Hästar, historia och hus på väg att rasa – Årets TV-serier 2023

”Slow Horses” är allt annat än en slö häst i seriesammanhang. Foto: Apple TV+.

Ingen hänger längre med. Det går helt enkelt inte att hinna se allting som skulle kunna vara bäst. Du måste sålla och prioritera. Oftast gör du väl det utifrån vad du tror dig kunna vara intresserad av. Vi har alla våra föredragna genrer och kan ibland bli överraskade av något som vi inte hade lika höga förhoppningar om. Men, även de som tillbringar betald heltid med att söka guldkornen i seriesammanhang har i dag en övermäktig uppgift. Vi andra entusiaster försöker ha något slags koll på vad som rekommenderas och skulle kunna ge upplyftande upplevelser, samt bygger efterhand upp ett förhållande till beprövade recept och långkörare. På senare år har jag själv spontant dragits oftare till serier med färre antal och kortare avsnitt, inte minst av rena tidsskäl. Kvalitet i koncentrat med effektivt berättande, hög energi och inte minst humor kan övertrumfa de episka ambitioner som många trots allt fortfarande har men ofta är svåra att leva upp till. Luckorna finns där. Fortfarande har jag faktiskt inte sett ”The Last of Us” (där försvann ett par förtörnade läsare), eller slutsäsongerna av ”Succession” och ”Barry” (och där rök några till). Bland annat… En sådan här sammanställning blir aldrig definitiv. Men just nu i februari 2024 ser min egen stadfästa rangordning över TV-serier från 2023 ut som nedan.

Notera: Länkar till och utdragna citat från mina relaterade recensioner eller blogginlägg på russin.nu:

  1. Slow Horses – säsong 3 (Apple TV+). ”Är hemligheten med ”Slow Horses” överlag att de helt enkelt erbjuder alla känslorna på en och samma gång? Eller åtminstone sammantaget under sex händelserika avsnitt i varje omgång. Vi ser dumhet men även heroism; uppgivenhet och inbördes tjafs men även förmågan att samarbeta när livet står på spel.”

2. Cunk on Earth (Netflix). ”Mycket kan sägas, men kanske viktigast: spontant är ”Cunk on Earth” troligen den mest akut omsebara TV-produktionen hittills i år. Alla eventuella invändningar blir randanmärkningar. Det går säkert att hitta något att klaga på med lite ansträngning, men varför anstränga sig? Det är väl mer av den här varan vi behöver i tider som dessa, eller hur?”

3. The Diplomat (Netflix). ””The Diplomat” kunde ta vägen lite vart som helst. Var ligger ambitionsnivån? Ja, synbart påfallande högt. Alltså, det är gjort på en lättflytande underhållningsnivå men med en skarp underton och inte minst har dialogerna så här långt varit både spetsigt skrivna och frejdigt framförda. Temperamenten, som ibland måste hållas i schack innanför kostymer och klänningar, flödar ofta fritt bakom kulisserna.”

Carla Gugino vet hur man bär upp en mask i ”Huset Ushers undergång”. Credit: Eike Schroter/Netflix © 2023

4. Huset Ushers undergång (Netflix). ”Ofta utstuderat olustig. Sådan är stämningen. Sådan är familjen. Det handlar om det alltför vanliga fenomenet att fatta moraliska felbeslut efter felbeslut under en lång lång tid och att mönstret går igen och igen. Det går i arv. Och det här sättet att närma sig ett legendariskt litterärt verk känns kreativt och levande, som en hyllning där man inte bara avbildar och överför utan framför allt transporterar en atmosfär från en annan epok in i nutiden.”

5. The Great – säsong 3 (HBO Max). ”För oss som följt förvecklingarna fram till den här punkten är inte minst de slagkraftiga dialogerna och oförutsägbara intrigerna med över hela banan komplicerade karaktärer inblandade, de största anledningarna till att vi fortfarande är här.”

6. Silo (Apple TV+). ”Scenariot förekommer i olika varianter, som bekant. Den här upplagan är scenografiskt och egentligen på alla områden livfullt och resursstarkt orkestrerad. Men den mänskliga faktorn då? Jo, jag tycker den infinner sig ganska fort.”

Undrens tid är icke förbi. Åtminstone inte för ”The Righteous Gemstones”. Credit: HBO Max.

7. The Righteous Gemstones – säsong 3 (HBO Max). ”Det här är fortfarande en råriven form av komedi som ibland skulle behöva dra i nödbromsen, men ofta påfallande slagkraftig och händelserik med en väl utvecklad känsla för hur länge man kan hålla sig till en sidointrig innan det är dags att släppa den och gå vidare till något annat.”

8. The Horror of Dolores Roach (Amazon Prime Video). ”Stressframkallande? Moraliskt ambivalent? Frustrerande att följa hur allting bara faller isär för några människor som vi ändå vill hoppas inte är heltigenom ondskefulla? Ja, den här serien kan tära på nerverna och samtidigt framkalla flera kluckanden som man inte riktigt vet om de borde stannat i halsen eller inte.”

9. The Consultant (Amazon Prime Video). ”Kanske är det här en serie som kunde användas i pedagogiska syften på personalkonferenser eller seminarier om modern företagskultur. Möjligen är det något som någon kommer att skriva avhandlingar om i framtiden. Eller också försvinner det i flödet.”

10. Hunters – säsong 2 (Amazon Prime Video). ”Här tilldrar sig handlingen både i Europa och Sydamerika och fortsätter vara en typ av våldsopera med lite för mycket av allting, både klassiskt äventyr och friformad historieundervisning liksom generösa avvikelser från dokumenterade fakta, en försvarlig dos gruvliga grymheter och allting i ett uppvarvat tempo med överskruvade tonlägen.”

Tre deckare med ett hopplöst (?) fall i ”Perry Mason”. Credit: hbomaxnordic.com. ©HBO

BUBBLARE:

Perry Mason – säsong 2 (HBO Max). ”Serien skildrar en annan tid och en plats långt ifrån där jag själv befinner mig för det mesta. Och behandlas också med den distans som tiden tillåter. Både gammaldags dramatik, ett klassiskt sätt att berätta men med perspektiv som kanske inte skulle ha framhävts bara för några årtionden sedan. Det mesta här är väldigt bra på sina villkor. Och sevärt om man gillar just de villkoren.”

Shrinking (Apple TV+). ”Även om den kanske från början ser ut att prioritera en premiss där en rådgivare börjar ompröva sin metodik och ta fler professionella risker, så blir den allt mer tydliga röda tråden efterhand att berätta om en dryg handfull människor som rör sig i varandras cirklar och försöker hantera sina egna liv; ett område där alla kommer till korta på olika sätt. Som de flesta.”

Bodies (Netflix). ”Tidsresor. Alltid lika spännande och oftast lika förvirrande. Vilka är reglerna? Vad blir konsekvenserna? Och går det att göra en berättelse med resor fram och tillbaka i tiden som faktiskt hänger ihop, logiskt sett? Just den där sista frågan är det kanske inte lönt att ställa sig längre. Men det kan fortfarande vara fascinerande att följa just en story om hur olika tidsplan kan samverka på ett till synes helt orimligt sätt.”

Häftig höghöjdsdramatik i ”Hijack”. Foto: Apple TV+. Copyright © 2022 Apple Inc. All Rights Reserved.

Några andra serier som förtjänar omnämnanden för höga ambitioner eller åtminstone högt underhållningsvärde: Foundation- säsong 2 (som jag försöker nita fast en bestämd åsikt om), Liaison, Hijack, Mrs Davis, Platonic, The Night Agent.

Det var ett tag sedan sist jag sammanställde en sådan här årslista. Tydligen tre år sedan. Några favoritserier här fanns faktiskt med då också. Förhoppningsvis dröjer det inte tre år till nästa gång…

Maktspelare, falskspelare och schackspelare – Bäst på TV 2020

Varför så dyster? Elle Fanning leder ensemblen (och revolutionen) i ”The Great” – en av 2020 års grejtaste serier. Foto: Nick Wall/Hulu. Credit: hbonordic.com

Förvånansvärt nog fortsatte de komma under hela året. Nya TV-serier. Och nya säsonger av redan existerande, trots att så mycket i världen verkade ställas in. Jo, det mesta av scenerier och samspel framför kameran fanns förmodligen redan graverat och väntade på redigering… Men ändå. 2020 var inte bara ett normalt år när det gäller publiceringstakt i sammanhanget, utan verkade i perioder snarast hyperaktivt. Kommer vi att se en backlash under 2021? I vilket fall, det var svårt att hinna med allt. Och
kanske prioriterade jag själv (eller jag och min fru, i de fall vi sammanstrålade i soffan) serier som betonade underhållningsvärde framför de mest inträngande, betungande och konstnärligt högtstående verken.
Om någon skulle väcka sådana invändningar mot den här sammanställningen, är jag kanske inte kapabel att argumentera emot alltför högljutet.

Just nu, i slutet av januari 2021 ser min personliga rangordning av dramatiserade TV-serier under 2020 ut så här, med ett flertal citat ur och länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin insprängda. Samt referenser till aktuell TV-plattform. Here we go… 

1. Falsk identitet (SVT). ”Falsk identitet” har den konsekventa, eftertraktade förmågan att vara både rafflande och samtidigt nästan rogivande. All den där noggrannheten och dialogerna som förklarar komplicerade sammanhang, men där du aldrig har riktigt hela bilden, bygger frekvent upp mot olidligt spännande sekvenser. ” (ur min recension av femte säsongen på russin.nu, 2020-10-31)

2. The Great (HBO Nordic). ”Passion och perversion. Inte nödvändigtvis bokstavligt sanna händelser kan innehålla en hel del sanning. Och lärdomar, samtidigt som det är ruskigt underhållande. Svartsynt men inte komplett cyniskt, obehagligt och oförutsägbart men med något slags hopp om förändring.” (ur recension på russin 2020-07-02) 

3. Perry Mason (HBO). ”Genomgående tendenser som blir tydligare och tydligare är jakten på respekt. Att få den, förtjäna den och att kunna respektera sig själv. Att hitta sitt kall. Att sanningen på något sätt ska göra dig fri.” (russin, 2020-09-05)

Anya Taylor-Joy äger brädet (och bildrutan) i succésagan ”The Queen’s Gambit”. © Phil Bray/NETFLIX 2020.

4. The Queen’s Gambit (Netflix). ”Har det någonsin producerats en TV-serie så här fokuserad och fixerad vid schackets mysterier förut? Här är det givetvis vanskligt som total amatör att förstå precis vad de sysslar med. Och nästan lika svårt att svara på om vi verkligen lär oss någonting om schackspelets principer och strategier eller bara tror att vi gör det. Men likafullt är det fascinerande.” (2020-12-23)

5. Narcos: Mexico (Netflix). ”Modern historia, alltså. Och ödesdrama. Serien har haft den karaktären sedan starten. Och det blir inte mindre nu av det personliga, hur karaktärer konfronterar varandra och man lockas sympatisera med framträdande personligheter på båda sidor lagen. Åtminstone kan vi förstå deras motivationer och dras in i de interna konflikterna både inom lagväsendet och drogkartellerna.” (säsong 2, recenserad 2020-03-15)

6. Killing Eve (HBO). ”Killing Eve” må ha haft svängdörrar i produktionen och de huvudansvariga för inriktning och manus tycks skifta från säsong till säsong, men tonen har hittills hållit sig förvånansvärt konstant. Och det första avsnittet av tredje säsongen slår an samma tangenter som tidigare. Blandningen av det groteska, det vardagliga och sarkastiska. Livets våldsamma skola i en skrattspegel (eller något liknande ett småleende) men där många bär på synlig sorg.” (säsong 3 recenserades 2020-06-14)

Nej, så här glad och uppsluppen är inte alltid stämningen i ”Stateless”. © Ben King/NETFLIX 2020

7. Stateless (Netflix). ”Desperata människor som gör desperata saker i desperation. Utsliten stressad personal med otacksamma uppgifter och som börjar tappa greppet. Interna stridigheter mellan departement och skuldbeläggande när något går snett. Karriären kontra familjen. Familjer som splittras, inte bara bokstavligen under flykten utan av andra orsaker drivs isär. Psykologiska trauman som kommer upp till ytan. De förhärdade kontra de som har svårt att klara av sina uppgifter. Det är mycket som ska med här. Och ”Stateless” lättar sällan på trycket. Den kräver sin tribut.” (miniserien recenserades 2020-10-04)

8. The Boys (Amazon Prime Video). ”Det finns mycket mer man skulle kunna diskutera i detalj. Men i korta drag: om du gillade den första säsongen och vill ha mer av samma vara – ibland mer i kubik av detsamma – så borde du inte bli besviken när den här uppföljande vändan når sin explosiva, men inte helt världsavgörande final. Det ser ut som om de skulle kunna ha mer att berätta. Med tanke på omständigheterna detta pandemiår kanske det företaget dröjer. Den som lever och har alla nödvändiga lemmar i behåll efter det här får se.” (blogginlägg om andra säsongen, 2020-11-27)

Civiliserat samtal i köket. Inte den mest representativa scenen från ”Lovecraft Country”, men den är åtminstone förhållandevis familjevänlig. Credit: hbonordic.com

9. Lovecraft Country (HBO). ”Men efter den första timmen vet även resten av oss att den här kistan kan innehålla nästan vad som helst. Modern historia, mänskliga motsättningar, psykologi och ren terror. Snyggt och stämningsfullt iscensatt, med ett visst inbyggt behov av tålamod för att tränga in i huvudkaraktärernas personligheter och allmänna känslotillstånd. Och så alltså högoktanig horror i halsbrytande tempo och tappning ovanpå allt. När väl regelboken skrivits om och nya världar öppnat sig fortsätter det med mer i samma stil. Efter mörkrets inbrott kan vad som helst hända. De berörda trakterna är både högst ogästvänliga och samtidigt ibland oväntat inbjudande. Och varför drabbas några i den äventyrliga trion av minnesförlust efter de mest fasaväckande händelserna? Mardrömmen och mysterievandringen har bara börjat.” (recension 2020-12-19)

10. Devs (HBO). ”Devs” har flera nästan motstridiga kvaliteter. Skrämmande, inspirerande, överraskande och ibland paradoxalt rogivande. Intrigen kan tyckas röra sig i snigelfart långa sträckor för att sedan explodera i något. Oftast otrevligt. Den formulerar hisnande tankegångar och fixerar sig sedan vid väldigt vardagliga företeelser, sedan tillbaka ut i det outgrundliga och svävar hela tiden på målet kring vad som är ont och gott och om de som till synes gör ont här gör det av en god anledning eller inte. Man kan även skönja den bekanta känslan av att en eller annan rollfigur lite i utkanten rimligtvis måste vara viktigare än han eller hon till synes verkar vara. Och till slut måste det antingen bekräftas eller avfärdas.” (recension av miniserien 2020-05-09)

Inte perfekt, men ändå intressant. Natalie Dormer spelade fler än en roll i ”Penny Dreadful: City of Angels”. Foto: Justin Lubin/SHOWTIME. Credit: hbonordic.com

Bubblare och annat nämnvärt: Fargo (HBO, fjärde säsongen), Billions (HBO, halva (?) femte säsongen sänd hittills), Homeland (sista säsongen på SVT), The Good Fight (HBO, fjärde säsongen) La casa de papel (Netflix, säsong 4…typ), Hunters (Amazon), Messiah (Netflix), Penny Dreadful: City of Angels (HBO), Upload (Amazon), Avenue 5 (HBO), Bosch (säsong 6 – Amazon/HBO) – samt ytterligare några serier jag bara hunnit påbörja hittills men visar viss potential… 

…och här är fjolårets ranking. Förresten, då hade jag inte hunnit se ”Unbelievable” (Netflix) och ”The Morning Show” (Apple TV+) som båda kunde ha kvalat in på den listan. Särskilt ”Unbelievable”. 

 

RELATERAT: En engelskspråkig variant av artikeln finns redan ute på Cast Against Hype.

Digitala drömmar, modern Messias och nitiska nazistjägare – tre TV-tips just nu.

Kan man besvara alla frågor om det förflutna och framtiden med hjälp av avancerade algoritmer i supersofistikerade system som människor själva skapat? Kärnan i ”Devs”, en miniserie skapad av Alex Garland som tidigare gett upphov till filmer som ”Ex Machina” och ”Annihilation”. Digitala drömmar och inte minst artificiell intelligens är uppenbarligen något som intresserar honom och här resulterar i en serie som lyckas sticka ut i mängden, hur svårt det än kan vara i dagens TV-landskap. Själv recenserade jag den nyligen på russin.nu och hoppas (åtminstone för ögonblicket) att storyn stannar där den gör. Det vill säga att ”Devs” får vara just en miniserie och inte lockar fram en direkt fortsättning. Poängen verkar vara att vi drar våra egna slutsatser om vad som skulle kunna hända i efterdyningarna av det som tilldragit sig på ett IT-komplex med ledare som kan kallas visionära men lika gärna lätt vansinniga. Visas i Sverige på HBO Nordic.

 

En fortsättning vore däremot välkommen för ”Messiah” som lanserades av Netflix alldeles i början av året. Nu verkar det inte vara aktuellt och den tvetydighet som genomsyrar skildringen av en plötsligt uppdykande frälsarfigur i något som liknar en snar framtid är på gott och ont. Serien lyckas väcka många stora frågor till liv och är särskilt i början visuellt spektakulär, men drabbas av krampkänningar mellan varven just för att den tycks vilja vara så mycket på en gång och inte lägga alla de bildliga korten på bordet. Dock – även den här har ett eget tilltal som utmärker sig och med sina tillkortakommanden (plus det faktum att den troligen aldrig kommer att knytas ihop fullständigt) skulle jag ändå rekommendera ”Messiah”. Recenserad även den på russin.

 

 

Kontroversiellt? Hur kan en färgstark och inte överdrivet finkänslig fiktionaliserad version av nazistjägare i New York på 1970-talet väcka motstridiga reaktioner? ”Hunters” från Amazon Prime Video blandar dokumenterade historiska fakta med egna infall och utövar konstnärlig frihet i en rykande revanschfantasi som inte alla uppskattar lika entusiastiskt. Men Al Pacino är med! Liksom Lena Olin, på den mörka sidan. Och om det är något man inte kan beskylla serien för så är det tristess. Se själv och bilda dig en egen uppfattning. Men, som jag hoppas att jag inte glömde nämna i min egen recension är den bitvis ganska brutal. Eller mer än ganska.

 

Bonus: apropå digitala drömmar – hur ser livet efter detta ut om IT-kreatörerna i framkant får bestämma? Det är temat för ”Upload” som dykt upp även den på Amazon Prime nu i veckan, tror jag. Hittills har jag sett ett avsnitt och är inte säker på om den är tänkt att vara en scifi-satir eller romcom i första hand, men blandningen av de elementen lovar en del. Fortsättning följer…