Majestätiska toner i Majorna – med vissa undantag

För första gången inomhus – på gott och ont, men musikaliskt var årets upplaga av ”Slottsskogen Goes Progressive” nästan genomgående njutbar. Trots eller tack vare att den inte levde upp till sitt namn. Platsen var den här gången Musikens hus i Majorna i stället för Villa Belparc i Slottsskogen. Den omgivande miljön var inte lika attraktiv, men samtidigt innebar scenförändringen troligen en tätare atmosfär och ett jämnare helhetsintryck.

Kavalkaden inleds i år av Soniq Circus, ett svenskt band som verkar vilse i sina egna pretentioner. Jag försöker hitta in i deras 70-talistiskt inspirerade värld utan att helt lyckas. Sångaren lider möjligen av ett Dracula-komplex med tanke på den rödsvarta cape som svajar bakom honom. Det är tyvärr inte det enda som svajar. Sånginsatserna utgör inte höjden av stabilitet. Kvartetten är överlag kompetenta instrumentalister, men vilka är de egentligen? Vad vill de? Sagde sångare försöker få igång publiken med lättsamma gallups och dylikt mellan sviterna, men mottagandet förblir ändå svalt. Den möjligtvis innehållsrika lyriken går  inte fram alls i ljudbilden och jag vågar inte svara på hur mycket den betyder för deras koncept. Men ett recept för mer framgång kunde vara att värva ny vokalist…

Nevärlläjf är däremot några som hittat sitt kall. Kaosfusion någonstans emellan Chick Corea och Mars Volta vore ett av flera möjliga sätt att placera dem musikaliskt. Mer jamsession än melodiradio, men samtidigt med till synes fullständig kontroll. Det svänger, ett snett leende lurar hela tiden i bakgrunden och titlar som  ”Melonkejsaren” och motsvarigheten till ”köttbullsgratäng” på tyska åtföljer de mestadels instrumentala styckena. Jag har aldrig hört dem innan och vet inte när det kommer att hända igen, men nu börjar kvällen tända till efter den ljumma inledningen. Deras Myspace-avdelning ger vid handen att allt började i Mora 2005 men tog fart på allvar två år senare med seger i talangtävlingen Musik direkt och belöning i form av ett gig på Stockholms jazzfestival.

Andromeda är uppenbarligen veteraner, trots att jag aldrig hört dem tidigare. Tydligen har de över tio år på nacken och en entusiastisk skara beundrare som tryckte på framför scenen. Själv fick jag efterhand röra mig allt längre från densamma, inte för att det var dåligt – men väldigt volymstarkt. Man måste tänka långsiktigt ibland. Andromeda är tunga, dova, tighta och dramatiska i sin variant av progmetal som mer imponerar på mig än verkligen går rakt in i hjärtat. De har inte samma spännvidd som ett Dream Theater eller ens norska Circus Maximus men utstrålar starkt självförtroende och scenvana, mal på konsekvent och får snabbt med sig publiken genom hårt arbete och rutin…

… som även finns i överflod hos Agents Of Mercy. Visserligen har inte den här konstellationen i sig så många år på nacken, men den samlade meritlistan hos medlemmarna som huserat i exempelvis The Flower Kings och Unifaun förut (och kanske fortfarande gör det, även om åtminstone de förstnämnda verkar ha tagit en längre konstpaus) är, kort sagt, lång och respektingivande. Jämfört med just Flower Kings är de symfoniska preferenserna mer nedskruvade, men fyra medelålders musikvirtuoser och en kompletterande ungtupp bakom trummorna river av sina relativt sett rakare och bluesigare men fortfarande spännande skapelser med en påtaglig energi. Och sångaren Nad Sylvans förkärlek för teatrala manér gör honom till kvällens främsta publikdomptör. Det här är bättre än när jag såg dem för knappt två år sedan i en mer neutraliserande lokal norr om Göteborg. Nu uppstår omgående klubbstämning och intimt samspel med lyssnarna från inledande ”The Duke of Sadness”, nästan allsångsvänliga ”Peace United” och framåt. Perfektionister som de är bekymrar sig framförallt Sylvan och gitarristen Roine Stolt över bristande repetitioner och medhörning i monitorerna, men de skulle inte verka särskilt ringrostiga eller out-of-tune om de inte själva påpekade det.

Italienarna Alex Carpani Band, aftonens enda utländska akt, spelade i Lidköping för två år sedan, men mina intryck sedan dess hade grumlats. Tyvärr ger stora delar av publiken upp efter en möjlig överdos tunggung och golvet är betydligt glesare, även om konferencieren Mikael Bennerhed verkligen puffar entusiastiskt för ett band som uppenbarligen ligger honom varmt om hjärtat. Och visst är de bra, även om jag själv ändå lämnar lokalen strax efter midnatt utan att ha hållit ut ända till slutet. Anslag av funk, ”lagom” långa låtar i sammanhanget och sympatisk inställning skapar en attraktiv kombination som jag absolut kan tänka mig mer av. Dock är sånginsatserna även här det svagaste kortet; inte en ren stämningssänkare som i fallet Soniq Circus, men de skulle nog kunna bryta ytterligare mark med någon mer karismatisk och dynamisk scenpersonlighet i centrum.

Annars var det här i stort kanske den mest helgjutna Progfesten i Slottsskogen av de tre jag hittills besökt, med fyra band som definitivt hittat sin linje och ett som fortfarande letar efter den. Det är ganska bra, procentuellt sett.

Not: Evenemanget anordnas sedan flera år i följd av GARF (Göteborgs artrockförening) och har i år haft uppbackning från framförallt Studiefrämjandet och Göteborgs stad. 

Musiknostalgi med allvarlig botten i Utbildningsradion

Jag tillbringar i stort sett all radiokonsumtionstid med P1 numera, vilket var ett stadium som inleddes kanske ett decennium tillbaka. Det betyder att jag säkert har gått miste om mycket i övriga kanaler som jag kunde haft behållning av. Jag växte trots allt upp med P3 och slog sällan över till någon annan kanal under 1980-talet. Numera antar jag att P3 främst riktar sig till dem som är i den ålder jag själv var…då. P4 har jag själv uppfattat som alltför regionalt riktat och musikaliskt lyser den avskräckande dansbandsvarningslampan.

Sista tiden har jag dock blivit varse att en serie med namnet Pop och politik sänts framförallt i P4 under juli och augusti. Programmen finns för närvarande och för en tids framåt tillgängliga via Utbildningsradions hemsida, närmare bestämt UR Play och jag har börjat ta skadan igen genom att välja ett program ur högen; rubriken är ”Frihet” och innehållet innefattar omgående en nostalgikick – om man nu kan säga det när ämnet är så allvarligt som apartheid och omvärldens reaktioner på det systemet, däribland musikbranschen, inräknad den svenska dåvarande artisteliten som samlade ihop sig till singeln ”Berg är till för att flyttas” och en större gala till stöd för ANC. Att Mikael Wiehe, Tomas Ledin, Tommy Körberg, Py Bäckman med flera satte sig i samma studio och sedan ställde sig på samma scen samtidigt var ingen självklarhet, av såväl ideologiska som musikaliska skäl, men 1985 hände det.

I samma veva drog Little Steven van Zandt ihop ännu fler av sina kolleger i USA och spelade in ”Sun City” som tog avstånd från lukrativa konserter i den sydafrikanska turistfällan, något som just det här ”Pop och politik”-avsnittet inte fördjupar sig i. Det fortsätter i stället med Mikis Theodorakis som satt i grekiskt fängelse men sedan släpptes och gjorde karriär i samarbete med bland andra Arja Saijonmaa. Hur mycket pop det ligger i hans skapelser är kanske en knäckfråga. Däremot är Kate Bush alltid välkommen i vilket radiosammanhang som helst, här representerad av ”Army Dreamers” från 1980.

Vad har diplomaten Jan Eliasson för relation till musiken och dess eventuella makt? Mannen som medlat i många konflikter världen över hänvisar begreppet frihet till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Han minns både framgångar och frustrerande misslyckanden från fältet; Sydafrika, Sudan, Somalia – ”det närmaste jag varit helvetet på jorden” med mera. Musikaliskt passerar allt från Stevie Wonder, Black Eyed Peas och Dixie Chicks till Fred Åkerström revy, den sistnämnda inte oväntat med ”I natt jag drömde” som säkert var obligatorisk på skolans musiktimmar för fler klasser än de där jag gick, men som kan kännas ganska grånad och gråtmild idag. Eliasson kopplar dock omedelbart ihop den med rörelsen mot Vietnamkriget, så den har troligen haft viss effekt på en generation svenskar i alla fall. Den största frihetssången enligt diplomaten är dock ”We Shall Overcome”. Att artister använder sitt namn och ‘varumärke’ för en god sak har han i princip heller ingenting emot, framkommer i samtalet med programledaren Anna Charlotta Gunnarsson.

– Nuförtiden är de inte så många, de där dunderhittarna om krig, konstaterar hon och påminner om vad som låg på 1980-talets ”Tracks”-lista: Sting, Frankie Goes to Hollywood, Dire Straits med flera slog stort med låtar som direkt syftade på storkonflikter.

Varför dök de låtarna upp då? Kanske för att många stora krig avslutats och en viss distans uppstått till dem, svarar Gunnarsson själv. Ja, paradoxalt nog kanske det var så. Det var ju annars väldigt mycket kallt krig som påverkade samhällsdebatten och kulturen under den perioden, vill jag minnas.

Det kan vara bra att påminna sig om vad människor i exempelvis Kambodja och Vietnam gått igenom för att sätta värde på sin egen frihet, avrundar programledaren. Ja och amen, kan jag väl bara tillägga till det. Och anstränga mig att ta tid för fler program i serien, så länge de ligger ute på nätet. De verkar inte vara möjliga att ladda ner som poddradio.

Sunny Side Up?

Hur bra är egentligen ”Solsidan”? Själv är jag en aning kluven. Första säsongen som jag såg på DVD under en arbetsperiod i Jemen kändes som en påminnelse om många typiska svenska företeelser, presenterad med ett akut underhållningsvärde. Sverige, och det välordnade villasamhället i synnerhet, synas i skrattspegeln även i den DVD-aktuella andra säsongen som fortsätter vara träffsäker och spontant roande. Men det är inte mycket till karaktärsutveckling eller mognad man ser hos huvudpersonerna, vilket kanske inte heller är meningen, men ändå kan framkalla en viss utmattning efter att man som jag konsumerat tio avsnitt på drygt en vecka. Felix Herngren & co har möjligen gjort precis det man ville göra, på gott och ont – men mest gott, ur TV-mässighetssynpunkt. Mer utförliga synpunkter har jag levererat här.

Bok med bestående chockverkan

Det finns ingen avgud såsom råkapitalismen och Milton Friedman är deras destruktive profet framför andra.

Ytterst grovhuggen sammanfattning av Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen” så här långt (jag är just nu på sidan 302 av sammanlagt 580, om vi räknar bort fotnoter och tacklistor). Jag ber att få återkomma om verket som helhet, men oavsett om man man håller med om alla slutsatser så är det fascinerande – om än svårsmält, förvirrande och ibland rent deprimerande – läsning. 2008 släpptes den på svenska, men den är inte direkt skriven med ambitionen att fastna i färskvarufacket.

Chile och Argentina på 1970-talet, Ryssland efter Sovjetunionens fall och Sydafrika efter apartheid är några av de länder som använts till experimentverkstad för en så fri ekonomisk marknad som möjligt – vad det nu innebär. Det hänger i alla fall inte automatiskt ihop med en väl utvecklad demokrati och mänskliga rättigheter, snarare tvärtom enligt Klein (som slog igenom med boken ”No Logo”). Ett uppvärmningskapitel, om kan kalla det så, berättar också om de experiment som utfördes vid ett universitet i Montreal med stöd av bland annat CIA på 1950-talet, där patienter inom psykiatrin utsattes för extrema doser elektrisk chockterapi, hallucinogener som LSD och så kallad sensorisk deprivation för att bryta ner deras personligheter och studera effekterna av detta. Kodnamnet var MK Ultra och blev offentligt först på 1970-talet.

I bokens inledning finns övrigt ett kärnfullt konstaterande, som kanske blivit extra aktuellt i och med diskussionerna efter högerextremisten Breiviks terrordåd i Norge. ”Varje försök att hålla ideologier ansvariga för de förbrytelser som deras anhängare gör sig skyldiga till är ett riskfyllt företag. Att påstå att de som inte tycker som vi inte bara har fel utan är tyranner, fascister eller folkmördare är att göra det alldeles för enkelt för sig. Men samtidigt är det uppenbart att vissa ideologier utgör en fara för allmänheten. Jag tänker på sådana slutna fundamentalistiska doktriner som inte kan samexistera med andra trossystem; deras anhängare motsätter sig pluralism och kräver att få fria händer för att förverkliga sitt perfekta system” (Chockdoktrinen, s. 30-31).

Som en introduktion till, eller komprimerad visualiserad version av bokens budskap, finns en kortfilm tillgänglig på YouTube, där Naomi Klein samarbetar med den mexikanske regissören Alfonso Cuarón (känd för ”Children of Men” och ”Din morsa också!”) och dennes son Jonás.