Texmex Times 2024 kapitel 1: Sharknado Vacation?

NOT: Först publicerat på parallellbloggen yemenity2010.

This image has an empty alt attribute; its file name is graciasvisita-juli2024.jpg
Vid en sydlig utfart från Matamoros, i riktning mot Victoria. Foto: PJ Lindahl

– It’s going to feel like we are on the barbecue cooking…
Sagt i en amerikansk nyhetssändning från CBS lördag 6 juli. Då handlar det om de områden i USA som drabbats av extrem hetta, bland annat skogsbränder i Kalifornien, parallellt med upprepade varningar för orkanen Beryl som plöjt igenom Karibien och vid den här tidpunkten förutspås träffa en bit upp längst kusten i Texas, om halvannan dag eller så. Vilket betyder att den i så fall skulle passera en bit norröver från där vi själva vistas för tillfället.

Ibland får man improvisera. En dryg månad i Mexiko och USA är en kombination vi gjort förut, med tonvikt på Mexiko. På senare år har vi ofta tagit rutten med flyg från Göteborg via London till Dallas och Brownsville vid gränsen mot Mexiko i sydöstligaste Texas. Så även den här gången. Väl framme lördag kväll 29 juni råder som vanligt viss osäkerhet och det gäller att hålla koll på yttre faktorer som man inte själv kan påverka direkt. Men är de faktorerna fler än vanligt i år?

This image has an empty alt attribute; its file name is huracanberyltv1.jpg
Mexikansk väderrapport 3 juli 2024.

Beryl. Hon är inte den första, men i början av juli 2024 den mest aktuella vindpusten i en orkansäsong som tycks ha startat ovanligt tidigt. Efter att ha orsakat varierande grad av förödelse i Västindien, inte minst Barbados och Jamaica, har myndigheterna i Mexiko från Yucatán till Tamaulipas (vilka alltså är namn på delstater) levererat ständiga uppdateringar kring stormens utveckling: när, var och hur kraftfullt den kommer att slå till och påverka samhället.

En tur med i princip tre stopp under en vecka är planerade för att besöka släktingar till min fru, vars mamma avled i våras. 2 juli går åker vi söderut med min svägerska Lucy i förarsätet från Matamoros ner mot Victoria. Så långt fungerar det mesta enligt planen. Efterhand tvingas vi justera den utifrån bedömningar av väderläget och rapporter om inte bara stormen, utan även med hänsyn till lantbrukare som protesterar för förbättrade arbetsvillkor och emellanåt blockerar olika vältrafikerade vägar i området för att sätta press på sina motparter.

This image has an empty alt attribute; its file name is milycontacos-240704.jpg
Tacos till frukost på vägen mellan Victoria och Monterrey.

Vi hinner tillbringa ett par dagar i Victoria, delstaten Tamaulipas residensstad, och hinner bland annat besöka ett barnkalas i släkten, med inbjuden magiker som trollar fram och bort fåglar, andra husdjur och till slut en orm. En ytterligare utflykt nedåt i delstaten där vi brukar göra nedslag nödgas vi hoppa över på grund av osäkerheten kring hur och när vädret eventuellt kommer att radikalt förändras. Somliga genomfartsleder är tydligen redan översvämmade. För när regnet faller i rikliga mängder är det lätt hänt att vägar, broar och tunnlar snabbt blir vattenfyllda och inte lika snabbt torkar ut. Detta i kombination med de vanligt förekommande groparna i vägarna kan göra det vanskligt att ta sig fram där man inte är lika bevandrad i var de värsta håligheterna för närvarande finns.

Så vi vänder inåt landet, några timmar västerut mot miljonstaden Monterrey där vi tyvärr bara hinner med ett dygn hos ett par av min frus släktingar. I en stad där jag sedan tidigare vet att det finns en hel del att se och göra, samtidigt som avstånden är betydande mellan olika partier av det kluster som utgör ett av Mexikos största urbana områden. Det verkar säkrare att återvända till Matamoros igen innan ovädret närmar sig på allvar, vilket vi utgår från att det kommer att göra, även om prognoserna fortsätter vara osäkra och ibland motstridiga.

This image has an empty alt attribute; its file name is tiburon-spadre-tv240705.jpg
Hajattacker vid kusten utanför södra Texas var heta nyheter kring gränsen i början av juli.

Är det något med naturen i stort numera? Tja, vi hör alla talas om klimatförändringar. Hör den till synes ökande frekvensen av orkaner ihop med dessa? Och har orkanerna och eventuella skiftningar i hur luft- och vattenmassor rör sig ett samband med ett annat ovanligt fenomen: hajar? Utanför södra Texas. Just de här dagarna kommer oväntade rapporter om hajattacker på South Padre Island som vi tidigare besökt flera gånger och är något av ett amerikanskt Öland i kubik. Ett hyperexploaterat men på något vis charmigt stycke arkipelag med smala öar i en remsa längs med kusten, ett geologiskt mönster som ska ha skapats av naturen så sent som för kanske 4000 år sedan. Jo, vi hade tänkt ta en sväng dit också under den här månaden, men tveksamheter uppstår. Flera personer ska ha skadats av någon variant av hajar vid den populära stranden. Och det tror jag jag mig aldrig ha hört talas om tidigare just där. Det här är en plats som sommartid och andra semesterperioder lever upp och lever på turismen mer än något annat. Så det här kan inte vara goda nyheter där.

This image has an empty alt attribute; its file name is rastplatsmexico-240705.jpg
Populär rastplats med restaurang och säljande sötsaker mellan Monterrey och Matamoros. Och se; solen sken den dagen!

5 juli tar vi oss tillbaka från Monterrey till Matamoros, faktiskt helt utan störande stormbyar eller blockeringar på vägen. Men smakar det så kostar det. Totalt betalar vi väl motsvarande några hundra svenska kronor i vägtullar för motorvägen mellan Monterrey förbi Reynosa. Ett par olika alternativa leder finns, men det här är troligen den bästa och jämnaste vägen, väl underhållen jämfört med vissa andra huvudleder här. Ryktesvis kan det vara så att den alternativa rutten är blockerad med räfsor och rasande rivjärn, eller åtminstone av protesterande jordbruksproducenter under tiden, men ibland är även sådana rapporter osäkra.

Väl tillbaka i Matamoros den aktuella helgen visar det sig att vår kära nya bekantskap Beryl väljer att vika sig i en båge längre norrut mot Texas kustlinje efter att den vållat vissa bryderier under något dygn på Yucatánhalvön. I det nordöstliga hörnet av Mexiko passerar den relativt obemärkt förbi, även om vissa kraftiga regnskurar avbryter solen och de genomsnittliga temperaturerna på mellan 30 och 35 °C under dagarna efteråt. Frågan är dock: kommer den här tidigt påbörjade säsongen för stormigheter att fortsätta? Och när kommer nästa våg in över regionen?

Postscript: en liten uppföljare på det här orkanspåret får vi lite oväntat kanske två veckor senare när vi är på väg tillbaka från en tur till Colorado. Vi lyfter med ett tidigt flyg från Colorado Springs med mellanlandning i Dallas och vidare till Harlingen i Texas. Medan vi väntar på omlastning och annat, vi fåtal passagerare som inte behöver byta plan, hamnar vi i samspråk med en ung och social flygvärdinna som berättar att hon själv bor i Houston och kan visa en filmsekvens på sin mobiltelefon från en påtagligt blåsig natt i hemstaden; mer exakt hur det såg ut utanför hennes eget hus när stormen drog fram där. Vi är tacksamma för att ha kommit undan den kulan, kan man säga.

This image has an empty alt attribute; its file name is beryl-tv-240705.jpg

To Be Continued…

20 år sedan 9/11: relaterade filmtips

I dag har alltså två decennier passerat sedan dagen då fyra trafikflygplan medvetet kraschades in i skyskrapor i New York, amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon samt en åker, efter att passagerarna på ett av planen ingripit mot kaparna. Sedan dess har ett flertal filmer producerats om händelsen i sig och inte minst vad som hänt i kölvattnet av terrorattackerna. Många är bra – andra inte. På russin.nu har vi samlat ett antal recensioner av filmer och TV-serier, dramatiseringar såväl som dokumentärer, under ett gemensamt tematiskt tak; ”11:e september och därefter”. Där ryms allt från Paul Greengrass ”United 93” om planet som troligen inte träffade det tänkta målet, över Michael Moores dokumentär ”Fahrenheit 9/11” som kritiserar regeringen Bush och dess agerande i anslutning till attackerna; nyligen släppta ”The Mauritanian” om terrormisstänka fångar på Guantánamo-basen, miniserien ”The Looming Tower” om underrättelsetjänsternas oförmåga att samarbeta före dåden, till standupshowen ”The Axis of Avil Comedy Tour”. Med mycket mera…

11 september innebär för övrigt även 48 år sedan militärkuppen i Chile. Även där finns några relaterade filmer recenserade, som svenska ”Svarta nejlikan” och chilenska ”No” om folkomröstningen som i princip avslutade militärdiktaturen general Pinochet byggt upp i det landet efter sagda statskupp 1973. En historia som i dag hamnat i skuggan av den händelse datumet främst förknippas med, men ändå kan vara värd att utforska mer för den som är intresserad. Den kanske bästa internationella filmen om 1973-kuppen hittills, Costa-Gavras ”Försvunnen” har vi tyvärr ännu inte russinserat…

…och just det: apropå terrordåden och dess efterdyningar, har ett par spännande podcastserier producerats senaste året om vad som ledde fram till amerikanska invasionen av Irak 2003 och vad som blev resultatet av det. Dit hör femte säsongen av amerikanska Slow Burn liksom fjolårets The Fault Line, gjort av en brittisk journalist och tidigare förärad några rader på den här bloggen. Historien rör sig ständigt framåt, men lär vi oss något av den?

TexMex Times 2017: South Padre Island – ett blivande Atlantis?

Utsikt från en hotellbalkong på South Padre Island.

Osannolik? Inte riktigt riktig? En miniversion av Öland, men så mycket mer amerikansk. Eller hur sammanfattar man den här öns karaktär egentligen? Det handlar om Padre Island, eller kanske mer specifikt om South Padre Island.

Kolla kartan. Det här är en lång ö. Knappt så att man vill kalla det för en ö. Hur och när har den uppstått egentligen? Det återkommer vi till i ett senare inlägg. Nu handlar det här främst om det samtida livet på den södra delen, som sommartid utvecklas till ett turistnäste av nästan osannolikt slag. Just den här besökartätaste delen av den fantasieggande formationen längs med södra Texaskusten är så belamrad av bebyggelse att man kan undra om den riskerar att sjunka. Bokstavligen. Som ett Atlantis. Namnet kan sätta griller i huvudet på folk – folk som mig i alla fall. Men här är facit: ön är uppkallad efter den katolske prästen och farmaren José Nicolás Ballí (född i Reynosa i nordöstra Mexiko cirka 1770, död 1829 och begravd någonstans i närheten av Matamoros), känd som Padre Ballí (alltså Fader Ballí). Hans förfader hade några decennier tidigare tilldelats territoriet av dåvarande spanske regenten Carlos III.  Ballí fick de formella rättigheterna till ön, byggde en kyrka och grundade någon form av stad men tycks inte ha tillbringat så mycket tid själv där utan höll sig mer på fastlandet.

Uppbyggligt utbud i souvenirbutik på ön.

Att jämföra med just Öland är en frestelse svår att undvika, särskilt om man som jag tillbringat flera somrar på andra sidan Kalmarsund i yngre dagar (och dessutom återvände till brottsplatsen, som av en händelse någon vecka efter hemkomsten från utlandssemestern). Men South Padre måste nog helt enkelt ses och upplevas för att den komprimerade kakofonin ska framstå i all sin prakt. Det är helt enkelt späckat just i den här ganska begränsade änden av öformationen. Hotell? Check. Ett antal i varierande prisklasser. Vid de senaste två besöken här har jag och min fru stannat på ett av dessa ett par nätter, då som nu under den ofrånkomligt högtempererade julimånaden. Luftkonditioneringen inomhus är konstant. Ett antal restauranger hör naturligtvis till bilden på en plats som denna. De vanligaste kedjorna i snabbmatskategorins prisklass, samt lite mer specialiserade restauranger med exempelvis sushi på menyn. Företrädesvis stekt sushi.

Stranden i sig löper i princip längs med hela den här södra änden av ön. Tillgång dit har du också lättast just från de olika hotellen. Och är badvänlig åtminstone på den östra sidan som vätter ut mot öppet hav. Insidan västerut är lite mer vegetationsmässigt varierad och kan erbjuda träskmarker och annan växtlighet vid vattnet. Slående i stort är annars jämförelsen med strandsträckan på mexikanska sidan som inte alltid är lika välbefolkad. Inte heller lika turistanpassad och kommersialiserad.

Sandslott i rekordformat, åtminstone enligt marknadsföringen på plats.

Souvenirbutiker? Check. Här kan man hitta det mesta som framhåller öns status som turistnäste. Ett näste som kanske varit mer populärt ändå tidigare och ryktesvis även för sådana där sägenomsusade vårsemestrar – spring breaks – som studenter plägar ha i USA. Hajar är populära. I alla fall i och utanför just souvenirbutiker och andra inrättningar som symbol för, ja, vad det nu egentligen symboliserar.

Sandslottet som vi sett förut. Jodå, det är kvar. Landets största, enligt utsago på plats. Sant eller inte – det är en imponerande skapelse i sitt slag.

Varningsskyltar vid bron från Port Isabel varnar om pelikaner. Som man helst ska undvika att krocka med eller skada på något sätt, kan man anta. Redan här vid bron över sundet kommer de där associationerna till – Öland. Det är så mycket som är snarlikt helt enkelt. Förutom pelikanvarningar då kanske. Kreaturen, floran och faunan är inte riktigt densamma. Men den turistiska tillströmningen är jämförbar. Eller snarare en svensk sommarattraktion i kubik. Allting är större i Texas, ni vet…

Monument över den katolske präst/markägare som gett namn åt Padre Island.

 

Notera: Tidigare publicerad på yemenity2010, där jag under hösten portionerar ut en liten artikelserie om iakttagelser i nordöstra Mexiko och sydöstra Texas.

Planeten Jorden – inte längre så självständig som vi tror?

För 20 år sedan blev ”Independence Day” en filmsuccé i rekordformat, med fyllda biosalonger världen över. I somras släpptes en senkommen uppföljare och resultatet blev väl… Sådär. Nu är den aktuell på DVD och BluRay och förra veckan såg jag den själv. Mer kött på benen om själva filmen finns i min recension på filmsajten russin. Men som ni kanske märkt har det hänt en del annat i världen dessa skälvande sista veckor. Några kompletterande funderingar tillkom liksom av bara farten denna omskakande novembermånad som tillfört vår verklighet mer surrealism än man riktigt mår bra av.

Den amerikanska presidenten i ”Independence Day: Återkomsten” är en kvinna, något som inte är så revolutionerande på film och som många av oss trodde var på väg att inträffa i verklighetens aktuella amerikanska val. Så blev det alltså inte. Vilket leder vidare till en del andra oblida associationer, kanske mer intrikata än vad filmen förtjänar. Jag menar, ponera följande scenario: De. Är. Redan. Här. Sakta men säkert har de tillskansat sig strategiska positioner för att skaffa sig ett reellt inflytande och kunna konspirera för totalt maktövertagande. Visst borde vi ha sett detta tidigare? Den där lille tomten i Nordkorea. Den paranoide och lättstötte narcissisten i Moskva med sin syskonsjäl i Turkiet (jo, de ger intryck av att bråka ibland, men det måste vara en listigt anlagd rökridå). Förmodligen den numera avpolletterade men förut förvånansvärt framgångsrike mediemagnaten och tidigare landsförföraren nere i gamla Rom. Fler kandidater kan definitivt tänkas ingå i klubben – och så nu. Mannen med den malplacerade morotsfärgade manen, på väg mot Washington. Sammantaget, den ultimata bekräftelsen på summan av alla science fiction-scenarier. De försöker egentligen inte ens förställa sig eller dölja sig bakom några masker längre. Vi är numera helt utlämnade åt deras godtycke. Och de har inte ens behövt sätta in de där gigantiska moderskeppen för att visa vem som bestämmer.

Så, utöver alla övriga brister presenterar väl ”Independence Day: Återkomsten” trots allt en lite överdrivet optimistisk syn på vår förmåga att genomskåda och göra aktivt motstånd mot det fientliga företagsövertagandet från yttre rymden. Kanske den illustra arten homo sapiens väljer att försvinna tyst och diskret in i natten i alla fall…