Musik

Insnöad med Bush i november?

yemenity2010 musiknotis ,

Det brukar dröja mellan produktionerna. Men nu är hon uppenbarligen inne i ett kreativt stim. I våras släppte Kate Bush ifrån sig första CDn på sex år, där gamla sånger fått ny skrud under samlingsnamnet ”Director’s Cut”. Redan då ryktades om att hon hade mer på gång, rentav nyskrivna skapelser. Men med rykten vet man ju aldrig säkert. I veckan annonserades dock att det faktiskt kommer ett helt nytt album i höst, mer exakt den 21 november. Sådant kan ju i och för sig ändras också, men titeln finns där liksom en utannonserad låtlista, publicerad bland annat av tidskriften Paste Magazine. ”50 Words for Snow” ska innehålla sju spår med sammanlagt 65 minuters speltid. Med andra ord kan vi vänta oss något slags episka kompositioner, antar artikelförfattaren John Barrett (och förmodligen alla andra intresserade med åtminstone rudimentära kunskaper i matematik). Sångtitlarna i sig följer dock snarare en ‘more is less’-linje att döma av exempel som ”Snowflake”, ”Misty” och ”Among Angels”. Det doftar mystik, men i Bushs fall är det väl som att säga att jorden är rund. Frågan är mer exakt hur mystisk och eterisk atmosfären är den här gången. Det brukar vara spännande att utforska. November är normalt sett inte min favoritmånad, när mörkret sänker sig samtidigt som snön i regel väntar med sin ankomst till svensk mark. Men det finns alltså skäl att se hösten an med viss tillförsikt.

Titeln, så… Den borde väl anspela på det ofta spridda påståendet att eskimåerna har 50 ord för snö. Men har inte det förklarats vara en faktoid – alltså, en uppgift som inte stämmer även om den blivit så ofta återgiven? Och har det någon betydelse för den här nyheten i stort? Fortsättning följer…

Religiös populism och extremism i musikvärlden – evangelium enligt Utbildningsradion

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Bit för bit… Jag har nu lyssnat av ännu ett timslångt program i serien Pop och politik från Utbildningsradion, det här med temat religion och ursprungligen sänt den 3 augusti i P2. Jag kan – med ganska omfattande egen erfarenhet av inte minst frikyrkan och permanent fascination för kopplingarna mellan religion och populärkultur – tänka mig ett otal olika artister att analysera och personer att intervjua. Det här är ett anständigt urval, med Gladys del Pilar som beskriver sin kärlek till gospel och kyrkohistoriske doktoranden Joel Halldorf som kommenterar framgångsteologins framväxt och attraktionskraft under främst 1980-talet, en period som jag väldigt väl kommer ihåg med alla sina konflikter och kontroverser kring inte minst Livets Ord och dess ledare Ulf Ekman.

Gospelns betydelse för medborgarrättsrörelsen i USA under 1950-talet och framåt, klargörs i korta men kärnfulla drag i programmets inledning. Ett montage sammanfattar dessutom den uppsjö av covers som gjorts på Leonard Cohens bitterljuva ballad ”Hallelujah”. Alla som kände sig kallade borde nog inte ha gjort det, om man säger så. Och för något år sedan läste jag ett inlägg på en filmsajt där artikelförfattaren ondgjorde sig över alla filmmakare som tyckte att låten borde sprängas in någonstans i handlingen i just deras berättelser. Det är en hymn som man måste förtjäna att använda, menade Brandon Kim på IFC.com. Jag är böjd att hålla med; bekvämlighet och klichétänkande är alldeles för vanligt när filmproducenter ska befolka sina ljudrälsar med utvalda sånger som ska förstärka stämningen eller i värsta fall bara fungera som en form av produktplacering för enskilda artister. Men det är egentligen helt annan fråga, som jag kanske återkommer till vid ett senare tillfälle.

”Pop och politik” med religionstema envisas också med att plocka fram en inspelning av Åsa Waldau, of Knutby’s very own Kristi brud fame, mer för kitschfaktorn antar jag. Hur många människor är ärligt talat intresserade av hennes försök till sångkarriär och hur stort inflytande har den haft i samhället? Mer intressant är Halldorfs analys av det provocerande i hennes tolkning av just begreppet Kristi brud. Kitsch kan man möjligen också kalla Stonefunkers version av ”Ovan där” till förmån för Frälsningsarmén, men den låter i alla fall bättre. Carola Häggkvist är naturligtvis nästan omöjlig att undvika i sammanhanget, som sångerska och under en tid representant för Livets Ord. Och hur påverkar det samtiden att stilbildare som Prince eller Madonna bekänner sig till speciella trosriktningar som Jehovas vittnen eller kabbalah? Kan skapa nyfikenhet, men även ses som ”Hollywoodkändisars vilja att vara unika, mer som ett exotiskt attribut” enligt Halldorf.

Motsatsen till framgångsteologi manifesteras i princip i ”One of us” med Joan Osborne från 1995, vars lyrik inte nagelfars närmare i programmet. Däremot synas fenomenet med satanistrockare från exempelvis Norge. Burzum med Varg ”Greven” Vikenes i spetsen hade en boom under 1990-talet, innan ”Greven” gjorde sig känd inte bara för musik utan även – mord. Rivalitet med kollegan Öysten Årset (stavningen kan fallera) i bandet Mayhem ledde till den senares död 1993. Med 23 knivhugg. Händelserna gav rubriker på sin tid, vilket jag har vissa minnen av, även om den musikaliska genren inte precis legat överst på min prioriteringslista vare sig då eller senare. Överhuvudtaget verkar den typ av tungmetall som utger sig för att leva ut mesta möjliga mörker mest leva på sitt kuriosavärde som extremitet i kulturkroppen. Även om en del av utövarna kanske är hängivna sina övertygelser på fullt allvar, vad vet jag? Under tidigt 1980-tal var det vanligt (inte minst bland korstågande pastorer) att peka ut flera etablerade artister som ockultister eller rena satanister med baklängesbudskap invävda i sina låtar (vilket inte skärskådas i det här programmet). Allt från ELO, Earth, Wind & Fire, Kiss, Beatles, Jethro Tull, Alice Cooper och givetvis Black Sabbath betraktades som suspekt i kretsar där jag rörde mig. Hur mycket låg det i de anklagelserna, som ibland men inte alltid utgick från gruppernas självvalda image och marknadsföringsmetoder? Diskussionen brukar vara lite mer nyanserad numera. Tror till och med att jag läst en krönika i tidningen Dagen där Black Sabbath snarast omkategoriseras till ett kristet band, men är inte helt säker på mina ögons vittnesbörd i det fallet.

Nu går jag vidare med ”Pop och politik”-avsnittet på temat manipulation, inlett av min gamla favorit Kate Bush med ”Experiment IV”, med en text om att få uppdraget att döda med sin musik. Hur har musik använts för att få folk dit man vill i exempelvis krigstider? Spännande tema. Och begreppet baklängesbudskap granskas faktiskt i det här programmet i stället…

Majestätiska toner i Majorna – med vissa undantag

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

För första gången inomhus – på gott och ont, men musikaliskt var årets upplaga av ”Slottsskogen Goes Progressive” nästan genomgående njutbar. Trots eller tack vare att den inte levde upp till sitt namn. Platsen var den här gången Musikens hus i Majorna i stället för Villa Belparc i Slottsskogen. Den omgivande miljön var inte lika attraktiv, men samtidigt innebar scenförändringen troligen en tätare atmosfär och ett jämnare helhetsintryck.

Kavalkaden inleds i år av Soniq Circus, ett svenskt band som verkar vilse i sina egna pretentioner. Jag försöker hitta in i deras 70-talistiskt inspirerade värld utan att helt lyckas. Sångaren lider möjligen av ett Dracula-komplex med tanke på den rödsvarta cape som svajar bakom honom. Det är tyvärr inte det enda som svajar. Sånginsatserna utgör inte höjden av stabilitet. Kvartetten är överlag kompetenta instrumentalister, men vilka är de egentligen? Vad vill de? Sagde sångare försöker få igång publiken med lättsamma gallups och dylikt mellan sviterna, men mottagandet förblir ändå svalt. Den möjligtvis innehållsrika lyriken går  inte fram alls i ljudbilden och jag vågar inte svara på hur mycket den betyder för deras koncept. Men ett recept för mer framgång kunde vara att värva ny vokalist…

Nevärlläjf är däremot några som hittat sitt kall. Kaosfusion någonstans emellan Chick Corea och Mars Volta vore ett av flera möjliga sätt att placera dem musikaliskt. Mer jamsession än melodiradio, men samtidigt med till synes fullständig kontroll. Det svänger, ett snett leende lurar hela tiden i bakgrunden och titlar som  ”Melonkejsaren” och motsvarigheten till ”köttbullsgratäng” på tyska åtföljer de mestadels instrumentala styckena. Jag har aldrig hört dem innan och vet inte när det kommer att hända igen, men nu börjar kvällen tända till efter den ljumma inledningen. Deras Myspace-avdelning ger vid handen att allt började i Mora 2005 men tog fart på allvar två år senare med seger i talangtävlingen Musik direkt och belöning i form av ett gig på Stockholms jazzfestival.

Andromeda är uppenbarligen veteraner, trots att jag aldrig hört dem tidigare. Tydligen har de över tio år på nacken och en entusiastisk skara beundrare som tryckte på framför scenen. Själv fick jag efterhand röra mig allt längre från densamma, inte för att det var dåligt – men väldigt volymstarkt. Man måste tänka långsiktigt ibland. Andromeda är tunga, dova, tighta och dramatiska i sin variant av progmetal som mer imponerar på mig än verkligen går rakt in i hjärtat. De har inte samma spännvidd som ett Dream Theater eller ens norska Circus Maximus men utstrålar starkt självförtroende och scenvana, mal på konsekvent och får snabbt med sig publiken genom hårt arbete och rutin…

… som även finns i överflod hos Agents Of Mercy. Visserligen har inte den här konstellationen i sig så många år på nacken, men den samlade meritlistan hos medlemmarna som huserat i exempelvis The Flower Kings och Unifaun förut (och kanske fortfarande gör det, även om åtminstone de förstnämnda verkar ha tagit en längre konstpaus) är, kort sagt, lång och respektingivande. Jämfört med just Flower Kings är de symfoniska preferenserna mer nedskruvade, men fyra medelålders musikvirtuoser och en kompletterande ungtupp bakom trummorna river av sina relativt sett rakare och bluesigare men fortfarande spännande skapelser med en påtaglig energi. Och sångaren Nad Sylvans förkärlek för teatrala manér gör honom till kvällens främsta publikdomptör. Det här är bättre än när jag såg dem för knappt två år sedan i en mer neutraliserande lokal norr om Göteborg. Nu uppstår omgående klubbstämning och intimt samspel med lyssnarna från inledande ”The Duke of Sadness”, nästan allsångsvänliga ”Peace United” och framåt. Perfektionister som de är bekymrar sig framförallt Sylvan och gitarristen Roine Stolt över bristande repetitioner och medhörning i monitorerna, men de skulle inte verka särskilt ringrostiga eller out-of-tune om de inte själva påpekade det.

Italienarna Alex Carpani Band, aftonens enda utländska akt, spelade i Lidköping för två år sedan, men mina intryck sedan dess hade grumlats. Tyvärr ger stora delar av publiken upp efter en möjlig överdos tunggung och golvet är betydligt glesare, även om konferencieren Mikael Bennerhed verkligen puffar entusiastiskt för ett band som uppenbarligen ligger honom varmt om hjärtat. Och visst är de bra, även om jag själv ändå lämnar lokalen strax efter midnatt utan att ha hållit ut ända till slutet. Anslag av funk, ”lagom” långa låtar i sammanhanget och sympatisk inställning skapar en attraktiv kombination som jag absolut kan tänka mig mer av. Dock är sånginsatserna även här det svagaste kortet; inte en ren stämningssänkare som i fallet Soniq Circus, men de skulle nog kunna bryta ytterligare mark med någon mer karismatisk och dynamisk scenpersonlighet i centrum.

Annars var det här i stort kanske den mest helgjutna Progfesten i Slottsskogen av de tre jag hittills besökt, med fyra band som definitivt hittat sin linje och ett som fortfarande letar efter den. Det är ganska bra, procentuellt sett.

Not: Evenemanget anordnas sedan flera år i följd av GARF (Göteborgs artrockförening) och har i år haft uppbackning från framförallt Studiefrämjandet och Göteborgs stad. 

Musiknostalgi med allvarlig botten i Utbildningsradion

yemenity2010 reflektion , , , ,

Jag tillbringar i stort sett all radiokonsumtionstid med P1 numera, vilket var ett stadium som inleddes kanske ett decennium tillbaka. Det betyder att jag säkert har gått miste om mycket i övriga kanaler som jag kunde haft behållning av. Jag växte trots allt upp med P3 och slog sällan över till någon annan kanal under 1980-talet. Numera antar jag att P3 främst riktar sig till dem som är i den ålder jag själv var…då. P4 har jag själv uppfattat som alltför regionalt riktat och musikaliskt lyser den avskräckande dansbandsvarningslampan.

Sista tiden har jag dock blivit varse att en serie med namnet Pop och politik sänts framförallt i P4 under juli och augusti. Programmen finns för närvarande och för en tids framåt tillgängliga via Utbildningsradions hemsida, närmare bestämt UR Play och jag har börjat ta skadan igen genom att välja ett program ur högen; rubriken är ”Frihet” och innehållet innefattar omgående en nostalgikick – om man nu kan säga det när ämnet är så allvarligt som apartheid och omvärldens reaktioner på det systemet, däribland musikbranschen, inräknad den svenska dåvarande artisteliten som samlade ihop sig till singeln ”Berg är till för att flyttas” och en större gala till stöd för ANC. Att Mikael Wiehe, Tomas Ledin, Tommy Körberg, Py Bäckman med flera satte sig i samma studio och sedan ställde sig på samma scen samtidigt var ingen självklarhet, av såväl ideologiska som musikaliska skäl, men 1985 hände det.

I samma veva drog Little Steven van Zandt ihop ännu fler av sina kolleger i USA och spelade in ”Sun City” som tog avstånd från lukrativa konserter i den sydafrikanska turistfällan, något som just det här ”Pop och politik”-avsnittet inte fördjupar sig i. Det fortsätter i stället med Mikis Theodorakis som satt i grekiskt fängelse men sedan släpptes och gjorde karriär i samarbete med bland andra Arja Saijonmaa. Hur mycket pop det ligger i hans skapelser är kanske en knäckfråga. Däremot är Kate Bush alltid välkommen i vilket radiosammanhang som helst, här representerad av ”Army Dreamers” från 1980.

Vad har diplomaten Jan Eliasson för relation till musiken och dess eventuella makt? Mannen som medlat i många konflikter världen över hänvisar begreppet frihet till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Han minns både framgångar och frustrerande misslyckanden från fältet; Sydafrika, Sudan, Somalia – ”det närmaste jag varit helvetet på jorden” med mera. Musikaliskt passerar allt från Stevie Wonder, Black Eyed Peas och Dixie Chicks till Fred Åkerström revy, den sistnämnda inte oväntat med ”I natt jag drömde” som säkert var obligatorisk på skolans musiktimmar för fler klasser än de där jag gick, men som kan kännas ganska grånad och gråtmild idag. Eliasson kopplar dock omedelbart ihop den med rörelsen mot Vietnamkriget, så den har troligen haft viss effekt på en generation svenskar i alla fall. Den största frihetssången enligt diplomaten är dock ”We Shall Overcome”. Att artister använder sitt namn och ‘varumärke’ för en god sak har han i princip heller ingenting emot, framkommer i samtalet med programledaren Anna Charlotta Gunnarsson.

– Nuförtiden är de inte så många, de där dunderhittarna om krig, konstaterar hon och påminner om vad som låg på 1980-talets ”Tracks”-lista: Sting, Frankie Goes to Hollywood, Dire Straits med flera slog stort med låtar som direkt syftade på storkonflikter.

Varför dök de låtarna upp då? Kanske för att många stora krig avslutats och en viss distans uppstått till dem, svarar Gunnarsson själv. Ja, paradoxalt nog kanske det var så. Det var ju annars väldigt mycket kallt krig som påverkade samhällsdebatten och kulturen under den perioden, vill jag minnas.

Det kan vara bra att påminna sig om vad människor i exempelvis Kambodja och Vietnam gått igenom för att sätta värde på sin egen frihet, avrundar programledaren. Ja och amen, kan jag väl bara tillägga till det. Och anstränga mig att ta tid för fler program i serien, så länge de ligger ute på nätet. De verkar inte vara möjliga att ladda ner som poddradio.

Morse manar fram det förflutna – igen

yemenity2010 skivrecension , , ,

Allt går igen, åtminstone för Neal Morse som återvänder till gamla jaktmarker, personliga smultronställen (och dess raka motsatser) på ”Testimony Two” (InsideOut, 2011). 

Visst känner man igen sig. I alla fall om man har varit här förut, i Neal Morses värld där dock statistiskt sett de flesta människor inte har tillbringat någon nämnvärd tid. Till dem kan jag som kort introduktion betona att den här mannen hör hemma i progressive rock-genren och därmed rör sig med en del pretentioner, rentav klassas som pompös i vissa stycken men ändå inte är av den mest introverta, svårtillgängliga sorten utan är mer av en budskapsorienterad utåtriktad missionär på området. Ja, till att börja med är han kristen numera efter en längre och ofta ganska påfrestande personlig resa som han började beskriva på ”Testimony” 2003 (som jag recenserat här) efter avhoppet från sitt tidigare ‘band of brothers’ Spock’s Beard (där en av medlemmarna faktiskt är hans bror Alan Morse).

Åtta år och en serie ofta tematiskt inriktade album senare kommer alltså ett slags uppföljare, där han fyller i fler luckor och berättar mer om just sin personliga resa mot ett ljus i tunneln han en gång i tiden hade slutat tro på. Och de som tycker att han upprepar sig, åtminstone musikaliskt, kommer att få mer vatten på sin kvarn här. För han har sina käpphästar, harmoniskt och instrumentellt. Även jag som känner mig hemma i sällskapet och inredningen tycker inledningsvis att han kunde ha vidgat sina vyer mer och tagit djärvare kliv ut i buskvegetationen, med tanke på att det finns en del avstickare att välja på i prog-världen. Har han stagnerat, en smula i alla fall? Ganska stadigt, med den vanliga tvingande tyngden och skärpan vinner han dock över mig den här gången också.

Jag vet att här väntar massiva musikaliska manifestationer där inte minst den stadige studiopartnern Mike Portnoy får generöst utrymme att veva på med, jag höll på att säga äggstockarna men menar givetvis trumstockar. Portnoy – ja, om namnet låter han bekant var han till nyligen medlem  av Dream Theater men har även samarbetat med Morse i flera år, vilket inkluderar ‘supergruppen’ Transatlantic (vars senaste album ”The Whirlwind” släpptes för två år sedan). Jag kan kallt räkna med snabba växlingar mellan intrumental ekvilibrism, virvlande soloutflykter på keyboards och från inlånade gitarrvirtuoser, till rena hymner. Regelbundna orkestrala inslag har ingen dött av heller, resonerar nog mannen bakom allt och har förmodligen rätt. Musikalisk minimalism har ofta ett bättre rykte än den förtjänar. Intentionen att allt ska hänga ihop rent lyriskt och forma en berättelse brukar också vara legio. På ”One” (2004) handlade det om människans avfälle från Gud i Edens lustgård fram till Kristus återkoppling med samma Gud. Till ”?” (ja, den heter bara så, 2005) hämtades inspirationen från berättelsen om israeliternas heliga ark som bars genom öknen och på ”Sola Scriptura” skildrades Martin Luthers kamp mot det korrumperade kyrkliga etablissemanget under medeltiden. Eller strax efter medeltiden – historikerna får säga sitt om det. Alla de här förväntade dragen finns här. Ingenting är egentligen överraskande i den meningen.

Det som är nytt, fast per definition inte alls är nytt, är att han själv återkopplar till ”Testimony” även musikaliskt och återanvänder fraseringar, riff och figurer från förr helt medvetet men det går inte till överdrift. De som fått nog av hans favoritslingor är dock härmed varnade. Själv har jag tydligen inte det. Strukturellt är skivan uppdelad i två avdelningar, där den första CD:n står för den sammanhängande storyn som löper nästan 80 minuter från inledande Beatles-(och en hel del annat)-doftande ”Mercy Street” till avslutande storslagna crescendot i ”Crossing Over”. CD nummer två innehåller tre fristående spår, av vilka den standardiserade rockrökaren ”Absolute Beginner” utgör skivans mest umbärliga, alltså minst nödvändiga, fem minuter. De andra två extralåtarna är riktigt bra, stämsångsdrivna och långsamt pulserande ”Supernatural” och så den 25 minuter långa sviten ”Seeds of Gold” där Morse et al visar nästa hela sitt rika register, efter en pianoinledning som doftar en hel del ”Firth of Fifth” (starkt stilbildande Genesis-alster från 1973).

På tal om stämsång sticker ”Time Changer” ut genom sina á capella-sjok och aviga rytmik. Låten påminner om en del övningar från Spock’s Beard-tiden (framförallt ”Thoughts” del ett och två, för dem som får ut något värdefullt av den informationen). Mycket riktigt gör tre av de kvarvarande medlemmarna i gruppen ett gästspel här och texten refererar direkt till en period i bandets historia (”Spock’s was taking off and we took what we could grab/The retrograde applause gave us more than we had planned”). Minst angelägna passagen musikaliskt på CD1 är väl balladen ”Jayda”, även om jag förstår att ämnet, en dotter som föddes med hjärtfel men till synes oförklarligt helades, är viktigt för Neal själv. ”Nighttime Collectors” återvänder till tuffa tider som han inte precis hymlat om förut heller; livet som rockstjärna på turné, bedövad av en inre tomhet kompenserad av alkohol och rövarliv på hotell, samtidigt som skymten av något nytt hade börjat infinna sig. Mina egna starkaste upplevelser från skivan ligger mot slutet, vilket inte är helt ovanligt med Neals skivor. Det är ofta då dramatiken byggs upp och den verkliga hettan alstrats. Jag vill också hävda att låtar som ”Road Dog Blues” och ”It’s For You” har omedelbara intuitiva kvaliteter som kan gå rakt in i hjärtat även på dem som inte tror sig ha tålamod tillräckligt för ett helt epos av det här slaget.

Idén att göra en typ av sequel till ”Testimony” ska för övrigt ha kommit efter ett mail från ett fan någonstans i Europa, avslöjar Morse i senaste numret av tidskriften Classic Rock Presents Prog. Där framkommer även att det var Portnoy som insisterade på att infoga melodislingor från ‘ettan’. Och även om jag nog hellre skulle ange några av de ovan nämnda föregångarna som bättre introduktioner till Neal Morse för nybörjare, är den här så representativ och trogen hans egen tradition att den i alla fall inte skulle fungera som falsk marknadsföring i sammanhanget. Välkommen in! Och behåll det som är gott, eller lämna huset med högburet huvud och håll dig till det just du hellre går igång på. Bara det inte är Christer Sjögren, för det kan troligen skapa problem på den yttersta dagen. Några gränser måste det finnas…

 

För fler synpunkter på skivan, besök gärna Prog Archives där flera lyssnare världen över tycker till.

Bush inventerar bakluckan

yemenity2010 skivrecension , ,

Tydligen var hon inte helt nöjd med allt hon gjort – men vem är det? Kate Bush ger sig på nytolkningar av sina gamla sånger på ”Director’s Cut” (Fish People, 2011). 

Och det låter…annorlunda. Inte chockerande men det handlar ändå om en ny skrud, ett nytt tilltal. Numera är rösten mer dolsk, mörkare och mognare och det är klart att det händer en del under 30 år. Sedan 1978 och framåt har det successivt blivit mindre av skyhöga toner som i stället ersatts av en fylligare stämma. Arrangemangen är på ett sätt mindre äventyrliga nu, eller åtminstone mer introspektiva och atmosfären mer kontemplativ – även det med ålderns rätt?

Jag kommer ihåg mina första reaktioner på Bushs genombrott med ”Wuthering Heights” 1978. Skrämmande. Otäckt. Det tog några år att komma över. Sedan blev nog ”Babooshka” en tändande gnista till min omvändelse när jag bör ha varit omkring tolv år. I slutet av 1980-talet var jag definitivt såld. Och numera ser jag även ”Wuthering Heights” som en klassiker. Under det senaste decenniet har hon ägnat sig mer åt familjeliv, men kom efter en lång bortovaro tillbaka starkt 2005 med ”Aerial” och redan där var det uppenbart att mogen reflektion hade intagit huvudrollen snarare än excentriska uttryck och banbrytande ljudbyggen. Efter 50-årsstrecket är det väl tillåtet. Det ryktas nu om pågående arbete med helt nytt material också. Och jag hoppas att det här inte blir det sista vi hör.

Kate Bush nådde kanske sin definitiva artistiska peak 1985 med albumet ”Hounds of Love”. Men hon har aldrig varit ointressant. Nu är det två album som inventerats och ett urval av sångerna har omarbetats. De är hämtade från 1989 års ”The Sensual World” och ”The Red Shoes” som släpptes fyra år senare, innan det långa uppehållet.

Inledande ”Flower of the Mountain” är egentligen det vi känner som titellåten från ”The Sensual World”, med tillskott i form av ett stycke ur romanen ”Odysseus” av James Joyce, tidigare inte tillåtet att använda, men efter trägen lobbying och väntan, så… Nyversionen slår an tonen som gäller för CDn i stort; en mer utdragen och nedtonad uppbyggnad, inte lika emotionellt intensivt som förut. Kraften finns där fortfarande, men attacken är nedskruvad. Inte för att just den här sången ens tidigare var en av hennes mer hårtslående, men mönstret anläggs alltså här.

Korus i ”Deeper Understanding” var tidigare bearbetat med en vocoder (en röstförvrängare som i vår mer avancerat digitaliserade era ersatts av AutoTune). Resultatet är mer dissonant och inte lika melodiskt glasklart, till en text som tidigt tog upp persondatorernas inflytande på beteendet när den först släpptes 1989. ”This Woman’s Work” är i original närmast felfri, oerhört påträngande men sparsamt instrumenterad. Varför göra om den överhuvudtaget? Jag vet att jag inte är den enda som undrat. Om inte för att helt omdefiniera den som här, kanske. Det är verkligen en alternativ tolkning – samma sång men för andra syften och sinnesstämningar med änglakörer svävande på moln, i stället för ‘mitt i smärtan’-känslan som fanns från början. Jag var skeptisk inför idén att ens våga röra den här klenoden med föresatsen att förbättra den, men kan se poängen. Utan att alls vilja glömma ursprungsversionen, den fortfarande odödliga.

Överhuvudtaget har jag större förståelse för idén att uppdatera materialet från 1993. Den skivan lyfte inte till riktigt samma höjder som föregångarna, men pärlor som ”Moments of Pleasure” håller fortfarande. Behövde den ett nytt ansikte? Tydligen. Och det inåtvända, mindre publikfriande betonas även här. Det nya elementet som främst tillför en ytterligare dimension är en ordlös körstämma som dyker upp med jämna mellanrum.

Finns det något kvar av det rytmiska? Ja, ”Lily”, ”The Red Shoes” och ”Rubberband Girl” räknas väl dit. Den förstnämnda är fortfarande distinkt men dovare och mer ‘mulen’ med en inneboende mystik och en text om skyddsänglar, eller vad det nu egentligen rör sig om. Vem vet något säkert med Kate? Den sistnämnda ligger allra sist och är inte mest nödvändig i samlingen, utan bör ses mer som en roande parentes. Låten var aldrig ett av hennes mest lysande ögonblick överhuvudtaget. ”Top of the City” har dock en dynamik och spänning som kanske är ännu mer markerad nu.

– Det är alltid något som gått fel, säger Kate Bush om sina egna tidigare bedrifter till tidskriften Mojo (juni 2011) och talar om missnöje med enstaka textrader och överarbetade passager.

– Där kommer alltid att finnas brister. Men det finns brister som är tilltalande. Det är viktigt att ha brister, det är en del av att vara människa.

Om de nya versionerna av gamla favoriter inte faller fansen i smaken…

–…så finns ju de gamla kvar, eller hur? replikerar auteuren på en fråga om hon inte försökt förbättra det som inte kan bli bättre, eller riskerar att bryta den känslomässiga förbindelsen lyssnarna kan ha byggt upp med speciella sånger sedan lång tid tillbaka.

Och de farhågorna gäller kanske framförallt ”This Woman’s Work” (som upptar ”sacred space in the pantheon” i Mojos ögon) och ”Moments of Pleasure”. Däremot erkänner Bush att ”Rubberband Girl” är den nyinspelning här som ligger henne minst varmt om hjärtat, men att hon ville ”göra någonting riktigt annorlunda”.

– It’s just a silly pop song, really.

Jo, i jämförelse med det mesta hon gjort i övrigt, så absolut. Å andra sidan är det inte mycket i katalogen som platsar under rubriken ”silly”. Att hon överhuvudtaget ger intervjuer är ganska sällsynt, men inte lika otänkbart som turnéer. Enligt Mojo inträffade hennes senaste fullskaliga konsert på våren 1979 (vilket hon själv motiverar med att det visserligen var roligt, men väldigt utmattande). Och kontrollbehov har alltid varit ett signum sedan ett par år in i karriären. Det är inte troligt att nästa album kommer att kunna pressas fram snabbare av någon bolagsmogul (eller beundrarkampanj) men Bush bekräftar att processen är igång. Lovande så långt…

Grym energi under gråa skyar

yemenity2010 konsertrecension , , , , , ,

Artrock – rock med konstnärliga ambitioner bakom? Ja, det är väl den enklaste beskrivningen. Fyra band som på olika sätt kan inordnas i den kategorin, intog Stadsträdgården i Lidköping i torsdags kväll. Fyra nya bekantskaper för mig, och framförallt de två sista är jag absolut beredd att höra mer av.

 

Egentligen är lite osannolikt att en småstad som Lidköping ståtar med en artrock-förening, men det gör den. LARS står för Lidköpings artrocksällskap, helt enkelt. Under en period deltog jag ganska regelbundet på lyssnarträffar med teman som Pink Floyd, Gentle Giant eller italienska progressivrockare från 1970-talet och framåt, men sedan kom annat emellan, som ett års utlandsarbete och andra tillfälliga prioriteringar. Tre somrar i rad har föreningen dock arrangerat en sommarkonsert varje år på utomhusscenen i den så kallade Stadsträdgården, i år med ekonomiskt stöd från framförallt kommunen och Studiefrämjandet.

Även om jag tror mig ha fått ganska bra grepp om genren (med alla sina subgenrer) på senare år, är det bara att inse att det här är en ständigt växande djungel. Och att i det här fallet var samtliga fyra band nya för mig. Sinsemellan var det också fyra skiftande körstilar på den här faktiskt ganska breda vägen som demonstrerades.

Wonderland – från Alingsås, om jag hörde rätt – öppnade med en i sammanhanget förhållandevis rak och nästan hitmässig inriktning. En högst inexakt referens kan vara Saga, men det säger verkligen inte hela sanningen. I samma sannings namn bör jag erkänna att jag inte var där i tid och därför inte har en helt rättvisande bild, men imponerades av tyngden och det klara soundet, kanske mer så än av själva låtarna.

The Windmill hade tagit sig hit från det stora landet i väst, alltså Norge, och svarade för en mer klassisk 1970-talsorienterad repertoar, det vill säga eget material men exempelvis äldre Genesis och Yes som möjliga influenser. Det började och slutade med sviter i 20-minutersformatet, inklusive flera intressanta idéer men tyvärr också en del problem med ljudet (som i alla fall de själva uppfattade, annars var det här ljudmässigt en utmärkt afton). Bandet är inte heller den mest slående karismatiska samling scenpersonligheter jag sett, men låt oss säga att de låter musiken tala. Intrycket blev aningen ojämnt, inte minst på grund av bristande publikkontakt, men de kan sin progressiva rockhistoria och håller ett arv levande som många kanske trodde vara dött för ett tiotal år sedan, men som visat sig vara oväntat livskraftigt. Och saxofonen var ett uppfriskande inslag i ljudbilden.

Gungfly är format kring Rikard Sjöblom, med meriter från bandet Beardfish (som jag har hört en del av, men inte riktigt fastnat för). Han och medbrottslingarna här jobbade desto hårdare för att få igång publiken, som bestod av en skara på uppskattningsvis ett 50-tal entusiaster i den ‘hårda kärnan’ medan andra nyfikna strömmade från och till under kvällen. Tempot var i regel högre uppskruvat och råmaterialet  jämförelsevis P3-ifierat; mer rytmiskt, ettrigt och ibland rentav dansant, samtidigt som musiken rymmer en hel del komplexitet i ett mer komprimerat format. Sjöblom introducerade påfallande lättsamt sina texter om allt från otrohet och yuppie-kultur till livet som barpianist (vilket tydligen är en del av hans förflutna – annars håller han sig själv till gitarr och sång på scen den här gången). En liten uppenbarelse av det slag som förhoppningsvis väcker intresset hos fler ur en yngre generation för en genre med flera förgreningar och som kan vara en utmaning att utforska, på gott och ont. Sjöbloms influenser spänner, enligt den egna hemsidan, mellan Jethro Tull, Foo Fighters och Elton John. Bara så att ni vet.

Intensiteten tilltog än mer med holländska Sky Architect som rör sig i en mer svårtillgänglig terräng men skickligt bygger upp sin egen identitet med en energi som gladde de flesta av oss som trotsat det tilltagande regnet och stannat till slutet. Det kan påminna en del om de polska banden Riverside och Indukti (vilket är en väldigt inom-artrockalisk referens, jag vet, men vad gör man?) men aningen mindre industrimetalliskt. Det är tungt men också med inkorporerade jazzinslag, nästan i alla fall. Från grunge till lounge och med en uttalad ‘homage’ till Sverige, ett land de säger sig älska. Det är ett ungt gäng som säkert kommer att göra mer väsen av sig i framtiden, vilket framhölls av konferencieren (och arrangerande föreningens drivande kraft) Mikael Bennerhed. De har hunnit med ett par skivor redan, men ser ut att kunna skaka fram fler framöver. För mig var deras framträdande en inkörsport till något som jag skulle kunna bli mer fascinerad av, om det inte försvinner i mängden bland allt annat jag vet jag skulle kunna fängslas mer av. Konkurrensen är hård, inte bara i musikvärlden…

…och de som vill ha mer kött på benen om vilka genrer och tongivande influenser det egentligen handlar om, kan gå in på Prog Archives (en liten djungel i sig) eller som aptitretare nöja sig med den här introduktionen från Allmusic. Jag lär återkomma till det här fältet fler gånger.