Med viss ansträngning kan man här skymta medlemmar från Led Zeppelin under Live Aid i Philadelphia 13 juli 1985. Squelle, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons
40 år sedan. Just det, förra året. 1985 var ett händelserikt år. Bland annat levererades Live Aid, ett gigantiskt globalt fenomen som många fortfarande hyser bestämda åsikter om. Vad var det egentligen som hände och hur började allt? En relativt nysläppt dokumentärserie på SVT Play ger inblickar bakom kulisserna; en ren guldgruva för oss som växte upp under den här perioden och kanske kommer ihåg första singelsläppet av ”Do They Know It’s Christmas” och de efterföljande konvulsionerna. Allt som hände kring frågan om välgörenhet, artisters trovärdighet och vad sådana här initiativ egentligen har för betydelse i det stora hela. Oerhört intressant. Inte minst första avsnittets bevarade klipp från sessionen i studion när den här famösa julsången skapades, hur upphovsmännen och alla övriga inblandade resonerade och hur de ser på det nu fyra decennier senare. Initiativtagarna Bob Geldof och Midge Ure får givetvis stort utrymme. Men inte bara de. Det här är både kulturellt, sociologiskt och humanitärt en värdefull historieskrivning. 1980-talet var ett innehållsrikt decennium och för många av oss formativt. Det kan inte gärna vara något annat när man tillbringat sina tonår under den eran eller hur?
Det är slående hur snabbt projektet snoddes ihop, julsingeln som startade processen. Att få ihop så många av de mest kända artisterna i Storbritannien med kort varsel och be dem sjunga någon rad var, samtidigt som stora egon krockade i studion (enligt de tillbakablickande permanenta figurerna själva). Flera av dem hade sin bakgrund i arbetarklassen och vad innebar det för musiken och uttrycken i sig? Nästan löjligt fascinerande dokument.
Liksom rösterna från Etiopien, representanter från landets ledning vid den tiden och vanliga människor som drabbades av svältkatastrofen som pågick. Bob Geldof återger hur han princip pushades till att själv resa ner till Afrikas Horn för att medierna skulle fortsätta vara intresserade av frågan och hur han mötte såväl den hårdföre ledaren för landet, general Mengistu och sedan även den också rätt hårdföra brittiska premiärministern Margaret Thatcher – utan att riktigt ha klart för sig hur man förväntas föra sig i sådant sällskap.
Den stora galan sommaren 1985, som de flesta kanske framför allt förknippar med frågan skildras i andra och tredje avsnittet. Där skildras även inspelningen av den amerikanska uppföljaren USA for Africa, där gräddan av deras artistelit sjöng in sjuminutershymnen ”We Are the World”. Geldof var där för att inspirera, men frågan är hur många av högdjuren som verkligen visste vem han var?
Dokumentärserien fortsätter syna dåläget från olika vinklar, inklusive de praktiska problemen med att faktiskt få fram hjälpen dit den behövdes. Eller kontroverserna kring att det ansågs vara för få svarta artister inblandade i Live Aid, den historiskt omfattande dubbelkonserten i London och Philadelphia, där exempelvis Phil Collins först gjorde ett set med Sting i London, sedan satte sig på ett Concorde och flög över till Philadelphia för att medverka där också. Bono från U2 är missnöjd med sin frisyr under galan och har en del självkritiska saker att säga även i övrigt. Bob Geldof ville egentligen inte ha med Queen, men fick ge sig och resten är en sorts historia. Flera medverkande kommer till tals och verkar ärliga med att det fanns en dubbelhet; både chansen att göra en insats, men också en möjlighet att synas för den största publiken någonsin.
I Philadelphia var Madonna ett av affischnamnen. Led Zeppelin begick något slags återförening, men tydligen var inte framträdandet så lysande och de har själva motsatt sig att något av det visas i dokumentären. Legendaren Nile Rodgers bidrar med en del återblickande kommentarer. Soulbirden Patti LaBelle minns hur hon klev omkring bland sladdar och vattenpölar nedanför scenen och folk omkring fruktade att hon skulle få en elstöt.
‘Järnladyn’ Margaret Thatcher, anno 1983. Rob Bogaerts, CC0, via Wikimedia Commons
Sedan var det kanske uppdraget slutfört för de flesta artister den dagen, men knappast för Bob Geldof som hade ansvaret att följa upp vad som hände med alla inströmmade pengar. För det kom faktiskt in ett antal miljoner. Han reste runt i ett antal afrikanska länder för att utvärdera behoven och kommunicera med organisationer på plats. Representanter för exempelvis Oxfam och Läkare utan gränser kommer själva till tals. Etiopiska regeringen genomförde även folkförflyttningar under perioden, vilket olika hjälporganisationer sinsemellan hade olika reaktioner på.
Men det handlar även om hur Geldof fortsatte engagera sig i frågan om svält och dess orsaker, hur han fortsatte utöva inflytande på regeringar och deras responser eller brist på sådana vid kommande katastrofer av liknande slag, även under nuvarande millennium. Förre brittiske premiärministern Tony Blair fick till exempel påringningar från artisten, med förslag om att avskriva afrikanska länders statsskulder. Som sagt – det här är späckat med samhällsorienterande stoff.
Dokumentärserien ”Live Aid – 40 år” ska finnas kvar på SVT Play till slutet av 2027.
En tidigare version av inlägget finns publicerad på russin.nu.
Igen? Eventuellt mot bättre vetande, dags att försöka sig på några prognoser, förutsägelser eller profetior. Oavsett om jag sett allt viktigt eller inte. Vilket jag vanligtvis inte har. Det där kan variera väldeliga. Fjolåret känns i perspektiv som ett ganska smalt år. Flera fascinerande filmer att rangordna, det vill säga om man redan hade haft en rimlig chans att se dem före själva galan. I år tycks det stora slaget stå mellan två giganter som redan dragit storpublik i salonger och på berörda plattformar. Frågan är vilken av dem som verkligen kammar hem de tyngsta prestigepriserna. Båda har något explicit popkulturellt, lättillgängligt och actionladdat i sig samtidigt som de inte saknar djupare resonans. De känns relevanta i en tid när världen är, som alla vet, orolig.
”One Battle after Another” versus ”Sinners”. Kan någon annan konkurrera på allvar? Förutom ”Hamnet” som jag tyvärr inte kan uttala mig om. Här återfinns även norska ”Sentimental Value” som jag precis hunnit beta av nu i helgen. I kategorin bästa film skymtas även bilåkardramat ”F1” – vilket är en aning generöst från nomineringsjuryn, liksom senaste versionen av ”Frankenstein” från Guillermo Del Toro. Imponerande i flera avseenden, men saknar något avgörande. Ett par utmanare till som jag definitivt ser fram emot men bara haft kortare sejourer på bio här i småstaden vid den stora sjön. Framför allt skulle jag framhålla brasilianska ”The Secret Agent”, som verkar väldigt lovande. Men vem som tar hem den kategorin återkommer vi till senare.
Överhuvudtaget hamnar fokus här på de avdelningar där jag har en rimlig chans att göra en bedömning. Dels utifrån det jag själv sett, men även vad experter med mer heltäckande perspektiv har tipsat om. Så, blir det unge gentlemannen Timothée Chalamet som tar hem bästa skådespelare för rollen som besatt bordtennispionjär i ”Marty Supreme”. Jo, vi säger väl det. I motsvarande avdelning för damer osar det väl ändå Jessie Buckley som Mrs Shakespeare i ”Hamnet”. Irländska Buckley har växt fram som en gigant i sitt fack under ett antal års tid, lika mycket via TV-sammanhang (”Chernobyl”, ”Fargo”) som film.
Kvinnlig biroll: jag slår till med Nigeriafödda Wunmi Mosaku för ”Sinners”. Hon kan ha samlat ihop till det här efter ett antal färgstarka uttrycksfulla insatser i mindre filmproduktioner som ”His House” och även TV-serier (exempelvis ”Temple” och ”Lovecraft Country”) som kanske inte rönt lika mycket bred uppmärksamhet som de förtjänar. Manlig biroll: som skandinav kanske vi hoppas på Stellan Skarsgård för ”Sentimental Value”, samtidigt som Benicio del Toro är väldigt engagerande i ”One Battle After Another”. Nu ser det snarast ut som om Sean Penn i samma film har mest momentum, som termen lyder.
Regi: Tror faktiskt på Ryan Coogler för ”Sinners”. Helt enkelt för att de två huvudkandidaterna troligen kommer att fördela skörden ganska jämnt mellan sig. Exakt varför? Bara en allmän föraning. Bästa manus efter förlaga? Hmmm. ”Hamnet”, med tvekan. Den handlar trots allt om Shakespeare, även om han själv inte skrivit det här. Eller har han?
Originalmanus: ska ”Sentimental Value” få någonting här i stället? Originalsång: den där mystiska kategorin som borde kunna vara så attraktiv men ofta domineras av lättglömda, halvdana kompositioner. Här finns dock en kandidat från ”Sinners”, vilken möjligen utgör en del av deras begränsade segertåg. Blågule Ludwig Göransson är möjligen förstahandsfavorit till pokalen gällande bästa originalmusik för samma film.
Kategorin Bästa internationella film ser stark ut, att döma av det jag hört om det jag inte sett. Spanska ”Sirat” har hyllats hårt på senare tid. Men så har även brasilianska ”Secret Agent”. Försiktig förutsägelse till fördel för den sistnämnda.
I övrigt existerar ett antal kategorier jag hoppar över. Men för kostymer kanske ”Frankenstein” belönas trots allt. Något ska den väl ändå få? Om inte annat för syns skull. Smink och scenografi kanske också landar i dess trängtande famn. Klippning: ”One Battle…”. Filmfoto: ”Sinners”. Specialeffekter: ”F1”. Men det råder rätt hård konkurrens i alla de här departementen. Och så där nya rubriken casting eller rollbesättning: ”One Battle”, knappt före ”Sinners”.
Till sist: vilken är egentligen 2025 års fantastiskaste film enligt filmfabrikens egna? Det borde bli ”One Battle After Another”. Den är helt enkelt sammantaget, som helhet, bäst av de filmer jag själv rättvist kan bedöma. Vilket alltså utesluter ett par kandidater i kategorin. Men det är så mycket som sammanfaller här; insatserna på duken, frågorna som står på spel, hur den landar i tidsandan. Förmågan att fylla två och en halv timme med så mycket och ödsla så lite. Det borde fälla avgörande utslag. Om ett antal timmar kommer facit…
Inlägget har publicerats i en tidigare version på russin.nu
Egentligen slutar aldrig TV-året. Det bara rullar på och viker av in på det nya. Och hälften av allt som skulle kunna vara värt att donera några timmar av sitt liv till, hinner du inte helt enkelt inte med. För att, ni vet… Livet. Men av det jag har hunnit med senaste året av nyproducerat seriestoff är det här den guldfärgade gräddan av garnityren. Typ. I förekommande fall med formuleringar från (och länkar till) mina mer utvecklade recensioner eller inlägg på russin.nu.
1. Adolescence(Netflix) ”När det gäller det mesta som serien tar upp innehållsmässigt och hur den gör det går givetvis att hitta referenser; jämförelser med filmer eller andra serier som på något vis rört sig på samma jaktmarker. Men den samlade kontentan av allt, syftet med serien verkar till slut kunna sammanfattas med just komplexiteten. Hur svårt det är att finna färdiga svar på de problem som exponeras i samhället. Visst finns inslag som verkar genuint brittiska, kulturella koder och fenomen som kan vara mest angelägna för dem. Men det allra mesta är universellt.”
2. Slow Horses (Apple TV+, säsong 5). ”Om den här säsongen i stort kan sägas att en serie olycksaliga och chockerande slumpartade incidenter kommer att inträffa. Förutom en del uträknade och planerade sådana. Liksom att Storbritanniens koloniala förflutna och generösa inblandning i globala affärer under lång tid har en bäring på de nuvarande händelserna. En sedvanligt intensiv nagelbitare till final är en självklar ingrediens.”
3. Pluribus(Apple TV+). Två tredjedelar in i första säsongen framstår det här som en av årets stora uppenbarelser och understryker Vince ”Breaking Bad” Gilligans svårslagna särart liksom även Rhea Seehorns (”Better Call Saul”) odiskutabla talang som det självklara navet i ett science fiction-scenario som kan jämföras med flera tänkbara förebilder men lägger till helt nya dimensioner. Vanligtvis brukar jag vänta med att ranka serier där jag inte sett hela den senaste säsongen, men i det här fallet hoppas jag helt enkelt att de återstående avsnitten bekräftar bilden…
4. El Eternauta(Netflix). ”Världsrymden anfaller” genom ”The Walking Dead” genom en hel del annat. Med ett eget språk och ett eget tonfall. Med mysterier som staplas på varandra. Oanade allianser och ständiga spänningar mellan medborgarna. För vem kan man egentligen lita på när varje kris leder vidare till en annan kris? Och den spända stämningen påminner oss om att här väntar inga enkla lösningar bakom någon knut.”
5. The Beast in Me (Netflix).Matthew Rhys och Claire Danes drabbar samman i en ytterst underhållande och ovisshetsuppehållande miniserie med alla ingredienser utom diskbänken. Jo, förresten – diskbänkar också.
6. Paradise(Disney+). ”Idéerna kan tyckas välanvända och ”Paradise” är kanske inte banbrytande på något sätt, men alstrar en genuin spänning och är samtidigt en överraskande potent karaktärsstudie. Det är inte alltid enkelt att begripa de exakta motivationerna hos olika människor, varför de reagerar som de gör eller inte vid en viss tidpunkt. Men som sagt – jag har väl sagt det? – alla här har sina hemligheter och vem innehar egentligen den verkliga makten?”
7. The Diplomat(Netflix, säsong 3). ”Dialogerna fortsätter smattra, både i offentligheten och bakom lyckta dörrar i serien, som verkligen vill stämpla sig själv med epitetet smart. Kanske en smula allmänbildande också. Med en mängd problem att lösa och samtidigt kanske något av en idealbeskrivning av hur det skulle kunna fungera, i en tid när fiktionens bild av inte minst det amerikanska ledarskapet ofta divergerar märkbart från verkligheten.”
8. The Studio(Apple TV+). ”Omedelbar energi. Ett ständigt rastlöst, nervöst utlopp av känslor, förväntningar, osäkerhet, och – fler förväntningar. I en miljö som vi kanske tror oss känna till. Och som en insider väljer att skildra på sitt sätt. Metafilm. Eller i det här fallet, metaserie. Hollywood on Hollywood fungerar kanske som bäst när det görs med något slags kritisk distans, eller kanske inte alls distans utan snarare insikten om hur fabriken fungerar. Vilket vi hoppas att de vet hur den gör.”
9. The Agency(SkyShowtime). ”De som en gång i tiden fastnade för franska följetongen ”Falsk identitet” (”Le Bureau des Légendes”) vet vad det handlar om. Den spionserien är svårslagen. Men går den att återskapa i ett annat sammanhang? I det här fallet utgör amerikanska säkerhetstjänsten i Europa spelplan. Så, en del kommer vi väl att känna igen.”
10. Down Cemetery Road(Apple TV+). Konceptet har delvis samma upphovspersoner som ”Slow Horses”, vilket kan vara en fingervisning om hur allt berättas. Vilken ton som dominerar, replikföring, kombinationen av tumultartade händelser, blodsutgjutelse, ond bråd död och kärv, mycket kärv, brittisk humor. Sarkasmerna frodas. Men också en påfallande melankoli.
BUBBLARE:
Foundation(Apple TV+, säsong 3). ”Foundation” fortsätter dock vara en av de mest utsvävande, filosoferande och idéburna eller kanske idéanalyserande serierna just nu. En normal säsong innehåller ofta en period där allt kan förefalla frustrerande splittrat, synbart på väg att tappa fästet och snurra iväg ut i universum som ett Aniara utan styrning och kontroll över sin egen situation. Men det plägar vara en illusion.”
Like Water for Chocolate (HBO Max). ”Och kommer ett antal recept med oanade effekter på gott och ont att planteras ut längs vägen när berättelsen rör sig framåt? Jovisst. Här får serieskaparna alltså lite mer tid på sig och man tar den. Magin finns där men är mer subtilt serverad, om än starkare markerad i vissa sekvenser. Nej, den är inte helt försvunnen utan blir lite mer framträdande efterhand. Vilket är välkommet. Så receptet här är helt enkelt i sammandrag: romans, revolution och recept.”
De döda kvinnorna(Netflix). ”Upplyftande är det kanske inte. Men ändå märkligt upplivande. Tillspetsat och stundtals svårsmält. En nedåtgående spiral, en ond cirkel där hetlevrade och hämndlystna personligheter låter impulserna ta över och lösningarna på olika problem ofta förvärrar situationen. Gentlemannamässiga gestalter eller goda förebilder i allmänhet är det ont om, men resultatet är oftast passionerat och pulserande.”
Mobland(SkyShowtime). ”Tom Hardy rycker tag i uppmärksamheten och är den drivande kraften under första timmen, samtidigt som Pierce Brosnan, Helen Mirren och andra meriterade medspelare dyker upp och fyller ut bilden av vad det handlar om. Det tar inte lång tid att förstå att när de menar allvar – så menar de allvar.”
Stranger Things(Netflix). Omvälvande och underhållande slut på sagan, givetvis inte fullkomligt i alla avseenden, men – en fullt värdig final.
Relativt roande resor:Halva Malmö består av killar som har dumpat mig (Netflix), Torpeden (SVT), Doctor Odyssey (Disney+), Bosch Legacy – sista säsongen (Amazon Prime), Small Town Big Story (SkyShowtime), Only Murders in the Building (Disney+)… Påbörjade potentiella potentater:The Pitt (HBO Max), The Lowdown (Disney+), Wolf Hall 2 (SVT), Alien Earth (Disney+), White Lotus 3 (HBO Max)
Besvikelser med möjlig framtida potential: House of David (Amazon Prime)
I princip har vi hållit den här traditionen vid liv i ett kvarts sekel nu. Med något undantag. Alltså att redaktionen för russin.nu röstar fram årets bästa filmer – som så många andra också plägar göra kring årsskiftet. Ibland är resultatet väldigt splittrat, men oftast råder någon form av konsensus kring att en film bör framhållas i sammanhanget. Och för anno 2025 är den filmen ”One Battle After Another” i regi av Paul Thomas Anderson (tidigare känd för bland annat ”Magnolia”, ”Boogie Nights” och ”There Will Be Blood”). Leonardo DiCaprio huserar i huvudrollen som en före detta upprorsmakare vars nya identitet röjs och skapar en aning oordning i de rutiner han försökt bygga upp med sin dotter under ett antal år. Vad annat landade på listan? Ja, resten finns alltså på russin. Några TV-serier nämns även i förbifarten. Och fler sådana värda att prisa från året som just lämnat oss kommer här inom förhoppningsvis ganska kort…
Tre säsonger har den gått. Och ”The Diplomat” på Netflix fortsätter vara en av de mest spännande serierna på den överhettade marknaden. Min senaste recension av serien som utspelas i storpolitiska kretsar på den globala scenen ligger ute på russin.nu. Det drar ihop sig till att bestämma vilka serier jag sett som faktiskt varit bäst under 2025 och som vanligt kommer jag att presentera resultatet i början av efterföljande år. Naturligtvis med de vanliga reservationerna för allting jag inte hann se. Det här är i alla fall en av de hetare kandidaterna. Men kanske inte den allra hetaste, trots allt? Och på tal om sammanfattningar av året som gick, så gäller det även musiken. Även där är konkurrensen hård, men någon form av rangordnade rekommendationer är på gång. Snart…
Det ska inte vara enkelt. Men det ger ändå något slags regelbunden belöning. Nu har jag följt science fiction-serien ”Foundation” i tre säsonger på Apple TV+ och lyckats klämma fram lika många recensioner på russin.nu. Den senaste nu i veckan. Romansviten av Isaac Asimov har jag fortfarande inte gett mig i kast med, men det kanske blir av… någon gång. I övrigt fortsätter följetongen på temat 25 minnesvärda filmer från innevarande millennium på min engelskspråkiga systerblogg Cast Against Hype – senast i raden: ”Inception” i regi av Christopher Nolan.
Alla gillar den. I stort sett. Och den diskuteras. Överallt. En tonårspojke misstänks för ett mycket allvarligt brott mot en annan elev och allting ställs på ända för pojkens familj, den lokala skolan och det omgivande samhället i stort. Fyra avsnitt filmade var för sig i långa oavbrutna tagningar som bevisligen krävt ett enormt arbete med koordination och koncentration. Men framförallt har ämnesvalet i sig och vad serien säger om samtiden väckt uppmärksamhet. Nu har jag till slut själv rott i land en recension på russin.nu. Av vad? Jo, det är givetvis ”Adolescence” det handlar om. Du har väl också redan sett den, eller hur? Om inte, gör gärna det. Strömningstjänsten ifråga är, just det, Netflix.
Så, var det verkligen exakt rätt låt som vann? Förmodligen inte. Är det ett stort problem? Nej. Var det överhuvudtaget en ganska bra och underhållande final på årets svenska melodifestivalsäsong? Jo.
Det mesta dödköttet var utrensat innan. I stort sett så var de flesta förtjänta av en finalplats här – med vissa givna undantag. Två inslag av glittercountry, en genre som tydligen fått ett uppsving, med blandat resultat. Dolly Style har sin kärnpublik i de ensiffriga åldersgrupperna, men kom förvånansvärt långt även här. Överhuvudtaget var årets internationella jurygrupper en eklektisk och svårförutsägbar samling som gav och tog och röstade i alla tänkbara riktningar. Det var kanske först efter deras avgivna poäng som jag på allvar insåg att den finlandssvenska komikertrion KAJ faktiskt var en utmanare på allvar. Även om de tydligen gjort succé på strömningsplattformar och andra sammanhang veckan före finalen.
Det har noterats att Sverige uppfattas som alltför seriöst och kliniskt, perfektionistiskt på ett sätt som kan irritera resten av Europa och de tendenserna har vi haft under lång tid. Är det här en reaktion? En seger för Måns Zelmerlöw hade befäst den trenden med all önskvärd tydlighet och visst är det ett otroligt professionellt nummer och en utmärkt modern schlager (om vi ska kalla det schlager) i sammanhanget. Handlar den om något speciellt? Har flera frågat sig. Nej, kanske inte. Men hade den handlat om någonting specifikt, en mer definierad form av revolution skulle den förmodligen blivit diskvalificerad. Alla vill ha något slags revolution, men den omvälvning som skedde här var av en annan sort.
Det var väl länge sedan Sverige fick bannor av EBU eller någon annan inblandad instans för att inte ha tagit tävlingen tillräckligt seriöst, men jag tror det hände 1986. Jo, ni kommer väl ihåg? Eller antagligen inte. Lasse Holm, den gamle schlagerräven, i kombination med den ofta melankoliskt inriktade Monica Törnell rev av en rökare, relativt sett, vid namn ”Är det det här du kallar kärlek?”. Det var kanske inte låten så mycket som scenshowen som väckte uppseende i den då mer strikta miljön med inslag som ingen hade höjt på ögonbrynen för i dag. Troligen.
Men nu kanske det är behovet av något opretentiöst och festglatt, som andra redan noterat, som reaktion på förhöjda säkerhetslägen och allmänt spända nerver jorden runt, kanske inte minst i Europa. Så, är det här sättet att få uppnå en nyvunnen respekt för att vi kan visa mer självdistans och inte minst fortsätter betona det nordiska samarbetet offentligt? Oavsett, det blir spännande att se hur resten av kontinenten reagerar på detta.
Själv hade jag framför allt fastnat för Dracula, ursäkta, Greczula. Ett uppenbarligen starkt sjuttiotalsinfluerat nummer med drag av exempelvis Queens ”Don’t stop me now”, Elton John, diverse glamrockikoner från tiden det begav sig och inte minst starkt, melodiskapande samt någonting liknande personligt uttryck. Faktiskt. jag kan också medge att jag lätt fick ”Hush Hush” med Meira Omar ringande i öronen ganska regelbundet, med sin lightversion av estetisk orientalism och ett allvarligt talat väldigt tjusigt koreograferat nummer. Snygga harmonier även i Erik Segerstedts bidrag, som är allmänt behagligt med bastanta basgångar och allsångskänsla. Avgjort ingen vinnare i dagens klimat, men tilltalande. Maja Ivarsson är helt klart en rutinerad räv på scenen men hennes Kim Wilde-osande bidrag saknade riktig självhäftande refräng av det slag som, just det, Kim Wilde brukade ha. Ni har väl förresten hört senaste albumet från just Wilde? Riktigt bra faktiskt. Inte att förglömma Annika Wickihalder som debuterade förra året och verkligen kan sjunga. Ingen riktig chans att hamna högst den här gången, det saknas något i själva låten för det, men också tilltalande tilltal. Scarlet med sitt skräckinspirerade performance bidrog också till bredden och jag gillar något i dramaturgin och det bastant operatiska koruspartiet.
Programledandet under den här säsongen har haft en mer generation Z-prägel än någonsin tidigare. Men de har också haft ett fungerande och drivet manus att hålla sig i. Det har inte varit tråkigt. Kort sagt.
Relaterat: en annan större gala tilldrog sig nyligen. Ja, Oscarsutdelningen. Den här gången valde jag att inte se den direkt under natten till måndag utan i efterhand via Disney+ där det numera landat. Det var också en fullt fungerande show. Ibland brukar jag ge mig på att gissa i förväg vilka som kommer att vinna årets statyetter. Den här gången lät jag bli. Det är helt enkelt en besvärande omständighet hur få av de nominerade, tunga kandidaterna jag hittills har sett. Kanske för att det varit ett startfält med filmer som inte stannat så länge på biograferna i vår lilla minimetropol vid Vänern. Och därefter väntat på att finnas tillgängliga i andra sammanhang. Men jag planerar att ta skadan igen under våren efter bästa förmåga vad gäller sådant som ”Anora”, ”Brutalisten”, ”Emilia, Pérez”, ”A Complete Unknown” med flera…
Var det här ett osedvanligt brittiskt år? Från mitt eget perspektiv noterar jag övergenomsnittligt många serier som väckte mitt stadfästa gillande och utspelades på de öarna. Gärna i och kring London. Men inte uteslutande. Är det förresten eskapismen som erbjuder bästa metoden att behålla förståndet i tider som dessa? Resonemanget gick väl åt det hållet i en DN-krönika nyligen som jag borde läsa och begrunda mer noggrant. En osedvanligt mörk inledning på året i Sverige och flera frågetecken kring världsutvecklingen i stort gör sådana funderingar frestande. Och fängslande fiktion ger inte bara verklighetsflykt, utan även verktyg att bearbeta verkligheten. Men det visste ni redan.
Ingen hinner med allt. Så är det nu mer än någonsin. Hur många serier har jag påbörjat och sedan gett upp om eller skjutit åt sidan för en tid eller avser att plöja igenom den senaste aktuella säsongen av men ännu inte avslutat? Några stycken. Mycket ska hinnas med i livet. Här följer ändå tio serier jag vill framhålla från anno 2024, följt av några bubblande nästkommande. Ofta med utdrag från längre recensioner eller mer utförliga blogginlägg jag publicerat på russin.nu.
Huvudregel: Jag måste ha sett hela den senaste säsongen av serien för att den ska vara aktuell bland de tio bästa. Det finns med andra ord en del annat påbörjat som jag ser fram emot att fortsätta med. Men allt har sin tid….
Hundra år av ensamhet (Netflix). Det är väl närmast en bragd att den här serien överhuvudtaget blivit av till slut. Och även om avsnitten var för sig är långa och går igenom flera faser, med en böljande rytm som pendlar mellan det högdramatiska och det långsamt betraktande så är det här ett storverk och något av det som verkligen utmärker sig mest under TV-serieåret 2024. Och det här är bara hälften av historien. Här slutar det bokstavligen mitt i språnget.
2. Slow Horses(Apple TV+). ”I vanlig ordning rusar det framåt mot sjätte avsnittet och ännu en hypertaggad säsongsfinal. Tredje säsongen hade den troligen den mest explosiva och nagelbitande upplösningen så långt i serien, men samtidigt den som relativt sett mest tänjde på trovärdigheten. Även den här gången ligger krutröken tät med språngmarscher och smällar som kantar konklusionen av vad som tilldragit hittills, parat med draget av diskbänksrealism som hela tiden är en del av paketet.”
3. The Diplomat(Netflix). ”Andra säsongen närmast flyger fram. Intrigerna är på gränsen till överhettade och misstankar om oerhörda brott begångna på högsta nivå frodas. Samtidigt ska makarna i ambassaden försöka bena ut sin privata relation. Ska de eller ska de inte fortsätta tillsammans och vad är det som gör att de hållit ihop i alla dessa år? Det är mycket vi inte vet, som inte förklaras fullt ut utan portioneras ut i brottstycken. Det är mellan varven, mellan alla dramatiska händelser som de får ventilera och att mycket har hänt under årens gång under deras internationella karriär är tydligt. Nu dessutom i efterdyningarna av ett trauma där en av dem nästan fått plikta med livet. Skuldbördan kastas åt olika håll, där det inte bara är frågan om att vara direkt skyldig utan om avgörande misstag kan ha lett fram till tragiska händelser.”
4. 99(Amazon Prime Video). ”Den här tretimmarsdokumentären kan väcka väldigt mycket hos vissa av oss. Upplevelsen är sannolikt otroligt subjektiv. Och ändå, kanske lärorikt även för andra, till och med icke idrottsintresserade. Som ett sociologiskt dokument. En tidsbild och en berättelse om oförblommerade vinnarskallar med extrem målriktning och samtidigt (som de öppenhjärtigt erkänner med flera års perspektiv) ömtåliga egon och stundtals sviktande självförtroende.”
5. Black Doves(Netflix). ”De flesta figurer här är överhuvudtaget lite lagom excentriska och allt utspelas i en verklighet som är igenkännbar och inte fullständigt frikopplad från verkligheten, men definitivt förhöjd, som det anstår en serie i den här kategorin. Och i sin kategori, så är det kanske precis vad som krävs så här års i vintermörkret eller höstmörkret. Vem vet vad som är vad nu för tiden?”
6. Mr Bates vs The Post Office(Britbox). ”Som så ofta i dramatiserade berättelser tar man förmodligen till genvägar och konstruktioner för att göra allt mer begripligt. Men det fungerar ju. Det här är gripande, upprörande, närgånget och allting som serien i sig försöker åstadkomma. Även om man nu aldrig som utomstående icke-britt någonsin hört talas om den här historien förut, så har ”Mr Bates” universell dragningskraft och en klassiskt emotionell kulmen, trots att sensmoralen poängterar att slutliga segrar kan bjuda besvikelser. Du kanske inte uppnår precis de resultat du ville i alla avseenden, men kampen var ändå värd sitt pris.”
7. 3 Body Problem(Netflix). ”Första avsnittet växlar mellan just ett Kina i slutet av 1960-talet med oönskade element som får betala priset för att ha yttrat eller betett sig olämpligt enligt överheten, och en möjlig snar framtid eller alternativ nutid med fokus på Storbritannien i en värld där forskare i allmänhet verkar förvirrade över att något nytt och obekant har smugit sig in i deras välordnade system.”
8. Bad Monkey(Apple TV+). ”Persongalleriet. Det är nog det som egentligen är hemligheten här. Minst lika mycket eller mer än själva intrigen och mysterierna som staplas ovanpå varandra. Behållningen ligger inte så mycket i att söka den stegrande dramatiken och jakten på en upplösning. Även om bitarna ändå faller på plats med en del drastiska resultat.”
9. Criminal Record (Apple TV+). ”Korruption i systemet och rättsröta brukar vara ett signum för bra brittisk tv. Specifikt kriminal-TV. De brukar påfallande ofta hitta ingångar, berättelser och inte minst rollfigurer, personligheter som verkligen gör intrigen intressant att följa. Det är ingen idé att ens försöka rada upp alla serier från andra sidan sundet (eller Nordsjön) genom åren som på något vis kretsat kring brottsfall och de inte helt givna gränserna mellan rätt och fel. När de som ska vaka över lagen gör det de borde göra – eller när de själva överträder lagarna.”
10. The Gentlemen(Netflix). ”Överhuvudtaget introduceras nya, ofta färgstarka och excentriska, filurer i varje avsnitt, personligheter som påverkar handlingen i olika oförutsägbara riktningar. Tonen fortsätter vara en blandning av det brittiskt distingerade, det lätt hysteriska och med obligatoriska inslag av morbida detaljer. Fun for the whole family. Även om nu inte Ritchie själv regisserat absolut alla avsnitt, känns vissa markörer igen, som de kvicka hoppen fram och tillbaka i tiden. En scen avbryts hastigt och fortsätter med eftermälet, följt av tidigare inte förklarade komponenter i efterhand. Exempelvis.”
Sugar(Apple TV+). ”Storyn verkar inte heller framhastad. Och den fortsätter hålla åtminstone mig i ovisshet om vart den egentligen är på väg. Här fortsätter finnas en tydlig film noir-karaktär och -atmosfär samtidigt som de tycks vilja berätta flera saker på en gång och ge en tidsbild av en stad och av de privilegierade i den. Familjer som uppnått status i en bransch och visar uppenbara symtom på att det någonstans stigit dem åt huvudet, att de kan komma undan med sådant som andra inte gör.”
The Boys (Amazon Prime). Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad nu som är det rätta ordet. Övertryck av intryck? Både vad som sägs explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt.
En kunglig skandal (SVT). ”Michael Sheen gör en, inte oväntat, lysande insats. Han blir Andrew. Då ska jag väl vara ärligt talat säga att jag inte har närstuderat prins Andrew egentligen eller har en tydlig bild av hur brukar uppföra sig i allmänhet. Men det är väldigt mänskligt. Vad som händer bakom kulisserna inom kungahuset, Andrews familj och närmaste medarbetare liksom staben på BBC som lyckas få till en intervju med större genomslagskraft än de någonsin vågat hoppas.”
Nobody Wants This(Netflix). ”En enkel förklaring till att det faktiskt fungerar så bra som det gör är hur kärnfullt skrivet och formulerat det är. De lyckas faktiskt överraska och hitta nya vändningar i replikskiftena oavsett om det bara handlar de två huvudpersonerna eller andra i deras omgivning. För omgivningen har betydelse här. De två är inte två isolerade öar ute på ett öde hav. Sociala samspel och kulturkrockar gör sig påminda gång efter annan. Antalet obekväma situationer som uppstår går snart att tappa räkningen på. De är snarast hjulet som driver allt annat framåt.”
Manhunt(Apple TV+). ”Även en president har rätt att koppla av efter de seriösa utmaningar han ställts inför under en längre tid. Så, vilket många känner till, Mr Lincoln gick på teater en kväll – tyvärr för sista gången. Det omtalade attentatet inträffar alltså redan i första avsnittet. Man har valt en vinkel där dådet bara är början. Så vad kommer resten att handla om? Kanske just vad titeln mer än antyder: jakten på en man. En mördare. En skådespelare vid namn John Wilkes Booth. Men var han verkligen ensam i planering och utförande?”
Shrinking(Apple TV+). Det smattrar och smäller konstant av verbala dueller. I princip allt går ut på att man ska lära sig någonting nytt varje dag, samtidigt som det är uppenbart att människor fortsätter göra liknande misstag om och om igen.
Whiskey on the Rocks(SVT). Kalla krigets ankomst till Karlskrona som komedi? Tja, varför inte?
Nyligen påbörjat som skulle ha kunnat rumstera om i rankingen:Shogun(Disney+). Till slut har vi skaffat den plattformen också. En del att sondera bland, med andra ord. Som en av fjolårets överlag mest unisont hyllade serier. Wolf Hall 2 (SVT) Av någon anledning har jag inte sett färdigt första omgången som är snart ett decennium gammal, men däremot läst första delen i romansviten det bygger på. Är på väg mot att beta av det här också. Andra säsongen av Silo(Apple TV+) har jag också bara hunnit ett par avsnitt in i…
Kom någon av oss med på listan? Det fanns ju några stycken att välja på… Jo, ”Game of Thrones” är faktiskt representerade när russin.nu rankar tidernas bästa TV-karaktärer. Men vem eller vilka handlar det om? Credit: hbonordic.com.
Det var hårt. Mycket – det vill säga många – lämnades utanför. Men nu har vi i redaktionen för russin utsett TV-historiens bästa karaktärer (eller rollfigurer). Genom att först välja ut tio kandidater var och författa korta motiveringar, för att sedan rösta på varandras förslag och sedan rangordna resultatet via en metodik som förklaras i ingressen kom vi sedan fram till att… Ja, vad? och inte minst, vem?
Hur svårt var det? Tja… ”Deadwood”, ”Breaking Bad”, ”Oz”, ”The Wire” och ”Battlestar Galactica”, för att inte tala om ”Cityakuten”. En dryg handfull av de serier som gjort mitt eget liv rikare genom åren. Vad har de gemensamt i det här fallet? Ingen av de färgstarka och karismatiska karaktärerna från någon av dem tog sig in på min egen tiobästalista i första vändan. Några av kollegerna kompenserade i viss mån för detta, så alla ovanstående blev inte helt lottlösa i sammanställningen. Men ändå. Och borde jag haft med Luther (Idris Elba) från ”Luther”? Nära, men… Och att jag i processen helt glömde bort Jack Killian (Gary Cole) från ”En röst i natten” var en smula skrämmande. Han hade inte varit given ändå, men kan det ha legat den filosoferande nattradioprataren i fatet att den serien i dag är så fruktansvärt svår att hitta i något format överhuvudtaget?
Jo, ni kommer väl ihåg ”Penny Dreadful”? De är med. Credit: hbonordic.com
Ja, så där kan man hålla på. Nu finns ändå flera lysande exempel på minnesvärda fiktiva figurer som verkligen kom med. Ska jag avslöja slutsegraren? Eller konsekvent stanna vid att göra den här puffen tidsenligt Clickbait-mässig? Representerade är i alla fall komedier som ”Seinfeld” och ”Vänner”, klassiska såpor som ”Dallas”, spännande spiondramer som ”The Americans”, gotisk skräck som ”Penny Dreadful” och episka kioskvältare som – jodå – ”Game of Thrones”. För fler detaljer, fortsätt gärna till russin.nu. Vi gillar besökare! Och har fortfarande inga störande annonser…
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 