Alla gillar den. I stort sett. Och den diskuteras. Överallt. En tonårspojke misstänks för ett mycket allvarligt brott mot en annan elev och allting ställs på ända för pojkens familj, den lokala skolan och det omgivande samhället i stort. Fyra avsnitt filmade var för sig i långa oavbrutna tagningar som bevisligen krävt ett enormt arbete med koordination och koncentration. Men framförallt har ämnesvalet i sig och vad serien säger om samtiden väckt uppmärksamhet. Nu har jag till slut själv rott i land en recension på russin.nu. Av vad? Jo, det är givetvis ”Adolescence” det handlar om. Du har väl också redan sett den, eller hur? Om inte, gör gärna det. Strömningstjänsten ifråga är, just det, Netflix.
Var det här ett osedvanligt brittiskt år? Från mitt eget perspektiv noterar jag övergenomsnittligt många serier som väckte mitt stadfästa gillande och utspelades på de öarna. Gärna i och kring London. Men inte uteslutande. Är det förresten eskapismen som erbjuder bästa metoden att behålla förståndet i tider som dessa? Resonemanget gick väl åt det hållet i en DN-krönika nyligen som jag borde läsa och begrunda mer noggrant. En osedvanligt mörk inledning på året i Sverige och flera frågetecken kring världsutvecklingen i stort gör sådana funderingar frestande. Och fängslande fiktion ger inte bara verklighetsflykt, utan även verktyg att bearbeta verkligheten. Men det visste ni redan.
Ingen hinner med allt. Så är det nu mer än någonsin. Hur många serier har jag påbörjat och sedan gett upp om eller skjutit åt sidan för en tid eller avser att plöja igenom den senaste aktuella säsongen av men ännu inte avslutat? Några stycken. Mycket ska hinnas med i livet. Här följer ändå tio serier jag vill framhålla från anno 2024, följt av några bubblande nästkommande. Ofta med utdrag från längre recensioner eller mer utförliga blogginlägg jag publicerat på russin.nu.
Huvudregel: Jag måste ha sett hela den senaste säsongen av serien för att den ska vara aktuell bland de tio bästa. Det finns med andra ord en del annat påbörjat som jag ser fram emot att fortsätta med. Men allt har sin tid….
Hundra år av ensamhet (Netflix). Det är väl närmast en bragd att den här serien överhuvudtaget blivit av till slut. Och även om avsnitten var för sig är långa och går igenom flera faser, med en böljande rytm som pendlar mellan det högdramatiska och det långsamt betraktande så är det här ett storverk och något av det som verkligen utmärker sig mest under TV-serieåret 2024. Och det här är bara hälften av historien. Här slutar det bokstavligen mitt i språnget.
2. Slow Horses(Apple TV+). ”I vanlig ordning rusar det framåt mot sjätte avsnittet och ännu en hypertaggad säsongsfinal. Tredje säsongen hade den troligen den mest explosiva och nagelbitande upplösningen så långt i serien, men samtidigt den som relativt sett mest tänjde på trovärdigheten. Även den här gången ligger krutröken tät med språngmarscher och smällar som kantar konklusionen av vad som tilldragit hittills, parat med draget av diskbänksrealism som hela tiden är en del av paketet.”
3. The Diplomat(Netflix). ”Andra säsongen närmast flyger fram. Intrigerna är på gränsen till överhettade och misstankar om oerhörda brott begångna på högsta nivå frodas. Samtidigt ska makarna i ambassaden försöka bena ut sin privata relation. Ska de eller ska de inte fortsätta tillsammans och vad är det som gör att de hållit ihop i alla dessa år? Det är mycket vi inte vet, som inte förklaras fullt ut utan portioneras ut i brottstycken. Det är mellan varven, mellan alla dramatiska händelser som de får ventilera och att mycket har hänt under årens gång under deras internationella karriär är tydligt. Nu dessutom i efterdyningarna av ett trauma där en av dem nästan fått plikta med livet. Skuldbördan kastas åt olika håll, där det inte bara är frågan om att vara direkt skyldig utan om avgörande misstag kan ha lett fram till tragiska händelser.”
4. 99(Amazon Prime Video). ”Den här tretimmarsdokumentären kan väcka väldigt mycket hos vissa av oss. Upplevelsen är sannolikt otroligt subjektiv. Och ändå, kanske lärorikt även för andra, till och med icke idrottsintresserade. Som ett sociologiskt dokument. En tidsbild och en berättelse om oförblommerade vinnarskallar med extrem målriktning och samtidigt (som de öppenhjärtigt erkänner med flera års perspektiv) ömtåliga egon och stundtals sviktande självförtroende.”
5. Black Doves(Netflix). ”De flesta figurer här är överhuvudtaget lite lagom excentriska och allt utspelas i en verklighet som är igenkännbar och inte fullständigt frikopplad från verkligheten, men definitivt förhöjd, som det anstår en serie i den här kategorin. Och i sin kategori, så är det kanske precis vad som krävs så här års i vintermörkret eller höstmörkret. Vem vet vad som är vad nu för tiden?”
6. Mr Bates vs The Post Office(Britbox). ”Som så ofta i dramatiserade berättelser tar man förmodligen till genvägar och konstruktioner för att göra allt mer begripligt. Men det fungerar ju. Det här är gripande, upprörande, närgånget och allting som serien i sig försöker åstadkomma. Även om man nu aldrig som utomstående icke-britt någonsin hört talas om den här historien förut, så har ”Mr Bates” universell dragningskraft och en klassiskt emotionell kulmen, trots att sensmoralen poängterar att slutliga segrar kan bjuda besvikelser. Du kanske inte uppnår precis de resultat du ville i alla avseenden, men kampen var ändå värd sitt pris.”
7. 3 Body Problem(Netflix). ”Första avsnittet växlar mellan just ett Kina i slutet av 1960-talet med oönskade element som får betala priset för att ha yttrat eller betett sig olämpligt enligt överheten, och en möjlig snar framtid eller alternativ nutid med fokus på Storbritannien i en värld där forskare i allmänhet verkar förvirrade över att något nytt och obekant har smugit sig in i deras välordnade system.”
8. Bad Monkey(Apple TV+). ”Persongalleriet. Det är nog det som egentligen är hemligheten här. Minst lika mycket eller mer än själva intrigen och mysterierna som staplas ovanpå varandra. Behållningen ligger inte så mycket i att söka den stegrande dramatiken och jakten på en upplösning. Även om bitarna ändå faller på plats med en del drastiska resultat.”
9. Criminal Record (Apple TV+). ”Korruption i systemet och rättsröta brukar vara ett signum för bra brittisk tv. Specifikt kriminal-TV. De brukar påfallande ofta hitta ingångar, berättelser och inte minst rollfigurer, personligheter som verkligen gör intrigen intressant att följa. Det är ingen idé att ens försöka rada upp alla serier från andra sidan sundet (eller Nordsjön) genom åren som på något vis kretsat kring brottsfall och de inte helt givna gränserna mellan rätt och fel. När de som ska vaka över lagen gör det de borde göra – eller när de själva överträder lagarna.”
10. The Gentlemen(Netflix). ”Överhuvudtaget introduceras nya, ofta färgstarka och excentriska, filurer i varje avsnitt, personligheter som påverkar handlingen i olika oförutsägbara riktningar. Tonen fortsätter vara en blandning av det brittiskt distingerade, det lätt hysteriska och med obligatoriska inslag av morbida detaljer. Fun for the whole family. Även om nu inte Ritchie själv regisserat absolut alla avsnitt, känns vissa markörer igen, som de kvicka hoppen fram och tillbaka i tiden. En scen avbryts hastigt och fortsätter med eftermälet, följt av tidigare inte förklarade komponenter i efterhand. Exempelvis.”
Sugar(Apple TV+). ”Storyn verkar inte heller framhastad. Och den fortsätter hålla åtminstone mig i ovisshet om vart den egentligen är på väg. Här fortsätter finnas en tydlig film noir-karaktär och -atmosfär samtidigt som de tycks vilja berätta flera saker på en gång och ge en tidsbild av en stad och av de privilegierade i den. Familjer som uppnått status i en bransch och visar uppenbara symtom på att det någonstans stigit dem åt huvudet, att de kan komma undan med sådant som andra inte gör.”
The Boys (Amazon Prime). Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad nu som är det rätta ordet. Övertryck av intryck? Både vad som sägs explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt.
En kunglig skandal (SVT). ”Michael Sheen gör en, inte oväntat, lysande insats. Han blir Andrew. Då ska jag väl vara ärligt talat säga att jag inte har närstuderat prins Andrew egentligen eller har en tydlig bild av hur brukar uppföra sig i allmänhet. Men det är väldigt mänskligt. Vad som händer bakom kulisserna inom kungahuset, Andrews familj och närmaste medarbetare liksom staben på BBC som lyckas få till en intervju med större genomslagskraft än de någonsin vågat hoppas.”
Nobody Wants This(Netflix). ”En enkel förklaring till att det faktiskt fungerar så bra som det gör är hur kärnfullt skrivet och formulerat det är. De lyckas faktiskt överraska och hitta nya vändningar i replikskiftena oavsett om det bara handlar de två huvudpersonerna eller andra i deras omgivning. För omgivningen har betydelse här. De två är inte två isolerade öar ute på ett öde hav. Sociala samspel och kulturkrockar gör sig påminda gång efter annan. Antalet obekväma situationer som uppstår går snart att tappa räkningen på. De är snarast hjulet som driver allt annat framåt.”
Manhunt(Apple TV+). ”Även en president har rätt att koppla av efter de seriösa utmaningar han ställts inför under en längre tid. Så, vilket många känner till, Mr Lincoln gick på teater en kväll – tyvärr för sista gången. Det omtalade attentatet inträffar alltså redan i första avsnittet. Man har valt en vinkel där dådet bara är början. Så vad kommer resten att handla om? Kanske just vad titeln mer än antyder: jakten på en man. En mördare. En skådespelare vid namn John Wilkes Booth. Men var han verkligen ensam i planering och utförande?”
Shrinking(Apple TV+). Det smattrar och smäller konstant av verbala dueller. I princip allt går ut på att man ska lära sig någonting nytt varje dag, samtidigt som det är uppenbart att människor fortsätter göra liknande misstag om och om igen.
Whiskey on the Rocks(SVT). Kalla krigets ankomst till Karlskrona som komedi? Tja, varför inte?
Nyligen påbörjat som skulle ha kunnat rumstera om i rankingen:Shogun(Disney+). Till slut har vi skaffat den plattformen också. En del att sondera bland, med andra ord. Som en av fjolårets överlag mest unisont hyllade serier. Wolf Hall 2 (SVT) Av någon anledning har jag inte sett färdigt första omgången som är snart ett decennium gammal, men däremot läst första delen i romansviten det bygger på. Är på väg mot att beta av det här också. Andra säsongen av Silo(Apple TV+) har jag också bara hunnit ett par avsnitt in i…
”Slow Horses” är allt annat än en slö häst i seriesammanhang. Foto: Apple TV+.
Ingen hänger längre med. Det går helt enkelt inte att hinna se allting som skulle kunna vara bäst. Du måste sålla och prioritera. Oftast gör du väl det utifrån vad du tror dig kunna vara intresserad av. Vi har alla våra föredragna genrer och kan ibland bli överraskade av något som vi inte hade lika höga förhoppningar om. Men, även de som tillbringar betald heltid med att söka guldkornen i seriesammanhang har i dag en övermäktig uppgift. Vi andra entusiaster försöker ha något slags koll på vad som rekommenderas och skulle kunna ge upplyftande upplevelser, samt bygger efterhand upp ett förhållande till beprövade recept och långkörare. På senare år har jag själv spontant dragits oftare till serier med färre antal och kortare avsnitt, inte minst av rena tidsskäl. Kvalitet i koncentrat med effektivt berättande, hög energi och inte minst humor kan övertrumfa de episka ambitioner som många trots allt fortfarande har men ofta är svåra att leva upp till. Luckorna finns där. Fortfarande har jag faktiskt inte sett ”The Last of Us” (där försvann ett par förtörnade läsare), eller slutsäsongerna av ”Succession” och ”Barry” (och där rök några till). Bland annat… En sådan här sammanställning blir aldrig definitiv. Men just nu i februari 2024 ser min egen stadfästa rangordning över TV-serier från 2023 ut som nedan.
Notera: Länkar till och utdragna citat från mina relaterade recensioner eller blogginlägg på russin.nu:
Slow Horses – säsong 3(Apple TV+). ”Är hemligheten med ”Slow Horses” överlag att de helt enkelt erbjuder alla känslorna på en och samma gång? Eller åtminstone sammantaget under sex händelserika avsnitt i varje omgång. Vi ser dumhet men även heroism; uppgivenhet och inbördes tjafs men även förmågan att samarbeta när livet står på spel.”
2. Cunk on Earth (Netflix). ”Mycket kan sägas, men kanske viktigast: spontant är ”Cunk on Earth” troligen den mest akut omsebara TV-produktionen hittills i år. Alla eventuella invändningar blir randanmärkningar. Det går säkert att hitta något att klaga på med lite ansträngning, men varför anstränga sig? Det är väl mer av den här varan vi behöver i tider som dessa, eller hur?”
3. The Diplomat (Netflix). ””The Diplomat” kunde ta vägen lite vart som helst. Var ligger ambitionsnivån? Ja, synbart påfallande högt. Alltså, det är gjort på en lättflytande underhållningsnivå men med en skarp underton och inte minst har dialogerna så här långt varit både spetsigt skrivna och frejdigt framförda. Temperamenten, som ibland måste hållas i schack innanför kostymer och klänningar, flödar ofta fritt bakom kulisserna.”
4. Huset Ushers undergång (Netflix). ”Ofta utstuderat olustig. Sådan är stämningen. Sådan är familjen. Det handlar om det alltför vanliga fenomenet att fatta moraliska felbeslut efter felbeslut under en lång lång tid och att mönstret går igen och igen. Det går i arv. Och det här sättet att närma sig ett legendariskt litterärt verk känns kreativt och levande, som en hyllning där man inte bara avbildar och överför utan framför allt transporterar en atmosfär från en annan epok in i nutiden.”
5. The Great – säsong 3(HBO Max). ”För oss som följt förvecklingarna fram till den här punkten är inte minst de slagkraftiga dialogerna och oförutsägbara intrigerna med över hela banan komplicerade karaktärer inblandade, de största anledningarna till att vi fortfarande är här.”
6. Silo(Apple TV+). ”Scenariot förekommer i olika varianter, som bekant. Den här upplagan är scenografiskt och egentligen på alla områden livfullt och resursstarkt orkestrerad. Men den mänskliga faktorn då? Jo, jag tycker den infinner sig ganska fort.”
Undrens tid är icke förbi. Åtminstone inte för ”The Righteous Gemstones”. Credit: HBO Max.
7. The Righteous Gemstones – säsong 3 (HBO Max). ”Det här är fortfarande en råriven form av komedi som ibland skulle behöva dra i nödbromsen, men ofta påfallande slagkraftig och händelserik med en väl utvecklad känsla för hur länge man kan hålla sig till en sidointrig innan det är dags att släppa den och gå vidare till något annat.”
8. The Horror of Dolores Roach (Amazon Prime Video). ”Stressframkallande? Moraliskt ambivalent? Frustrerande att följa hur allting bara faller isär för några människor som vi ändå vill hoppas inte är heltigenom ondskefulla? Ja, den här serien kan tära på nerverna och samtidigt framkalla flera kluckanden som man inte riktigt vet om de borde stannat i halsen eller inte.”
9. The Consultant (Amazon Prime Video). ”Kanske är det här en serie som kunde användas i pedagogiska syften på personalkonferenser eller seminarier om modern företagskultur. Möjligen är det något som någon kommer att skriva avhandlingar om i framtiden. Eller också försvinner det i flödet.”
10. Hunters – säsong 2(Amazon Prime Video). ”Här tilldrar sig handlingen både i Europa och Sydamerika och fortsätter vara en typ av våldsopera med lite för mycket av allting, både klassiskt äventyr och friformad historieundervisning liksom generösa avvikelser från dokumenterade fakta, en försvarlig dos gruvliga grymheter och allting i ett uppvarvat tempo med överskruvade tonlägen.”
Perry Mason – säsong 2(HBO Max). ”Serien skildrar en annan tid och en plats långt ifrån där jag själv befinner mig för det mesta. Och behandlas också med den distans som tiden tillåter. Både gammaldags dramatik, ett klassiskt sätt att berätta men med perspektiv som kanske inte skulle ha framhävts bara för några årtionden sedan. Det mesta här är väldigt bra på sina villkor. Och sevärt om man gillar just de villkoren.”
Shrinking(Apple TV+). ”Även om den kanske från början ser ut att prioritera en premiss där en rådgivare börjar ompröva sin metodik och ta fler professionella risker, så blir den allt mer tydliga röda tråden efterhand att berätta om en dryg handfull människor som rör sig i varandras cirklar och försöker hantera sina egna liv; ett område där alla kommer till korta på olika sätt. Som de flesta.”
Bodies(Netflix). ”Tidsresor. Alltid lika spännande och oftast lika förvirrande. Vilka är reglerna? Vad blir konsekvenserna? Och går det att göra en berättelse med resor fram och tillbaka i tiden som faktiskt hänger ihop, logiskt sett? Just den där sista frågan är det kanske inte lönt att ställa sig längre. Men det kan fortfarande vara fascinerande att följa just en story om hur olika tidsplan kan samverka på ett till synes helt orimligt sätt.”
Några andra serier som förtjänar omnämnanden för höga ambitioner eller åtminstone högt underhållningsvärde:Foundation- säsong 2 (som jag försöker nita fast en bestämd åsikt om), Liaison, Hijack, Mrs Davis, Platonic, The Night Agent.
Det var ett tag sedan sist jag sammanställde en sådan här årslista. Tydligen tre år sedan.Några favoritserier här fanns faktiskt med då också. Förhoppningsvis dröjer det inte tre år till nästa gång…
Hur länge kan man komma undan med dödligt allvarliga brott? Och hur påverkar det en person att helt fixeras av att försöka lösa en kriminalgåta som alla andra tycks ignorera? Själv hade jag inte många förkunskaper om verklighetsbakgrunden till miniserien ”The Serpent” som funnits ute på Netflix ett tag. Och den okunskapen kanske är en fördel om man vill få ut så mycket spänning som möjligt. Ryggsäcksresenärer i Asien försvinner under 1970-talet och en ung ambassadtjänsteman börjar nysta i fallen. Om det nu är några fall. Alla myndigheter och andra instanser med inflytande verkar inte så intresserade. Men det kanske ligger något i misstankarna… Mer om ”The Serpent” och mina egna synpunkter på serien kan hittas på russin.nu. I korta drag: Jag ångrar inte att jag såg den…
Varför så dyster? Elle Fanning leder ensemblen (och revolutionen) i ”The Great” – en av 2020 års grejtaste serier. Foto: Nick Wall/Hulu. Credit: hbonordic.com
Förvånansvärt nog fortsatte de komma under hela året. Nya TV-serier. Och nya säsonger av redan existerande, trots att så mycket i världen verkade ställas in. Jo, det mesta av scenerier och samspel framför kameran fanns förmodligen redan graverat och väntade på redigering… Men ändå. 2020 var inte bara ett normalt år när det gäller publiceringstakt i sammanhanget, utan verkade i perioder snarast hyperaktivt. Kommer vi att se en backlash under 2021? I vilket fall, det var svårt att hinna med allt. Och
kanske prioriterade jag själv (eller jag och min fru, i de fall vi sammanstrålade i soffan) serier som betonade underhållningsvärde framför de mest inträngande, betungande och konstnärligt högtstående verken. Om någon skulle väcka sådana invändningar mot den här sammanställningen, är jag kanske inte kapabel att argumentera emot alltför högljutet.
Just nu, i slutet av januari 2021 ser min personliga rangordning av dramatiserade TV-serier under 2020 ut så här, med ett flertal citat ur och länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin insprängda. Samt referenser till aktuell TV-plattform. Here we go…
1. Falsk identitet (SVT). ”Falsk identitet” har den konsekventa, eftertraktade förmågan att vara både rafflande och samtidigt nästan rogivande. All den där noggrannheten och dialogerna som förklarar komplicerade sammanhang, men där du aldrig har riktigt hela bilden, bygger frekvent upp mot olidligt spännande sekvenser. ” (ur min recension av femte säsongen på russin.nu, 2020-10-31)
2. The Great(HBO Nordic). ”Passion och perversion. Inte nödvändigtvis bokstavligt sanna händelser kan innehålla en hel del sanning. Och lärdomar, samtidigt som det är ruskigt underhållande. Svartsynt men inte komplett cyniskt, obehagligt och oförutsägbart men med något slags hopp om förändring.” (ur recension på russin 2020-07-02)
3. Perry Mason(HBO). ”Genomgående tendenser som blir tydligare och tydligare är jakten på respekt. Att få den, förtjäna den och att kunna respektera sig själv. Att hitta sitt kall. Att sanningen på något sätt ska göra dig fri.” (russin, 2020-09-05)
4. The Queen’s Gambit(Netflix). ”Har det någonsin producerats en TV-serie så här fokuserad och fixerad vid schackets mysterier förut? Här är det givetvis vanskligt som total amatör att förstå precis vad de sysslar med. Och nästan lika svårt att svara på om vi verkligen lär oss någonting om schackspelets principer och strategier eller bara tror att vi gör det. Men likafullt är det fascinerande.” (2020-12-23)
5. Narcos: Mexico(Netflix). ”Modern historia, alltså. Och ödesdrama. Serien har haft den karaktären sedan starten. Och det blir inte mindre nu av det personliga, hur karaktärer konfronterar varandra och man lockas sympatisera med framträdande personligheter på båda sidor lagen. Åtminstone kan vi förstå deras motivationer och dras in i de interna konflikterna både inom lagväsendet och drogkartellerna.” (säsong 2, recenserad 2020-03-15)
6. Killing Eve (HBO). ”Killing Eve” må ha haft svängdörrar i produktionen och de huvudansvariga för inriktning och manus tycks skifta från säsong till säsong, men tonen har hittills hållit sig förvånansvärt konstant. Och det första avsnittet av tredje säsongen slår an samma tangenter som tidigare. Blandningen av det groteska, det vardagliga och sarkastiska. Livets våldsamma skola i en skrattspegel (eller något liknande ett småleende) men där många bär på synlig sorg.” (säsong 3 recenserades 2020-06-14)
7. Stateless(Netflix). ”Desperata människor som gör desperata saker i desperation. Utsliten stressad personal med otacksamma uppgifter och som börjar tappa greppet. Interna stridigheter mellan departement och skuldbeläggande när något går snett. Karriären kontra familjen. Familjer som splittras, inte bara bokstavligen under flykten utan av andra orsaker drivs isär. Psykologiska trauman som kommer upp till ytan. De förhärdade kontra de som har svårt att klara av sina uppgifter. Det är mycket som ska med här. Och ”Stateless” lättar sällan på trycket. Den kräver sin tribut.” (miniserien recenserades 2020-10-04)
8. The Boys(Amazon Prime Video). ”Det finns mycket mer man skulle kunna diskutera i detalj. Men i korta drag: om du gillade den första säsongen och vill ha mer av samma vara – ibland mer i kubik av detsamma – så borde du inte bli besviken när den här uppföljande vändan når sin explosiva, men inte helt världsavgörande final. Det ser ut som om de skulle kunna ha mer att berätta. Med tanke på omständigheterna detta pandemiår kanske det företaget dröjer. Den som lever och har alla nödvändiga lemmar i behåll efter det här får se.” (blogginlägg om andra säsongen, 2020-11-27)
Civiliserat samtal i köket. Inte den mest representativa scenen från ”Lovecraft Country”, men den är åtminstone förhållandevis familjevänlig. Credit: hbonordic.com
9. Lovecraft Country(HBO). ”Men efter den första timmen vet även resten av oss att den här kistan kan innehålla nästan vad som helst. Modern historia, mänskliga motsättningar, psykologi och ren terror. Snyggt och stämningsfullt iscensatt, med ett visst inbyggt behov av tålamod för att tränga in i huvudkaraktärernas personligheter och allmänna känslotillstånd. Och så alltså högoktanig horror i halsbrytande tempo och tappning ovanpå allt. När väl regelboken skrivits om och nya världar öppnat sig fortsätter det med mer i samma stil. Efter mörkrets inbrott kan vad som helst hända. De berörda trakterna är både högst ogästvänliga och samtidigt ibland oväntat inbjudande. Och varför drabbas några i den äventyrliga trion av minnesförlust efter de mest fasaväckande händelserna? Mardrömmen och mysterievandringen har bara börjat.” (recension 2020-12-19)
10. Devs(HBO). ”Devs” har flera nästan motstridiga kvaliteter. Skrämmande, inspirerande, överraskande och ibland paradoxalt rogivande. Intrigen kan tyckas röra sig i snigelfart långa sträckor för att sedan explodera i något. Oftast otrevligt. Den formulerar hisnande tankegångar och fixerar sig sedan vid väldigt vardagliga företeelser, sedan tillbaka ut i det outgrundliga och svävar hela tiden på målet kring vad som är ont och gott och om de som till synes gör ont här gör det av en god anledning eller inte. Man kan även skönja den bekanta känslan av att en eller annan rollfigur lite i utkanten rimligtvis måste vara viktigare än han eller hon till synes verkar vara. Och till slut måste det antingen bekräftas eller avfärdas.” (recension av miniserien 2020-05-09)
Inte perfekt, men ändå intressant. Natalie Dormer spelade fler än en roll i ”Penny Dreadful: City of Angels”. Foto: Justin Lubin/SHOWTIME. Credit: hbonordic.com
Bubblare och annat nämnvärt: Fargo (HBO, fjärde säsongen), Billions (HBO, halva (?) femte säsongen sänd hittills), Homeland (sista säsongen på SVT), The Good Fight (HBO, fjärde säsongen) La casa de papel (Netflix, säsong 4…typ), Hunters (Amazon), Messiah (Netflix), Penny Dreadful: City of Angels (HBO), Upload (Amazon), Avenue 5 (HBO), Bosch (säsong 6 – Amazon/HBO) – samt ytterligare några serier jag bara hunnit påbörja hittills men visar viss potential…
…och här är fjolårets ranking. Förresten, då hade jag inte hunnit se ”Unbelievable” (Netflix) och ”The Morning Show” (Apple TV+) som båda kunde ha kvalat in på den listan. Särskilt ”Unbelievable”.
RELATERAT: En engelskspråkig variant av artikeln finns redan ute på Cast Against Hype.
Kan man besvara alla frågor om det förflutna och framtiden med hjälp av avancerade algoritmer i supersofistikerade system som människor själva skapat? Kärnan i ”Devs”, en miniserie skapad av Alex Garland som tidigare gett upphov till filmer som ”Ex Machina” och ”Annihilation”. Digitala drömmar och inte minst artificiell intelligens är uppenbarligen något som intresserar honom och här resulterar i en serie som lyckas sticka ut i mängden, hur svårt det än kan vara i dagens TV-landskap. Själv recenserade jag den nyligen på russin.nu och hoppas (åtminstone för ögonblicket) att storyn stannar där den gör. Det vill säga att ”Devs” får vara just en miniserie och inte lockar fram en direkt fortsättning. Poängen verkar vara att vi drar våra egna slutsatser om vad som skulle kunna hända i efterdyningarna av det som tilldragit sig på ett IT-komplex med ledare som kan kallas visionära men lika gärna lätt vansinniga. Visas i Sverige på HBO Nordic.
En fortsättning vore däremot välkommen för ”Messiah” som lanserades av Netflix alldeles i början av året. Nu verkar det inte vara aktuellt och den tvetydighet som genomsyrar skildringen av en plötsligt uppdykande frälsarfigur i något som liknar en snar framtid är på gott och ont. Serien lyckas väcka många stora frågor till liv och är särskilt i början visuellt spektakulär, men drabbas av krampkänningar mellan varven just för att den tycks vilja vara så mycket på en gång och inte lägga alla de bildliga korten på bordet. Dock – även den här har ett eget tilltal som utmärker sig och med sina tillkortakommanden (plus det faktum att den troligen aldrig kommer att knytas ihop fullständigt) skulle jag ändå rekommendera ”Messiah”. Recenserad även den på russin.
Kontroversiellt? Hur kan en färgstark och inte överdrivet finkänslig fiktionaliserad version av nazistjägare i New York på 1970-talet väcka motstridiga reaktioner? ”Hunters” från Amazon Prime Video blandar dokumenterade historiska fakta med egna infall och utövar konstnärlig frihet i en rykande revanschfantasi som inte alla uppskattar lika entusiastiskt. Men Al Pacino är med! Liksom Lena Olin, på den mörka sidan. Och om det är något man inte kan beskylla serien för så är det tristess. Se själv och bilda dig en egen uppfattning. Men, som jag hoppas att jag inte glömde nämna i min egen recension är den bitvis ganska brutal. Eller mer än ganska.
Bonus: apropå digitala drömmar – hur ser livet efter detta ut om IT-kreatörerna i framkant får bestämma? Det är temat för ”Upload” som dykt upp även den på Amazon Prime nu i veckan, tror jag. Hittills har jag sett ett avsnitt och är inte säker på om den är tänkt att vara en scifi-satir eller romcom i första hand, men blandningen av de elementen lovar en del. Fortsättning följer…
Fortfarande pågår försöken att sammanfatta ett helt decennium kulturellt. Sådant har jag själv varit inblandad i, men det är trots allt även ett vanligt år som ska föras till annalerna också. Och när det gäller TV-drama så innebar 2019 slutet på flera långkörare, men samtidigt starten på nykomlingar som kanske kommer att dominera luftrummet i några år. Eller miniserier som under sin begränsade speltid skapat avtryck av det svårutplånligare slaget. En del av det som har bäst potential dök upp i slutet av året och listan som den ser ut nu kanske inte är den slutliga för all framtid. Men just nu ser den ut så här, inklusive länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin.nu samt hänvisningar till aktuella distributionskanaler i Sverige, det vill säga där jag själv sett serien ifråga. Förra årets lista finns också tillgänglig – utan någon som helst betalvägg.
Barry är bekymrad som vanligt. Men han är i alla fall huvudpersonen i en av världens bästa TV-serier just nu. Alltid något. Credit: hbonordic.com
1. Barry (HBO Nordic). Nej, det är väl inte bara jag som fastnat för det där avsnittet. Det där avsnittet. När den mer och mer motvillige professionelle mördaren som bara vill bort från sin gamla bransch, tvingas utföra ett uppdrag som han verkligen verkligen anstränger sig för att slippa utföra. Ingenting går som han tänkt sig och hoten fortsätter uppenbara sig där han minst anar. Andra säsongen av ”Barry” innehåller troligen fjolårets enskilt bästa avsnitt av en serie överhuvudtaget (eftersom ni frågade: ”ronny/lily”, säsong 2, episod 5). Resten är inte heller direkt undergenomsnittligt, för att uttrycka det försiktigt. Kanske helt enkelt bäst.
2. Chernobyl (HBO Nordic). Gråmulen misär och en total katastrof på det. Miljöskildringen och stämningslägena pendlar inte mellan de mest lustfyllda, men visst är det här en berättelse som var tvungen att berättas och levandegöras på ett seriöst sätt. Inte, naturliga skäl, det mest upplyftande som sändes i fjol, men vilka ambitioner och vilken detaljrikedom! Borde vara trollbindande även för dem som inte kommer ihåg stämningen i Sverige när den förödande kärnkraftsolyckan i Ukraina inträffade 1986 och sanningen om vad som hänt så sakteliga slapp ut ur det sovjetiska informationsministeriet, ytterst motvilligt och inte direkt heltäckande inledningsvis…
3. The Americans (Netflix). Så var den sagan slut också. I alla fall på svensk mark där distributionen har dröjt lite. Hur skulle det fusk-amerikanska paret som varit djupt inbäddade spioner i USA i flera år ta sig ur sin onda cirkel? Och vilken bild gav det här av av spänningen mellan supermakterna i mitten av 1980-talet? Nästan allt, framför allt det som handlade om personliga relationer och komplikationer, fick en värdig och tillfredsställande avslutning. Och förmodligen en början på något annat, men vad?
Vem vinner? Vem är vän och vem är fiende? Ingen går säker för någon i ”Billions”. Credit: hbonordic.com
4. Billions (HBO Nordic). Marknaden är inte direkt stabil men den här serien har varit förvånansvärt stadig i sin kurs. Konstant engagerande och kanske ögonöppnande, beroende på hur mycket man tar den på allvar, men jag tror ändå att man i grunden kan göra det. Även om det är en show. En riktig show är det. Stabilt som sagt, inte minst ur underhållningssynpunkt och har så varit i fyra säsonger. OK, höjdpunkten hittills var det tredje året. Men den fjärde var inte direkt någon djupdykning eller utan höll maskineriet igång med nya intriger, skiftande lojaliteter och ständiga överraskningar på lut.
5. Good Omens (Amazon Prime). Varför kan inte alla bara vara vänner? Om en ängel och en demon klarar av att ha en civiliserad relation och hitta gemensamma beröringspunkter, så, ja varför inte? Världens hotande undergång har sällan varit så färgstark och fantasifull. Och rolig.
6. Mindhunter (Netflix). De är så metodiska. Och samtidigt börjar de personliga problemen torna upp sig på hemmafronten för utredarna som systematiserar jakten på seriemördare och etablerar en ny vetenskaplig genre för 40-talet år sedan. Inte det mest behagliga eller akut upplyftande, men en av de bäst genomförda serialiserade berättelserna på senare år. Andra säsongen fördjupade teman från den första.
7. The Boys (Amazon Prime). Nej, man kan tydligen inte ens lita på superhjältar längre. Frågan är om de som kämpar mot korrumperade superhjältar själva är helt pålitliga? Komplicerat, verkligen. Och oförskämt underhållande.
8. The Bronze Garden(HBO Nordic). Jo, det är inte lätt för en argentinsk thriller att överhuvudtaget märkas i flödet. Men även den andra säsongen av berättelsen om sökandet efter försvunna anhöriga var något att beundra och beröras av. Vill vi verkligen veta det vi tror oss vilja veta? Det är en genomgående röd tråd i båda säsongerna.
Jakten på Europas mest eftersökta hitwoman fortsätter i ”Killing Eve”. Photo Credit: Aimee Spinks/BBC America. Credit: hbonordic.com
9. Killing Eve (HBO Nordic). Behöver man vara i något slags särskilt sinnesstämning för att gilla det här? Vill minnas att någon frågat mig. Själv tycker jag inte det. Den har något att erbjuda i alla väder med sin kaxiga korsbefruktning av galghumor och ond bråd död.
10. La casa de papel (Netflix). Gick det att fortsätta med en ny omgång och ny kupp? Tydligen. Insatsen skruvades upp ännu mer när den eklektiska spanska rånarligan hittade ett nytt mål och dessutom gjorde det för att rädda en av sina egna. Hur ska man egentligen moraliskt bedöma deras handlingar? Och vad säger den här skildringen om synen på staten? Personligheterna och den bryska balansgången mellan stämningslägena gör det här i alla fall till en av de senaste årens mest svåruthärdligt spännande serier.
11. The Loudest Voice (HBO Nordic). Russell Crowe med extra lager av smink och späck startar framgångsrik kabel-TV-kanal och vill omvända åtminstone hela USA till sin konservativa världsbild. Det handlar om Roger Ailes, grundaren av Fox News. Både som medieprofil och möjlig missdådare, anklagad för en serie sexuella trakasserier. Livligt, spännande tidsdokument som väcker många frågor.
12. Mayans MC (HBO Nordic). Vad är hemligheten? Jag har hittills inte blivit någon stor fan av ”Sons of Anarchy” utan gav upp någonstans under de tidigaste rundorna. Men spinoff-serien som utspelas kring mexikansk-amerikanska gränsen kring motorcykelgäng och dess invecklade relationer med karteller, poliser och rebeller på politiska, personliga och affärsmässiga plan fungerar förvånansvärt väl som något slags nutida ödesdrama. Andra säsongen var minst lika bra som den första och utvecklade flera karaktärer i ofta oväntade riktningar.
Tyrion. The One and Only. Photo Credit: Helen Sloan/HBO.
13. Game of Thrones (HBO Nordic). Nej, alla gillade verkligen inte slutet. Helt perfekt genomfört var det inte heller. Men det var en sådan mastodontserie, ett sådant myller av människor och öden som skulle knytas ihop på ett sätt som inte kunde tillfredsställa alla. Och jag uppskattar även finalsträckan för det som den gjorde bra; komplikationerna, insikterna om att det är svårt att vara fullkomlig, att vi inte kan lita på övernaturliga förmågor och massförstörelsevapen för att skapa ett perfekt samhälle. Och själva den uppslitande intensiteten i avsnitt som det näst sista, ”The Bells”. Tyrion Lannister (Peter Dinklage) tronar i slutändan som den sammanhållande kraften i detta universum. Och som decenniets definierande dramatiserade rollfigur på TV överhuvudtaget.
14. Jane the Virgin (Netflix). Till slut gick den i mål efter några underhållande, vitala och idérika år. Den identifierar sig själv som en såpa, men har lite större syfte än så. Både formmässigt och i vad den berättar om livet för en möjligen osannolikt otursförföljd men ändå väldigt vardagsrelaterad familjekonstellation i Florida.
15. Bosch (Amazon / HBO). Så nästan oförskämt pålitlig. Den ständigt rynkade pannan hos er den egensinnige Bosch som ständigt har problem med sina överordnade i polismaktens Los Angeles. Den gamla skolan. Lätt noir-stämning.Cool.
16. True Detective (HBO Nordic). Ni vet hur man ska inleda varje referens till den här serien, eller hur? Första säsongen fantastisk, den andra en besvikelse och den tredje en uppryckning. Nu råkar jag tillhör en minoritet som gillade även den andra, men troligen är den tredje vändan med Mahershala Ali som mordutredare i tre tidsplan mer i linje med vad vi såg från början. Och visst var det rafflande den här gången också.
Hedersomnämnanden, exempelvis om serier där jag ligger efter i schemat, men som förtjänar en puff. Eller som har sina brister men ändå är speciella i någon mening:
The Looming Tower (Amazon Prime). Strängt taget släpptes väl den här miniserien 2018, så den får husera här bland hederspriserna. Jakten på terrorister är intensiv i slutet av 1990-talet, men det vore lättare om underrättelseorganen vågade dela information med varandra. Det gjorde de inte alltid och resultatet är redan känt. Skildringen av misslyckandet är mer spännande än vad man kanske kunde förledas tro.
Tillsammans i den goda kampen? Och vad är det goda? ”The Good Fight” ger inte enkla svar på alla sådana frågor. Credit: hbonordic.com
The Good Fight(HBO). Ganska rappt betade jag av de två första säsongerna om livet på en advokatbyrå i Chicago. Just det, advokater. Är de fortfarande intressanta och relevanta? Ja, i det här fallet. Tredje och senaste rundan är nyss påbörjad.
Falsk identitet (SVT Play). Upptäckte den här franska sofistikerade spionserien sent och är inte helt uppdaterad, men Mon Dieu eller vad? Den ska ses.
The Good Place (Netflix). Och vi har väl hunnit av de två säsonger som hittills blivit tillgängliga på Netflix i Sverige. Och det är sant, skildringen av livet efter detta med sådan spänstig kombination av filosofi och flärd och tvära kast mellan komedi och existentialism kan rekommenderas.
Big Little Lies (HBO). Något i den andra säsongen kändes mer abrupt och ofärdigt än nödvändigt, men Meryl Streep…Alltså, svärmodern från gehenna. Kanske den mest, utan att vara bevisbart kliniskt ondskefull, skrämmande karaktären på TV överhuvudtaget under 2019.
Jett (HBO). Carla Gugino utför delikata och inte särskilt lagliga uppdrag åt ljusskygga klienter, samtidigt som vi lär oss mer och mer om varför hon är som hon är och varför hon gör det hon gör. Vanskligt, vildvuxet och kan väcka ett otal invändningar på flera plan – men farligt vanebildande.
What We Do in the Shadows (HBO). Serieversionen av en rolig vampyrkomedi från Nya Zeeland. Avig men lämpad för vissa humör om inte annat.
Los Espookys (HBO). Kanske borde jag repetera motiveringen från ovan. Och definitivt se fler avsnitt. Någon gång.
Scandal. Det har blivit en vana att jag klämmer någon säsong av den här såpan på steroider när vi är på semester i Mexiko. Där finns den på Netflix, inte här. Är den bra? Oklart. Men kan vara väldigt vanebildande i perioder.
Jack Ryan (Amazon). Terror. Visst är det härligt? Rätt habil första säsong från 2018. Inte hunnit med den andra än.
Watchmen (HBO). Hyllad av många. Återkommer när jag sett fler än ett par avsnitt. Finns klar potential.
Succession (HBO). Jo, jag börjar förstå att det är det här som händer nu. Det nya familjedramat som man ska följa. Och till slut har jag börjat, men hittills inte kommit längre än en bit in i första säsongen. Vi får se vart det leder.
The Handmaid’s Tale (HBO). Två synnerligen starka säsonger följdes av en tredje, där jag fastnat någonstans i mitten och inte riktigt vet vad jag ska tycka. Kanske kränger de fram en sinnesvidgande säsong även ur detta. Eller har de dragit ut konceptet längre än det höll för?
Britannia (HBO). Galenskaperna är igång igen. Det jag sett av andra säsongen hittills ser ut att fortsätta på den tidigare inslagna linjen, som kanske bäst sammanfattas med en guilty pleasure-stämpel.
City on a Hill (HBO). Vad hände? Det började bra och det är mycket möjligt att det fortsätter så också. Själv lade jag den åt sidan för ett tag, men känner mig nödgad att fortsätta någon gång igen inom en snar framtid.
– Kom tillbaka. Allt förlåtet! Du har alltid en plats vid min sida – och inte minst på russins decennielista! Photo Credit: hbonordic.com
Det måste göras. Annars gör någon annan det. Ja, troligen har flera andra redan gjort det och kommer att göra det innan året är slut. Och decenniet. Nu är det ju på väg att avslutas och gå över i nästa. 10-talet. Åren 2010-2019 när så mycket hände i världen (som det brukar göra) på gott och ont. Tack och lov skapades samtidigt en mängd värdefull musik, film, litteratur och inte minst TV-serier. För första gången har nu redaktionen på russin.nu röstat fram sina favoriter bland de TV-serier som producerats under ett decennium.
Vem vann? Vilka kom med i övrigt? Svaren finns alltså på russin. Där finns även recensioner av”Game of Thrones”, ”The Americans”, ”The Walking Dead”, ”Penny Dreadful”, ”Narcos”, ”Breaking Bad” och flera andra skapelser som huserar på listan eller får ett hedersommämnande. Konkurrensen var nämligen hård. Och då har vi ändå inte hunnit se allt som borde ses. För ärligt talat, ingen kommer ens i närheten av det…
Du hinner inte se allt. Försök inte ens. Även under ett år utan ”Game of Thrones”… Det gäller de där som sysslar med TV-kritik på heltid och i än högre grad resten av oss, entusiaster eller normalkonsumenter. Men, till slut, här är mina personliga seriefavoriter från året som kallades 2018 inklusive information om var jag sett dem. Fjolårslistan finns här. De flesta citaten är från mina recensioner eller blogginlägg på russin.nu, dit också förekommande länkar leder.
Spända möten. En specialitet i ”Billions”. Credit: hbonordic.com
1. Billions (HBO). ”…Och så får jag inte glömma att halva nöjet (eller åtminstone 37 procent), är att se hur jordens till synes klipskaste och mest framgångsrika filurer samtidigt kan vara så barnsliga, omogna och impulsiva intill självdestruktionens gräns. Det svänger fort om de flesta här. Och hela serien svänger. Nu mer än någonsin.”
2. La casa de papel (Netflix). ”Serieskaparna satsar hårt på att väcka nya frågor hela tiden och att testa gränserna både för trovärdigheten och hur vi som tittare kan tänkas reagera på oväntade vändningar. Och engagerande är det hela vägen fram till slutet. Eller delslutet. Eller…”
3. The Handmaid’s Tale (HBO). ”Livet i diktaturen fortsätter vara fullt av bedrövelse men fortfarande motsägelsefullt. Människorna i den liksom relationen mellan dem förändras ständigt. ”The Handmaid’s Tale” räknas väl allmänt som en av de allvarligaste och mest tungsinta serierna på marknaden just nu, samtidigt som den bjuder på återkommande inslag av absurd humor mitt i allt”
4. Killing Eve (HBO). ”Det samlade persongalleriet i ”Killing Eve” har överhuvudtaget en tendens att överraska hela tiden. Liksom handlingen i stort. Snart står det klart att lite vad som helst verkligen kan hända. Och att tonläget kommer att fortsätta skifta mellan svart komedi, över potentiell parodi på polisiär dramatik till ren och skär rysare.”
5. Barry (HBO). ”På något sätt lyckas man balansera den galghumoristiska grundtonen med ett underliggande lager av allvar. Det är motsägelsefullt men kanske symtomatiskt för mänsklighetens tillstånd att ha så roligt åt en serie där vi så regelbundet luras att skratta på fel ställen. Och där även den tjetjenska maffian tillåts vara skojfriska på sina egna villkor. Är det en aning spännande också? Jo.”
Spända möten. En specialitet i ”Westworld”. Credit: hbonordic.com
6. Westworld (HBO). ”Visuellt, arkitektoniskt, ljudläggningsmässigt och allt det där andra runtomkring – där ligger ”Westworld” i bräschen. Estetiskt fantasifullt, ibland medvetet kliniskt men samtidigt ständigt ögonfägnande och livfullt. Ett allkonstverk i sig självt. När det gäller berättandet är det visst tillåtet att ställa sig frågan om de skruvar allting ett eller några varv för mycket. Men det är aldrig mindre än intrigerande och tankeväckande.”
7. Bodyguard (Netflix). Isande spänning, kallhamrad korruption och en stad där ingen litar på någon annan. Helheten håller. Alla idéer är inte nya. Allt kanske inte håller streck rent logiskt heller om man börjar skärskåda det alltför noggrant. Men verkligheten ska ju överträffa dikten. Och ”Bodyguard” pressar det mesta de kan ur sina bekanta beståndsdelar.
8. Jane the Virgin (Netflix). Den är rätt charmerande. Enklast uttryckt en pastisch på såpagenren men väldigt självmedveten och full av små gimmicks. Helt enkelt underhållande och ofta upplyftande i all sin skruvade leklusta.
9. The Alienist (Netflix). ”En deckargåta i gotisk anda med ett snabbt och effektivt stämningsskapande. En smula teatraliskt och dramaturgiskt tillrättalagt, jo. Men något fångar mig ganska omgående och får intresset att uppehålla sig. Serien är lagom pretentiös och har en påfallande precision i det den vill uppnå. Makaber utan att vara sjukligt exploaterande, med tanke på vad den skildrar.”
10. Trust (HBO) ”Helheten är stark och inte minst avslutningen kombinerar förtätad spänning med tankeväckande reflektioner kring vad som får världens hjul att snurra.”
11. The Americans (Netflix). Femte säsongen lyfte inte högst hittills, men sviten om sovjetiska superspioner i USA under 1980-talet har hållit oförskämt hög standard i flera år – och den sista vändan som förhoppningsvis dyker upp i Sverige snart, ryktas vara i stort sett fantastisk.
12. Bosch (HBO). ”Serien kan vara väldigt subtil – och brutal. Men den är väldigt sällan utstofferande våldsam. Berättelsen är det viktiga.”
Avdelningen ’sett alldeles för lite hittills, men hoppas ändra på det snart’: Maniac (Netflix), Haunting of Hill House (Netflix), Sharp Objects (HBO), Narcos Mexico (Netflix).
TV-serier. De är många. Vid sidan av allt annat som ska hinnas med i livet, försöker jag recensera en del av dem med mer eller mindre jämna mellanrum. Eller åtminstone riva av några rader i bloggformat, i regel på russin.nu. Senaste tiden har tyvärr inte varit den mest produktiva perioden i det avseendet, men dock: Thrillerserien ”The Alienist”(Netflix) finns nu recenserad, medan kolonialdramat ”The Last Post” (nyligen visad på SVT) fick en utvärdering i bloggform. Dessutom några puffar för den andra säsongen av mexikanska politiska mordmysteriet ”Oregerlig”(Netflix) och pilotavsnittet av motorcykelmarodörföljetongen ”Mayans MC” på HBO. Nu är det bara frågan när jag lyckas krysta fram en för sammanhanget värdig och ändamålsenlig sammanfattning av mina synpunkter på andra vändan av ”Westworld” (HBO). Projektet pågår. För övrigt; vad ska man egentligen säga om Sacha Baron Cohens nya eskapader i ”Who Is America?” (också det på HBO) där han under förklädnad lockar fram en del osannolika reaktioner från politiker och andra inflytelserika individer? Något. Alltså, något borde finnas att säga. Återkommer om det när jag smält intrycken från de avsnitt jag hittills hunnit se och kan formulera fram en sammanhängande och begriplig analys…
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 