Alla åldras inte lika fort. Eller åtminstone gör de det med värdighet. Han är väl snart 80 fyllda nu eller? Den för vissa av oss legendarstatusinnehavande före detta ledsångaren i Yes, med ett flertal soloinsatser och andra projekt på sitt samvete sedan ungefär ett halvt sekel som verksam i branschen. Numera kan han väl av naturliga skäl inte släppa ifrån sig nya produkter varje år. Men när han väl gör det, så är det ofta påfallande starkt. Och nu när han hittat några nya yngre lekkamrater (som i tonåringar kring de 50)att inspireras och bäras upp av är resultatet kraftfullt, energiskt, optimistiskt som det ofta är med Jon och upplyftande på ett sätt som kan vara välbehövligt i tider som dessa. Eller i alla tider, men inte minst nu.

Jon Anderson verkar gilla att leva. För något tiotal år sedan eller tidigare var han ändå rätt allvarligt sjuk och hamnade i processen utanför vid sitt gamla järngäng. Det vill säga Yes, en banbrytande liten orkester från brittiska öarna där medlemmarna kommit och gått och och jag vet inte om någon håller räkning på exakt exakt hur många spelemän som under någon period varit en del av kombon. Anderson har varit rösten som man ofta förknippat med dem, även om det nu var flera år sedan han utgjorde en aktiv del av gruppen. Men i princip vad han än gör, skapar han något omisskännligt. Han har något han vill berätta, han har den där patenterade ljusa rösten som fortfarande låter slående dynamisk och kanske inte kristallklar men ändå lyser upp omgivningarna kring sig.

Och omgivningarna den här gången är ofta bedårande, som en parallell upplaga av, just det, Yes. Kanske rentav mer livaktigt och spännande än det mesta de gjort på senare år. Här samsas både klatschiga kandidater till hitlistor (även om såna inte särskilt intressanta eller relevanta längre) som ”Shine On”, med böljande, förföriskt melodiska sviter i flera faser som ”Counties and Countries” och ”Once Upon a Dream”. Och så ett par ståtliga ballader på det. Händelserikt, uttrycksfullt och nästan konstant engagerande som visar att gamle Jon har krutet kvar och en vision för vad han vill göra. Pension är ett överskattat fenomen.

Recenserat: Jon Anderson & The Band Geeks: ”True” (2024)

Relaterat:
Jon Andersons hemsida
Anderson-fakta från All Music Guide