Det ska inte vara enkelt. Men det ger ändå något slags regelbunden belöning. Nu har jag följt science fiction-serien ”Foundation” i tre säsonger på Apple TV+ och lyckats klämma fram lika många recensioner på russin.nu. Den senaste nu i veckan. Romansviten av Isaac Asimov har jag fortfarande inte gett mig i kast med, men det kanske blir av… någon gång. I övrigt fortsätter följetongen på temat 25 minnesvärda filmer från innevarande millennium på min engelskspråkiga systerblogg Cast Against Hype – senast i raden: ”Inception” i regi av Christopher Nolan.
Alla gillar den. I stort sett. Och den diskuteras. Överallt. En tonårspojke misstänks för ett mycket allvarligt brott mot en annan elev och allting ställs på ända för pojkens familj, den lokala skolan och det omgivande samhället i stort. Fyra avsnitt filmade var för sig i långa oavbrutna tagningar som bevisligen krävt ett enormt arbete med koordination och koncentration. Men framförallt har ämnesvalet i sig och vad serien säger om samtiden väckt uppmärksamhet. Nu har jag till slut själv rott i land en recension på russin.nu. Av vad? Jo, det är givetvis ”Adolescence” det handlar om. Du har väl också redan sett den, eller hur? Om inte, gör gärna det. Strömningstjänsten ifråga är, just det, Netflix.
Så, var det verkligen exakt rätt låt som vann? Förmodligen inte. Är det ett stort problem? Nej. Var det överhuvudtaget en ganska bra och underhållande final på årets svenska melodifestivalsäsong? Jo.
Det mesta dödköttet var utrensat innan. I stort sett så var de flesta förtjänta av en finalplats här – med vissa givna undantag. Två inslag av glittercountry, en genre som tydligen fått ett uppsving, med blandat resultat. Dolly Style har sin kärnpublik i de ensiffriga åldersgrupperna, men kom förvånansvärt långt även här. Överhuvudtaget var årets internationella jurygrupper en eklektisk och svårförutsägbar samling som gav och tog och röstade i alla tänkbara riktningar. Det var kanske först efter deras avgivna poäng som jag på allvar insåg att den finlandssvenska komikertrion KAJ faktiskt var en utmanare på allvar. Även om de tydligen gjort succé på strömningsplattformar och andra sammanhang veckan före finalen.
Det har noterats att Sverige uppfattas som alltför seriöst och kliniskt, perfektionistiskt på ett sätt som kan irritera resten av Europa och de tendenserna har vi haft under lång tid. Är det här en reaktion? En seger för Måns Zelmerlöw hade befäst den trenden med all önskvärd tydlighet och visst är det ett otroligt professionellt nummer och en utmärkt modern schlager (om vi ska kalla det schlager) i sammanhanget. Handlar den om något speciellt? Har flera frågat sig. Nej, kanske inte. Men hade den handlat om någonting specifikt, en mer definierad form av revolution skulle den förmodligen blivit diskvalificerad. Alla vill ha något slags revolution, men den omvälvning som skedde här var av en annan sort.
Det var väl länge sedan Sverige fick bannor av EBU eller någon annan inblandad instans för att inte ha tagit tävlingen tillräckligt seriöst, men jag tror det hände 1986. Jo, ni kommer väl ihåg? Eller antagligen inte. Lasse Holm, den gamle schlagerräven, i kombination med den ofta melankoliskt inriktade Monica Törnell rev av en rökare, relativt sett, vid namn ”Är det det här du kallar kärlek?”. Det var kanske inte låten så mycket som scenshowen som väckte uppseende i den då mer strikta miljön med inslag som ingen hade höjt på ögonbrynen för i dag. Troligen.
Men nu kanske det är behovet av något opretentiöst och festglatt, som andra redan noterat, som reaktion på förhöjda säkerhetslägen och allmänt spända nerver jorden runt, kanske inte minst i Europa. Så, är det här sättet att få uppnå en nyvunnen respekt för att vi kan visa mer självdistans och inte minst fortsätter betona det nordiska samarbetet offentligt? Oavsett, det blir spännande att se hur resten av kontinenten reagerar på detta.
Själv hade jag framför allt fastnat för Dracula, ursäkta, Greczula. Ett uppenbarligen starkt sjuttiotalsinfluerat nummer med drag av exempelvis Queens ”Don’t stop me now”, Elton John, diverse glamrockikoner från tiden det begav sig och inte minst starkt, melodiskapande samt någonting liknande personligt uttryck. Faktiskt. jag kan också medge att jag lätt fick ”Hush Hush” med Meira Omar ringande i öronen ganska regelbundet, med sin lightversion av estetisk orientalism och ett allvarligt talat väldigt tjusigt koreograferat nummer. Snygga harmonier även i Erik Segerstedts bidrag, som är allmänt behagligt med bastanta basgångar och allsångskänsla. Avgjort ingen vinnare i dagens klimat, men tilltalande. Maja Ivarsson är helt klart en rutinerad räv på scenen men hennes Kim Wilde-osande bidrag saknade riktig självhäftande refräng av det slag som, just det, Kim Wilde brukade ha. Ni har väl förresten hört senaste albumet från just Wilde? Riktigt bra faktiskt. Inte att förglömma Annika Wickihalder som debuterade förra året och verkligen kan sjunga. Ingen riktig chans att hamna högst den här gången, det saknas något i själva låten för det, men också tilltalande tilltal. Scarlet med sitt skräckinspirerade performance bidrog också till bredden och jag gillar något i dramaturgin och det bastant operatiska koruspartiet.
Programledandet under den här säsongen har haft en mer generation Z-prägel än någonsin tidigare. Men de har också haft ett fungerande och drivet manus att hålla sig i. Det har inte varit tråkigt. Kort sagt.
Relaterat: en annan större gala tilldrog sig nyligen. Ja, Oscarsutdelningen. Den här gången valde jag att inte se den direkt under natten till måndag utan i efterhand via Disney+ där det numera landat. Det var också en fullt fungerande show. Ibland brukar jag ge mig på att gissa i förväg vilka som kommer att vinna årets statyetter. Den här gången lät jag bli. Det är helt enkelt en besvärande omständighet hur få av de nominerade, tunga kandidaterna jag hittills har sett. Kanske för att det varit ett startfält med filmer som inte stannat så länge på biograferna i vår lilla minimetropol vid Vänern. Och därefter väntat på att finnas tillgängliga i andra sammanhang. Men jag planerar att ta skadan igen under våren efter bästa förmåga vad gäller sådant som ”Anora”, ”Brutalisten”, ”Emilia, Pérez”, ”A Complete Unknown” med flera…
Var det här ett osedvanligt brittiskt år? Från mitt eget perspektiv noterar jag övergenomsnittligt många serier som väckte mitt stadfästa gillande och utspelades på de öarna. Gärna i och kring London. Men inte uteslutande. Är det förresten eskapismen som erbjuder bästa metoden att behålla förståndet i tider som dessa? Resonemanget gick väl åt det hållet i en DN-krönika nyligen som jag borde läsa och begrunda mer noggrant. En osedvanligt mörk inledning på året i Sverige och flera frågetecken kring världsutvecklingen i stort gör sådana funderingar frestande. Och fängslande fiktion ger inte bara verklighetsflykt, utan även verktyg att bearbeta verkligheten. Men det visste ni redan.
Ingen hinner med allt. Så är det nu mer än någonsin. Hur många serier har jag påbörjat och sedan gett upp om eller skjutit åt sidan för en tid eller avser att plöja igenom den senaste aktuella säsongen av men ännu inte avslutat? Några stycken. Mycket ska hinnas med i livet. Här följer ändå tio serier jag vill framhålla från anno 2024, följt av några bubblande nästkommande. Ofta med utdrag från längre recensioner eller mer utförliga blogginlägg jag publicerat på russin.nu.
Huvudregel: Jag måste ha sett hela den senaste säsongen av serien för att den ska vara aktuell bland de tio bästa. Det finns med andra ord en del annat påbörjat som jag ser fram emot att fortsätta med. Men allt har sin tid….
Hundra år av ensamhet (Netflix). Det är väl närmast en bragd att den här serien överhuvudtaget blivit av till slut. Och även om avsnitten var för sig är långa och går igenom flera faser, med en böljande rytm som pendlar mellan det högdramatiska och det långsamt betraktande så är det här ett storverk och något av det som verkligen utmärker sig mest under TV-serieåret 2024. Och det här är bara hälften av historien. Här slutar det bokstavligen mitt i språnget.
2. Slow Horses(Apple TV+). ”I vanlig ordning rusar det framåt mot sjätte avsnittet och ännu en hypertaggad säsongsfinal. Tredje säsongen hade den troligen den mest explosiva och nagelbitande upplösningen så långt i serien, men samtidigt den som relativt sett mest tänjde på trovärdigheten. Även den här gången ligger krutröken tät med språngmarscher och smällar som kantar konklusionen av vad som tilldragit hittills, parat med draget av diskbänksrealism som hela tiden är en del av paketet.”
3. The Diplomat(Netflix). ”Andra säsongen närmast flyger fram. Intrigerna är på gränsen till överhettade och misstankar om oerhörda brott begångna på högsta nivå frodas. Samtidigt ska makarna i ambassaden försöka bena ut sin privata relation. Ska de eller ska de inte fortsätta tillsammans och vad är det som gör att de hållit ihop i alla dessa år? Det är mycket vi inte vet, som inte förklaras fullt ut utan portioneras ut i brottstycken. Det är mellan varven, mellan alla dramatiska händelser som de får ventilera och att mycket har hänt under årens gång under deras internationella karriär är tydligt. Nu dessutom i efterdyningarna av ett trauma där en av dem nästan fått plikta med livet. Skuldbördan kastas åt olika håll, där det inte bara är frågan om att vara direkt skyldig utan om avgörande misstag kan ha lett fram till tragiska händelser.”
4. 99(Amazon Prime Video). ”Den här tretimmarsdokumentären kan väcka väldigt mycket hos vissa av oss. Upplevelsen är sannolikt otroligt subjektiv. Och ändå, kanske lärorikt även för andra, till och med icke idrottsintresserade. Som ett sociologiskt dokument. En tidsbild och en berättelse om oförblommerade vinnarskallar med extrem målriktning och samtidigt (som de öppenhjärtigt erkänner med flera års perspektiv) ömtåliga egon och stundtals sviktande självförtroende.”
5. Black Doves(Netflix). ”De flesta figurer här är överhuvudtaget lite lagom excentriska och allt utspelas i en verklighet som är igenkännbar och inte fullständigt frikopplad från verkligheten, men definitivt förhöjd, som det anstår en serie i den här kategorin. Och i sin kategori, så är det kanske precis vad som krävs så här års i vintermörkret eller höstmörkret. Vem vet vad som är vad nu för tiden?”
6. Mr Bates vs The Post Office(Britbox). ”Som så ofta i dramatiserade berättelser tar man förmodligen till genvägar och konstruktioner för att göra allt mer begripligt. Men det fungerar ju. Det här är gripande, upprörande, närgånget och allting som serien i sig försöker åstadkomma. Även om man nu aldrig som utomstående icke-britt någonsin hört talas om den här historien förut, så har ”Mr Bates” universell dragningskraft och en klassiskt emotionell kulmen, trots att sensmoralen poängterar att slutliga segrar kan bjuda besvikelser. Du kanske inte uppnår precis de resultat du ville i alla avseenden, men kampen var ändå värd sitt pris.”
7. 3 Body Problem(Netflix). ”Första avsnittet växlar mellan just ett Kina i slutet av 1960-talet med oönskade element som får betala priset för att ha yttrat eller betett sig olämpligt enligt överheten, och en möjlig snar framtid eller alternativ nutid med fokus på Storbritannien i en värld där forskare i allmänhet verkar förvirrade över att något nytt och obekant har smugit sig in i deras välordnade system.”
8. Bad Monkey(Apple TV+). ”Persongalleriet. Det är nog det som egentligen är hemligheten här. Minst lika mycket eller mer än själva intrigen och mysterierna som staplas ovanpå varandra. Behållningen ligger inte så mycket i att söka den stegrande dramatiken och jakten på en upplösning. Även om bitarna ändå faller på plats med en del drastiska resultat.”
9. Criminal Record (Apple TV+). ”Korruption i systemet och rättsröta brukar vara ett signum för bra brittisk tv. Specifikt kriminal-TV. De brukar påfallande ofta hitta ingångar, berättelser och inte minst rollfigurer, personligheter som verkligen gör intrigen intressant att följa. Det är ingen idé att ens försöka rada upp alla serier från andra sidan sundet (eller Nordsjön) genom åren som på något vis kretsat kring brottsfall och de inte helt givna gränserna mellan rätt och fel. När de som ska vaka över lagen gör det de borde göra – eller när de själva överträder lagarna.”
10. The Gentlemen(Netflix). ”Överhuvudtaget introduceras nya, ofta färgstarka och excentriska, filurer i varje avsnitt, personligheter som påverkar handlingen i olika oförutsägbara riktningar. Tonen fortsätter vara en blandning av det brittiskt distingerade, det lätt hysteriska och med obligatoriska inslag av morbida detaljer. Fun for the whole family. Även om nu inte Ritchie själv regisserat absolut alla avsnitt, känns vissa markörer igen, som de kvicka hoppen fram och tillbaka i tiden. En scen avbryts hastigt och fortsätter med eftermälet, följt av tidigare inte förklarade komponenter i efterhand. Exempelvis.”
Sugar(Apple TV+). ”Storyn verkar inte heller framhastad. Och den fortsätter hålla åtminstone mig i ovisshet om vart den egentligen är på väg. Här fortsätter finnas en tydlig film noir-karaktär och -atmosfär samtidigt som de tycks vilja berätta flera saker på en gång och ge en tidsbild av en stad och av de privilegierade i den. Familjer som uppnått status i en bransch och visar uppenbara symtom på att det någonstans stigit dem åt huvudet, att de kan komma undan med sådant som andra inte gör.”
The Boys (Amazon Prime). Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad nu som är det rätta ordet. Övertryck av intryck? Både vad som sägs explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt.
En kunglig skandal (SVT). ”Michael Sheen gör en, inte oväntat, lysande insats. Han blir Andrew. Då ska jag väl vara ärligt talat säga att jag inte har närstuderat prins Andrew egentligen eller har en tydlig bild av hur brukar uppföra sig i allmänhet. Men det är väldigt mänskligt. Vad som händer bakom kulisserna inom kungahuset, Andrews familj och närmaste medarbetare liksom staben på BBC som lyckas få till en intervju med större genomslagskraft än de någonsin vågat hoppas.”
Nobody Wants This(Netflix). ”En enkel förklaring till att det faktiskt fungerar så bra som det gör är hur kärnfullt skrivet och formulerat det är. De lyckas faktiskt överraska och hitta nya vändningar i replikskiftena oavsett om det bara handlar de två huvudpersonerna eller andra i deras omgivning. För omgivningen har betydelse här. De två är inte två isolerade öar ute på ett öde hav. Sociala samspel och kulturkrockar gör sig påminda gång efter annan. Antalet obekväma situationer som uppstår går snart att tappa räkningen på. De är snarast hjulet som driver allt annat framåt.”
Manhunt(Apple TV+). ”Även en president har rätt att koppla av efter de seriösa utmaningar han ställts inför under en längre tid. Så, vilket många känner till, Mr Lincoln gick på teater en kväll – tyvärr för sista gången. Det omtalade attentatet inträffar alltså redan i första avsnittet. Man har valt en vinkel där dådet bara är början. Så vad kommer resten att handla om? Kanske just vad titeln mer än antyder: jakten på en man. En mördare. En skådespelare vid namn John Wilkes Booth. Men var han verkligen ensam i planering och utförande?”
Shrinking(Apple TV+). Det smattrar och smäller konstant av verbala dueller. I princip allt går ut på att man ska lära sig någonting nytt varje dag, samtidigt som det är uppenbart att människor fortsätter göra liknande misstag om och om igen.
Whiskey on the Rocks(SVT). Kalla krigets ankomst till Karlskrona som komedi? Tja, varför inte?
Nyligen påbörjat som skulle ha kunnat rumstera om i rankingen:Shogun(Disney+). Till slut har vi skaffat den plattformen också. En del att sondera bland, med andra ord. Som en av fjolårets överlag mest unisont hyllade serier. Wolf Hall 2 (SVT) Av någon anledning har jag inte sett färdigt första omgången som är snart ett decennium gammal, men däremot läst första delen i romansviten det bygger på. Är på väg mot att beta av det här också. Andra säsongen av Silo(Apple TV+) har jag också bara hunnit ett par avsnitt in i…
Kom någon av oss med på listan? Det fanns ju några stycken att välja på… Jo, ”Game of Thrones” är faktiskt representerade när russin.nu rankar tidernas bästa TV-karaktärer. Men vem eller vilka handlar det om? Credit: hbonordic.com.
Det var hårt. Mycket – det vill säga många – lämnades utanför. Men nu har vi i redaktionen för russin utsett TV-historiens bästa karaktärer (eller rollfigurer). Genom att först välja ut tio kandidater var och författa korta motiveringar, för att sedan rösta på varandras förslag och sedan rangordna resultatet via en metodik som förklaras i ingressen kom vi sedan fram till att… Ja, vad? och inte minst, vem?
Hur svårt var det? Tja… ”Deadwood”, ”Breaking Bad”, ”Oz”, ”The Wire” och ”Battlestar Galactica”, för att inte tala om ”Cityakuten”. En dryg handfull av de serier som gjort mitt eget liv rikare genom åren. Vad har de gemensamt i det här fallet? Ingen av de färgstarka och karismatiska karaktärerna från någon av dem tog sig in på min egen tiobästalista i första vändan. Några av kollegerna kompenserade i viss mån för detta, så alla ovanstående blev inte helt lottlösa i sammanställningen. Men ändå. Och borde jag haft med Luther (Idris Elba) från ”Luther”? Nära, men… Och att jag i processen helt glömde bort Jack Killian (Gary Cole) från ”En röst i natten” var en smula skrämmande. Han hade inte varit given ändå, men kan det ha legat den filosoferande nattradioprataren i fatet att den serien i dag är så fruktansvärt svår att hitta i något format överhuvudtaget?
Jo, ni kommer väl ihåg ”Penny Dreadful”? De är med. Credit: hbonordic.com
Ja, så där kan man hålla på. Nu finns ändå flera lysande exempel på minnesvärda fiktiva figurer som verkligen kom med. Ska jag avslöja slutsegraren? Eller konsekvent stanna vid att göra den här puffen tidsenligt Clickbait-mässig? Representerade är i alla fall komedier som ”Seinfeld” och ”Vänner”, klassiska såpor som ”Dallas”, spännande spiondramer som ”The Americans”, gotisk skräck som ”Penny Dreadful” och episka kioskvältare som – jodå – ”Game of Thrones”. För fler detaljer, fortsätt gärna till russin.nu. Vi gillar besökare! Och har fortfarande inga störande annonser…
NOT: Först publicerat på parallellbloggen yemenity2010.
Vid en sydlig utfart från Matamoros, i riktning mot Victoria. Foto: PJ Lindahl
– It’s going to feel like we are on the barbecue cooking… Sagt i en amerikansk nyhetssändning från CBS lördag 6 juli. Då handlar det om de områden i USA som drabbats av extrem hetta, bland annat skogsbränder i Kalifornien, parallellt med upprepade varningar för orkanen Beryl som plöjt igenom Karibien och vid den här tidpunkten förutspås träffa en bit upp längst kusten i Texas, om halvannan dag eller så. Vilket betyder att den i så fall skulle passera en bit norröver från där vi själva vistas för tillfället.
Ibland får man improvisera. En dryg månad i Mexiko och USA är en kombination vi gjort förut, med tonvikt på Mexiko. På senare år har vi ofta tagit rutten med flyg från Göteborg via London till Dallas och Brownsville vid gränsen mot Mexiko i sydöstligaste Texas. Så även den här gången. Väl framme lördag kväll 29 juni råder som vanligt viss osäkerhet och det gäller att hålla koll på yttre faktorer som man inte själv kan påverka direkt. Men är de faktorerna fler än vanligt i år?
Mexikansk väderrapport 3 juli 2024.
Beryl. Hon är inte den första, men i början av juli 2024 den mest aktuella vindpusten i en orkansäsong som tycks ha startat ovanligt tidigt. Efter att ha orsakat varierande grad av förödelse i Västindien, inte minst Barbados och Jamaica, har myndigheterna i Mexiko från Yucatán till Tamaulipas (vilka alltså är namn på delstater) levererat ständiga uppdateringar kring stormens utveckling: när, var och hur kraftfullt den kommer att slå till och påverka samhället.
En tur med i princip tre stopp under en vecka är planerade för att besöka släktingar till min fru, vars mamma avled i våras. 2 juli går åker vi söderut med min svägerska Lucy i förarsätet från Matamoros ner mot Victoria. Så långt fungerar det mesta enligt planen. Efterhand tvingas vi justera den utifrån bedömningar av väderläget och rapporter om inte bara stormen, utan även med hänsyn till lantbrukare som protesterar för förbättrade arbetsvillkor och emellanåt blockerar olika vältrafikerade vägar i området för att sätta press på sina motparter.
Tacos till frukost på vägen mellan Victoria och Monterrey.
Vi hinner tillbringa ett par dagar i Victoria, delstaten Tamaulipas residensstad, och hinner bland annat besöka ett barnkalas i släkten, med inbjuden magiker som trollar fram och bort fåglar, andra husdjur och till slut en orm. En ytterligare utflykt nedåt i delstaten där vi brukar göra nedslag nödgas vi hoppa över på grund av osäkerheten kring hur och när vädret eventuellt kommer att radikalt förändras. Somliga genomfartsleder är tydligen redan översvämmade. För när regnet faller i rikliga mängder är det lätt hänt att vägar, broar och tunnlar snabbt blir vattenfyllda och inte lika snabbt torkar ut. Detta i kombination med de vanligt förekommande groparna i vägarna kan göra det vanskligt att ta sig fram där man inte är lika bevandrad i var de värsta håligheterna för närvarande finns.
Så vi vänder inåt landet, några timmar västerut mot miljonstaden Monterrey där vi tyvärr bara hinner med ett dygn hos ett par av min frus släktingar. I en stad där jag sedan tidigare vet att det finns en hel del att se och göra, samtidigt som avstånden är betydande mellan olika partier av det kluster som utgör ett av Mexikos största urbana områden. Det verkar säkrare att återvända till Matamoros igen innan ovädret närmar sig på allvar, vilket vi utgår från att det kommer att göra, även om prognoserna fortsätter vara osäkra och ibland motstridiga.
Hajattacker vid kusten utanför södra Texas var heta nyheter kring gränsen i början av juli.
Är det något med naturen i stort numera? Tja, vi hör alla talas om klimatförändringar. Hör den till synes ökande frekvensen av orkaner ihop med dessa? Och har orkanerna och eventuella skiftningar i hur luft- och vattenmassor rör sig ett samband med ett annat ovanligt fenomen: hajar? Utanför södra Texas. Just de här dagarna kommer oväntade rapporter om hajattacker på South Padre Island som vi tidigare besökt flera gånger och är något av ett amerikanskt Öland i kubik. Ett hyperexploaterat men på något vis charmigt stycke arkipelag med smala öar i en remsa längs med kusten, ett geologiskt mönster som ska ha skapats av naturen så sent som för kanske 4000 år sedan. Jo, vi hade tänkt ta en sväng dit också under den här månaden, men tveksamheter uppstår. Flera personer ska ha skadats av någon variant av hajar vid den populära stranden. Och det tror jag jag mig aldrig ha hört talas om tidigare just där. Det här är en plats som sommartid och andra semesterperioder lever upp och lever på turismen mer än något annat. Så det här kan inte vara goda nyheter där.
Populär rastplats med restaurang och säljande sötsaker mellan Monterrey och Matamoros. Och se; solen sken den dagen!
5 juli tar vi oss tillbaka från Monterrey till Matamoros, faktiskt helt utan störande stormbyar eller blockeringar på vägen. Men smakar det så kostar det. Totalt betalar vi väl motsvarande några hundra svenska kronor i vägtullar för motorvägen mellan Monterrey förbi Reynosa. Ett par olika alternativa leder finns, men det här är troligen den bästa och jämnaste vägen, väl underhållen jämfört med vissa andra huvudleder här. Ryktesvis kan det vara så att den alternativa rutten är blockerad med räfsor och rasande rivjärn, eller åtminstone av protesterande jordbruksproducenter under tiden, men ibland är även sådana rapporter osäkra.
Väl tillbaka i Matamoros den aktuella helgen visar det sig att vår kära nya bekantskap Beryl väljer att vika sig i en båge längre norrut mot Texas kustlinje efter att den vållat vissa bryderier under något dygn på Yucatánhalvön. I det nordöstliga hörnet av Mexiko passerar den relativt obemärkt förbi, även om vissa kraftiga regnskurar avbryter solen och de genomsnittliga temperaturerna på mellan 30 och 35 °C under dagarna efteråt. Frågan är dock: kommer den här tidigt påbörjade säsongen för stormigheter att fortsätta? Och när kommer nästa våg in över regionen?
Postscript: en liten uppföljare på det här orkanspåret får vi lite oväntat kanske två veckor senare när vi är på väg tillbaka från en tur till Colorado. Vi lyfter med ett tidigt flyg från Colorado Springs med mellanlandning i Dallas och vidare till Harlingen i Texas. Medan vi väntar på omlastning och annat, vi fåtal passagerare som inte behöver byta plan, hamnar vi i samspråk med en ung och social flygvärdinna som berättar att hon själv bor i Houston och kan visa en filmsekvens på sin mobiltelefon från en påtagligt blåsig natt i hemstaden; mer exakt hur det såg ut utanför hennes eget hus när stormen drog fram där. Vi är tacksamma för att ha kommit undan den kulan, kan man säga.
”Slow Horses” är allt annat än en slö häst i seriesammanhang. Foto: Apple TV+.
Ingen hänger längre med. Det går helt enkelt inte att hinna se allting som skulle kunna vara bäst. Du måste sålla och prioritera. Oftast gör du väl det utifrån vad du tror dig kunna vara intresserad av. Vi har alla våra föredragna genrer och kan ibland bli överraskade av något som vi inte hade lika höga förhoppningar om. Men, även de som tillbringar betald heltid med att söka guldkornen i seriesammanhang har i dag en övermäktig uppgift. Vi andra entusiaster försöker ha något slags koll på vad som rekommenderas och skulle kunna ge upplyftande upplevelser, samt bygger efterhand upp ett förhållande till beprövade recept och långkörare. På senare år har jag själv spontant dragits oftare till serier med färre antal och kortare avsnitt, inte minst av rena tidsskäl. Kvalitet i koncentrat med effektivt berättande, hög energi och inte minst humor kan övertrumfa de episka ambitioner som många trots allt fortfarande har men ofta är svåra att leva upp till. Luckorna finns där. Fortfarande har jag faktiskt inte sett ”The Last of Us” (där försvann ett par förtörnade läsare), eller slutsäsongerna av ”Succession” och ”Barry” (och där rök några till). Bland annat… En sådan här sammanställning blir aldrig definitiv. Men just nu i februari 2024 ser min egen stadfästa rangordning över TV-serier från 2023 ut som nedan.
Notera: Länkar till och utdragna citat från mina relaterade recensioner eller blogginlägg på russin.nu:
Slow Horses – säsong 3(Apple TV+). ”Är hemligheten med ”Slow Horses” överlag att de helt enkelt erbjuder alla känslorna på en och samma gång? Eller åtminstone sammantaget under sex händelserika avsnitt i varje omgång. Vi ser dumhet men även heroism; uppgivenhet och inbördes tjafs men även förmågan att samarbeta när livet står på spel.”
2. Cunk on Earth (Netflix). ”Mycket kan sägas, men kanske viktigast: spontant är ”Cunk on Earth” troligen den mest akut omsebara TV-produktionen hittills i år. Alla eventuella invändningar blir randanmärkningar. Det går säkert att hitta något att klaga på med lite ansträngning, men varför anstränga sig? Det är väl mer av den här varan vi behöver i tider som dessa, eller hur?”
3. The Diplomat (Netflix). ””The Diplomat” kunde ta vägen lite vart som helst. Var ligger ambitionsnivån? Ja, synbart påfallande högt. Alltså, det är gjort på en lättflytande underhållningsnivå men med en skarp underton och inte minst har dialogerna så här långt varit både spetsigt skrivna och frejdigt framförda. Temperamenten, som ibland måste hållas i schack innanför kostymer och klänningar, flödar ofta fritt bakom kulisserna.”
4. Huset Ushers undergång (Netflix). ”Ofta utstuderat olustig. Sådan är stämningen. Sådan är familjen. Det handlar om det alltför vanliga fenomenet att fatta moraliska felbeslut efter felbeslut under en lång lång tid och att mönstret går igen och igen. Det går i arv. Och det här sättet att närma sig ett legendariskt litterärt verk känns kreativt och levande, som en hyllning där man inte bara avbildar och överför utan framför allt transporterar en atmosfär från en annan epok in i nutiden.”
5. The Great – säsong 3(HBO Max). ”För oss som följt förvecklingarna fram till den här punkten är inte minst de slagkraftiga dialogerna och oförutsägbara intrigerna med över hela banan komplicerade karaktärer inblandade, de största anledningarna till att vi fortfarande är här.”
6. Silo(Apple TV+). ”Scenariot förekommer i olika varianter, som bekant. Den här upplagan är scenografiskt och egentligen på alla områden livfullt och resursstarkt orkestrerad. Men den mänskliga faktorn då? Jo, jag tycker den infinner sig ganska fort.”
Undrens tid är icke förbi. Åtminstone inte för ”The Righteous Gemstones”. Credit: HBO Max.
7. The Righteous Gemstones – säsong 3 (HBO Max). ”Det här är fortfarande en råriven form av komedi som ibland skulle behöva dra i nödbromsen, men ofta påfallande slagkraftig och händelserik med en väl utvecklad känsla för hur länge man kan hålla sig till en sidointrig innan det är dags att släppa den och gå vidare till något annat.”
8. The Horror of Dolores Roach (Amazon Prime Video). ”Stressframkallande? Moraliskt ambivalent? Frustrerande att följa hur allting bara faller isär för några människor som vi ändå vill hoppas inte är heltigenom ondskefulla? Ja, den här serien kan tära på nerverna och samtidigt framkalla flera kluckanden som man inte riktigt vet om de borde stannat i halsen eller inte.”
9. The Consultant (Amazon Prime Video). ”Kanske är det här en serie som kunde användas i pedagogiska syften på personalkonferenser eller seminarier om modern företagskultur. Möjligen är det något som någon kommer att skriva avhandlingar om i framtiden. Eller också försvinner det i flödet.”
10. Hunters – säsong 2(Amazon Prime Video). ”Här tilldrar sig handlingen både i Europa och Sydamerika och fortsätter vara en typ av våldsopera med lite för mycket av allting, både klassiskt äventyr och friformad historieundervisning liksom generösa avvikelser från dokumenterade fakta, en försvarlig dos gruvliga grymheter och allting i ett uppvarvat tempo med överskruvade tonlägen.”
Perry Mason – säsong 2(HBO Max). ”Serien skildrar en annan tid och en plats långt ifrån där jag själv befinner mig för det mesta. Och behandlas också med den distans som tiden tillåter. Både gammaldags dramatik, ett klassiskt sätt att berätta men med perspektiv som kanske inte skulle ha framhävts bara för några årtionden sedan. Det mesta här är väldigt bra på sina villkor. Och sevärt om man gillar just de villkoren.”
Shrinking(Apple TV+). ”Även om den kanske från början ser ut att prioritera en premiss där en rådgivare börjar ompröva sin metodik och ta fler professionella risker, så blir den allt mer tydliga röda tråden efterhand att berätta om en dryg handfull människor som rör sig i varandras cirklar och försöker hantera sina egna liv; ett område där alla kommer till korta på olika sätt. Som de flesta.”
Bodies(Netflix). ”Tidsresor. Alltid lika spännande och oftast lika förvirrande. Vilka är reglerna? Vad blir konsekvenserna? Och går det att göra en berättelse med resor fram och tillbaka i tiden som faktiskt hänger ihop, logiskt sett? Just den där sista frågan är det kanske inte lönt att ställa sig längre. Men det kan fortfarande vara fascinerande att följa just en story om hur olika tidsplan kan samverka på ett till synes helt orimligt sätt.”
Några andra serier som förtjänar omnämnanden för höga ambitioner eller åtminstone högt underhållningsvärde:Foundation- säsong 2 (som jag försöker nita fast en bestämd åsikt om), Liaison, Hijack, Mrs Davis, Platonic, The Night Agent.
Det var ett tag sedan sist jag sammanställde en sådan här årslista. Tydligen tre år sedan.Några favoritserier här fanns faktiskt med då också. Förhoppningsvis dröjer det inte tre år till nästa gång…
Hastigt avliden, som en blixt från klar himmel tycktes det. En av, just det, världens bästa och förmodligen mest underskattade skådespelare: Andre Braugher som lämnade jordelivet 11 december 2023 efter en tids sjukdom.
För min del började allt med ”Uppdrag mord”, eller som den hette i original: ”Homicide – Life on the Street”. En snutserie som helt enkelt var bättre än i stort sett allt annat i samma genre. Den hade ett eget språk, en egen stil och mer komplicerade karaktärer än allt jämförbart. Och mest komplicerad, mest fascinerande var Frank Pembleton. Han spelades mycket riktigt av Andre Braugher. Skicklig på att lösa fall, mindre framgångsrik i det sociala spelet, något han inte verkade bry sig så mycket om. Att ställa sig in och försöka vara populär verkade i stort sett helt ointressant för Pembleton. Men gradvis mjuknade han (en aning) och efter en stroke mitt under en förhörsscen några säsonger in, mötte rollfiguren fler prövningar än någonsin och fördjupades. Vilket följdriktigt skapade fler utmaningar för skådespelaren ifråga, alltså Braugher. Serien ifråga fyller faktiskt 30 år just i år och om mina minnesbilder stämmer, så började den sändas även i Sverige i slutet av 1993. Men det kan ha varit något senare.
Efter det så kunde man tycka att vägen framåt vore glasklar. Men efter vad som framkommit i anslutning till bortgången så prioriterade han ibland familjen framför karriären. Och en potentiell filmstjärna förekom företrädesvis i TV-rutan. Där är han numera för de flesta mest känd för en annan poliskaraktär av lite annat snitt: stationsöverhuvudet Raymond Holt i komediserien ”Brooklyn Nine-Nine” som jag själv sett mer sporadiskt. Men visst passar hans behärskade deadpan-spelstil bra som balans i en miljö där de flesta andra är allt annat än behärskade.
På senare år gjorde han också avtryck i den sista säsongen av advokat serien ”The Good Fight” med en nästan utstuderat utsvävande roll; en färgstark och självsäker, marknadsföringsmässigt medveten ny delägare på den advokatbyrå i Chicago handlingen kretsar kring där. Liksom i filmen ”She Said”, där han hade en biroll som redaktör på New York Times, en kortfattad och ytterst fåordig men respektingivande karaktär. Det var väl just hans sätt att säga saker som skilde sig från mängden. En del har det där. Gåvan med en påtaglig basröst skadar inte. Men kapaciteten och förståelsen för hur man ska utnyttja den, den hade definitivt Braugher. Kanske på grund av sin teaterskolning. Det var väl inte så att han var direkt sysslolös mellan de mer uppmärksammade uppdragen, men ändå är det svårt att komma ifrån känslan av han kunde ha blivit ett ännu större namn, definitivt igenkänd av en större massa. Men det kanske inte bekom honom. Vad som är sorgligt uppenbart är att avskedet kom alldeles för snart. Han borde haft så mycket mer att ge.
Själv har jag recenserat första, andra och fjärde säsongen av just ”Uppdrag mord” sedan de började släppas på DVD och även skrivit några rader om sista säsongen av ”The Good Fight” på russin.nu. Apropå den förstnämnda serien – nej, den är svåråtkomlig via strömning, så långt jag känner till. Än så länge. Synd. ”Helheten kan rent av vara den bästa enskilda säsongen av något kriminaldrama från 1990-talet, om jag ska våga vara så spontant översvallande” noterade jag tydligen i recensionen av säsong 4 med ett antal års perspektiv. Med ännu längre perspektiv; se ”Uppdrag mord” om du får chansen. Någonstans, någon gång, någon dag…
På humör för något smakfullt, eller åtminstone kryddstarkt och kulinariskt intressant med inslag av…kannibalism? ”The Horror of Dolores Roach” är en av höstens mest rafflande rysarkomedier i strömningsdjungeln. I det här fallet är det Amazon Prime Video som står för leveransen. Av serien alltså. Min egen relativt entusiastiska recension finns på russin.nu.
På det här kontoret har vi kul nästan jämt… Foto: Apple TV+.
Att dela sina minnen. Alltså, inte dela dem med andra, eller ens med sig själv fullt ut. Snarare tvärtom – du har två olika sorters tillvaro på arbetstid och utanför densamma. För att vara extra tydlig: två olika medvetanden. Däremellan finns en osynlig vägg. Du vet om att du har ett annat liv, men vet ingenting om innehållet i det, beroende på var du vistas. Ungefär. Låter det som en bra idé? Konceptet utforskas i serien ”Severance”, producerad för streamingtjänsten Apple TV+ och tillgänglig i tio avsnitt hittills. Denna första säsong har jag nu skrivit några rader om på russin.nu. Flera avsnitt är regisserade av Ben Stiller, fortfarande kanske mest känd som skådespelare men ganska flitig även bakom kameran. I ledande roller syns bland andra Adam Scott, Britt Lower, John Turturro och Patricia Arquette. Mer basfakta kan hittas på Internet Movie Databasemedan min egen recension alltså publicerats på russin. Domen i sammandrag? Jo, den är bra. Serien alltså. Och tankeväckande.
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 