Eurovision Song Contest

Ja… det här gick ju bra. Allvarligt talat.

yemenity2010 reflektion , , , ,

 – Yeah, that went well.

Det är väl i avsnittet ”Trash” han säger det, alldeles i inledningen. Kapten Mal har blivit strandsatt i en öde öken och verkar inte alltför… väl ute. Klockan vrids tillbaka ett par dygn och vi får reda på vad som egentligen hänt innan. Det handlar om science fiction/western/medmera-serien ”Firefly”. Citatet bara kom för mig spontant efter att Sverige, alltså Loreen, faktiskt infriat alla högt ställda förväntningar. Och vunnit. I en stor stil som vi aldrig sett maken till. Rent numerärt. Norge, Tyskland och några länder till har väl tidigare erfarenheter av att rent matematiskt krossa allt motstånd i Schlager-EM.

Själv hade jag i alla fall inga som helst föraningar om att det skulle rusa iväg som det gjorde upp till 372 poäng, mer än 100 före tvåan, de ryska tanterna och trean Serbien. Just dessa två nationer hade jag tippat i topp (förment vis av tidigare bistra erfarenheter av överdriven optimism från svensk sida) med Serbien som etta, Ryssland tvåa samt Spanien och Ungern som outsidertips. De sista två levererarde inte riktigt när juryerna sade sitt, om man säger så. Spanjorskan Soler slutade väl på någon hedersam plats i mittenskiktet efter ett – det måste sägas – fantastiskt framträdande. Ungrarna försvann helt i mängden. Storbritannien och Norge kraschlandade hårdare än resten, vilket föranledde en hel del syrliga kommentarer från britter på twitter när röstningen rundades av.

Men jag har ingenting emot att ha fel i det här fallet. Eurovision Song Contest må vara en pseudohändelse eller uppblåst jippo, men det är för ganska många av oss ändå en kul tradition att följa. Och ibland håller helheten ändå förvånansvärt hög klass musikaliskt. Jag vill hävda att årets upplaga var över genomsnittet. Och högst av alla höjde sig den svenska representanten med ett nummer som analyserats flitigt, men som framförallt har ‘det’. Enkelt uttryckt.

Några av rapporterna efteråt från internationella medier: Spanska El País noterar bland annat Loreens träffar med människorättsaktivister i Azerbajdzjan. Libanesiska Daily Star verkade inte alltför imponerade av samma artists koreografi. The Local som regelbundet rapporterar om Sverige på engelska sammanfattar händelserna. BBC tvingas bokföra Engelbert Humperdincks bristande poängskörd, medan AlJazeera English fokuserar mer på de negativa sidorna kring arrangemanget där värdlandet sägs ha vräkt boende i området där evenemangshallen byggdes. Bland annat. Det fanns kanske fler vinklar än vanligt för dem som bevakade årets tillställning på plats. Vad blir viktigast nästa år?

Dags att sova. Eller kanske fortsätta läsa några sidor ur Peter Fröberg Idlings rafflande reportagebok ”Pol Pots leende”, om folkmordet i Kambodja på 1970-talet och en grupp svenska besökares oförmåga att uppfatta vad som egentligen pågick i landet under röda khmerernas styre. Men boken ger också en hel del bakgrund till vad som hänt innan dess, och då inte minst den enorma mängd bomber som fälldes av USA även över Kambodja i samband med Vietnamkriget. Fortsättning följer förhoppningsvis…

Babooshkas, balkanhumor och bombastiska ballader i Baku

yemenity2010 krönika , , , ,

Så långt, så gott. Visst var ‘vår’ Loreen (hon äger väl sig själv, men är i det här fallet representant för Sverige) värd en finalplats i den tävling som i år tagit plats i Azerbajdzjan – vilket i sig genererat en viktig debatt om demokrati och kulturutbyten. Var alla andra värda att komma så långt, alltså de som gjorde det, och vilka andra borde ha klarat sig bättre? Facit följer!

Efter några korta klipp under SVT:s schlagerjurys härjningar, glimtar åt videor på nätet och framförallt två semifinaler har jag nu hunnit bilda mig en uppfattning om fältet överlag.

Norden först, kanske? Island bjuder på storvulen såpopera där vita nationalromantiska bergväggar tycks torna upp sig i fonden, men gesterna är nog större än substansen. Finland sjöng på svenska, något vi själva tydligen inte gjort i europeiska finalen på drygt 15 år. Nyromantiskt, melankoliskt och sympatiskt men en aning för repetitivt och jämntjockt. Var är trycket, dynamiken och passionen? Danmarks Soluna Samay satsar mer åt singer-songwriter-hållet och drömmer sig tillbaka till Alanis Morrissettes eller Joan Osbornes storhetstid. Norrmännen tränger in en orientalisk hook mellan varven i en annars ordinär tänkt dansgolvsvältare, tillräckligt catchy för att förleda åtminstone halva kontinenten, typ. Sverige: Loreen lät lite mer beslöjad än vanligt i semifinalen och sades senare ha varit på väg att glömma texten, men numret har fortfarande så mycket nerv och klass att en utebliven finalplats hade varit en mindre skandal.

Balkan: Med ett artistnamn som Rambo Amadeus kan man väl inte misslyckas? Jo, om man är för udda. Den satiriska electrofunkrapen ”Euro neuro” är mer radio- och videovänlig än ESC-mässig. Men jag gillar den. Så ock den ståtliga serbiska balladen med Zeljko Joksimovic. Fler bergsmassiv tornar upp sig i sinnet medan dramatiska violiner sticker in ett solo i den strama kompositionen. Makedonien manifesterar ännu mer av tävlingens tunga seriösa sida i år. Mer svartklätt på scen, mer moll, mer vibrato. Och fioler! Men försöken att rocka till anrättningen känns mer överflödig. Slovenien hade sänt en 16-åring och ännu en svällande ballad som bygger upp och bygger upp… men mot vad? Kroatien hamnar i samma kategori. Lång startsträcka följt av plötsliga tempohöjningar för att ingjuta mer spänning. Maja Sar från Bosnien-Hercegovina? Pianoballad. Kompetent men inte så uppseendeväckande.

Ballader fanns det för övrigt ganska gott om. Albaniens Rona Nishliu har en av de starkaste rösterna och definitivt ett eget anslag i en högtidlig hymn som jag långsamt håller på att lära mig uppskatta. Ett primalskrik i schlagernatten med med harmonik som snuddar vid det atonala eller åtminstone dissonanta. Rare bird, that one. Estlands Ott Lepland kan sjunga. Jag försöker identifiera exakt var hans ballad egentligen knyckts ifrån, men det finns väl flera kandidater, samtidigt som frasen ”kola nu” kan väcka härligt morbida associationer i processen. Belgarna skickade en 17-åring och ett nummer där sofistikation och elegans eftersträvas men inte riktigt uppnås. Åtminstone på en stor scen pyser luften snabbt ur ballongen.

Porren påverkar alltmer av samhällets ideal, enligt ett reportage i P1 häromdagen. Aftonbladet sammanfattar Rumäniens bidrag som ”dragspel och porrlook”. För mig går bara det mesta av det in genom ena örat och ut genom… ja, ni vet. Lettlands Anmary refererade flitigt till Irland och försökte låta lagom irländsk. Närmast mobbad i svenska medier, tror jag, men min egen nostalgiklocka ringer en smula av det 80-talistiska, naivt melodiska popstuket med tydlig basgång.  Ingen finalplats, dock. De ryska tanterna Buranovskie Babushki är svåra att värja sig mot, rent spontant. Bombastisk etnopop och äldreboende på utflykt i ett och samma paket. Svårbeskrivligt, eventuellt unikt, rätt kul. Och så en bakugn på scen! Om det diskuterats mycket kring värdlandets mindre demokratiska statsskick, så vittnar en uppsjö rapporter senaste åren om en olycklig utveckling i Ungern, med ett starkt högervridet parti på väg att urholka demokratin. Och där skulle nästa års tävling kunna hamna, om inte annat för att ”Sound of our hearts” med gruppen Compact Disco faktiskt är så bra. Samtidigt bastant och drömsk modern pop med hitpotential, överraskande övertygande.

Övrigt öster om forna järnridån: Moldavien svarar för mer av en varietéshow med Colin Farrells okände lillebror vid mikrofonen. Hm. Georgiens skämtare varvade sex och religion med 70-talsdisco och en hel del annat. Hatad av många. Jag har sett värre hybrider. Ögonbindeln; det bestående intrycket av Litauens Donny Montell. Scenskräck? Aha, det skulle föreställa symbolik om kärlekens blindhet. Mer 70-tal, men svag puls i ett av de mer menlösa fåren i skocken. Slovakien drog till med tungmetaller och smattrande gitarr/bas-kombinationer, men även en del falska toner i omlopp. Övertändning? Bulgariens bidrag med Sofi Marinova lät inledningsvis ekon av de legendariska damkörerna (som bland annat kunnat höras ihop med Kate Bush) fylla salongen, men sedan utvecklades allt till mer ordinär electrodisco. Inte helt under isen, men lämnade inga större avtryck. Vitryssarna drog till med ett pompöst pojkbandsepos kallat ”We are the heroes”: envetet, energiskt och enerverande i ungefär lika doser. Ukrainas Gaitana är en av de mer karismatiska scenpersonligheterna i år och levererar ett fluffigt disconummer helt utan moderation. Härlig charmoffensiv eller chockerande overkill?

Alpländerna åkte ut innan finalen. Schweiz ansträngde sig att åstadkomma brittiskinfluerad arenapop med många tighta läderbyxor på scen. Men slutintrycket var ändå mest – ansträngt. Österrikarna drog oss alla rakt ner i källaren (om man får använda sådana uttryck om just Österrike efter senare års avslöjanden) med technorap på tyska i något slags neovulgokryptomasochistisk anda. San Marinos hyllning till sociala nätverk kalkonstämplades av enig expertis. Rytmiskt var det faktiskt ganska vitalt, men resten… Struktur, sånginsats, lyrik. Allt haltade. Israel svarade däremot för en del annorlunda ackordvändningar och gott humör i sin hippie-era-pastisch som kunde varit värd ett bättre öde. Turkiet är däremot numera i regel antingen en favorit eller en dark horse (till skillnad från det glada 1980-talet när de oftast blev helt missförstådda). Årets bidrag är såväl semietniskt som svängigt och lekfullt – på gränsen till clowneri som gör mig kluven, medan Malta lyckades ta sig till final med ett av flera svenskproducerade standardepos, i det här fallet utan en enda egen idé, fras eller ton. Nästan osannolikt ointressant även under omständigheterna.

Grekerna var väl förr eller senare tvungna att använda titeln ”Aphrodisiac”. Finanskrisen kan ha varit orsaken till den sparsamma klädseln på scen, eller så var de i vanlig ordning ute efter att sälja in landet som turistmål (som om det skulle behövas). Och cyprioterna gjorde något liknande i sitt nonsensnummer med inbakad medelhavsmytologi samt hopplös engelsk intonation och frasering. Underligt nog stor favorit hos… många. Apropå nonsens. De totalvrickade tvillingarna Jedward är tillbaka. Med samma låt, eller snarare en sämre kopia, framförd med vacklande vokalkoordination. Men Irland kunde knappast ändå missa finalen. Det kunde däremot Hollands fjäderprydda donna med sitt yviga lantligt doftande skillingtryck och vaga Sinead O’Connor-vibraton i fåfäng förening. Portugals Filipa Sousa hamnade också utanför hetluften på lördag, men landet fortsätter stolt en tradition som förmodligen den minst trendkänsliga tävlanden. De har en tendens att låta påtagligt portugisiska, vare sig det är ett vinnande koncept eller inte (det vill säga, nästan aldrig). Mer svartklätt, bitterljuvt och traditionellt.

Då återstår alltså de direktkvalificerade Fem Stora samt värdlandet. I de fallen får tillgängliga promotionvideor på nätet ensamma vara ledstjärnan. Ingen falsksång eller felsteg på scen att racka ner på alltså. Eller?

Musiken dör, enligt azerbajdzjanska Sabina Babayeva i en elegant uppenbarelse på de flesta plan. Det låter verkligen inte illa, men inte heller helt originellt. En klassisk schlagerdiva i stram ballad med vagt skönjbar orientalisk touch i marginalen. Franska Anggun har inte så lite av samma framtoning, men tempot har dragits upp. Europop i en anda som fransmännen har lyckats ganska väl med tidigare, kanske inte alltid just i den här tävlingen, men i andra sammanhang. Jag måste medge mig vara ganska svag för ”Echo”. Om den inte stendör på scen. Ungefär detsamma gäller för italienska Nina Zilli som flirtar intensivt med beundrare av orkestrerad 60- och 70-talspop och i förbifarten försöker väcka diskreta Amy Winehouse-vibbar. Liksom Spaniens svällande powerballad ”Quédate conmigo” med Pastora Soler (som ryktades ha ombetts att inte vinna på grund av den ekonomiska krisen i Spanien, vilket senare dementerades). Och så Den Gamle, Engelbert Humperdinck himself, uppjagad ur gömmorna av ett good ol’ Britain som vill garantera sig mot performatoriska debaclen av ungdomliga spolingar som kommer in i fel tonart och aldrig hittar rätt igen (vilket har hänt förut). Och visst har han karaktär.

Tyskland då? De har ju genomgått en mätbar metamorfos efter många år av misslyckanden och total tondövhet och klarar numera att skicka in riktigt anständiga bidrag. Som ”Standing still” av Roman Lob. Var har jag hört den här snarast britpop-orienterade, aningen Coldplay-doftande midtempohymnen förut? Antagligen i flera former, men som sagt; fullt anständigt.

Relaterat: Hur mycket ska artister förväntas ta ansvar när de konfronteras med situationer som den i årets värdland? Och ska större krav ställas på dem än idrottsstjärnor i liknande sammanhang? Bra frågor av Hanna Fahl i Dagens Nyheter häromdagen.

BETYGEN, LAND FÖR LAND – FINALISTER KURSIVERADE:

**** Frankrike, Spanien, Sverige, Serbien, Ungern

*** Azerbajdzjan, Italien, Storbritannien, Montenegro, Tyskland, Danmark, Lettland, Ryssland, Estland, Israel, Albanien, Portugal

** Island, Finland, Makedonien, Kroatien, Rumänien, Moldavien, Georgien, Slovakien, Turkiet, Bulgarien, Ukraina, Schweiz, Grekland, Holland, Belgien, Slovenien, Bosnien, Norge

* Litauen, Malta, Österrike, San Marino, Cypern, Irland, Vitryssland

En panel med viss pondus – men bort med Björkman

yemenity2010 reflektion , ,

Så var det dags igen. Schlagerhonchon Christer Björkman har samlat ihop ett gäng av sina närmaste… njae, kanske inte vänkretsen rakt över, men man kan väl som med så mycket annat i sammanhanget anta att han haft fria händer att kombinera sin egen panel för att tycka till om årets kandidater i Eurovision Song Contest. Och nej, han har fortfarande inte bortrationaliserat sig själv som programledare. Självinsikt i det fallet är väl inte hans mest framträdande drag. Ej heller den möjliga reflektionen över att han de facto är så organisatoriskt insyltad i arrangemanget att det skulle vara ett dilemma – förutom att det vore ganska enkelt att plocka fram en handfull namn på personer som mer ledigt, professionellt och kanske rentav karismatiskt skulle kunna fylla hans kostym vid pulpeten.

Årets sällskap i studion är dock långtifrån det mest bortkomna anhanget vi sett uttala sig om andra artisters möjligheter (för de flesta av dem brukar ju själva vara artister). Jag skulle här kunna dra upp andra tidigare kolleger i programmet och ställa dem vid skampålen, men… Visst skulle det behövas någon mer journalistiskt skolad panelmedlem för att variera perspektiven – och bidra med mer hälsosam distans. Nu är årets positiva överraskning faktiskt Måns Zelmerlöw. Entusiastisk och med ett batteri av åsikter över hela skalan, levererade med viss verbalitet. Lena Philipsson har med ålderns rätt mer rutin och tillbakalutad hållning, verkar inte anstränga sig så mycket för att spontana fälla sina domar med en lagom dos humor och musikalisk analys. Men som en del av de övriga finstilt noterat, hon har verkat lite trött och alltför lätt avfärdande ibland. Rutin har Thomas Lundin också, finlandssvensken som nästan alltid har en väl genomtänkt formulering om varför han tycker som han gör, och dessutom absolut inte är rädd för att avvika från mängden. Överhuvudtaget har det väl varit lite mer av munhuggning mellan de här ‘experterna’ i år än tidigare, eller sviker mig minnet?

Lisette Pagler har inte bara personifierat robotar (eller hubotar) i SVT-dramat ”Äkta människor”, utan bedriver tydligen en karriär inom musikalvärlden, vilket jag nödgas erkänna ha gått mig förbi under lång tid. Hon har definitivt en osökt TV-mässighet, det vill säga utstrålning och märkbart vänskapligt förhållande till både kamera och mikrofon. Hon håller sig till korta snärtiga argument, men frågan är om hon skulle kunna hålla låda och utveckla sig mer om behovet uppstod? Hur långt leder analysförmågan? Mindre imponerad har jag oväntat nog varit av Gina Dirawi, som gjorde ett sådant slående professionellt intryck i programledarrollen under den svenska seriemordsuttagningen. Då fanns ett inarbetat manus och säkerheten var markant, men nu verkar hon inte ha bemödat sig om att tänka efter lika intensivt innan sändning och resultatet är i regel aningen komiska, men halvfärdiga fraser och mycket luft mellan näringsämnena i paketet. Kanske passar hon även i det här formatet bättre som… programledare?

Om låtarna? Ja, där har jag hittills inte varit tillräckligt väl fokuserad men spontant tror jag mig ha lagt märke till bland andra Spanien, Montenegro, Ukraina och i viss mån Turkiet. Vidare hoppas jag patriotiskt nog på att Sverige lyckas när vi nu skickat en rejäl artist med något liknande ett eget uttryck igen (nej, hon har inte skrivit sitt eget bidrag men får det att framstå som om hon gjort det). Lika spontant undrar jag hur exempelvis Litauen tror sig klara en finalplats med blindbockslek och övervintrad 70-talsdisco. Bara för att ta ett exempel ur gråa mus-högen, som inte är obetydlig.