P300 och sanningen om sånger eller problemet med den perfekta poplistan

”Like a Prayer” från 1989 – världens sjätte bästa låt de senaste 60 åren enligt P3-juryn.

Är det ens någon mening att diskutera? Jo! Visst är det. I själva verket är det ju själva poängen med alla sådana här tilltag. När någon eller några eller flera bestämmer sig för att göra en lista över någonting. Inte minst något som sträcker sig över en längre tid. Som att försöka definiera vilka som är de 300 bästa låtarna/sångerna/kompositionerna som framförts under de senaste 60 åren, det vill säga sedan Sveriges Radios tredje kanal P3 föddes 1964.

Och det är inte bara en liten utvald kommitté på en handfull personer ansvariga för det som kallas P300. Utan över ett hundratal, om jag räknar rätt. Experter, musiker, kritiker och lite vanligt folk – hur det nu ska definieras. Med ett visst åldersspann, bör tilläggas. Frågan är vilka värderingar som slagit igenom mest här? Om vi föreställer oss att majoriteten motsvarar kanalens nuvarande demografi i första hand medan några av de inblandade kritikerna bevisligen är ungefär lika gamla som kanalen själv.

Själv är jag uppväxt med P3. Under 1980-talet och en bit in på kommande decennium var det väl den enda kanal jag överhuvudtaget rattade in. Vad annat behövdes? Och vad annat fanns att tillgå på den tiden? Någon gång i trettioårsåldern styrdes intresset alltmer åt P1 när jag insåg att tåget nog hade gått vad gällde de dominerande tongångarna rent musikaliskt. Nästa generation hade tagit över, vilket förmodligen är en helt naturlig process. Musik kommer alltid i nya former och uppenbarelser. Bestäm själv var du ska leta efter den och var de bästa källorna finns utifrån ett eget perspektiv. För mig betyder detta numera alltså inte P3. Men vad reflekteras i den här listan? Det handlar alltså om över ett halvsekel av hits, parallellt med möjligen missförstådda mästerverk.

”Running Up that Hill” hittade in på tionde plats i P300. Hade serien ”Stranger Things” något med saken att göra?

Ofrånkomligt kommer alla intresserade att ha synpunkter och här följer några av mina. Bevisligen har även undertecknad ett musikaliska minutvalser som kantat livets stig och tillfört avgörande intryck, somliga av dem alltför obskyra eller nischade för att vara i närheten av diskussionen på en sådan här lista. Andra favoriter är förvånande underrepresenterade på P300. Och jag är väl inte den första som noterat hur anglofilt urvalet är. Att musikkulturen det senaste drygt halva seklet tydligen består av Skandinavien plus Storbritannien och inte minst USA. Och ändå, ändå saknar jag en hel del som är just brittiskt och amerikanskt. Kanske inte så mycket svenskt.

Men hur är det nu, finns det något på spanska överhuvudtaget här? Eller franska? Italienska? Tyska? Arabiska? Bara i väldigt begränsad omfattning.

Och vill man vara motvalls (och ibland vill man det) slås jag av att ibland vilja ha en helt annan låt på de höga positionerna av några artister som hamnat där uppe. Ärligt talat upplever jag inte att ”Purple Rain” (tvåa på listan) är det bästa Prince någonsin gjorde. Och ”Dancing Queen” (sjunde plats) har aldrig varit min personligaste juvel från Abbas kartotek av klassisk pop.

Jo, kanske ska jag vara lite mer systematisk och gå igenom vad som blivit rätt och fel här, helt objektivt. Facit alltså. Felstegen som bara är så uppenbara. Peter Gabriel är inte med förrän på, vänta… Jag läser igenom listan igen. Och igen. Jag kommer att kontrolläsa igen efter att ha skrivit de här raderna: han är inte med överhuvudtaget. Ingen ”Sledgehammer”, ”Don’t Give Up”, ”Biko” eller ”Solsbury Hill”. Eller något av det dussintal andra förslag jag kunde ha kommit med. Hur har det gått till?

Sting och Steve Winwood syns inte heller till. Ja, jag vet att ingen längre gillar Sting överhuvudtaget, åtminstone inte öppet. Utom jag. Men Steve Winwood? Han har ändå jobbat ihop viss respekt och har en lång illuster karriär bakom sig. Nej, ingenting. Starka sångerskor på soulfronten som Chaka Khan och Alicia Keys är representerade med om jag räknar rätt, en låt var. Kanske inte precis de jag skulle ha valt – där har vi det igen, favorit i repris. Vilka verk du verkligen bygger upp ett förhållande till varierar. Kriterierna, kraven som egentligen ställts på sångerna här är till synes inte mer utvecklade än att de gjort som det heter, ‘avtryck på lyssnarna’. Det vill säga de kritiker, producenter, programledare och utvalda P3-lyssnare som medverkat.

Att svenska Robyn hamnat allra högst upp med sin ”Dancing On My Own” är inget jag kan skriva under på. Och det har redan väckt ont blod hos flera kolumnister. Fullständigt överrumplad är jag dock inte eftersom den tog sig in på en liknande lista som långlivade amerikanska kulturtidskriften Rolling Stone satte ihop här häromåret. Plats 20 närmare bestämt, inklämd mellan Billie Holiday och John Lennon. Nej, hon är inte bara en svensk angelägenhet. Själv är jag nog mer förtjust i vissa av hennes tidigare inspelningar, innan det blev utpräglad dansmusik av alltihop. Apropå Rolling Stone: visst var det Aretha Franklin och ”Respect” som rankades högst av dem? Här hamnar den på plats 87. Franklin förekommer på ytterligare ett par ställen och det är helt i sin ordning.

Överhuvudtaget förekommer några väldigt mystiska hemmablinda val med artister som jag egentligen aldrig intresserat mig för. Men jag skulle direkt rensa ut allt med Veronica Maggio och Håkan Hellström här också. Jo. Och Broder Daniel? Nej, jag ska inte ens börja argumentera där…

11 februari 1991 släpptes ”Unfinished Sympathy”. Shara Nelson stod för sånginsatserna. Plats 59 på P300.

Inslag här som jag definitivt skulle rösta på själv men kanske flytta ett antal steg upp eller ner, är exempelvis Talking Heads med ”Once in a Lifetime”. ”Like a Prayer” med Madonna, visst! Kanske inte bland de tio översta men ändå. ”Bohemian Rhapsody” med Queen på elfte plats är en odiskutabelt banbrytande minimusikal som inte kan ignoreras. ”Bridge over Troubled Waters” med Simon & Garfunkel landar också i det högre skiktet och det kan jag inte protestera mot, inte heller mot Massive Attack och ”Unfinished Sympathy” som är svårbegripligt suggestiv och speciell. ”A Day in the Life” med Beatles! Hypnotiskt himlastormande historia. Och ja, jag skulle också tagit med Phil Collins ”In the Air Tonight”, Waterboys ”The Whole of the Moon” liksom ”Take On Me” med A-Ha.

Liksom, givetvis: Kate Bush. Hon är representerad ett par gånger om med tio i topp-placering för ”Running up that Hill”. Det motsätter jag mig verkligen inte, med eller utan misstanken att dess oväntade och organiska inkorporering i serien ”Stranger Things” häromåret kan ha lyft den ett antal placeringar. Naturligtvis borde även hennes ”This Woman’s Work” varit med också, men ”Wuthering Heights” kom de ihåg.

Flera artister här är banbrytande pionjärer, där jag själv dock skulle valt andra av deras ibland helt oförglömliga bidrag till historien. Som i fallen Marvin Gaye, Procol Harum och Dire Straits.

Jag kan ge fler exempel. Och får kanske följa upp det här spontana reaktionen med något mer utvecklat. Exempelvis med en lista på låtar jag själv skulle ha övervägt och rimligtvis borde ha varit med i diskussionen på grund av sin genomslagskraft mer generellt och inte bara tillhör kategorin ‘mina högst personliga favoriter men i stort sett okända för den stora massan’ – för den senare varan finns det många av. Men jag tycker ändå det var kul att P3-folket gjorde det här. Hur många personliga invändningar jag än kan ha mot slutresultatet…

Plats 29 som högst för Aretha Franklin. Redaktionen för Rolling Stone har säkert synpunkter på slutresultatet i det här fallet…

Relaterat: Har jag någon någon gång tipsat om podcasten The Album Years där de två brittiska visionära musikprofilerna Steven Wilson och Tim Bowness entusiastiskt river igenom olika år ur musikhistorien och vad som influerat dem själva från olika genrer? Inte? Då gör jag det nu.

Historia är det nya nuet – Årets bästa podcaster på svenska 2018

Allvarligt talat, visst händer det saker. Nu. Men av olika anledningar har de mer historiskt inriktade poddkastarna övertygat mig mer det senaste året ur det svenska utbudet. Om inte annat ger det perspektiv. Och eventuella uppslag till mitt civila kneg i utbildningssektorn. Jämnt blev det i alla fall. Och inom parenteserna skymtas förra årets placering på denna alltjämt så prestigefyllda personliga lista… Som i år kändes väldigt jämn. Ett antal personliga favoriter har successivt utkristalliserat sig, men att gradera dem inbördes är svårare och svårare. 

1. Bildningspodden (ny). Från Stockholms universitet sprider man lärdom om fenomen som läkaren och förmente framtidsförutsägaren Nostradamus, väckelsehistorien i Sverige på 1800-talet, romanen Onkel Toms stuga, Heliga Birgitta och kompositören Richard Wagner. Kanske inte riktigt så regelbundet som man kunde önska, men spännande samtal med insatta individer när de väl producerar nya inslag. 

2. USApodden (4). Det finns flera sätt att hålla sig à jour med politiska utvecklingen (om det är rätt ord) på andra sidan pölen. På svenska är detta nog fortfarande det mest regelbundna och koncentrerade i klassen.

3. P3 Historia (ny). Cecilia Düringer med anhang lägger upp lätt dramatiserade och lagom iscensatta versioner av berömdheter från historien, i första hand synnerligen omtalade namn som Alexander den Store, Djingis Khan, Katarina den stora, drottning Elisabeth I  av England men även senare spekulanter på vår uppmärksamhet. Medvetet tillspetsat och lagom förenklat men väldigt sällan trist och ofta pedagogiskt med återkommande ’aha’-effekter. 

4. Bildningsbyrån (5). Fortsätter framhålla personligheter som format historien, av vilka en del blivit välbekanta namn men kanske missförståtts medan andra inte alltid fått samma varaktiga erkännande. Vad har de egentligen bidragit med på gott och ont? I år bland annat spanske 1500-talsprästen Bartolomé de las Casas, sägenomsusade skriftställaren Niccoló Macchiavelli, franske revolutionären Robespierre, inflytelserika författarinnan Ayn Rand, järnladyn Margaret Thatcher, biologen Rachel Carson 

5. Vetenskapsradion Historia (3). ”Muslimska sexhandböcker och nazizombies”. Allvarligt talat, är det årets svenska radiorubrik eller? P1:s trotjänare vevar vidare och förstår detaljer som lagom längd, struktur och balans, liksom professionell ljudläggning (vilket man i och för sig förväntar sig av alla i branschen men inte alltid får). Intrigerande frågor som vad historisk rättvisa egentligen betyder i praktiken, vad Djävulsön är för en plats och vem Maria Magdalena var har dryftats i år. Bland mycket annat.

6. Snedtänkt med Kalle Lind (2). Fortsätter nörda ner sig med den äran, men i år har jag inte hunnit beta av de nya avsnitten lika flitigt som i fjol. Förmågan att hitta lagom smala ämnen för de småpretentiösa är dock intakt. 

7. Spanarna i P1 (6). Jodå. De lever och går an. Opretentiöst och oftast lättsamt men inte utan udd. De behövs och de vet att de gör det. Kul. 

8. Myter & mysterier (ny). Per Johansson och Eric Schüldt gräver sig vidare ner i filosofins och existensens grundvalar, nu med särskilt intresse för Nya Testamentet, vad det säger oss, hur det kommit till och vad det kan ha för betydelse i dag. Sällan spikrak väg framåt och slutsatserna kan landa lite var som helst, vilket bidrar till spänningen. 

9. Historia.nu (ny). En varierad uppsjö av händelser, personligheter och platser skärskådas med hjälp av förhoppningsvis pålästa personer. Ur innehållet: Stockholms blodbad, fotbollens våldsamma historia, kriget i forna Jugoslavien, kurdernas historia…

10. Medierna i P1 (8). De matar på och levererar sina långa lagom långa veckosammanfattningar av mediesverige i en rörig tid. 

Bubblare: Virtanen och Roland PM (ny), Filosofiska rummet (bubblare även i fjol), Människor och tro (9), Teologiska rummet (ny), Allt du velat veta på fem minuter med Fritte Fritzson (ny). 

Kommer snart: bästa engelskspråkiga podcaster 2018 – enligt mig. Spoiler alert: där var kampen ännu hårdare och omvälvningarna mer omfattande. Och visst finns fjolårets lista över svenska podcaster att tillgå nu och så länge civilisationen håller samman. Typ. 

Framsynt folkbildning regerar – Årets bästa podcasting och radio på svenska

Pendling och podcaster är en kombination som säkerligen inte är unik för mig. Att fara fram och tillbaka, ungefär två timmar dagligen, fem dagar i veckan ger en del utrymme i schemat för bland annat konsumtion av ljudliga medier. Hur mycket påverkar de praktiska förutsättningarna bedömningen av vad som verkligen ger mest? Ljudkvalitet – en jämn sådan – och varsamt undvikande av våldsamma volymskillnader är egenskaper som inte ska föraktas. Liksom förmågan att avgränsa sig, välsignelsen med ett fixerat manus att följa alternativt att kunna improvisera på ett professionellt sätt. Och artikulera väl, även när tempot skruvas upp. Det är beståndsdelar som jag det här året kanske mer än tidigare använt som kriterier för vad som är oumbärlig, obligatorisk podcasting och vad som ’bara’ är bra. Förvånansvärt många verbalt begåvade och talträngda tidningsmurvlar är mindre omsorgsfulla med ovanstående detaljer när de ger sig ut i etern på vinst och förlust. Exempelvis. Inga namn, men en del av dem opererar på några av landets största och mest inflytelserika skriftliga publikationer…

Med andra ord har professionalitet och producenternas kompetens för just radiomediet haft en viss inverkan på årets sammanställning. Eller sammanställningar. På grund av ett större antal nytillskott i mitt regelbundna intag har jag det här året delat upp rangordningen i en avdelning för svenskspråkiga sändningar och en annan för övriga språk – i praktiken mest engelska. 

Fjolårslistan finns givetvis tillgänglig att jämföra med, för den som så önskar. 

Här är mina aktuella favoriter i gebitet på modersmålet (som vanligt med fjolårets placeringar inom parentes):

1. Människan och maskinen (ny, alternativt tillbaka efter uppehåll). Ja, det var några år sedan de senast redde ut allahanda mysterier från det förflutna. Årets återkomst! Humanekologen Per Johansson och journalisten Eric Schüldt i samspråk, nu med fokus på filosofiska och existentiella begrepp som cartesiansk dualism, hermetism, människans syn på naturen genom tiderna och hur det har påverkat miljön. Med mera. Dåtiden, nuet och framtiden: det här är folkbildning på elitnivå. Vare sig det låter paradoxalt eller inte.

2. Snedtänkt (1). Förakta inte folklighet eller utgrävningar i det som kan verka ytligt, eller alldeles för nördstämplat för att locka en större publik. Det spelar nästan ingen roll vad ämnet är, Kalle Lind med gäster lyckas i stort sett alltid krama ur mer intressanta detaljer och oväntade kopplingar än jag väntat mig. Ständigt småleende folkbildning med mer fokus på de senaste decennierna och (framförallt men inte uteslutande) Sveriges kulturklimat under avsnittsrubriker som Svenska såpor, Ture Sventon, atomskräck, folkomröstningar…

3. Vetenskapsradion Historia (17). Från forntid till nästan nutid, vi ledsagas i alla riktningar såväl geografiskt som tematiskt, med numera förlängd sändningstid och regelbundna rappa svar om diverse historiska händelser från (inte så) hemliga vapnet Dick Harrison. Annars var några av mina favoritämnen under året världskrigsvändningar, den fordom så mäktiga Stureklanen och deras vedermödor, ryska revolutionen och antika köttsliga förlustelser.

4. USApodden (3). Tidigare känt som USA-valpodden har redax med Sara Stenholm Pihl och Ginna Lindberg i spetsen fortsatt reda ut vad som egentligen händer därborta på andra sidan sjön, efter det där famösa valet där någon blev vald som gett upphov till frustration, fascination och allmän förvåning på en sensationell skala. Ibland undrar man hur de behåller fattningen i studion. Vilket de ändå oftast gör, trots alla skäl att inte göra det.

5. Bildningsbyrån (20). ‘Tänka mot strömmen’ var den röda tråden i årets följetong med halvtimmeslånga porträtt av mer eller mindre bekanta historiska figurer som författaren George Orwell, aktivisten Harriet Tubman, korrespondenten Ryszard Kapuscinski, nyfikna nunnan Sor Juana Ines de la Cruz, okonventionella universalsnillet Emanuel Swedenborg, filosofen Hannah Arendt et al. Jag riskerar slita ut begrepp som folkbildning och kulturgärning i den här sammanställningen, men det kan inte hjälpas.

6. Spanarna (7). Spanarna fortsätter spana in i samtidens myller. Och är det en illusion, eller har de tänt till mer på senare år igen efter en mindre svacka? Det spelar mindre roll. Det fortsätter vara relevant. Upplysande. Och underhållande.

7. Kjellkritik (ny). Vem kan man lita på? Vad kan man lita på? Hur fäller man sådana avgöranden i den takt som krävs i dagens medieklimat? Kjell Eriksson med medarbetare som Emma Frans drar sitt strå till den proverbiala stacken och förklarar förutsättningarna med hjälp av konkreta exempel ur det aldrig sinande utbudet av mer eller mindre tillförlitlig information. Delar av programmet har jag själv använt i undervisningssammanhang och kommer kanske att göra det igen. Behoven tar ju inte slut.

8. Medierna (12). På tal om behov som inte tar slut. Medierna har inte precis haft mindre att göra än förut med att granska publicistiken i Sverige och omvärlden, med fenomen som ’fake news’ (vars innebörd plägar definieras av vad användaren själv inte accepterar som sanning), #metoo, terrordåd i Stockholm, mörkläggningar av skandaler i mediehus, propaganda i olika former och den återkommande diskussionen om balans – eller brist på – i nyhetsvärderingen av katastrofer långt bort kontra mer närliggande problem.

9. Människor och tro (10). En av de verkliga långkörarna på denna min personliga lista över lyssningsvärda saker i tillvaron. I år med ämnen som kristna mansideal, Guds syn på sex, samhällets syn på slöjor, antisemitism, dödshjälp, mellanöstern… Vänta nu, är det några nyheter här egentligen? Brännande teman har en tendens att behålla sin aktualitet i större eller mindre utsträckning, på gott och ont. Vem kunde ana det?

10. Konflikt (16). Handen på hjärtat, är det så här jag verkligen vill tillbringa lördagmorgnar, eller tiden på transporterande tåg, buss eller bil mellan koja och kneg, på en regelbunden basis? Kan inte alla bara vara snälla mot varandra? Av någon anledning är vi inte det. Och programmet har således en fortsatt funktion att fylla. Med tanke på hur ofta de lyckas undvika att vara oåterkalleligt deprimerande, har de ändå hittat ett sätt att utföra sitt kall med den äran. Ur årets skörd: Vad pågår i den mäktige saudiske kronprinsens huvud  – någon som vet? Hur mycket nazism tål demokratin? Apokalyptiska föreställningar och deras påverkan på politiken… Det har som ni vet varit ett åtminstone lagom händelsefullt år. På gott och ont, nämnde jag det?

HETASTE BUBBLARE: Creepypodden med Jack Werner, Filosofiska rummet, Gradvall, I fokus (från SO-rummet), Kulturpoddar i P1, Läsarpodden med Joel Halldorf och Patrik Hagman, P2 Dokumentär, Public Service, Språket med Emmy Rasper, Söndagsintervjun med Martin Wicklin.

 

 

Coming snart Up: 2017 års bästa podcaster på utrikiska – med all sannolikhet en något längre lista med ett antal inslag som inte fanns med i fjol…