En sång en gång: ”Gotta Get it Right” – Lena Fiagbe (1993)

Så klatschig. Eller hur? Om ni hört den. Och så bortglömd i dag. Överhuvudtaget, vem känner överhuvudtaget igen namnet på artisten? Tyvärr verkar karriären ha stannat vid ett så kallat One Hit Wonder här. Eller vad gjorde hon mer? Den här dansanta världsförbättraren som hördes ganska flitigt under tidigt 1990-tal har om inte annat fortfarande en extremt uppiggande inverkan. Hur kan den inte ha det?

Ett helt album finns i alla fall registrerat i strömningstjänster. Från 1994. Enligt Wikipedia släpptes den här låten, hennes andra singel, i november 1993. En handfull singlar verkar faktiskt ha kommit ut av albumet som ser ut att ha varit hennes enda på solokvist.

Men har man åtminstone hamnat på kartan för en så här lättsamt böljande och akut attraktiv låt som ändå rymmer ett visst djup och ni vet, sådana där idéer som alldeles för få av våra världsliga ledargestalter i dag tycks ha tagit till sig, så är det ju inte det sämsta.

Tidsresor, trådliv och testamenten – Tio album i topp 2024

Uppvärmningen är klar. Här är de tio album jag efter plågsamt utdraget övervägande rankar högst från 2024. Inte enkelt, men någonstans är det de här jag tillbringat mest och framför allt mest upplyftande tid med. I princip i den ordning jag graderar dem, just nu…

  1. Jon Anderson & The Band Geeks ”True”
    Närmare 80 år gammal eller över. Jag är inte riktigt säker. Men energin den redan i sin livstid legendariske före detta Yes-maestron utstrålar; livsglädjen och idérikedomen i sällskap med ett gäng nya lekkamrater är så påtaglig och så övervinnande. En typ av livselixir i ljudform som är nästan sorgligt välbehövlig i dag.

2. Barock Project ”Time Voyager”
Jo, de har förekommit här förut i de här spalterna. Högt placerade på mina albumlistor och dylikt. Den italienska kombon som ibland samarbetar med andra, men alltid bygger upp ett genomgående spännande sound med dramatisk känsla och episka kompositioner, omväxlande med mer lättfångade närmast hitmässiga nummer. Ja, en resa värd namnet. Igen.

3. MEER ”Wheels Within Wheels”
…och ljuset kom från väster. I det här fallet Norge. Inte första gången landet utmärker sig i det vi kan kalla artrocksammanhang men sinsemellan har de konstellationerna våldsamt varierande karaktär. Var ska man placera MEER? Nästan som ett kollektiv med ett gäng ambitiösa musikanter som bygger upp sitt eget rika, dynamiska och melodiska musiklandskap.

4. Frost* ”Life in the Wires”
Bandet som inte är ett band. Obefintlig regelbundenhet. Sidoprojekt som kläms in mellan andra uppdrag ungefär och har gjort så i tjugotalet år. Typ. Och det är fortfarande lika välkommet varje gång de gör något ihop. Senaste släppet hamnade högst upp i det här sammanhanget 2021. Ljudbilden, som är så kliniskt ren och samtidigt spetsig. Kompositionerna som kan pågå i en kvart eller fem minuter. Stämningen som byggs upp. De underliggande röda trådarna, stråken av ständig melankoli och det storslaget suggestiva.

5. Neal Morse ”The Restoration – Joseph, Pt. Two”
I fjol påbörjade han sitt senaste epos om den möjligen bekanta figuren Josef i Gamla testamentet, grabben som retade upp sina elva bröder till den grad att de kastade ner honom i en brunn och sedan sålde honom som slav till Egypten. Så långt i storyn hade vi väl hunnit ungefär i slutet av förra albumet, medan uppföljaren tar vid i just Egypten och de äventyr som tilldrar sig där. Andra halvan av det som visat sig vara ett tudelad berättelse är ännu bättre. Kanske just för att den leder fram till ett uppsluppet klimax via prövningarna i det nya landet, vägen till en oanad triumf och försoningen med familjen. Ingen annan kommer riktigt på tanken att göra sådana här saker längre, och frågan är vem som skulle kunna göra det bättre?

6. Steve Hackett ”The Circus and the Nightwhale”
Omöjlig att gå förbi. Av alla gamla medlemmar i Genesis är det väl Steve Hackett, gitarristen som lämnade bandet i slutet av 1970-talet som varit mest frekvent produktiv och inte syns slå av på takten ännu. Han håller formen och landar nästan alltid i någonting med ett med en igenkännbar röd tråd, men här är det uttalat tematiskt. Lagom omstörtande, definitivt uppslukande och ett exempel på en artist som egentligen inte förnyar sig på ett revolutionerande sätt, men inte heller behöver göra det. Resultaten är intagande nog ändå.

7. Neal Morse & The Resonance ”No Hill For a Climber”
Vad gör man när man har tid över, nya uppslag och lust att samarbeta med yngre förmågor i grannskapet? Tja, släpper sitt andra album för året och är lika episk och utsvävande som vanligt. Viss ackumulerad bekantskap kan krävas med albumet som kom sent på hösten innan det verkligen öppnar sig. Men då…

8. Ou ”II: Frailty”
Kort namn, borde vara enkelt att lära sig. Musiken är svårare att fånga in med några få ord. Baserade i Beijing med tre kineser och en amerikan bakom kaggarna. Intensivt, vibrerande och nervigt. Får en specifik karaktär just av att sångerskan sjunger på kinesiska. Ett album är en hisnande utflykt. Du kan behöva ta några gånger för att omfamnas av den. Inte för alla. Men fasligt fascinerande om du väl hittar in.

9. Loney Dear ”All Things Go”
Vår egen svenske Emil som har sin stabila kultstatus och trogna följarskara sedan flera år, fortsätter demonstrera den där minimalismen som trycker på och tränger igenom bruset, även för en maximalist som jag. Det är helt enkelt svåremotståndligt i sin nedtonade men skarpa närvarokänsla och den tydliga viljan att säga något viktigt om livet.

10. CeCe Winans ”More Than This”
Uppenbarligen det album jag lyssnat mest på i år sammantaget, enligt en specifik strömningstjänst. Kanske är det framförallt ett par av spåren som jag återkommit till gång på gång på gång. Men helheten är verkligen bra som modern gospel med crossover-kvaliteter och en genuint rättfärdiggjord gospeldrottning med decennier av erfarenhet vid mikrofonen – klass rakt över hela linjen.

…och här är motsvarande sammanställning från förra året.

Efterlängtade återkomster och uppfriskande uppkomlingar – det nästan bästa från musikåret 2024

2024 var ett bra år. För musik, om inte annat. Ni vet alla hur världsläget ser ut annars. Men det gäller att ta vara på ljuspunkterna. Här är till att börja med en bunt album som starkt bidrog till mitt eget psykiska och andliga välbefinnande – men ändå inte lyckades tränga sig in bland mina tio absoluta favoriter. Konkurrensen var med andra ord – knivskarp.

Rosalie Cunningham ”To Shoot Another Day”. Var hämtar hon all inspiration? Beatles verkar givet, men det här är en cocktail som kokas ihop med lustfylld leklystnad. Plötsligt är hon bara där igen med ett nytt album och det låter så bekant. Och uppiggande.

Bent Knee ”Twenty Pills Without Water”. De gör aldrig exakt samma sak eller följer samma mall från album till album, men ändå gör de sig påfallande lättigenkännliga. Ständigt aviga och motsträviga med oförutsägbara infall och något slags explosiv ångestladdning som genererar paradoxalt välbefinnande.

Jordan Rudess ”Permission to Fly”. Virtuosen bakom klaviaturen i Dream Theater släpper med ojämna mellanrum ifrån sig soloalster, som det här senaste. Med inlånad vokalhjälp och lagom pompösa, lätt operatiska intentioner blir det en rätt skön stund på jorden.

Kaipa ”Sommargryningsljus”. Once More Into the Breach. Nej, det var väl Shakespeare. Ännu en gång in i urskogen eller ut till tjärnen, sjön eller vart man nu egentligen är på väg. Det vilar nästan alltid en aura av naturmystik och nordlig melankoli över Kaipas oregelbundet, men ändå ganska flitigt, utgivna sångsamlingar, som nu ändå måste uppnått ett tvåsiffrigt antal? Internationellt gångbara, med tydliga rötter i 1970-talet men ändå tidlösa och med tydliga särdrag som man som svensk gärna uppfattar som just – svenska.

Father John Misty ”Mahashmashana”. Det var några år sedan sist, men alldeles i årets sista skälvande slutandningar dök han upp igen med samma omistliga känsla av både desperation och hopp och texter som du kan behöva tugga igenom. Är fortfarande i upptäckarfasen av den här nya skivan, men den verkar väldigt lovande.

IZZ ”Collapse the Wave”. Vilka är de? Amerikansk orkester med tvära, oförutsägbara och egensinniga pretentioner som oftast landar. Kan kräva ett par lyssningar för att klicka, men de har definitivt något eget. Och oftast mycket tilltalande.

Dhruv Ghanekar ”Voyage 2”. Indisk artist som är helt ny för mig i år och dök upp via något slags rekommendation den algoritmiska vägen. Framför allt första halvan av albumet är en provkarta på härliga krockar mellan det som låter väldigt just indiskt, parat med jazz, fusion och funk och en del annat.

Caligula’s Horse ”Charcoal Grace” . Inget nytt namn numera för de som händelsevis är intresserade av prog metal och är medvetna om den australiska scenen i den subgenren. Kom i början av året och de är taggade, tända och serverar existentiella grubblerier i en genomarbetad ljudkostym.

DarWin ”Five Steps On the Sun”. Det här är inga duvungar. Åtminstone de jag känner till i konstellationen. Mannen som gett namn åt alltihop vet jag förvånansvärt lite om, men frågan är om någon gör det? Annars har vi bland andra trumfantomen Simon Phillips och den unga indiska basvirtuosen Mohini Dey i laguppställningen. Tugget är imponerande. Tyngden. Det är inte de intrikata melodierna som dominerar plattan även om den spricker upp och erbjuder några mer melodiskt uppfriskande ballader. Stimulerande och energiberikande är det i alla fall som helhet.

Ytterligare ett antal album med definitiva kvaliteter som jag hittills inte hunnit eller förmått formulera mig meningsfullt om. Husgudar från förr eller helt nya bekantskaper. Sådant jag eventuellt kommer att upptäcka ännu mer och höja till skyarna under nästa år. I vissa fall kom de sent på året eller också var de nära att drunkna i det ständiga flödet, men alla har bidragit till den goda sidan av 2024. Värda en bläng enkelt.

Les Amazones d’Afrique ”Musow Danse”
Kamasi Washington ”Fearless Movement”
Isildurs Bane & Jinian Wilde ”The Pearl of the Ever Changing Shell”
Stina Agustsdottir ”Yours Unfaithfully”
Lila Downs med flera ”Raiz Nunca Me Fui”
Alana Yorke ”Destroyer”
Laurie Anderson ”Amelia”
Public Service Broadcasting ”The Last Flight”
Ebony Buckle ”Hearts Get Started”
Kali Malone ”All Life Long”
Julia Holter ”Something In the Room She Moves”
Beatrix Players ”Living & Alive”
Amy Grant ”Songs From the Loft”
JoBeth Young ”Broken Spells”
Mike Stern ”Echoes and Other Songs”
Justice ”Hyperdrama”
Emel ”MRA”
Balthus ”Harvest”
Midas Fall ”Cold Waves Divide Us”
Los Bitchos ”Talkie Talkie”
Pure Reason Revolution ”Coming Up to Consciousness”
Sheryl Crow ”Evolution”
Vulfmon ”Dot”
Mdou Moctar ”Funeral For Justice”
Tears for Fears ”Songs For a Nervous Planet”
Benny Anderssons Orkester ”Alla kan dansa”
Zombi ”Direct Inject”
The Choir ”Patreon Sessions”
Devin Townsend ”PowerNerd”
Simone Simons ”Vermillion”
Angélica García ”Gemelo”
Opeth ”Last Will and Testament”
Benjamin Croft ”We Are Here to Help”
Charlie Peacock ”Every Kind of Uh-Oh”
The The ”Ensoulment”
Tony Levin ”Bringing It Down To the Bass”

Coming Up Soon: De tio bästa. Albumen. 2024.

…och här är motsvarande sammanfattning från förra året.

CeCe Winans skakar liv i välanvända formler på ”More Than This”

Gospeldrottning. I decennier har hon levt – och sjungit ungefär ungefär lika länge om jag uppfattat rätt. Råkar du ha något slags intresse för eller inblick i den här genren så är efternamnet Winans i princip omöjligt att undvika. Tillsammans utgör de en hel klan, jag vet inte exakt hur många aktiva artister som ingår, men de har varit etablerade på den globala gospelkartan så länge jag kan minnas. CeCe Winans har i egen rätt byggt upp ett namn och en karriärbana, men själv har jag lyssnat på henne mer sporadiskt. Överhuvudtaget har det varierat hur intensivt intresserad jag varit av den mer renodlade grenen av genren i sig. Men en genomsnittlig svensk frikyrkofostran sätter ändå sina spår. CeCes senaste album ”More Than This” uppmärksammade jag först genom att ”That’s My King” pluggades ett par gånger i somras på en radiokanal vid gränsen mellan USA och Mexiko, en kanal som min fru stundtals rattar in i bilradion när vi är där på besök. Här handlar det om en, ska vi kalla det modern gospel-crossover genom Hillsong över… förmodligen någon mer referens jag kunde slänga in men inte kommer på just nu.

CeCe har en dokumenterat mäktig röst, ett driv och en förmåga att fånga det bästa ur melodier som kan bli både berörande och upplyftande men i värsta fall slätstrukna, om man just saknar förmågan att skaka liv i dem. Jo, andra halvan distribuerar kanske en överdos av den softade sidan, de patenterade power gospel-balladerna är inte riktigt lika påträngande och för många likartade versioner av dem kommer i följd. Men när jag tror att krönet nåddes halvvägs in på plattan, avrundas allt med den svängiga, snabbfästande sjuminutersraketen ”In a Little While” som tillsammans med redan nämnda ”That’s My King” och kanske ”Holy Forever” utgör de definitiva högvattenmärkena här. Det kan alltså variera hur mycket jag själv fascineras av gospel i olika former; men när det är bra, så är det bra. Och det är det oftast i det här fallet.

Recenserat: CeCe Winans ”More than This” (2024)

Relaterat: Basfakta om skivan från AllMusic Guide

Nyströmbart från förr: ”The Corporate World” – Gail Ann Dorsey (1988)

Gail Ann på scen vid ett framträdande med David Bowie anno 2008. Rosana Prada, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons

De saknas där i strömmen. Tills de plötsligt plaskar upp och finns där. Häromåret hade jag börjat skriva en längre utläggning om lite halvt kultförklarade duon Bourgeois Tagg och deras korta existens som combo som ändå kröntes med ett par fina album, dock ej tillgängliga på de plattformar jag kunde notera. Med texten i princip klar hade detta förhållande ändrats – glädjande nog. Men jag har fortfarande en lista med album som jag själv en gång hittat på vinyl (kanske rentav när de var relativt färska) eller via CD, men som under alltför lång tid inte funnits på strömningstjänster. Det här är ett av de exemplen. Ett exempel som nu, kanske för halvannan månad sedan, plötsligt var där. Åtminstone hade jag inte sett det förut.

Gail Ann Dorsey. Framför allt verksam som basist och musiker i andras sold, om jag själv förstått historien rätt. Men på egen hand, eller i eget namn, släppte hon för över 35 år sedan åtminstone den här plattan. En fullständigt fungerande och i sina bästa stunder bastant svängig samling sånger med iakttagelser i tiden, ovanpå en oftast väl grundlagd rytmsektion och med en variation som vittnar om en mer än genomsnittligt skolad artist. Nu ska sägas att inte hela skivan är rakt igenom magnifik. Den bleknar eller grånar en aning under någon kortare period som känns mindre angelägen. Men i alla fall 75 procent är mer än värt att återupptäcka för dem som eventuellt hört det förut och – eller upptäcka för första gången för alla andra.

Som basist och ackompanjatör på olika områden har Dorsey arbetat med exempelvis Tears for Fears, The The och inte minst David Bowie. Men solokarriären tog aldrig riktigt fart. Även om åtminstone den här skivan förtjänar att inte falla i glömska. Men hur låter den då?

Låtordningen. Något borde sägas om den. För i den här nyligen publicerade streamingupplagan är den ganska radikalt annorlunda annorlunda än från min gamla LP och CD. Gör det någon avgörande skillnad? Kanske inte, men det är lite överraskande.

Texterna. Ska vi börja med dem kanske? Finns en röd tråd här, så handlar det mycket om vår moderna värld och vad den kräver av människorna i den. Vad vi väljer att fokusera på och det som faller mellan stolarna. Bristerna i mänskliga interaktioner och något genuint, något mer äkta. Känns det igen? Det skulle aldrig kunna vara aktuellt idag, eller hur? Här manifesteras funderingarna kring vart samhället är på väg i sånger som ”No Time”, titellåten och inte minst den ena av de två minihits jag själv skulle plocka ut från plattan: ”Where Is Your Love?”. Alienering och främlingskap, parat med avundsjuka och känslan av att livet inte blev som det borde genomsyrar den akustiskt orienterade men lika svängiga ”Wishing I Was Someone Else”. En form av rollspel pågår i flera texter, där jag åtminstone föreställer mig att Dorsey ger röst åt olika möjliga individer utspridda i samhällskroppen. Hur mycket som kan bygga direkt på egna personliga erfarenheter har jag ingen aning om. Sedan har vi ämnen som miljöförstörelse. Var det någonsin aktuellt på 1980-talet? Svar ja. Och här är det huvudtemat i den andra mer allmänt radiovågspluggade rökaren från skivan när det begav sig; ”Wasted Country”.

”The Missiles of Midnight” är ny. Eller ny för mig. Troligen kasserad på sin tid. Den finns åtminstone inte med vare sig på LP:n eller CD-versionen jag själv har i skafferiet sedan tidigare, men är lagom suggestivt småtrevlig – om det är en begriplig sammanfattning. Finalen verkar åtminstone vara densamma som i originalupplagan, med den majestätiskt stegrande hyllningen till en av de gamla mästarna, Beethoven, i ”Carry Me Off to Heaven”.

Hur stort är det här som helhet? Hade jag med den bland det absolut bästa i albumväg från det berörda decenniet när jag rankade dessa för nu ganska många år sedan? Tydligen inte! Bra är det i alla fall. Och nu alltså betydligt mer tillgängligt än förut.

Recenserat:
Gail Ann Dorsey: ”The Corporate World” (1988, Sire Records)

Nyckelspår:
1. Wasted Country
2. Where Is Your Love?
3. Carry Me Off to Heaven

En sång en gång: ”Love of a Lifetime” – Chaka Khan (1986)

Hörde jag någon säga ordet överarrangerad? Gonna stop you right there, dear Sir or Mrs or whatever. Skulle man med en elak tunga vilja kalla det Scritti Politti featuring Chaka Khan? Gör det då. Då som nu, kunde producenter och drivna låtskrivare påverka produktion, sound och inriktning gravt för de artister som stod i fören. Just den här LP:n innehöll om jag minns rätt ett flertal samarbeten med olika producenter och låtmakare som Phil Collins, såväl som hans Genesis-polare Mike Rutherford, medlemmar från bandet Mr Mister (om någon kommer ihåg dem) liksom Arif Mardin vars ande svävade över allt möjligt på den tiden.

Men den här första singeln från albumet ”Destiny” osar alltså ett brittiskt, under ett antal år framgångsrikt elektrosoulfunkliteavarjebands påtagliga närvaro. Ändå är det här ett av de enskilda exemplen från 1980-talet som mest påminner mig om vad som saknas i huvudströmmen i populärmusik idag. Synkoperingen, taktbytena som är legio utan att rytmen fallerar eller musiken förlorar sitt momentum, ackordvändningar av den art som många musikmakare i dag inte skulle vara kapabla till – för att de i princip glömt bort att somliga harmonier helt enkelt existerar och kan användas. Röstekvilibristen Chaka själv som breder ut hela sitt register och per automatik väver in sitt vokala signum även i en produktion som vissa kanske skulle anse vara för mycket, för överlastad och späckad av inslag. Men jag skulle alltså inte hålla med om det sistnämnda. Det här älskar jag helt och fullt.

En lång karriär med toppar och dalar; epoker som troligen tilltalar olika delar av publiken i olika hög grad. Jag kan tänka mig att många som älskar hennes 1970-tal hatar det här. Det är helt i sin ordning. Chaka experimenterade med fler samarbeten och flera kanske framför allt skulle förknippa den berörda perioden med hennes samarbete med Prince, ”I Feel for You” inte minst. Dock, hur många hits överhuvudtaget har den här dynamiken, det naturliga svänget och lekfullheten som verkar uppstå helt utan ansträngning, även om det är sannolikt inte är sant? Hårt jobb måste vara en del av paketet. Men resultatet är en oförfalskad energiboo… Ursäkta. Nu höll jag på att använda uttrycket boost, vilket jag försöker undvika eftersom så många andra gödslar med det. Men euforiexplosion, kanske?

Ambitiös artrock, soulstänk och roande retro – musikalisk manna 2021

Dags igen. Mycken musik och liten tid. Men det var ett produktivt år för flera av mina gamla husgudar. Dubbelarbetande i vissa fall. Gitarrlegendaren Hackett släppte ifrån sig två album som båda letade sig in på min lista. Som den ser ut just nu i alla fall och därmed får bli min officiella sanning om musikåret 2021. Radarparet Neal Morse och Mike Portnoy samarbetade inte bara i The Neal Morse Band utan även det oregelbundet producerande Transatlantic. Men främst av alla var kanske Frost*. Tufft och jämnt att avgöra. Överlag, en synlig slagsida åt ambitiös artrock med omnejd även i år. Men här letar sig även souldoftande saker in, 80-talsinspirerad elektronpop, latinamerikanska rytmer i högre eller lägre doser, liksom musik på gränsen mellan olika genrer som inte riktigt behöver definieras, men kanske kan sammanfattas med singer-songwriters som inte drar sig för att experimentera och söka nya utmaningar. Och visst måste ABBA allra minst ha ett hedersomnämnande, oavsett ojämnheten i den bitvis briljanta men ibland kantigt komponerade comebackplattan? Många av alstren har den senaste tiden fått flytta runt i rangordningen – för en sådan bör man trots allt göra om sammanställningen på allvar ska ha någon inneboende spänning och kunna generera genuina reaktioner, eller?

Om några månader kanske jag skulle vilja stuva om alltihop och framhäva sådant som inte fick tillräcklig uppmärksamhet här. Sådant är livet och listmakandet… Den här gången blir det här just en koncentrerad lista, med enbart kortfattade motiveringar för de högst placerade men i avsaknad av närmare beskrivningar för varje album som hamnat här. Sorry. Album, förresten… Hur definiera? Här ryms såväl LP- som EP-format, med speltider som varierar från cirka halvtimmen till det tredubbla. Ibland är koncentration och kapningskonst en välsignelse, medan annat tjänar på att få svälla ut som motsvarigheten till en episk film.

Oh, another Millennial Times Thing: i princip allt ska vara strömningsbart från en eller annan av de ledande plattformarna.

  1. Frost* ”Day and Age”
    Elektriskt. Energiskt. Enastående. Som vanligt alltså.
  2. Steve Hackett ”Under a Mediterranean Sky”
    Akustisk och orkestral utflykt med uppslukande effekt.
  3. The Neal Morse Band (NMB) ”Innocence & Danger”
    De lyckas igen – framförallt med de längre sviterna i slutet.
  4. Steve Hackett ”Surrender of Silence”
    Nu mer taggat och en aning aggressivt. Han hade ett produktivt år, gamle Genesis-gitarristen.
  5. A.C.T. ”Heatwave”
    EP-format och begränsat omfång, men här finns heller inga döda sekunder någonstans. Tror jag.
  6. The Anchoress ”The Art of Losing”
    Kan verka introvert och lagom depressivt, men Catherine Anne Davies är och har en dynamisk närvaro i nästan allt hon släpper ifrån sig.
  7. Transatlantic ”The Absolute Universe”
    Superkvartetten Stolt, Morse, Portnoy och Trewavas skapar oftast epos som kräver viss inlyssningsperiod. Men sedan…
  8. Cobalt Chapel ”Orange Synthetic”
    Medeltiden och nutiden och allmänt svårbeskrivligt stämningsbygge.
  9. Loney Dear ”A Lantern and a Bell”
    Eeeemil! Förgrömmade onge! Vad är det han gör, exakt? Ingen vet. Men det liknar inte riktigt någonting annat i sitt sparsmakade sentimentskapande.
  10. Big Big Train ”Common Ground”
    Startar med årets låt, jo – så är det väl. ”Strangest Times” fångar in senaste årens pandemieffekter på det personliga planet som få andra. Osedvanligt catchy för att vara BBT. Som i slutet av året förlorade sin sångare David Longdon hastigt och tragiskt.
  1. Dream Theater ”A View from the Top of the World”
  2. Tim Finn & Phil Manzanera ”Caught by the Heart”
  3. Sparks ”Annette” (soundtrack)’
  4. Silk Sonic ”An Evening with Silk Sonic”
  5. Bent Knee ”Frosting”
  6. Natalia Lafourcade ”Un Canto por México, Vol II”
  7. Steven Wilson ”The Future Bites”
  8. Pond ”9”
  9. Lazuli ”Dénudé”
  10. Premiata Forneria Marconi ”I Dreamed of Electric Sheep”

Vidare hedersomnämnanden och album som pockat på uppmärksamhet under året:
Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Disequilibrium”; Laura Mvula ”Pink Noise”; Adele ”30”; Dikajee ”Forget-Me-Nots”; Tori Amos ”Ocean to Ocean”; Jungle ”Loving in Stereo”; Lisa Gerrard ”Burn”; Anna Phoebe ”Sea Souls”; Gleb Kolyadin ”Water Movements”; Nad Sylvan ”Spiritus Mundi”; Thank You Scientist ”Plague Accommodations”; A. A. Williams ”Songs from Isolation”; Fatima Al Qadiri ”Medieval Femme”; The Choir ”Deep Cuts”; ABBA ”Voyage”; Public Service Broadcasting ”Bright Magic”; Angelique Kidjo ”Mother Nature”; Dennis DeYoung ”26 East, vol. 2”; Jon Batiste ”We Are”; Ray Wilson ”The Weight of Man”; Sufjan Stevens & Angelo De Augustine ”A Beginner’s Mind”; Marjana Semkina ”Disillusioned”; Rodrigo y Gabriela ”The Jazz EP”; Isata Kanneh-Mason ”Summertime”; Anneke van Giersbergen ”The Darkest Skies Are the Brightest”; Lana Del Rey ”Blue Banisters”; St Vincent ”Daddy’s Home”; Georgia Anne Muldrow ”VWETO III”; Matt Bellamy ”Cryosleep”; Tony Kaye ”End of Innocence”; Manic Street Preachers ”The Ultra Vivid Lament”; Alicia Keys ”Keys”; The Alarm ”War”; Charlie Peacock ”Skin and Wind”, Gaspard Augé & Justice ”Escapades”…

Vem sade att det skulle vara enkelt att knyta ihop ännu ett år i det här avseendet?

…och här finns fjolårets motsvarande musikkrönika för anno 2020.

Akustisk trend i vårens skivsläpp?

Ja, jag vet. Ingen säger skiva längre. Men dock. Och vi vet alla att det senaste året påverkats av en pandemi, då inte minst i kreativa sammanhang. Ändå har det släppts förvånansvärt mycket musik som visar både kraft, variation och och inte nödvändigtvis varit extra sparsmakad bara för att förutsättningarna förändrats.

Ändå kan man möjligen skönja en musikalisk tendens i strömningsfloden (välj passande plattform) på senare tid, där akustiska arrangemang är framträdande. Det lite mer avskalade, titlar och stämningar som anspelar på ett liv där inte allting är precis som vanligt. Vad som nu är vanligt. Eller också är det en tillfällighet. 

Det brukade kallas Unplugged. Aldrig en helt sanningsenlig programförklaring eller konsumentupplysning. Men under en period för några decennier sedan skulle alla band värda sitt vete göra någonting där man inte explicit använde elektriska instrument i speciella konsertupptagningar för att visa på sin egen virtuositet och versatilitet. Eller något.

Att en gitarrgigant som Steve Hackett emellanåt släpper något mer oelektroniskt är ingen sensation. I och för sig. På ”Under a Mediterranean Sky” har hans akustiska gitarrer definitivt hamnat i centrum men de omges av orkesterarrangemang, vare det stråkar eller annat fylligt som skulle kunna fungera som filmmusik. Eller överhuvudtaget fungerar till ganska mycket. Inte minst för reflektion och eftertanke. Det här är både storslaget och dynamiskt. Nästan sentimentalt ibland, men inte i någon nedsättande mening. Den känns levande och väcker känslor.

Lite mer oväntat går gamla kanadensiska neoproggarna Saga och river av en del av sina gamla örhängen, om det nu är rätt ord, i mer akustisk tappning på ”Symmetry”. När det gäller hantverksskicklighet oavsett instrumentpark har de egentligen ingenting mer att bevisa, men det här är ändå fullt acceptabla och ganska behagliga varianter av sådant som för deras långvariga följare låter bekant.

”Songs of Isolation”… Sångerskan AA Williams med sin lätt beslöjade och klagande stämma, söker sig tillbaka i en sångskatt som kanske framför allt har sin bas i 1990-talet. Flera av de här omkvädena låter förmodligen också väldigt bekanta för många, men inte riktigt i de här avskalade, ofta melankoliska men livfulla tolkningarna.

Steget till att bara hålla sig till flygeln och skapa atmosfär med tangenternas hjälp är väl inte så fruktansvärt långt för Gleb Kolyadin, ena halvan av ryska duon iamthemorning som skapat sig en profil just på området ’bygga bilder med hjälp av ljud’. Här ska tankarna föras till något av den naturligaste som finns, nämligen vatten. Titeln ”Water Movements” säger väl något. Något som Gleb snott ihop på lediga stunder i väntan på friare rörlighet över gränserna? Vad vet jag, men han kan sitt värv. Och det fungerar precis som ovanstående verk bra, något som kanske speglar både artistens egen sinnesstämning och en stor del av publikens.

I samma andetag kan vi kanske också sortera in Anneke van Giersbergen som förmodligen är fullständigt okänd för den stora massan, men skapat sig en egen profil i sammanhang med större dramatiska gester, episka utflykter och flitigt utnyttjande av sina betydande röstresurser. ”The Darkest Skies Are the Brightest” låter i alla fall uppmuntrande, eller hur? Och somliga artister är mogna att hantera mer återhållna infrastrukturer där kraften verkligen måste komma inifrån. 

Om The Anchoress senaste släpp passar in i den här trenden? Tja, delvis. Hon har även i vanliga fall starkt fokus på rösten, de egna lätt snedsmilande texterna och pådrivande piano. Men aningen mer avskalat är det kanske ändå än sist på albumet ”The Art of Losing”. 

Det senaste med vår egen Emil Svanängen, mer känd som Loney Dear har väl också delvis koppling till trenden. Men för honom är det knappast en trend. Akustiskt är kanske inte rätta ordet, men att mycket kretsar kring en man med sina klaviaturer och säregna skapelser är ingen nyhet. ”A Lantern and a Bell” smyger sig på, men växer ganska fort. 

Och på tal om egensinne. Cobalt Chapel, duon som synbarligen vill kombinera medeltiden med 1970-talets ljudlandskap, är tillbaka. Som vanligt svår att beskriva och bör upplevas för att sedan fascineras av eller förkasta. Själv väljer jag det förstnämnda. ”Orange Synthetic” heter nya albumet.

Spartanskt och sparsmakat gäller knappast senaste EP:n från svenska ACT. ”Heatwave” har gott om de vanliga tvärvändningarna, taktbytena och temperamentet. Även om de inte är lika produktiva numera som en gång så låter de förvånansvärt unga och hungriga. Lastgamla är de kanske inte, men som band har de trots allt existerat i närmare ett kvartssekel.

Finns det fortfarande lite old school rhythm & blues som rycker tag? Jag gillar i alla fall Jon Batiste och ”We Are”. Han vet hur man lägger an ett grundläggande groove och pumpar på. En cool groovy ljudvägg, skulle man kunna sammanfatta ”VWETO III” från Georgia Anne Muldrow. Men det är ju att föredra framför en ocool ogroovy ljudvägg. 

Och något slags ambienta ljudväggsambitioner demonstrerar också sofistikerade Sufjan Stevens, nu i form av en handfull sångsamlingar släppta i snabb följd, med titlar som ”Convocations” och ”Lamentations”. 

Mexikanska gitarrduon Rodrigo y Gabriela fortsätter å sin sida satsa på EP-formatet och avskalade arrangemang med fett fokus på just gitarrerna, som senast den kärnfullt konsumentupplysningsbenämnda ”The Jazz EP”. 

För övrigt: jo, jag har inte missat att Steven Wilson, den levande legendaren, fortsätter utforska en riktning som en del av hans gamla beundrare inte riktigt klarar av. Och ”The Future Bites” kan väl vara riktigt provocerande för dem som vill hålla sig helt på den progressiva arenan. Men i stort sett gillar jag den. Sedan har jag varit lite trögare med att tränga in i det senaste från supergruppen Transatlantic. ”The Absolute Universe”, släppt i två olika versioner som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. Ungefär. Återkommer om det.

Men… Ett år med ett nytt album från Frost* brukar bli bättre än ett år utan ett album från Frost*. ”Day and Age” är varken särskilt akustisk eller avskalad, men bjuder i stort sett på samma styrkor och stänkare till sångbyggen som de brukar leverera. 

För övrigt: Block Editor. På den här plattformen. Nej, jag har fortfarande inte lärt mig tycka om den nymodigheten. Efter mer än tio år som användare av WordPress är plötsligt varje tidigare relativt enkelt moment… överflödigt invecklat. Varför? 

Ganska nytt och ganska ljumt: Alicia Keys ”Alicia”

 

Borde jag vänta med att skriva något? Hittills har jag helt enkelt inte lyssnat genom albumet ”Alicia” mer än ett par gånger. Kanske för att besvikelsens mindre behagliga vindpust var det dominerande intrycket av att möta det som helhet första gången. Då måste jag sätta det här i perspektiv: Alicia Keys är en av 2000-talets mest betydande artister överhuvudtaget, alla kategorier. Hon är på den där nivån där man inte kan undvika att mötas av kritik från alla håll för att man för sval, kanske för sofistikerad, inte tillräckligt radikal, inte tillräckligt banbrytande och inte alltid tillräckligt mesig heller. Välj själv. Men jag har sällan eller aldrig själv tyckt att hennes tidigare album misslyckats. Och ja, jag har hört alla.

Nu är jag mer tveksam. För mycket fluff? Är problemet att hon samarbetar med så många andra artister att hon själv anpassar sig mer efter dem än efter sina egna visioner? Är det helt enkelt så att det här är en mer tidstypisk form av soul med – i generös mening – meditativ karaktär och många upprepningar, ett inbjudande välljudande landskap där inte så mycket händer, som råkar vara det nya normala? Jag kan villigt erkänna; mycket av modern popmusik framstår för mig just som allt ovanstående. Det är bara så att jag brukar hoppas att de artister som ändå har en påtaglig profil med brett genomslag, och inte förlorat sin egen röst, ska fortsätta att behålla de karaktärsdragen. Jag har aldrig tvekat så mycket kring ett nytt album med Alicia som nu och här. Jag kanske kan komma att omvärdera det. Och det har trots allt föregåtts av åtminstone en suverän singel, i form av ”Perfect Way to Die”, men den bitterljuva balladen med aktuella referenser till ett våldsamt samhälle och dess konsekvenser, är inte så representativ för resten som jag skulle vilja.

Kanske vore det förmätet att kalla det här i nuläget för en rättvisande recension. Mer i form av en reservation och nedskrivna farhågor om att just den här överbegåvade kompositören och sångerskan just den här gången inte kommer att landa bland det mest överväldigande i musikväg när året är slut. Även om andra halvan generellt är mer engagerande än den första.

Temperament. Framförallt är det nog det jag saknar. Det här är till övervägande delen en behaglig ljudvägg utan en del distinkta drag som brukar göra artisten ifråga mer spännande än så.

Passioner, pretentioner och personliga reflektioner – Bästa band och artister 2010 till 2019

Det blev för svårt. Att bara bestämma vilka album som varit bäst under årtiondet som närmar sig slutet (med de berömda stormstegen). Det verkade mer logiskt att framhålla artisterna och banden som betytt mest för mig personligen under den aktuella perioden. Och i förbifarten rekommendera några av deras nyckelproduktioner under de gångna tio åren. Plats för pretentioner! Ja, det kanske blir en allmänt pretentiös och pompös prägel på sammanställningen i stort, men det tar vi inget extra för, som servitören sade. Är själva  rangordningen en prövning? Absolut, men jag lever troligen i den utbredda villfarelsen att just rangordnade listor är roligare att läsa, kanske just på grund av den lilla extra ansträngning som krävs. När det gäller nummer ett behövde jag dock inte grubbla särskilt länge i det här fallet…

1. Neal Morse. Strängt taget. Det har inte bara varit ett starkt decennium för den här mannen, i mina ögon och öron. Det gäller hela 2000-talet hittills, sedan han lämnade Spock’s Beard och lanserade sin solokarriär som han växt fram till att bli en gigant. En titan som tronar över resten i min bok. Om han under en period tycktes ha kommit in i en viss upprepningsfas, så tändes en ny gnista när han bildade The Neal Morse Band. Tematiska dubbelalbum inspirerade av gamla skrifter som ”Pilgrim’s Progress” är väl inte vad de flesta skulle få för sig att värka fram i studion. Men Morse är inte de flesta. Sverige har han hunnit besöka ett par gånger. I förbigående har mannen varit en vital ingrediens i supergrupperna (gammaldags uttryck men i alla fall) Transatlantic och Flying Colors. Som kronan på moset skrev han ihop en rockopera och släppte tidigare i år. Vad finns att inte gilla?

Viktiga album: ”The Great Adventure” (2019), ”The Similitude of a Dream” (2016), ”The Grand Experiment” (2015)

2. Steve Hackett. Av alla gamla ex-gladiatorer från Genesis är han den som håller fanan lyft högst och studion varmast. Hittills har han inte visat sig tappa energi utan fortsatt släppa en strid ström album med konstant hög kvalitet, eklektiska inslag, tunggung och känsla för dramatik. Levande legendar, sann gitarrhjälte och inspirerande karaktär överlag.

Album i urval: ”Wolflight” (2015), ”The Night Siren” (2017), ”At the Edge of Light” (2019)

(Not: av någon anledning föll stycket om Hackett bort i den första version jag publicerade och återinförs nu rätteligen, bättre sent än aldrig, lagom till jul. 21 december för att vara exakt.)

3. Steven Wilson. Börjar det bli obsolet att referera till honom som före detta ledaren för Porcupine Tree? Nu har han etablerat sig så stadigt i eget namn, trots att namnet i sig kunde verka anonymt. Anonymt är inte hans artisteri. Wilson har också vågat bredda sig, leka loss med olika genrer och även det lättsmälta, utifrån sin status som en av världens mest ogenerat pretentiösa progressivrockare.

Starta med: ”Hand. Cannot. Erase.” (2015), ”To the Bone” (2017)

4. Dream Theater. Storvulna. Lite lätt vansinniga. Ambitiösa och ibland övermättande. Även de har gått igenom sina perioder av repetitioner och återbruk av gamla idéer. Men under drygt tre decennier har de ändå alltid studsat tillbaka med nyvunnen energi. Efter en del inre turbulens innebar även det här senaste årtiondet en halv nystart och resulterade i ett par album som definitivt platsar i deras kanon. Det vill säga, bland det bästa de har gjort. Formkurvan går inte alltid spikrakt uppåt, men med sportspråk är även deras lägstanivå några tum över många andras högsta.

Höjdpunkter: ”Dream Theater” (2013), ”Distance over Time” (2019)

5. Alicia Keys. Hon verkar på något sätt så ung fortfarande. Och ändå har hon också nu haft en stadig karriär i snart 20 år. Alicia skulle också kunna passa in på bilden av en artist som börjar från lite slick, sofistikerad soul och rhythm & blues och sedan vidgat synfältet. Sakta men säkert och med små men märkbara skiftningar har hon visat sig vara expert på såväl klatschiga popdängor som ballader, 80-talsinspirerad elektropop, avskalad soul med nästan minimalistiska drag – snart sagt allt utom heavy metal. Ok, jag överdriver en aning. Men är ändå en universalbegåvning som liksom aldrig gör dig besviken. Inte mig i alla fall.

Rekommenderas: ”Here” (2016), ”Girl on Fire” (2012). Förresten måste jag ändå nämna ”The Element of Freedom” (2009). Fusk, men jag lyssnade på den ganska flitigt under 2010, så det är nästan OK…

6. Barock Project. Italienare! Kan något gott komma därifrån annat än renässanskonst, kulinariska kreationer och fotbollsspelare? Jo, det är värt att påminna om att landet faktiskt var ett av de ledande när konstrocken krängde sig fram i det forntida 70-talet. Traditionen hålls vid liv av band som Barock Project med ett par starkt tilltalande, melodiska album som demonstrerar både skicklighet och organiskt liv.

Leta upp: ”Detachment” (2017), ”Seven Seas” (2019)

7. Bent Knee. Unga, experimentella och spelglada musikskolestuderande med bas på USA:s östkust. Hittills har jag fallit pladask för de album som släppts, utom ett som är svårare att få tag i och inte lika strömningsbart. Det senaste som kom nu under senhösten håller jag fortfarande på att hitta in i, efter en del även för deras del djärva stilgreppsförändringar. Men de är ett band vars attityd måste respekteras, liksom deras spelskicklighet och ibland oerhörda intensitet.

Nyckelskivor: ”Shiny Eyed Babies” (2014), ”Land Animal” (2017)

8. iamthemorning. Ryssland! Kan något gott, därifrån, förutom tonsättare från 1800-talet, författare från samma sekel och klappklappspelet som förnedrade alla konkurrenter under en serie ishockey-VM under min egen uppväxt? Svar ja. Duon blandar det klassiskt skolade med innerliga, böljande ballader och kraftfulla röstresurser kontra virtuosa klaviaturfigurer.

Ordineras: ”Lighthouse” (2016), ”The Bell” (2019), Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin” (2018, soloalbum)

9. Lila Downs. På tal om röster. En del har det där, omisskännliga och närmast unika. Hur är det förresten, är det ens teoretiskt möjligt att ha en helt unik röst? Lila har varit på kartan i många år och själv upptäckte jag henne början av millenniet när hon bidrog till soundtracket för filmen ”Frida”. Hon släpper regelbundet nytt material, antingen solo eller via diverse samarbeten. Den där närmast hjärtskärande starka och samtidigt spröda stämman med en dynamik och inneboende vulkanisk hetta kan ta sig an både traditionell mexikansk folkmusik och utveckla densamma, eller låta den korsbefruktas med andra kulturella uttryck och vibrera på ett kort sagt svåremotståndligt sätt.

Testa: ”Al Chile” (2019), ”Raiz” (med Niña Pastori och Soledad, 2014) 

 

10. The Flower Kings. Trotjänare finns det några på den här listan. Och det måste man givetvis säga även om den här svenska kvintetten, sextetten eller hur många medlemmar de för ögonblicket är. Senaste skivsläppet kom sent i höstas och då hade jag nästan räknat bort dem som en enhet i egen rätt. Var för sig gör medlemmarna alltid någonting. Roine Stolt inte minst genom sin inblandning i Transatlantic och andra projekt, medan andra medlemmar roar sig med band som Karmakanic – med flera. Det kan vara svårt att hålla isär dem och vilka som vänstrar med vilka för ögonblicket. Så mycket har inte förändrats sedan de slogs ihop första gången någon gång före millennieskiftet, men de är i stort sett alltid tilltalande, med en massiv musikalitet och energi. Så även på scen om man har chansen att se dem i den formen, vilket jag själv senast gjorde för någon handfull år sedan. Det börjar bli dags igen.

Sök upp: ”Desolation Rose” (2013), ”Waiting for Miracles” (2019)

11. Moon Safari. Jovisst hade en önskat att Västerbottenspojkarna varit ännu flitigare med sådant som vi gammalmodiga kalla skivsläpp under det här decenniet. Men vad de ändå har släppt var bra. Och inte minst hamnar de här på listan för de konserter i små, tajta lokaler eller ibland för rymliga med alldeles för lite publik, där de oavsett förutsättningar gjort kvällen oförglömlig.

Lyssna på: ”Lover’s End” (2010), ”Himlabacken Vol. 1” (2013)

12. Anna von Hausswolff. Kan inte beskrivas. Måste upplevas. Sällan har det epitetet passat så väl på en artist som Anna med sina experimentella kyrkorgelsmässor där lika delar Pink Floyd och 1700-talsvibrationer varvas med allmänt organiserat kaos. Anarkistisk andäktighet och kanske definitionen av kreativt kaos, som troligen inte alls är kaos.

Leta upp: ”The Miraculous” (2015), ”Dead Magic” (2018)

13. Father John Misty. Han berättar sina historier i form av ballader med syrlighet och melankoliskt betraktande blick. Han är sin egen genre. En kulturklenod som skriver sina egna regler och bygger sitt eget hus i vildmarken. Ändå skulle väl ingen kan säga att han är särskilt svår? Som i svårtillgänglig eller distanserad? Att sammanfatta tiotalet utan att nämna honom vore tjänstefel.

Hör upp: ”God’s Favorite Customer” (2018), ”I Love You, Honeybear” (2015)

14. Gazpacho. Norge! Ja. De fostrar fram fler spännande, eklektiska, experimentvilliga band än de flesta på vår sida kölen inser. Kanske allra bäst är det här (alltså inte spanska) gänget med sina ytterst svårbeskrivliga seanser över ryska rymdprojekt eller andra egensinniga teman. Att lyssna igenom en skiva är något slags gudstjänst eller meditationssession. Det svänger, suger tag, vibrerar och väcker alltid associationer som stimulerar fantasin.

Bra skivor ju: ”Soyuz” (2018), ”Molok” (2015)

15. Bat for Lashes. Eget tilltal. De där utvikningarna och uttrycken för originalitet som en del har och andra inte. Hon har det. Det elektroniska. Lätt suggestivt sensuella och alltid lätt pyrande. Det finns en kraft här som hela tiden pockar på uppmärksamhet, ibland med små medel och andra stunder mer påfallande.

Lyssna på: ”The Haunted Man” (2012), ”Lost Girls” (2019)

16. Spock’s Beard. Fler ärrade veteraner med pretentiösa drag, som efter en serie medlemsväxlingar och skinnömsningar ändå fortsätter låta sig ganska… lika. Och det är i det här fallet sagt som beröm. Kan även de sägas ha kommit över en mindre formsvacka för ett antal år sedan och lyft igen.

Lyssna på: ”Noise Floor” (2018), ”The Oblivion Particle” (2015)

17. Julia Holter. För några år sedan på flera renommerade musikmagasins årsbästalistor, rentav högst upp på några av dem. Hon är alltid lite lagom oförutsägbar men skapar sina egna världar, med mer eller mindre utsvävande resonans men alltid genomsyrat av denna uppenbara begåvning och, ja, rent ut: briljans.

Viktigt: ”Aviary” (2018), ”Have You in My Wilderness” (2015)

18. Kaipa. Gamla goa gubbar. Och en kvinna. De har hållit ihop i olika konstellationer, eller åtminstone funnits väldigt länge och producerat musik med ganska jämna mellanrum under imponerande lång tid. Kanske ibland uppenbart nostalgiska – men med ett eget identifierbara sound. Symfoniska ambitioner kombinerat med folkton som slår an strängar hos mig jag ibland inte visste fanns.

Några nyckelsläpp: ”Children of the Sounds” (2017), ”In the Wake of Evolution” (2010)

19. Kate Bush. Hon är modern tids största kvinnliga musikgeni, men har av möjligen godtagbara skäl dragit ner på takten sedan den mest produktiva perioden, cirka 1978-1993. Det hade varit roligt att kunna åka till London och bevista någon av de konserter hon faktiskt arrangerade efter flera decenniers uppehåll från scenframträdanden. Nu har hon i alla fall släppt några plattor under perioden och visat att hon fortfarande har det där. Nej, inte det absolut bästa hon gjort men tillräckligt bra för att ändå lysa i dagens musiklandskap.

Lyskraftiga livstecken: ”50 Words for Snow” (2011), ”Before the Dawn” (live, 2016)

20. Derek Webb. Kriser genomgår vi alla. För Webb har det handlat om att lämna en bransch där han byggt upp ett namn under lång tid, den amerikanska kristna musikbranschen i det här fallet. För att istället karva ut en ny karriär på andra sidan, i sitt sökande efter sanningen. En påträngande personlighet som kanske inte riktigt passar in någonstans. Men som definitivt hittat ett eget uttryck, oavsett vad det är han framförallt vill tala om för världen.

Bra album: ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013), ”Fingers Crossed” (2017). Förresten, ”Stockholm Syndrome” släpptes väl redan 2009 men kolla den också, för bövelen!

21. India Arie. Hon har själ. Ideal och passion. Skivproduktionen har varit ganska stadig under snart 20 år och formkurvan kan variera. Men hon levererar alltid något med en egen vision väl synlig och hörbar. Vare sig fokus för ögonblicket ligger på politik, samhället i stort eller personliga relationer så har India alltid något att säga. Och ett eget språk för det.

Skivor: ”SongVersation” (2013), ”Worthy” (2019)

22. Adele. Alla älskar Adele. Alla. Visst gjorde Saturday Night Live en sketch för några år sedan om hur man överlever en Thanksgiving-fest där alla hyser besvärande olika politiska preferenser, men stämningen alltid kan räddas om någon börjar gnola på ”Hello”… Det är överhuvudtaget inte särskilt ofta som jag själv lyssnar på henne. Och inget av hennes album är fullkomligt perfekt rakt ut i fingerspetsarna. Men hon är ju alltid Adele. Och det räcker väldigt långt. Ett fenomen i egen rätt som ingen riktigt kan förklara.

Album: ”25” (2015), ”21” (2011)

23. Frost*. Om jag önskar att de vore lite mer produktiva när de väl samlas? Eller snarare samlades lite oftare? Jo. Det är ett litet sidoprojekt av brittiska professionella musikanter som ibland får för sig att skapa progressive rock med en pikant modern touch och inget övernostalgiskt tillbakablickande. Då och då gör de det alltså. Och det blir alltid spännande.

Senaste släpp: ”Falling Satellites” (2016)

24. Steve Taylor. Inte direkt överproduktiv musikaliskt på senare år, men efter att ha pausat musikmakandet i eget namn under många år för att i stället producera åt andra eller regissera filmer gjorde han ändå tillfällig (?) comeback med kvartetten Steve Taylor & The Perfect Foil som släppte albumet ”Goliath” 2014. Strödda livstecken från studiosessioner med ytterligare samarbetspartners motiverar ett omnämnande. För en gammal hjälte.

25. Lilly Goodman. Vad? Känner ni inte igen namnet? Själv stiftade jag bekantskap med henne första gången när hon agerade förband under ett par konserter i Quito, Ecuador i mitten av 00-talet. Bördig från Dominikanska republiken och ett hyfsat stort namn inom åtminstone ett segment: latinamerikansk pop med kristen profil. Hon är helt enkelt en väldigt duktig sångerska med en bokstavligen gudabenådad röst. Och det räcker ganska långt, åtminstone om man har kompetenta producenter, inte särskilt banbrytande profil men den osvikliga förmågan att lyfta även konventionellt material. Och ballader… Där kan hon belt out med de bästa. Skivproduktionen senaste årtiondet har varit sparsam men om inte annat resulterat i ”Amor favor gracia” (2013) som är riktigt bra och ”A viva voz” (2018) som är betydligt beigare. Men, whatever. Med den rösten kan hon få ett wild card för lång och trogen tjänst.

 

…och visst måste jag nämna Peter Gabriel, som trots allt släppte orkesterplattan ”New Blood” i decenniets gryning och i år samlat ihop ett gäng samlade filmmusikspår under titeln ”Rated PG”. Annars håller han sig mest aktiv utanför studion. Men, som sagt, gamla hjältar…

Ytterligare namn att icke förglömma från den berörda perioden: Brooke Fraser, Robert Plant, Flying Colors, Muse, Haken, Esperanza Spalding, Lauren Daigle, Perfect Beings, Natalie Prass, North Atlantic Oscillation, Angelique Kidjo, Natalia Lafourcade, Thank You Scientist, Beatrix Players, Arcade Fire, Temples, Jon Anderson, Karmakanic, Foals, Florence & the Machine, Native Construct, Big Big Train…

 

…och, ja, det allra mesta är strömningsbart från Spotify och säkert andra plattformar. Ett lysande undantag är stora delar av Neal Morses produktion.