban skulle ha sagt. Och när Thomas Müller inte träffar mål i friläge, då har man nog som motståndare en lyckodag. Medan sagan Joachim Löw som styrman för det ibland oövervinnerliga och ibland underpresterande stortyska mannschaftet är över.
  • Nederländerna, Frankrike, Portugal och Tyskland samtliga eliminerade före kvartsfinalerna. Och, om jag räknar rätt, två lag som enbart skramlat ihop tre poäng var i gruppspelet, kvalificerade för kvartsfinalerna.  Så är det. 
  • Litet mysterium: hur kunde schweizarna vara så precisa straffläggare mot Frankrike och så taffliga i kvartsfinalen mot Spanien? Pur utmattning kanske. De hade trots allt spelat över en halvtimme med en man kort efter en utvisning. Men ändå.

Noteringar från några veckors Europamästerskap i fotboll. Just det.

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar, sportreferat , , , , , , ,

– There is a good togetherness in this Swedish team.

Citat från livekommentarer på BBC Sport från en före detta irländsk landslagsman, Clinton Morrison, som noterar att Sveriges spelstil inte är så snygg men effektiv. Kanske en bra sammanfattning. Ungefär vad många experter sade om svenskarna under VM 2018 också. Inte den elegantaste fotbollen, men den ledde längre än på många, många år. Själv är jag formad av min ungdom under 1980-talet när Sverige aldrig nådde något större mästerskap. Allt utöver det är en bonus.

  • Vad händer? Vem vinner? Var i Europa är vi? Det är lätt att gå vilse, samtidigt som vi ännu en gång får ta del av ett stort fotbollsmästerskap. Ett internationellt. Omgett av många frågor. Efter allt som varit, alla undantag och all oförutsägbarhet i pandemins spår har ett försenat Europamästerskap i fotboll mellan nationer inletts. Utspritt över flera länder, vilket andra redan påtalat. Konstig idé redan från början och inte mer logisk nu. Men beslutat är väl beslutat…
  • Dramatik på fler sätt än de man förväntat sig. En sak att spelare måste isoleras på grund av coronavirus. Kanske inte att en spelare i toppform, mitt i karriären, plötsligt faller ihop på plan och väcker fruktan om fara för livet. Men det händer trots allt ibland att fotbollsspelare, till synes helt friska, rasar ihop med något tidigare odiagnostiserat hjärtfel eller relaterade orsaker. Att Danmark efter att deras stora stjärna just kollapsat och många fruktat det absolut värsta sedan hade svårigheter att göra sitt bästa mot Finland i en match som många förvånades över att den huvudtaget fortsatte, är begripligt. Nu ett par veckor senare ser samma danskar starkare ut än någonsin och är kvalificerade för kvartsfinal. 
  • Italienarna har allt att bevisa och vill demonstrera sitt nya oslagbara jag. Turkiet rakt av kördes över i öppningsmatchen. Jag har inte alltid älskat italienarnas inställning i stora mästerskap. Att de så ofta lyckas med extrem taktisk hållning, visserligen elegans men också ren skicklighet i att stänga matcher när det behövs. Jag erkänner att jag vid flera tillfällen historien varit en smula skadeglad när de har misslyckats i sina intentioner, hur mycket man än kan beundra de är bra på. Men det här var snyggt, roligt, envetet och ett lag som såg ut som blivande Europamästare. Nu till den eviga frågan: är det inte i grunden favorittippade lag som börjar svagast som i slutändan är starkast? Detta Italien är roliga att se, så offensiva och spelglada att man kan bli bekymrad för deras skull. De brukar väl ändå vinna sina titlar efter att ha inlett under all kritik och bara skrapat ihop tillräckligt för att gneta sig vidare från första omgången, eller? Med en sån här magnifik öppning kan bara besvikelser vänta. Men jag kan ha fel. I åttondelsfinalen kom i alla fall en svacka, innan  de blå blixtrade till och besegrade ett oväntat motståndskraftigt Österrike.
  • Belgien 2021: den bästa generationen från något land någonsin som fortfarande inte vunnit ett mästerskap? De har haft ett av de mest stjärnspäckade landslagen under ett drygt decennium. Varit nära i flera mästerskap, men traditionens makt kanske stör. Det finns länder som fått vänta länge på att verkligen vinna något. Spanien var trots allt ett sådant lag under många årtionden innan det lossnade. Frankrike också. 
  • Just det. Sverige. Personligt måste jag medge att jag sällan njuter så mycket av att se Sverige i stora mästerskap där stora nerver är inblandade. Visst vill jag att Sverige ska vara med, visst vill jag se matcherna. Men det är en pärs. Att uppskatta själva spelets skönhet är lättare när det handlar om andra lag utan lika höga insatser för egen del. Sverige startade turneringen resultatmässigt exakt likadant som VM 2006. Då med en mållös match mot Trinidad följt av en seger över Paraguay med mål i slutminuterna. Då tog det slut i åttondelsfinalen. 
  • Ständigt dessa spanjorer. Numera tycks vi alltid hamna i samma grupp som dem, vare det kval eller slutspel. Åtta gånger av tio vinner de. I bästa fall klarar vi remi i det fria fältets ajedrez eller vid ytterst sällsynta tillfällen en knapp seger. Och nu på spansk mark… Spanjorerna späkte ett svenskt lag som  knappt fick låna lädret. Ibland borde man som nation be om ursäkt. Ja, vi vet att vi borde. Spanien var bättre. Men den svenska extrema försvarstaktiken höll. Ett litet mirakel. Hårt arbete, envishet och bondröta räckte den här gången.
  • Första gången jag minns mig ha följt ett VM-slutspel startade Sverige relativt starkt med 1-1 mot Brasilien. Det var 1978. Sedan gick det sämre. Efter den långa mästerskapstorkan under 1980-talet och floppen i VM 1990 startade Sverige både EM 1992 och VM 1994 med oavgjorda matcher som sedan i bägge fallen följdes av brons, under en osannolikt framgångsrik period som följdes av en ännu en torka. Och sedan en serie mästerskap där Sverige fortsatte rada upp oavgjorda resultatet i premiärmatchen med några undantag. 
  • Att det alltid ska behöva bli så spännande på slutet. Ännu en riktig rysare i Ryssland. Alla nära hjärtattack, med undantag för Hasse Backe i TV4-båset. Precis – det handlar om Sverige-Polen. Det var trots allt skillnad på att vinna gruppen och att bli en av de bästa treorna, vilket svenskarna riskerade till slut om den polska kanonaden med levande legendaren Lewandowski spetsen hade lyckats vända på steken helt och hållet. Han hade väl då blivit helgonförklarad i hemlandet, men såg till att Sverige blev inblandade i en av de spelmässigt mest rafflande matcherna hittills. Samtidigt som spanjorerna äntligen fick fart på sitt målskytte mot de stackars slovakerna. 
  • Frankrike, Tyskland och Portugal i samma grupp. Ja, de stora kanonerna har väl inte alltid varit som bäst de senaste åren, framför allt inte Tyskland. Så det var väl därför en sån här dödens grupp kan uppstå igen. Frankrike och Tyskland var en hetlevrad holmgång med en mestadels rättvis seger för fransmännen men ändå, små marginaler. Die Deutsche Schtridsmaschinen, och inte minst den långvariga handledaren Joachim Löw, slingrar sig ur ännu en dödsfälla. Mannen som varit ansvarig för att både ha tappat 4-0 till 4-4 mot Sverige i en kvalmatch 2012 och sedan köra över Brasilien med 7-1 i VM-semifinalen 2014 blev utslagna i gruppspelet i senaste VM. Det har varit upp och ner. Och ingen direkt skräckinjagande uppvisning så här långt i stort. Men när de här tre lagen ändå tagit sig vidare kan de givetvis gå hur långt som helst. Vi vet hur det är.
  • Sen måste man fråga: är inte Ungern ett av Europas för närvarande värst drabbade länder när det gäller den där pandemin ni kanske har talas om? Har inte deras stadium varit fullständigt fullsatt under samtliga matcher som spelats där i sommar? Vän av ordning undrar. Och tvivlar på att jag är ensam om detta…

…och för övrigt anser jag fortfarande att WordPress gör sitt bästa för att krångla till arbetsverktyget för invanda användare. I alla fall mig. Just nu är jag inte säker på exakt vad jag skriver på grund av det där feta gråa bakgrundsblocket som täcker mer än halva inlägget. Exempelvis…

Några fåfänga försök till förutsägelser om Oscar-galan 2021…

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar , , , , , , , , ,

Not: Även publicerat (i en aningen annorlunda version) på russin.nu

Ma Rainey’s Black Bottom (2020): (L to R) Glynn Turman as Toldeo, Chadwick Boseman as Levee, Michael Potts as Slow Drag, and Colman Domingo as Cutler. Credit: David Lee / Netflix

Fåfängt, som alltid. Att ens försöka. Men det är dags igen. Och dags att spekulera. Det är inte alltid en orkar närvara eller ens har chansen att via någon åtkomlig kanal följa procedurerna kring vilka som belönas för sina filmbedrifter föregående år av Hollywood-akademin. Academy Awards är ju egentligen en mer formell benämning på det som i dagligt tal oftast kallas Oscar-galan. Som i år lär se annorlunda ut än vanligt av kända skäl, men exakt hur återstår att se. I natt ska det i alla fall vara möjligt att se showen via TV4:s försorg. Förhoppningsvis lyckas jag i mina intentioner att vaka och bevaka vad som händer, när det händer.

Så till tipsen, för det var huvudsyftet med här övermodiga inlägget. Har jag sett absolut allt som nominerats? Knappast. Så jag får luta mig mot en hybrid av egna instinkter, experters förutsägelser och allmänt skvaller. Att pandemin i praktiken stängt igen dörren för många riktiga biopremiärer under senaste året är både en för- och nackdel. Just nu finns om inte annat flera av Oscar-kandidaterna tillgängliga på olika strömningsplattformar, som i flera fall sponsrat filmernas tillkomst.

Var börja? OK, bästa manliga huvudrollsinnehavare. Eftersom vi äntligen kom till skott hemma och såg ”Ma Rainey’s Black Bottom” (via Netflix) häromkvällen, så lutar jag åt olyckligt tidigt bortgångne Chadwick Boseman som postum pristagare för rollen som trumpetare med torterat sinne och svårstyrt temperament. Händelsevis såg vi även ”Sound of Metal” (Amazon Prime Video) i helgen och där imponerar Riz Ahmed som trumslagare med akuta hörselproblem. Och visst är både Anthony Hopkins och Gary Oldman med i leken, men… Boseman får det bli.

Kvinnlig huvudroll: Även här skulle ”Ma Rainey…” kunna få ståta med en statyett genom Viola Davis som bluesdrottning, men med allt buzz som varit kring (den av mig fortsatt osedda) ”Nomadland” så tippar jag i alla fall Frances McDormand. För övrigt har jag bara sett en av filmerna i kategorin och borde verkligen ta tag i ”Pieces of a Woman” (Netflix) till att börja med.

Kvinnlig biroll: Alltså, Maria Bakalova är ju en briljant ny bekantskap (det vill säga ny för de flesta av oss utanför Bulgarien) i ”Borat Subsequent Moviefilm” (Amazon). Sacha Baron Cohen har nog gjort världen en tjänst genom att lyfta fram henne i världens blickfång. Men troligare är kanske att Glenn Close vinner, trots att ingen verkar älska ”Hillbilly Elegy” som helhet och jag själv inte ens orkat ta mig an den överhuvudtaget. Borde jag? Tipset bygger snarare på andras profetior än egen vishet, men…

Manlig biroll: Det dåliga samvetet slår till igen. ”One Night in Miami” (Amazon) verkar faktiskt vara en stark och omhuldad film, som jag hittills bara sett knappt en halvtimme av. Där är Leslie Odom Jr nominerad, samtidigt som en annan kritikerfavorit har två pretendenter på egen hand; ”Judas and the Black Messiah”. En av dem är Daniel ”Get Out” Kaluuya som har haft Oscar-vibbar omkring sig ett par år nu för lite av varje. Jag satsar på Kaluuya och hoppas återkomma till ”Judas” inom kort.

Animerad film: Här har jag bara sett ”Wolfwalkers” (Apple TV+) som är charmig nog, men antagligen brädas av ”Soul” (eller ”Själen” som den väl kallas på svensk mark). Dessutom inser jag att ”Shaun the Sheep” är på tapeten igen och jag troligen har missat något viktigt hittills.

Filmfoto: Här borde väl ändå ”Mank” (Netflix) håva in något av de tekniska priser jag ser framför mig att David Finchers svartvita snygghetsorgie ändå får med sig hem, sannolikt i brist på andra mer uppmärksammade priser. Jo, min misstanke är att den uppfattas som för elegant kylslagen och perfektionistisk för att vinna exempelvis för Bästa Film. Återkommer till det. Sedan är givetvis ”News of the World” (Netflix) en värdig konkurrent, men lär förmodligen hamna i utkanten av den mest inbjudande stugvärmen i natt.

Kostymer & sådant ekiperingsrelaterat: ”Mank” igen, kanske? Eller hur tjusigt utstyrda är ensemblen i ”Emma” – någon som vet?

Regi: Är det inte Chloé Zhao för ”Nomadland” som har vinden i ryggen här? Eller hur het är Emerald Fennell för den omdiskuterade ”Promising Young Woman” som jag verkligen beklagar att jag inte kommit åt att se ännu? Chansen är i alla fall uppenbar att det blir en kvinnlig vinnare här, vilket inte tillhör vanligheterna.

Dokumentär: Nej, jag har inte sett någon av de fem nominerade men åtminstone lokaliserat två av dem; rumänska ”Collective” finns på HBO och ”Time” på Amazon. ”Time” verkar omtyckt, trots den ganska intetsägande titeln på en historia som tydligen kretsar kring en familj splittrad av en fängelsedömd fader och hur de tar sig igenom livet under ett par decennier. Så jag kör på den.

Hur många kategorier är värda att vädra illa underbyggda förutsägelser om? Klippning, till exempel. Jag har sett två av filmerna men chansar vilt på ”Promising Young Woman” – som alltså inte är en av dessa. Internationell film; här är danskarna representerade med fyllefilmen ”En runda till” som jag inte vågar ha en bestämd åsikt om, men även här en chansning. Alltså i dansk favör.

Smink & sådant: ”Mank”. Jag sade ju att placerar i princip alla produktionstekniska profetior här i brist på bättre förslag.

EUROVISION SONG CONTEST: The Story of Fire Saga – Will Ferrell as Lars Erickssong, Rachel McAdams as Sigrit Ericksdottir. Credit Elizabeth Viggiano/NETFLIX © 2020

Musik: Här har firma Trent Reznor & Atticus Ross den stora ynnesten att tävla mot sig själva eftersom de komponerat till både ”Mank” och ”Soul”. Jag säger väl att de får pris för den senare. Då.

Originalsång: Den såvitt jag vet enda svenska segerchansen genom ”Husavik”, framförd av Molly Sandén i aningen underskattade Eurovision Song Contest-komedin ”Fire Saga”. Men, jag tror med knapp marginal på ”Hear My Voice” med Celeste från publikfriande rättegångsdramat ”Trial of the Chicago 7”, som jag händelsevis också såg klart i helgen efter att ha betat av den i portioner. ”Fight for You” från ”Judas and the Black Messiah” levererar ett juste groove men ingen riktig hook och ”Speak Now” från ”One Night in Miami” saknar också det där. Generellt har det alltid förvånat mig hur få riktigt minnesvärda originalsånger som nominerats i det här sammanhanget under de senaste decennierna i alla fall.

Ljudläggning: Allvarligt talat, alla som sett ”Sound of Metal” vet hur mycket ljudet betyder för den relativt lågbudgeterade lilla uppkomlingen. Jag säger, ge dem priset! Även om andra storslagnare stänkare som ”Greyhound” eller ”Mank” kanske faller juryn mer i smaken.

Visuella effekter: Christopher Nolans ”Tenet” har inte precis överösts med kärlek från juryn, men något borde den väl ändå belönas för. Eller?

Manus byggt på förlaga: Vore det inte kul om ”Den vita tigern” (Netflix) uppmärksammades här? Jo. Dock, jag misstänker att det blir ”The Father”, som hittills inte haft Sverigepremiär och jag hittills varit väldigt snål mot, men borde tippa i någon kategori. Typ.

Originalmanus: Ska det bli Aaron Sorkin som prisas för ”The Trial of the Chicago 7”, som han även regisserat? Skrivandet är ju hans specialitet. Och han vet hur man väcker reaktioner, även när han skruvar till verkligheten en smula efter sina egna visioner om hur den borde vara. Vilket jag bara förutsätter att han gjort den här gången också. Runner-up: ”Promising Young Woman”, om inte annat för vilka reaktioner handlingen tycks ha väckt hos snart sagt alla betraktare.

BÄSTA FILM: Jo, till sist. Åtta kandidater. Två har jag sett. Ingen av dem lär vinna. ”Trial of…” har jag redan nämnt ett par gånger och är väldigt Sorkin-sk, med allt vad det innebär. ”Sound of Metal” är kanske trots allt för mycket katt bland hermelinerna, men kan överraska. Men den där ”Nomadland”, är den fortfarande förstahandsfavoriten, trots vissa invändningar från mer informerade tyckare? Jag går den fega vägen och säger alltså: ”Nomadland”. Någon gång ska det väl bli av att jag faktiskt ser den också.

…and that’s a wrap. For now.

Samtliga nominerade presenteras här av Oscars.org, i fall andan faller på…

Kortkort Melodifestivalrapport: Ja, rätt låt vann.

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , ,

Egentligen behövs kanske inte så mycket mer än rubriken den här gången. Men… OK. Några korta reflektioner:

  • Kompositionskvaliteten överlag i gårdagens melodifestivalfinal var – helt OK. Det känns som om det här årets deltävlingar i stora drag sållat ut de mer fertila från det mindre fruktbara, med vissa obligatoriska undantag. Och vad som hamnade överst till slut motsvarar ganska bra gradskillnaderna i fältet. Det var en handfull bidrag det handlade om på allvar.
  • ‘Ska man betala bussbiljetten själv?’. Har den frågan ställts förut av en svensk schlagervinnare? Tusse i närmast chockat tillstånd efter sin till slut ganska överlägsna viktoria, verkade tveksam om hur transporten för en svensk representant till en Eurovision-final fungerar. Och den bristen på bortskämdhet bidrar på något sätt till intrycket av en nykläckt stjärna som inte slipat till sin mediepersona ännu.
  • Och ja, jag sade väl det: ”Voices” med Tusse låter mer som en sådan där raketmotorschlager att kasta ut i Europa än resten. The Mamas hade överlag starkast röstresurser, men någonstans saknade jag en riktig refräng som kröning på moussen. Dotter hade nog näst bäst helhetspaket, men fick nöja sig med fjärdeplats, som av en händelse exakt en poäng just efter The Mamas – för andra året i följd. Jag ser ingen total slagkraft i Eric Saades nummer, men det är snyggt iscensatt. Professionellt paketerat, som jag kan ha nämnt förut.
  • Danny Saucedo har aldrig riktigt övertygat mig om sin storhet, men jag gillar fortfarande den opretentiösa 70-talsfunky-karaktären i hans bidrag i år. Och Charlotte Perrelli hade om inte annat en bastant refräng, men kanske för mycket startsträcka fram till den.

 

 

Dotter och de andra i en devalverad deltävling

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar , , , , ,

Mönstret går igen? Visst brukar det vara så och det kanske är en naturlag: av fyra deltävlingar varje år kommer några att ha en… aningen högre genomsnittlig klass än andra. Helgens utslagning serverade ett svagt slagfält, förlåt startfält, för något direkt slag var det aldrig. Det hade varit ett motbjudande mirakel om till exempel Dotter inte hade gått vidare härifrån. Det var väl också ganska självklart att Anton Ewald skulle göra det, hur lite entusiasm jag än kan visa upp för hans nummer. En liten lyrisk detalj innan jag glömmer det: visst vad det ungefär exakt samma rim som användes av honom och Frida Green? ”Silence… and guidance”?

Två pensionärer får också en andra chans: Eva och Eva. Inte i betydelsen Attling och Dahlgren. Jag protesterar inte, även om jag givetvis inte kan arbeta upp någon extrem entusiasm för dem heller. Det är bara lite kul. Och det skulle jag faktiskt säga även om ett av inslagen som åkte ut först. Den gladlynta duon som hyllade 1990-talet levde kanske i en annan dimension om de trodde att numret skulle fungera i dag. Men – det var färgglatt och påminde om ett decennium då vissa av oss till och med var unga.

Det allmänna upplägget för varje deltävling tycks variera kraftigt beroende på vilka programledare som håller i trådarna. Hur mycket de nu håller i sina egna trådar. Men karaktären var definitivt väsensskild från föregående vecka. Och Christer Björkman gjorde sig själv närmast minimal i rutan. Har någon pratat med honom eller har han själv insett sina begränsningar? 

Finns något mer livsnödvändigt att tillägga i det här läget? Nej, troligen inte. På återseende.

‘Klart de blir sjuka när de äter fladdermöss…’ Eller?

yemenity2010 nyhetskommentar , , , , , , , , ,

Stämmer det verkligen? Äter de… Ja, ett av de första ihållande ryktena som spreds angående utbrottet av coronaviruset covid-19 i Kina var det där om fladdermöss på menyn. Det är klart att folk blir sjuka av det. Men gör de? Tja, riktigt så utbredd är väl inte konsumtionen av de flygfäna, om man får tro en trio mer insatta personer som diskuterade kulinariska frågor och Kina i studion hos Johan Ripås i ”Utrikesbyrån” på SVT förra veckan. En professor, en kock samt en reporter med förflutet som Kina-korre nyanserar bilden och granskar det kinesiska kökets för- och nackdelar. Perspektiv är bra. Och diskussionen är akut engagerande. Beror pandemin snarare på något liknande scenariot i filmen ”Contagion” som jag puffade för nyligen; ”the wrong pig met the wrong bat…”? Programmet finns ute på SVT Play i ett drygt halvår till enligt informationen på sidan. Köket rekommenderar!