Månad: september 2011

Gabriel på gång med nytt blod

yemenity2010 musiknotis , ,

Peter Gabriel. Intervjuad! Det händer inte så ofta och framförallt inte i fördjupad form. För nätmagasinet The Quietus (som jag aldrig hört talas om förrän nu) berättar han bland annat om om sin musikaliska bana, men även om hur han blev misstänkt för terrorism…

För något år sedan släppte han något så ovanligt som en cover-skiva med orkesterarrangemang. Nu ger han sig på sina egna gamla alster i samma anda på kommande ”New Blood”. Tydligen inte med fokus på de mest självklara monsterhits han med ojämna mellanrum fått fram, utan ett mer eklektiskt urval med exempel som ”Intruder”, ”San Jacinto” och ”Rhythm of the Heat” i omstöpningsstolen. Gabriel samarbetar med dirigenten John Metcalfe. Inte alltför överdramatiserade nya versioner utlovas. Metcalfe är enligt Gabriel ”mer minimalist än West End-musikalproducent…”.

Förre Genesis-frontmannen (det är snart 30 år sedan, men dock) sägs söka speciella upplevelser genom meditation, vattentanksterapi (eller vad det nu kallas på svenska) och esoterisk litteratur. Däremot inte genom droger, hävdas i intervjun. Inte numera i alla fall. I det förflutna finns en del drogrelaterade upplevelser som han tycks kunna klara sig utan att reprisera. I slutet av 1970-talet höll han på att bli den förste musikern i rymden, men det påbörjade NASA-projektet kraschade på grund av att en iransk finansiärs tillgångar konfiskerades.

– Yeah, that was a strange story, som Gabriel sammanfattar det.

En gång på 1970-talet blev han och hans band en gång förväxlade med medlemmar ur Baader Meinhof-ligan under en turné på väg till Frankrike genom Schweiz där några medborgare reagerade på några av bandmedlemmarnas klädsel (inklusive Gabriels egen halsduk som han bar på grund av ansträngda stämband) och ringde polisen. Det hände strax efter mordet på den tyske arbetsgivarchefen Schleyer. Gabriel & Co greps av uppenbarligen mycket nervösa poliser och inlåsta. Lagens arm undrade trodde inte på försäkringarna om att det rörde sig om ett gäng musiker och undrade var i så fall instrumenten var – i en annan transport. En á capella-version av sången ”Excuse me” i cellen övertygade dock poliserna om att kolla alla medhavda papper igen och till slut kom de iväg till nästa konsert.

Förresten, visste nu att Dolly Parton var påtänkt som duettpartner i ”Don’t Give Up” innan Kate Bush tillfrågades? Dolly tackade nej, vilket i eftertankens klargörande ljus knappast kan kallas en katastrof…

Mer om detta och mycket annat i intervjun som ni kan hitta här.

 

 

 

Musik och manipulation – en lång historia

yemenity2010 reflektion , , , ,

Nu är vi där igen. Känner mig ohjälpligt kallad att skriva några rader om ännu ett avsnitt från Utbildningsradions Pop och politik, det här med rubriken Manipulation (ursprungligen sänt 27 augusti och tillgängligt på nätet till och med 26 februari 2012). Musikern Peter Bryngelsson ger exempel på hur musik använts som tortyrmedel i Mellanöstern, Sydamerika och lite varstans, av diktaturer eller ockupationsmakter. Syftet kan vara att håna fångarna eller på ett infernaliskt sätt visa vem som har kontrollen, liksom att skapa helt nya associationsbanor i hjärnan i förhållande till utvalda musikstycken. Det kan handla om allt från heavy metal till trallvänliga toner från barnprogram eller dansgolvsplågor från olika kulturer. Detta ofta i kombination med andra metoder som är till för att bryta ner personer och förstöra deras uppfattning och tid och rum: avsaknad av mat och dryck, liksom sinnesintryck, även känt som sensorisk deprivation. (Det sistnämnda beskrivs även i ett kapitel av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen som jag tidigare refererat till och som jag fortsätter ta mig igenom bit för bit…).

Beatles ”Yellow Submarine” har bland annat brukats av sydamerikanska förhörsledare i samband med så kallad waterboarding, enligt Bryngelsson. Annat absurt exempel; en amerikansk tortyrspecialist som ville ta knäcken på irakiska fångar efter invasionen av landet 2003 har berättat att han misslyckades med sitt uppsåt när han utsatte dem för Metallica och Eminem. Men countrymusik, det avskydde de alla…

I övrigt behandlar programmet bland annat fenomenet med baklängestexter (myt eller verklighet?) liksom låtar som använts i reklamsammanhang och för evigt skapat givna associationer det kan vara svårt att frigöra sig från. Även om det är idag är mer accepterat och allestädes närvarande i samhället. Kommer ni ihåg tiden när vi bara hade två TV-kanaler, båda reklamfria? OK, jag uppskattar trots allt mer valfrihet, men inte reklampauser i samma utsträckning…

Campos från Colombia kan än

yemenity2010 skivrecension , , ,

Kärlekens språk är temat för Alex Campos, colombianskt energiknippe på senaste CDn ”Lenguaje de amor” (CanZion, 2010).

Muy mala. Pésima*. Omdömena var mestadels onådiga när en av mina nyblivna grupper i spanska som obehörig lärarvikarie i strid med minister Björklunds intentioner, på en högstadieskola i min hemstad, fick tycka till om inledande ”Conocerte más” (”Lära känna dig mer”). Som är rätt…funky, om ni frågar mig. Och visar att det är liv i grabben fortfarande. Dagens ungdom! Vad gillar de egentligen? Möjligen miljöskadade av alltför mycket svagsynkoperat dansgolvsdravel och Hits for Kids? Jag har absolut inga fördomar… Men är väldigt intresserad av att söka sanningen, vilket kan bli ett projekt i stil med det jag bakade in i mitt arbete i mellanöstern förra året. Vad går hem musikaliskt i olika kultur-, ålders- och socio-litevadsomhelst-lager?

Själv minns jag colombianen Campos inte minst för en tre timmars konsert i Quito våren 2006 där energin aldrig verkade sina. Senaste CD:n jag hörde var väl också från den tiden, men via iTunes (ursäkta produktplaceringen) kan man numera hitta mycket som annars vore svårfunnet i Sverige. Den nya sköna musikbranschen är inte bara på ont, även om jag i perioder till och med kan sakna LP-eran, utan särskilt många rationella argument bakom.

Inriktningen på Campos senaste CD från i fjol, är pop med utvikningar och en egen sydamerikansk flavour, ungefär som tidigare. Allt är inte extremt originellt men han har dels en röst som andas engagemang, inlevelse och kan identifieras i mängden. Den berör mig i alla fall på ett helt annan sätt än de mest upphöjda kollegerna i kristen latinopop, Jesús Adrian Romero och Marcos Witt.

Melankoliska Keane-liknande ”Dije adios” (”Jag sade adjö”) och melodiskt rak och klassisk pop i titellåten ”Lenguaje de amor” är utmärkta på sina villkor. Så även det lediga gitarrbaserade svänget med adderade violiner och trumvirvlar á la Gloria Estefans gamla OS-hymn ”Reach” i ”Deseo” (”Önskan”). ”Es el amor” (”Det är kärleken”) är ett stycke andinsk bitterljuvhet med plockande gitarrer, mer baktaktstrummor och ett klimaktiskt korus, medan ”Eli” bjuder på ett charango-intro, rap-inpass och plötsliga inbrott av tunga gitarrriff i Metallicas efterföljd. Spännande syntes, där enda svagheten är avsaknaden av en solklar ‘hook’ i refrängen.

I regel är det minst intressanta för mig i hans repertoar de mest utdragna och känslosamma balladerna, men kan tänka mig horder av framförallt kvinnor i alla åldrar som säkert smälter inför de stunderna – som han dock inte gödslar med den här gången. Det är en tät, jämn och överlag omsorgsfullt komponerad samling sånger som serveras.

Idérikt och inspirerande, kanske inte genialt men genuint och med alltmer rutin i ryggen. Campos har hittat ett eget språk och låter inte som en blek avspegling av en nordamerikansk förebild, vilket ofta är ett aber i latinogospelbranschen. Cigarettändare i luften kan vara att alternativ för de hugade i avslutande balladen ”Mil palabritas” (”Tusen ord”), ett ode till den mycket unga dottern med harmonier nedärvda i rakt nedstigande led från Barry Manilows ”Can’t Smile Without You”, men vet inte om gamle BM tar sig till att stämma alla misstänkta copycats efter att Wham (ryktesvis) fick betala för ”Last Christmas” på 80-talet. Och dessa nu snarast kanoniserade ackordföljder borde väl nästan tillhöra public domain vid det här laget.

 

* ‘Mycket dåligt’ respektive ‘förskräckligt’. Tror att jag själv introducerade det sista ordet, ifall de skulle ha behov av det. Och det hade de tydligen.

 

FYI: Alex Campos officiella hemsida finnes här.

Insnöad med Bush i november?

yemenity2010 musiknotis ,

Det brukar dröja mellan produktionerna. Men nu är hon uppenbarligen inne i ett kreativt stim. I våras släppte Kate Bush ifrån sig första CDn på sex år, där gamla sånger fått ny skrud under samlingsnamnet ”Director’s Cut”. Redan då ryktades om att hon hade mer på gång, rentav nyskrivna skapelser. Men med rykten vet man ju aldrig säkert. I veckan annonserades dock att det faktiskt kommer ett helt nytt album i höst, mer exakt den 21 november. Sådant kan ju i och för sig ändras också, men titeln finns där liksom en utannonserad låtlista, publicerad bland annat av tidskriften Paste Magazine. ”50 Words for Snow” ska innehålla sju spår med sammanlagt 65 minuters speltid. Med andra ord kan vi vänta oss något slags episka kompositioner, antar artikelförfattaren John Barrett (och förmodligen alla andra intresserade med åtminstone rudimentära kunskaper i matematik). Sångtitlarna i sig följer dock snarare en ‘more is less’-linje att döma av exempel som ”Snowflake”, ”Misty” och ”Among Angels”. Det doftar mystik, men i Bushs fall är det väl som att säga att jorden är rund. Frågan är mer exakt hur mystisk och eterisk atmosfären är den här gången. Det brukar vara spännande att utforska. November är normalt sett inte min favoritmånad, när mörkret sänker sig samtidigt som snön i regel väntar med sin ankomst till svensk mark. Men det finns alltså skäl att se hösten an med viss tillförsikt.

Titeln, så… Den borde väl anspela på det ofta spridda påståendet att eskimåerna har 50 ord för snö. Men har inte det förklarats vara en faktoid – alltså, en uppgift som inte stämmer även om den blivit så ofta återgiven? Och har det någon betydelse för den här nyheten i stort? Fortsättning följer…

Larm och liknelser när förnuftets revolution fortsätter

yemenity2010 skivrecension ,

Intensivt och industriellt. Pure Reason Revolution gör något slags hybrid mellan sina två tidigare album på ”Hammer and Anvil” (2010, Superball Music).

Hammaren slår mot städet. Titeln skapar en del inte helt irrelevanta associationer till hur det låter om Pure Reason Revolution. De är ofta explosiva, men på ett nyanserat sätt. Går det ihop? Det brittiska bandet är relativt ungt och slog igenom 2007 med ”The Dark Third” (som jag recenserat här) och då tilltalades av såväl det episka anslaget som den ständigt närvarande mystiken i ett tematiskt upplagt album med lån från både barock och banbrytande 1970-talsprog. Bland annat. Antagligen. De hade i alla tidigt hittat en egen identitet mitt i allt detta. Och nyttjade effektivt samspelet mellan främst en manlig och en kvinnlig röst (Jon Courtney och Chloe Alper). Två år senare kom ”Amor Vincit Omnia” och något hade hänt, mest omedelbart i soundet som lät mer elektroniskt och statiskt, i kombination med ett mer uppstyckat, fristående låtorienterat material. Inte lika episkt, inte riktigt lika fascinerande men ändå med en egen igenkännbar prägel, en stämning som gick att ta på trots en mer utbredd monotoni och radiovänlighet (som mycket väl kan ha vunnit dem flera nya fans).

Förra året fortsatte äventyret med ”Hammer and Anvil” som jag först nu studerat in mer noggrant. Vad har hänt? Ja, nu lägger de sig någonstans emellan de två polerna från förr men skönjbart närmare tvåan än ettan. Man kan förledas tro sig göra en hybrid mellan, säg, Nine Inch Nails och The Mars Volta på inledande ”Fight Fire”. Omgående etableras en påtaglig och respektingivande tyngd och balans mellan mullrande basgångar, hyvlande gitarrer, syntetiska stänk och samma sångdueller mellan vokalisterna som förut. Sammantaget ett mer industrilandskapsorienterat album där redan omslaget tycks utlova något futuristiskt och rentav dystopiskt, en vision liknande det vi sett i filmer som ”Brazil” eller ”1984” . PRR mal envetet på och ger oss i processen korta men tankestimulerande titlar som ”Black Mourning”, ”Blitzkrieg” och ”Open Insurrection” att kontemplera över. Ju mer man begrundar texterna desto mer verkar protagonisterna (vilka de nu är) inbegripna i ett konstant krigstillstånd, manifesterat i strofer som ”For I am a vulture / unscathed by the wounds / That appeared from a swing of the knife to the flesh” eller ”Did you hear the diving bombs? / Did you see the dying ones?”. Partystämning rakt över, med andra ord.

Det är om inte annat en samling sånger som snabbt skapar känslan av att de förtjänar att trängas in i bit för bit under en längre period. Här finns en intensitet och en karaktär som direkt skvallrar om att det måste finnas en djupare tanke med alltihop, en ambition att säga något om samtiden med liknelser och larm som vapen. Eller också är PRR bara skickliga manipulatörer som lurar mig att tro på luftslott utan substans. Vi får se när året är slut hur jag värderar helheten. Och kommer den här förnuftets revolution på TV när den slagit rot? Gil Scott-Heron är inte längre ibland oss för att leverera facit.

Religiös populism och extremism i musikvärlden – evangelium enligt Utbildningsradion

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Bit för bit… Jag har nu lyssnat av ännu ett timslångt program i serien Pop och politik från Utbildningsradion, det här med temat religion och ursprungligen sänt den 3 augusti i P2. Jag kan – med ganska omfattande egen erfarenhet av inte minst frikyrkan och permanent fascination för kopplingarna mellan religion och populärkultur – tänka mig ett otal olika artister att analysera och personer att intervjua. Det här är ett anständigt urval, med Gladys del Pilar som beskriver sin kärlek till gospel och kyrkohistoriske doktoranden Joel Halldorf som kommenterar framgångsteologins framväxt och attraktionskraft under främst 1980-talet, en period som jag väldigt väl kommer ihåg med alla sina konflikter och kontroverser kring inte minst Livets Ord och dess ledare Ulf Ekman.

Gospelns betydelse för medborgarrättsrörelsen i USA under 1950-talet och framåt, klargörs i korta men kärnfulla drag i programmets inledning. Ett montage sammanfattar dessutom den uppsjö av covers som gjorts på Leonard Cohens bitterljuva ballad ”Hallelujah”. Alla som kände sig kallade borde nog inte ha gjort det, om man säger så. Och för något år sedan läste jag ett inlägg på en filmsajt där artikelförfattaren ondgjorde sig över alla filmmakare som tyckte att låten borde sprängas in någonstans i handlingen i just deras berättelser. Det är en hymn som man måste förtjäna att använda, menade Brandon Kim på IFC.com. Jag är böjd att hålla med; bekvämlighet och klichétänkande är alldeles för vanligt när filmproducenter ska befolka sina ljudrälsar med utvalda sånger som ska förstärka stämningen eller i värsta fall bara fungera som en form av produktplacering för enskilda artister. Men det är egentligen helt annan fråga, som jag kanske återkommer till vid ett senare tillfälle.

”Pop och politik” med religionstema envisas också med att plocka fram en inspelning av Åsa Waldau, of Knutby’s very own Kristi brud fame, mer för kitschfaktorn antar jag. Hur många människor är ärligt talat intresserade av hennes försök till sångkarriär och hur stort inflytande har den haft i samhället? Mer intressant är Halldorfs analys av det provocerande i hennes tolkning av just begreppet Kristi brud. Kitsch kan man möjligen också kalla Stonefunkers version av ”Ovan där” till förmån för Frälsningsarmén, men den låter i alla fall bättre. Carola Häggkvist är naturligtvis nästan omöjlig att undvika i sammanhanget, som sångerska och under en tid representant för Livets Ord. Och hur påverkar det samtiden att stilbildare som Prince eller Madonna bekänner sig till speciella trosriktningar som Jehovas vittnen eller kabbalah? Kan skapa nyfikenhet, men även ses som ”Hollywoodkändisars vilja att vara unika, mer som ett exotiskt attribut” enligt Halldorf.

Motsatsen till framgångsteologi manifesteras i princip i ”One of us” med Joan Osborne från 1995, vars lyrik inte nagelfars närmare i programmet. Däremot synas fenomenet med satanistrockare från exempelvis Norge. Burzum med Varg ”Greven” Vikenes i spetsen hade en boom under 1990-talet, innan ”Greven” gjorde sig känd inte bara för musik utan även – mord. Rivalitet med kollegan Öysten Årset (stavningen kan fallera) i bandet Mayhem ledde till den senares död 1993. Med 23 knivhugg. Händelserna gav rubriker på sin tid, vilket jag har vissa minnen av, även om den musikaliska genren inte precis legat överst på min prioriteringslista vare sig då eller senare. Överhuvudtaget verkar den typ av tungmetall som utger sig för att leva ut mesta möjliga mörker mest leva på sitt kuriosavärde som extremitet i kulturkroppen. Även om en del av utövarna kanske är hängivna sina övertygelser på fullt allvar, vad vet jag? Under tidigt 1980-tal var det vanligt (inte minst bland korstågande pastorer) att peka ut flera etablerade artister som ockultister eller rena satanister med baklängesbudskap invävda i sina låtar (vilket inte skärskådas i det här programmet). Allt från ELO, Earth, Wind & Fire, Kiss, Beatles, Jethro Tull, Alice Cooper och givetvis Black Sabbath betraktades som suspekt i kretsar där jag rörde mig. Hur mycket låg det i de anklagelserna, som ibland men inte alltid utgick från gruppernas självvalda image och marknadsföringsmetoder? Diskussionen brukar vara lite mer nyanserad numera. Tror till och med att jag läst en krönika i tidningen Dagen där Black Sabbath snarast omkategoriseras till ett kristet band, men är inte helt säker på mina ögons vittnesbörd i det fallet.

Nu går jag vidare med ”Pop och politik”-avsnittet på temat manipulation, inlett av min gamla favorit Kate Bush med ”Experiment IV”, med en text om att få uppdraget att döda med sin musik. Hur har musik använts för att få folk dit man vill i exempelvis krigstider? Spännande tema. Och begreppet baklängesbudskap granskas faktiskt i det här programmet i stället…

Terror på film – tio år efter 9/11

yemenity2010 puff , , , ,

Som ni kanske märkt börjar det närma sig tioårsdagen av flygplanen som fällde två torn på Manhattan i New York, med omkring 3000 dödsoffer som direkt följd. Liksom två krig och en förändrad syn på säkerhet i snart sagt hela världen. Filmer om vad som hände den dagen och därefter; på slagfält, i fängelsehålor och flygplatser har det kommit flera sedan dess.

27 filmer med anknytning till 9/11 och dess efterdyningar har recenserats av mig och mina kolleger på russin. Och alla är absolut inte stöpta i samma form, vare sig innehålls- eller genremässigt. Här finns två thrillers byggda på uppgifter om vad som hände ombord på det plan som inte lyckades nå sitt mål eftersom passagerarna revolterade mot kaparna – ”Flight 93” och ”United 93”. Michael Moore drämde till dåvarande amerikanske presidenten George W. Bush med dokumentären ”Fahrenheit 9/11” och Moore själv fick, indirekt men ganska uppenbart, en rejäl känga i den ovanligt konservativa komedin ”Big Fat Important Movie”. Komik lyckas också fyra män med rötterna i mellanöstern kränga ur ämnet i scenshowen ”Axis of Evil Comedy Tour”. Yttrandefrihetens gränser i krigstider synas i dokumentären ”Shut Up and Sing” om den Bush-bashande countrytrion Dixie Chicks, medan Matt Damon letar efter irakiska massförstörelsevapen utan framgång i ”Green Zone”.

Se fler exempel här. Och grubbla vidare på vad som hänt i världen och eventuellt hur den kunde ha sett ut om USA inte drabbats av utländsk terrorism på eget territorium. Hade allting varit helt annorlunda eller… i grunden ungefär likadant som tidigare?