Sade jag tio? Tydligen var det tolv album kvar att redovisa: de som troligen helt enkelt var bäst. Men tolv är ju bibliskt signifikant, så varför inte? Varför just de här – vad har de gjort för att förtjäna detta? Någonting är det, något som gjort att den här aningen eklektiska blandningen av organiskt uppbyggda band och soloflygare med benägen assistans (ingen skapar någonsin ett mästerverk helt på egen hand, eller?) för mig definierar musikåret 2025 från dess mest tilltalande sidor.
Cosmic Cathedral ”Deep Water”. Ännu ett år, ännu minst ett ambitiöst projekt där Neal Morse är inblandad. I det här fallet, med en aningen annorlunda sammansättning av gubbar som framkallar en skönjbart mer jazzinfluerad profil och ändå fullt igenkännbart som ett naturligt organiskt inslag i Neal Morses speciella universum. Vilket fortsätter vara ett universum utöver det vanliga.
2. Rosalía ”Lux”. Höstens mest hyllade artist överhuvudtaget i världen? Nästan hysteriskt kramad och analyserad till döds. Men det finns anledningar till det. Den här skivan är enkelt uttryckt, extremt häftig. Med sådana svängningar mellan det minimalistiska, det nästan gråtmilda och trådsmala till det bombastiskt svällande. Det är ingen idé att försöka stå emot.
3. Steven Wilson ”The Overview”. Inte tillräckligt pretentiös? Alltså, vi talar om några av de senast producerade alstren från den här eklektiske mannen som själv inte verkar lägga så mycket prestige i exakt vilken typ av genre han förväntas tillhöra. Nu är han ändå mer konkret tillbaka i det utforskande, utdragna och existentiellt utsvävande. Och visst är det en suggestivt svävande odyssé som landar bland årets höjdpunkter även den här gången.
4. Manic Street Preachers ”Critical Thinking”. Inga ungdomar längre. Men påfallande mycket bibehållen karaktär och pondus, liksom melodibyggandet och den där starka egna identiteten som kan kännas igen från bandet i slutet av 1990-talet och fortfarande finns där.
5. Kim Wilde ”Closer”. Finns hon än? Sjunger hon? Låter hon i så fall fortfarande som sig själv? Jo, 1980-talet lever i högönsklig välmåga på det här albumet där rösten känns igen även om den åldrats några decennier och arrangemangen ihop med melodiskapandet skapar – eller kanske återskapar – det bästa man helst minns från när hon verkligen var ett namn som alla kände till.
6. Anna von Hausswolff ”Iconoclasts”. Åh, detta mörker… Denna dovhet. Det sakrala och det möjligtvis motsatta i en skön förening som kan tolkas efter eget tycke. Vad vill hon säga egentligen? Jag vet inte. Men det är nästan alltid fascinerande och paradoxalt inbjudande.
7. Gazpacho ”Magic 8-Ball”. Det var minst en handfull år sedan sist de här norska mystikerna förärade oss med en sångsamling i det här formatet. De fortsätter också utveckla sitt eget, ska jag säga universum nu igen? Sin egen lilla värld. Ingen överspänning, ingen kakafoni eller några försök att hamna på hitlistorna – som väntat. Men en uppenbar röd tråd som du kanske inte direkt kan identifiera men som absolut bara är där. Du känner den.
8. Moron Police ”Pachinko”. Mera Norge! Namnet ger kanske en fingervisning om den sprudlande, allmänt respektlösa karaktären och de oförutsägbara turerna vi får nöjet att följa med på.
9. King Gizzard & The Lizard Wizard ”Phantom Island”. Lekfullt och läckert och allmänt underhållande. Vad finns att inte gilla här? Osannolikt produktiva australier som varvar influenserna på ett helt hysteriskt och sensationellt stimulerande sätt.
10. Gleb Kolyadin ”Mobula”. Ena halvan av duon Iamthemorning fortsätter bygga upp sina egna ljudlandskap på ännu ett instrumentalt album med rymd och djup.
11. Stewart Copeland ”Wild Concerto”. Naturen har varit en helt uppenbar inspirationskälla för det här lilla ljudäventyret med gamle trumslagaren från The Police. Det liknar verkligen inte mycket annat i år – eller något annat år heller. Men är märkligt lättillgängligt i sin närmast unika utformning.
12. A.C.T. ”Eternal Winter”. De långlivade svenska konstrockarna med sina virrvarr av influenser låter fortfarande ungdomligt inspirerade även textmässigt. Uppiggande och attraktivt, trots eller kanske tack vare den ständigt melankoliska undertonen som alltid följer med.
Det kom mycket. Liksom förra året handlar den här första genomgången av det just avgångna musikåret om utmanarna – det som var bra och ibland nästan med bland de tio bästa album jag själv hann med att bilda mig en personlig uppfattning om. Samt en del hedersomnämnanden ur den digra högen – för den var verkligen diger. Här återfinns såväl gamla trotjänare som – åtminstone för mig – helt nya bekantskaper.
NÄRMASTE UTMANARNA:
Florence and the Machine ”Everybody Scream”. Back from… nästan döden? Välkommen återkomst efter några års bortovaro från rampljuset.
Yazz Ahmed ”A Place in the Hold”. Arabiska halvön möter amerikanska traditioner och en del annat i en trolsk, stundtals rent hypnotisk förening.
Pulp ”More”. Lever de än? Den inledningen skulle kunna gälla för flera av albumartisterna som gjorde avtryck i år. Och som i det här fallet, de låter förvånansvärt levande fortfarande.
Morcheeba ”Escape the Chaos”. Slow groove med ständig underliggande spänning som nitar fast uppmärksamheten och skapar ett eget litet resonant rum i en orolig omvärld.
Maud The Moth ”The Distaff”. Sann mystiker. Denna suggestivt orienterade spanjorska kan absolut jämföras med en del andra musikaliska dramatiker men måste höras för att kunna beskrivas. Så gör det. Hör.
Robert Plant ”Saving Grace”. Gamle Led Zeppelin-legendaren som ägnat några årtionden åt att utforska americana; ljuden från prärierna och stäppen, de djupa skogarna och allsköns andra naturliga omgivningar. Och än har han inte förlorat stinget.
The Mars Volta ”Lucro sucio; Los ojos del vacío”. Bandet har bevisligen ändrat karaktär efter ett längre uppehåll. De senaste albumen är betydligt mer laid back, reflekterande och närmast kontemplerande jämfört med vad de brukade släppa ifrån sig. Men intressant och högst egensinnigt är det fortfarande.
Ami Taf Ra ”The Prophet and the Madman”. Olika världar möter varandra som det brukar vara när stor musik skapas. Orientaliskt genom occidentalt och oerhört fascinerande.
DIVERSE HEDERVÄRT:
Karmakanic ”Transmutation”, The Flower Kings ”Love”, Dream Theater ”Parasomnia”, Spock’s Beard ”The Archaeoptimist”, Pattern-Seeking Animals ”Friend of all Creatures”. Gemensamt: trotjänare som kan sitt värv, fortfarande har viss förmåga att förnya sig men framför allt är pålitliga och impregnerade med imponerande musikaliska färdigheter.
Russ Taff ”Cover Story”. Allt ni gör kan jag göra bättre? Eller åtminstone ett antal covers där alla inte är lika väntade. När gamle, av livet repade rasselrösten Russ i samarbete med levande legendaren Steve Taylor gör rootsrock av allt från Depeche Mode till Duran Duran med mera.
Annie and the Caldwells ”Can’t Lose My Soul”. Just det, Lady got soul. Vad mer finns att säga? Jordnära och begrundande mitt i grooven med ett par hisnande höjdpunkter i ”Wrong” och ”Dear Lord”.
Skunk Anansie ”The Painful Truth”. Ännu en bunt återvändare. Eller har de hållit igång hela tiden? En punkinspirerad energi och, vågar jag säga, ungdomlig utstrålning, i en aningen argsint sångsamling såsom formsydd för dessa tider.
Lido Pimienta ”La Belleza”. Latinamerika möter Nordamerika, men kanske framför allt är det det förstnämnda som dominerar. När colombianska i exil fortsätter forska i det förflutna och skapa en egen syntes av sina inneboende influenser.
Vulfmon ”Deg”. Provkarta på modern pop med omnejd, lekfullt opretentiöst och samtidigt musikaliskt allmänbildande. ”It Might Have to Be You” är ett årets delikataste örhängen, alla kategorier.
Avdelningen ’annat bra som jag inte hunnit formulera något meningsfullt om…än”:
Black Country New Road ”Forever Howlong”, Tame Impala ”Deadbeat”, DarWin ”Distorted Mirror”, Daniela Rathana ”Where Strippers Go to Die”, Emma-Jean Thackray ”Weirdo”, Ty Segall ”Possession”, Natalia Lafourcade ”Cancionera”, Bon Iver ”SABLE, fABLE”, Circuit des Yeux ”Halo on the Inside”, Sunny War ”Armageddon in a Summer Dress”, Aterciopelados ”MOR”, Dorie Jackson ”Stupid Says Run”, Hats Off Gentlemen It’s Adequate ”The Uncertainty Principle”, Natalia Lafourcade ”Cancionera”, Krokofant ”6”, The Choir ”Translucent”, Bioscope ”Gentô”, Assymetric Universe ”A Memory and What Came After”, The Mountain Goats ”Through This Fire Across from Peter Balkan”, The Last Dinner Party ”From the Pyre”…
Så, var det verkligen exakt rätt låt som vann? Förmodligen inte. Är det ett stort problem? Nej. Var det överhuvudtaget en ganska bra och underhållande final på årets svenska melodifestivalsäsong? Jo.
Det mesta dödköttet var utrensat innan. I stort sett så var de flesta förtjänta av en finalplats här – med vissa givna undantag. Två inslag av glittercountry, en genre som tydligen fått ett uppsving, med blandat resultat. Dolly Style har sin kärnpublik i de ensiffriga åldersgrupperna, men kom förvånansvärt långt även här. Överhuvudtaget var årets internationella jurygrupper en eklektisk och svårförutsägbar samling som gav och tog och röstade i alla tänkbara riktningar. Det var kanske först efter deras avgivna poäng som jag på allvar insåg att den finlandssvenska komikertrion KAJ faktiskt var en utmanare på allvar. Även om de tydligen gjort succé på strömningsplattformar och andra sammanhang veckan före finalen.
Det har noterats att Sverige uppfattas som alltför seriöst och kliniskt, perfektionistiskt på ett sätt som kan irritera resten av Europa och de tendenserna har vi haft under lång tid. Är det här en reaktion? En seger för Måns Zelmerlöw hade befäst den trenden med all önskvärd tydlighet och visst är det ett otroligt professionellt nummer och en utmärkt modern schlager (om vi ska kalla det schlager) i sammanhanget. Handlar den om något speciellt? Har flera frågat sig. Nej, kanske inte. Men hade den handlat om någonting specifikt, en mer definierad form av revolution skulle den förmodligen blivit diskvalificerad. Alla vill ha något slags revolution, men den omvälvning som skedde här var av en annan sort.
Det var väl länge sedan Sverige fick bannor av EBU eller någon annan inblandad instans för att inte ha tagit tävlingen tillräckligt seriöst, men jag tror det hände 1986. Jo, ni kommer väl ihåg? Eller antagligen inte. Lasse Holm, den gamle schlagerräven, i kombination med den ofta melankoliskt inriktade Monica Törnell rev av en rökare, relativt sett, vid namn ”Är det det här du kallar kärlek?”. Det var kanske inte låten så mycket som scenshowen som väckte uppseende i den då mer strikta miljön med inslag som ingen hade höjt på ögonbrynen för i dag. Troligen.
Men nu kanske det är behovet av något opretentiöst och festglatt, som andra redan noterat, som reaktion på förhöjda säkerhetslägen och allmänt spända nerver jorden runt, kanske inte minst i Europa. Så, är det här sättet att få uppnå en nyvunnen respekt för att vi kan visa mer självdistans och inte minst fortsätter betona det nordiska samarbetet offentligt? Oavsett, det blir spännande att se hur resten av kontinenten reagerar på detta.
Själv hade jag framför allt fastnat för Dracula, ursäkta, Greczula. Ett uppenbarligen starkt sjuttiotalsinfluerat nummer med drag av exempelvis Queens ”Don’t stop me now”, Elton John, diverse glamrockikoner från tiden det begav sig och inte minst starkt, melodiskapande samt någonting liknande personligt uttryck. Faktiskt. jag kan också medge att jag lätt fick ”Hush Hush” med Meira Omar ringande i öronen ganska regelbundet, med sin lightversion av estetisk orientalism och ett allvarligt talat väldigt tjusigt koreograferat nummer. Snygga harmonier även i Erik Segerstedts bidrag, som är allmänt behagligt med bastanta basgångar och allsångskänsla. Avgjort ingen vinnare i dagens klimat, men tilltalande. Maja Ivarsson är helt klart en rutinerad räv på scenen men hennes Kim Wilde-osande bidrag saknade riktig självhäftande refräng av det slag som, just det, Kim Wilde brukade ha. Ni har väl förresten hört senaste albumet från just Wilde? Riktigt bra faktiskt. Inte att förglömma Annika Wickihalder som debuterade förra året och verkligen kan sjunga. Ingen riktig chans att hamna högst den här gången, det saknas något i själva låten för det, men också tilltalande tilltal. Scarlet med sitt skräckinspirerade performance bidrog också till bredden och jag gillar något i dramaturgin och det bastant operatiska koruspartiet.
Programledandet under den här säsongen har haft en mer generation Z-prägel än någonsin tidigare. Men de har också haft ett fungerande och drivet manus att hålla sig i. Det har inte varit tråkigt. Kort sagt.
Relaterat: en annan större gala tilldrog sig nyligen. Ja, Oscarsutdelningen. Den här gången valde jag att inte se den direkt under natten till måndag utan i efterhand via Disney+ där det numera landat. Det var också en fullt fungerande show. Ibland brukar jag ge mig på att gissa i förväg vilka som kommer att vinna årets statyetter. Den här gången lät jag bli. Det är helt enkelt en besvärande omständighet hur få av de nominerade, tunga kandidaterna jag hittills har sett. Kanske för att det varit ett startfält med filmer som inte stannat så länge på biograferna i vår lilla minimetropol vid Vänern. Och därefter väntat på att finnas tillgängliga i andra sammanhang. Men jag planerar att ta skadan igen under våren efter bästa förmåga vad gäller sådant som ”Anora”, ”Brutalisten”, ”Emilia, Pérez”, ”A Complete Unknown” med flera…
Var det här ett osedvanligt brittiskt år? Från mitt eget perspektiv noterar jag övergenomsnittligt många serier som väckte mitt stadfästa gillande och utspelades på de öarna. Gärna i och kring London. Men inte uteslutande. Är det förresten eskapismen som erbjuder bästa metoden att behålla förståndet i tider som dessa? Resonemanget gick väl åt det hållet i en DN-krönika nyligen som jag borde läsa och begrunda mer noggrant. En osedvanligt mörk inledning på året i Sverige och flera frågetecken kring världsutvecklingen i stort gör sådana funderingar frestande. Och fängslande fiktion ger inte bara verklighetsflykt, utan även verktyg att bearbeta verkligheten. Men det visste ni redan.
Ingen hinner med allt. Så är det nu mer än någonsin. Hur många serier har jag påbörjat och sedan gett upp om eller skjutit åt sidan för en tid eller avser att plöja igenom den senaste aktuella säsongen av men ännu inte avslutat? Några stycken. Mycket ska hinnas med i livet. Här följer ändå tio serier jag vill framhålla från anno 2024, följt av några bubblande nästkommande. Ofta med utdrag från längre recensioner eller mer utförliga blogginlägg jag publicerat på russin.nu.
Huvudregel: Jag måste ha sett hela den senaste säsongen av serien för att den ska vara aktuell bland de tio bästa. Det finns med andra ord en del annat påbörjat som jag ser fram emot att fortsätta med. Men allt har sin tid….
Hundra år av ensamhet (Netflix). Det är väl närmast en bragd att den här serien överhuvudtaget blivit av till slut. Och även om avsnitten var för sig är långa och går igenom flera faser, med en böljande rytm som pendlar mellan det högdramatiska och det långsamt betraktande så är det här ett storverk och något av det som verkligen utmärker sig mest under TV-serieåret 2024. Och det här är bara hälften av historien. Här slutar det bokstavligen mitt i språnget.
2. Slow Horses(Apple TV+). ”I vanlig ordning rusar det framåt mot sjätte avsnittet och ännu en hypertaggad säsongsfinal. Tredje säsongen hade den troligen den mest explosiva och nagelbitande upplösningen så långt i serien, men samtidigt den som relativt sett mest tänjde på trovärdigheten. Även den här gången ligger krutröken tät med språngmarscher och smällar som kantar konklusionen av vad som tilldragit hittills, parat med draget av diskbänksrealism som hela tiden är en del av paketet.”
3. The Diplomat(Netflix). ”Andra säsongen närmast flyger fram. Intrigerna är på gränsen till överhettade och misstankar om oerhörda brott begångna på högsta nivå frodas. Samtidigt ska makarna i ambassaden försöka bena ut sin privata relation. Ska de eller ska de inte fortsätta tillsammans och vad är det som gör att de hållit ihop i alla dessa år? Det är mycket vi inte vet, som inte förklaras fullt ut utan portioneras ut i brottstycken. Det är mellan varven, mellan alla dramatiska händelser som de får ventilera och att mycket har hänt under årens gång under deras internationella karriär är tydligt. Nu dessutom i efterdyningarna av ett trauma där en av dem nästan fått plikta med livet. Skuldbördan kastas åt olika håll, där det inte bara är frågan om att vara direkt skyldig utan om avgörande misstag kan ha lett fram till tragiska händelser.”
4. 99(Amazon Prime Video). ”Den här tretimmarsdokumentären kan väcka väldigt mycket hos vissa av oss. Upplevelsen är sannolikt otroligt subjektiv. Och ändå, kanske lärorikt även för andra, till och med icke idrottsintresserade. Som ett sociologiskt dokument. En tidsbild och en berättelse om oförblommerade vinnarskallar med extrem målriktning och samtidigt (som de öppenhjärtigt erkänner med flera års perspektiv) ömtåliga egon och stundtals sviktande självförtroende.”
5. Black Doves(Netflix). ”De flesta figurer här är överhuvudtaget lite lagom excentriska och allt utspelas i en verklighet som är igenkännbar och inte fullständigt frikopplad från verkligheten, men definitivt förhöjd, som det anstår en serie i den här kategorin. Och i sin kategori, så är det kanske precis vad som krävs så här års i vintermörkret eller höstmörkret. Vem vet vad som är vad nu för tiden?”
6. Mr Bates vs The Post Office(Britbox). ”Som så ofta i dramatiserade berättelser tar man förmodligen till genvägar och konstruktioner för att göra allt mer begripligt. Men det fungerar ju. Det här är gripande, upprörande, närgånget och allting som serien i sig försöker åstadkomma. Även om man nu aldrig som utomstående icke-britt någonsin hört talas om den här historien förut, så har ”Mr Bates” universell dragningskraft och en klassiskt emotionell kulmen, trots att sensmoralen poängterar att slutliga segrar kan bjuda besvikelser. Du kanske inte uppnår precis de resultat du ville i alla avseenden, men kampen var ändå värd sitt pris.”
7. 3 Body Problem(Netflix). ”Första avsnittet växlar mellan just ett Kina i slutet av 1960-talet med oönskade element som får betala priset för att ha yttrat eller betett sig olämpligt enligt överheten, och en möjlig snar framtid eller alternativ nutid med fokus på Storbritannien i en värld där forskare i allmänhet verkar förvirrade över att något nytt och obekant har smugit sig in i deras välordnade system.”
8. Bad Monkey(Apple TV+). ”Persongalleriet. Det är nog det som egentligen är hemligheten här. Minst lika mycket eller mer än själva intrigen och mysterierna som staplas ovanpå varandra. Behållningen ligger inte så mycket i att söka den stegrande dramatiken och jakten på en upplösning. Även om bitarna ändå faller på plats med en del drastiska resultat.”
9. Criminal Record (Apple TV+). ”Korruption i systemet och rättsröta brukar vara ett signum för bra brittisk tv. Specifikt kriminal-TV. De brukar påfallande ofta hitta ingångar, berättelser och inte minst rollfigurer, personligheter som verkligen gör intrigen intressant att följa. Det är ingen idé att ens försöka rada upp alla serier från andra sidan sundet (eller Nordsjön) genom åren som på något vis kretsat kring brottsfall och de inte helt givna gränserna mellan rätt och fel. När de som ska vaka över lagen gör det de borde göra – eller när de själva överträder lagarna.”
10. The Gentlemen(Netflix). ”Överhuvudtaget introduceras nya, ofta färgstarka och excentriska, filurer i varje avsnitt, personligheter som påverkar handlingen i olika oförutsägbara riktningar. Tonen fortsätter vara en blandning av det brittiskt distingerade, det lätt hysteriska och med obligatoriska inslag av morbida detaljer. Fun for the whole family. Även om nu inte Ritchie själv regisserat absolut alla avsnitt, känns vissa markörer igen, som de kvicka hoppen fram och tillbaka i tiden. En scen avbryts hastigt och fortsätter med eftermälet, följt av tidigare inte förklarade komponenter i efterhand. Exempelvis.”
Sugar(Apple TV+). ”Storyn verkar inte heller framhastad. Och den fortsätter hålla åtminstone mig i ovisshet om vart den egentligen är på väg. Här fortsätter finnas en tydlig film noir-karaktär och -atmosfär samtidigt som de tycks vilja berätta flera saker på en gång och ge en tidsbild av en stad och av de privilegierade i den. Familjer som uppnått status i en bransch och visar uppenbara symtom på att det någonstans stigit dem åt huvudet, att de kan komma undan med sådant som andra inte gör.”
The Boys (Amazon Prime). Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad nu som är det rätta ordet. Övertryck av intryck? Både vad som sägs explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt.
En kunglig skandal (SVT). ”Michael Sheen gör en, inte oväntat, lysande insats. Han blir Andrew. Då ska jag väl vara ärligt talat säga att jag inte har närstuderat prins Andrew egentligen eller har en tydlig bild av hur brukar uppföra sig i allmänhet. Men det är väldigt mänskligt. Vad som händer bakom kulisserna inom kungahuset, Andrews familj och närmaste medarbetare liksom staben på BBC som lyckas få till en intervju med större genomslagskraft än de någonsin vågat hoppas.”
Nobody Wants This(Netflix). ”En enkel förklaring till att det faktiskt fungerar så bra som det gör är hur kärnfullt skrivet och formulerat det är. De lyckas faktiskt överraska och hitta nya vändningar i replikskiftena oavsett om det bara handlar de två huvudpersonerna eller andra i deras omgivning. För omgivningen har betydelse här. De två är inte två isolerade öar ute på ett öde hav. Sociala samspel och kulturkrockar gör sig påminda gång efter annan. Antalet obekväma situationer som uppstår går snart att tappa räkningen på. De är snarast hjulet som driver allt annat framåt.”
Manhunt(Apple TV+). ”Även en president har rätt att koppla av efter de seriösa utmaningar han ställts inför under en längre tid. Så, vilket många känner till, Mr Lincoln gick på teater en kväll – tyvärr för sista gången. Det omtalade attentatet inträffar alltså redan i första avsnittet. Man har valt en vinkel där dådet bara är början. Så vad kommer resten att handla om? Kanske just vad titeln mer än antyder: jakten på en man. En mördare. En skådespelare vid namn John Wilkes Booth. Men var han verkligen ensam i planering och utförande?”
Shrinking(Apple TV+). Det smattrar och smäller konstant av verbala dueller. I princip allt går ut på att man ska lära sig någonting nytt varje dag, samtidigt som det är uppenbart att människor fortsätter göra liknande misstag om och om igen.
Whiskey on the Rocks(SVT). Kalla krigets ankomst till Karlskrona som komedi? Tja, varför inte?
Nyligen påbörjat som skulle ha kunnat rumstera om i rankingen:Shogun(Disney+). Till slut har vi skaffat den plattformen också. En del att sondera bland, med andra ord. Som en av fjolårets överlag mest unisont hyllade serier. Wolf Hall 2 (SVT) Av någon anledning har jag inte sett färdigt första omgången som är snart ett decennium gammal, men däremot läst första delen i romansviten det bygger på. Är på väg mot att beta av det här också. Andra säsongen av Silo(Apple TV+) har jag också bara hunnit ett par avsnitt in i…
Nu är det dags igen. I morgon söndag, eller svensk tid natten mot måndag. TV4 ska ta hand om sändningen här och tydligen börjar det tidigare än vanligt. Det varierar år från år om jag själv stannar uppe för att se galan direkt, men den här gången planerar jag att göra det. Inte minst för att utbudet faktiskt är, enkelt uttryckt, ganska lovande. Många tippar ”Oppenheimer” som vinnare i flera kategorier, bland annat som bästa film överhuvudtaget. Och jag lutar kanske åt det hållet också, med alla parametrar i åtanke. Men konkurrensen är hyfsad. På senare tid har jag själv recenserat ”Killers of the Flower Moon”,”Poor Things”, ”The Holdovers” och nu senast ”American Fiction” på russin.nu. Samtliga är nominerade i just kategorin bästa film, även i varierande grad i skådespelarklasserna och andra avseenden. Mina största kunskapsluckor gäller tre filmer som har chansen på några av de mest prestigefyllda priserna; ”Past Lives”, ”The Zone of Interest” och franska ”Fritt fall”. Dessa har jag än så länge inte sett. En svensk sägs ha distinkt pokalpotential: Ludwig Göransson för musiken till ”Oppenheimer”. Kommer Christopher Nolans senaste storverk att ta storslam? Och betyder det i så fall att färgstarka fyrverkerier som ”Poor Things” och ”Barbie” eller en smygande satirsuccé som ”American Fiction” lämnar lokalen tomhänta? Och vad väntar den ambitiösa men lite ansträngda musikgenibiografin ”Maestro” som många menar verkligen ber om att belönas på alla sätt, men kanske riskerar att rasa ner mellan stolarna i orkesterdiket? Jag såg den sistnämnda på Netflix kring nyår, men har inte lyckats samla ihop mig till en sammanhängande recension. Detsamma gäller spanska ”Snöns brödraskap” om rugbylaget som kraschade i Anderna för cirka ett halvsekel sedan. Det är dock en rejält fängslande film som förtjänar erkännande och möjligen kan prisas som bästa internationella film. Faktiskt kan det bli spännande i flera avdelningar natten mot måndag. Eventuellt orkar jag leverera en uppföljning efter det…
Samtliga nominerade i årets Oscar-race kan kartläggas bland annat via SVT.
”Slow Horses” är allt annat än en slö häst i seriesammanhang. Foto: Apple TV+.
Ingen hänger längre med. Det går helt enkelt inte att hinna se allting som skulle kunna vara bäst. Du måste sålla och prioritera. Oftast gör du väl det utifrån vad du tror dig kunna vara intresserad av. Vi har alla våra föredragna genrer och kan ibland bli överraskade av något som vi inte hade lika höga förhoppningar om. Men, även de som tillbringar betald heltid med att söka guldkornen i seriesammanhang har i dag en övermäktig uppgift. Vi andra entusiaster försöker ha något slags koll på vad som rekommenderas och skulle kunna ge upplyftande upplevelser, samt bygger efterhand upp ett förhållande till beprövade recept och långkörare. På senare år har jag själv spontant dragits oftare till serier med färre antal och kortare avsnitt, inte minst av rena tidsskäl. Kvalitet i koncentrat med effektivt berättande, hög energi och inte minst humor kan övertrumfa de episka ambitioner som många trots allt fortfarande har men ofta är svåra att leva upp till. Luckorna finns där. Fortfarande har jag faktiskt inte sett ”The Last of Us” (där försvann ett par förtörnade läsare), eller slutsäsongerna av ”Succession” och ”Barry” (och där rök några till). Bland annat… En sådan här sammanställning blir aldrig definitiv. Men just nu i februari 2024 ser min egen stadfästa rangordning över TV-serier från 2023 ut som nedan.
Notera: Länkar till och utdragna citat från mina relaterade recensioner eller blogginlägg på russin.nu:
Slow Horses – säsong 3(Apple TV+). ”Är hemligheten med ”Slow Horses” överlag att de helt enkelt erbjuder alla känslorna på en och samma gång? Eller åtminstone sammantaget under sex händelserika avsnitt i varje omgång. Vi ser dumhet men även heroism; uppgivenhet och inbördes tjafs men även förmågan att samarbeta när livet står på spel.”
2. Cunk on Earth (Netflix). ”Mycket kan sägas, men kanske viktigast: spontant är ”Cunk on Earth” troligen den mest akut omsebara TV-produktionen hittills i år. Alla eventuella invändningar blir randanmärkningar. Det går säkert att hitta något att klaga på med lite ansträngning, men varför anstränga sig? Det är väl mer av den här varan vi behöver i tider som dessa, eller hur?”
3. The Diplomat (Netflix). ””The Diplomat” kunde ta vägen lite vart som helst. Var ligger ambitionsnivån? Ja, synbart påfallande högt. Alltså, det är gjort på en lättflytande underhållningsnivå men med en skarp underton och inte minst har dialogerna så här långt varit både spetsigt skrivna och frejdigt framförda. Temperamenten, som ibland måste hållas i schack innanför kostymer och klänningar, flödar ofta fritt bakom kulisserna.”
4. Huset Ushers undergång (Netflix). ”Ofta utstuderat olustig. Sådan är stämningen. Sådan är familjen. Det handlar om det alltför vanliga fenomenet att fatta moraliska felbeslut efter felbeslut under en lång lång tid och att mönstret går igen och igen. Det går i arv. Och det här sättet att närma sig ett legendariskt litterärt verk känns kreativt och levande, som en hyllning där man inte bara avbildar och överför utan framför allt transporterar en atmosfär från en annan epok in i nutiden.”
5. The Great – säsong 3(HBO Max). ”För oss som följt förvecklingarna fram till den här punkten är inte minst de slagkraftiga dialogerna och oförutsägbara intrigerna med över hela banan komplicerade karaktärer inblandade, de största anledningarna till att vi fortfarande är här.”
6. Silo(Apple TV+). ”Scenariot förekommer i olika varianter, som bekant. Den här upplagan är scenografiskt och egentligen på alla områden livfullt och resursstarkt orkestrerad. Men den mänskliga faktorn då? Jo, jag tycker den infinner sig ganska fort.”
Undrens tid är icke förbi. Åtminstone inte för ”The Righteous Gemstones”. Credit: HBO Max.
7. The Righteous Gemstones – säsong 3 (HBO Max). ”Det här är fortfarande en råriven form av komedi som ibland skulle behöva dra i nödbromsen, men ofta påfallande slagkraftig och händelserik med en väl utvecklad känsla för hur länge man kan hålla sig till en sidointrig innan det är dags att släppa den och gå vidare till något annat.”
8. The Horror of Dolores Roach (Amazon Prime Video). ”Stressframkallande? Moraliskt ambivalent? Frustrerande att följa hur allting bara faller isär för några människor som vi ändå vill hoppas inte är heltigenom ondskefulla? Ja, den här serien kan tära på nerverna och samtidigt framkalla flera kluckanden som man inte riktigt vet om de borde stannat i halsen eller inte.”
9. The Consultant (Amazon Prime Video). ”Kanske är det här en serie som kunde användas i pedagogiska syften på personalkonferenser eller seminarier om modern företagskultur. Möjligen är det något som någon kommer att skriva avhandlingar om i framtiden. Eller också försvinner det i flödet.”
10. Hunters – säsong 2(Amazon Prime Video). ”Här tilldrar sig handlingen både i Europa och Sydamerika och fortsätter vara en typ av våldsopera med lite för mycket av allting, både klassiskt äventyr och friformad historieundervisning liksom generösa avvikelser från dokumenterade fakta, en försvarlig dos gruvliga grymheter och allting i ett uppvarvat tempo med överskruvade tonlägen.”
Perry Mason – säsong 2(HBO Max). ”Serien skildrar en annan tid och en plats långt ifrån där jag själv befinner mig för det mesta. Och behandlas också med den distans som tiden tillåter. Både gammaldags dramatik, ett klassiskt sätt att berätta men med perspektiv som kanske inte skulle ha framhävts bara för några årtionden sedan. Det mesta här är väldigt bra på sina villkor. Och sevärt om man gillar just de villkoren.”
Shrinking(Apple TV+). ”Även om den kanske från början ser ut att prioritera en premiss där en rådgivare börjar ompröva sin metodik och ta fler professionella risker, så blir den allt mer tydliga röda tråden efterhand att berätta om en dryg handfull människor som rör sig i varandras cirklar och försöker hantera sina egna liv; ett område där alla kommer till korta på olika sätt. Som de flesta.”
Bodies(Netflix). ”Tidsresor. Alltid lika spännande och oftast lika förvirrande. Vilka är reglerna? Vad blir konsekvenserna? Och går det att göra en berättelse med resor fram och tillbaka i tiden som faktiskt hänger ihop, logiskt sett? Just den där sista frågan är det kanske inte lönt att ställa sig längre. Men det kan fortfarande vara fascinerande att följa just en story om hur olika tidsplan kan samverka på ett till synes helt orimligt sätt.”
Några andra serier som förtjänar omnämnanden för höga ambitioner eller åtminstone högt underhållningsvärde:Foundation- säsong 2 (som jag försöker nita fast en bestämd åsikt om), Liaison, Hijack, Mrs Davis, Platonic, The Night Agent.
Det var ett tag sedan sist jag sammanställde en sådan här årslista. Tydligen tre år sedan.Några favoritserier här fanns faktiskt med då också. Förhoppningsvis dröjer det inte tre år till nästa gång…
Två decenniers väntan var inte förgäves! Alla rykten om Peter Gabriels artistiska pensionering var uppenbart överdrivna…
Dags. Här är de tio album som tilltalade mig mest från fjolårets skörd. Efter intensiv inre räfst och rannsakan har jag till slut även rangordnat dem för att – ja, bara för att. Vänta en vecka till så kanske jag rumsterar om igen… Men samtliga häri namngivna verk har befunnits värdiga att ingå i den kanon som officiellt kallas ”skäl att inte döma ut anno 2023 som ett förlorat år på alla fronter även om det kan verka frestande med världsläget i åtanke”. Övrigt i musikväg som var bra eller bättre än bra uppmärksammades i en föregående artikel nyligen.
Steven Wilson. Musiknarkomanen som aldrig tar semester?
Peter Gabriel ”i/o”. 20 år! Ja – så länge sedan var det som ärkeängeln framför andra i musikvärlden släppte ett album med nyskrivet material. Faktiskt. Stämmer det verkligen? Och stämmer detta han verkligen är tillbaka? Jo. Under året har han – var det vid varje fullmåne? – släppt ett nytt spår. Eller kanske oftare, med tanke på att han i princip gjorde två olika mixar av de flesta. Till slut, i början av december, kom alltihop i samlad albumform. Och det är verkligen ett kärt återseende. Peter Gabriel är ett exempel på en kreatör som var mest pretentiös i yngre dagar för att sedan bit för bit förenkla. Inse att det i år, 2024, är 50 år – ett halvsekel – sedan han lämnade Genesis efter att ha värkt fram legendariska ”Lamb Lies Down on Broadway”. Men det blir aldrig simpelt. Vi närmare 70 års ålder förfogar han fortfarande över en sprucken men stark röst, en stämma som vädjar om uppmärksamhet. Och suggestiva, kontemplativa eller vissa fall klart hitmässiga kompositioner och arrangemang som komplement.
Moon Safari ”Himlabacken Vol. 2”. På tal om comeback. Här handlar det kanske bara om tio år. Men tio år är en lång tid för ett band bestående av ett gäng västerbottningar som slog igenom när de nyligen blivit myndiga. Eller slog igenom, åtminstone i en genre med ganska många hängivna följare men inte så påtaglig mainstream media appeal på ren utrikiska. Jag har sett dem live några gånger, främst i mindre sammanhang och ibland, som i min hemstad med en oförskämt fåtalig publik. Men efter uppehållet har de anammat en aningen mörkare ton, lite mer smärta än förut men samtidigt med den där lusten som framför allt manifesteras av en stämsång som är svårslagen. Inte många har den här sköna föreningen av tyngd och ibland rent änglalika vokala inslag.
Gleb Kolyadin ”The Outland”. Klaviaturvirtuosen och ena halvan av duon iamthemorning släppte sitt tredje album på solokvist. Eller solo – här är flera medmusiker och rena orkestersektioner inblandade. Den här instrumentala orgien i böljande kompositioner som ständigt är rörelse kan frammana bilder av allt från brusande hav till blomsterängar och djupa skogar. Uppfriskande och inspirerande på ett rent metafysiskt plan.
Sparks ”The Girl Is Crying in Her Latte”. De där bröderna som jag själv upptäckte alldeles för sent och släppt ifrån sig regelbundet excentriska och uppslagna kreationer i ett halvsekel, skrivit en och annan musikal och sällan gör dig besviken (såvida du inte redan omedelbart insett att det här helt enkelt inte är din grej). Någon gång i våras var de ibland oss igen. Och tycks inte tröttna på att göra just sin grej. För mig är det ungefär lika svåremotståndligt som vanligt.
Steven Wilson ”The Harmony Codex”. Han gör vad han vill. Det är kul med sådana personer. I fjol presenterades en aningen oväntad återförening av bandet Porcupine Tree efter en period där många långvariga fans verkade ha tröttnat på Wilsons mer poporienterade period och experimenterande med relativt sett lättlyssnat stoff. Helt okej och trevliga bekantskaper de plattorna – säger jag, som trots allt är uppväxt med en stor dos åttiotalspop. Men nu är det återigen en mer meditativ, introvert och samtidigt taggad Steven Wilson som är tillbaka. Du lär inte gnola så många av de här harmonierna hemmavid spontant, men det är uppslukande och ibland rent berusande i egen rätt.
Neal Morse ”The Dreamer – Joseph, Pt. 1”. På tal om produktiva herrar. Konstellationen NMB kanske ligger på sparlåga just nu på grund av andra projekt för alla inblandade. Frågan är hur framtiden ser ut med tanke på Mike Portnoys återkomst till Dream Theater. Men, låt oss fokusera på just det här: ännu ett tematiskt inriktat album. Eller kanske bör det klassa som en en rockopera, vilket är en gren som Neal Morse försöker sig på då och då. Den här gången är det första delen av berättelsen om Josef i Gamla testamentet. Ni vet, han som var lite för kaxig för att ha ett helt smidigt socialt förhållande till sina elva bröder, vilka sålde honom som slav till Egypten med högst oväntade konsekvenser. Vem skulle ge sig på att göra en musikal om det här idag – om inte just Morse? Aningen mer dovt 1970-talssound än vanligt, kanske. Allt är relativt. Kanske kräver den något fler genomlyssningar än mycket annat han gjort. Men det är starkt. Byggt på en av världens mer hållbara berättelser som fascinerat människor i årtusenden. Nyligen släpptes även fortsättningen på den här episka anrättningen.
Voyager ”Fearless in Love”. Det Voyager? Bandet som närmast tycktes kanalisera 1980-talets hair band-era och snabbt klassificerades som just en relik från den glättiga perioden när de tävlade för Australien i Eurovision Song Contest. Jodå, det är de. Visst hade det vildsinta veteranbandet ett av de absolut bästa bidragen där, tyvärr ignorerat nästan totalt av folkets röster runt om Europa. För detta ber jag bandet och dess hemland om ursäkt å hela kontinentens vägnar. Har du en gång gillat, säg, kanadensiska Saga och är på rätt våglängd för en dekokt av tuggande gitarrer, slirande syntar och en behaglig balans mellan rappare refränger och regelbundet ruggad rytmik är det här också en av 2023 års höjdpunkter.
Derek Webb ”The Jesus Hypothesis”. Melodier. Några av årets, ursäkta fjolårets, starkaste slingor finns här. Från Derek som fortsätter sitt sökande i verkligheten och funderar på vad han står för och tror på egentligen. Tror jag. Och det fortsätter vara väldigt spännande att följa.
Southern Empire ”Another World”. Avknoppningen från Unitopia har pressat fram sitt tredje album – väl? De släpps inte slag i slag, men när de väl kommer så är det en häftig hybrid av gitarrer, regelbundet oregelbundna rytmer och snygga sångstämmor forslade från Terra Australis.
Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action at a Distance”. Det här progressiva projektbandet där i stort sett samtliga spelemän är eller har varit med i Spock’s Beard levererade sitt fjärde album på ungefär lika många år och upphör inte att överraska med sina kombinationer av episka och folkloristiska ambitioner.
Bröderna som inte veta vad varken semester eller pension innebär… Sparks har fortfarande gnistan.
Glömde nämna förra veckan: Trevor Rabin ”Rio”; ännu en välkommen comeback som soloartist efter en rad av filmmusikaliska projekt och annat för den gamle Yes-gitarrvirtuosen. Jag tror det här definieras främst som en ’vokalalbum’-återkomst – det vill säga; han sjunger igen! Också.
Året tar egentligen aldrig slut. Inte när det ska sammanfattas åtminstone. Och 2023 var ett bra år. Kanske inte i allmänhet för världen i stort, som ni vet. Men musikaliskt fanns mycket som lyste upp, inte minst alldeles på slutet under senhösten och i början av vintern. Vilket i sig bidragit till att jag fortfarande upptäcker nya saker från året som passerade. Men någonstans måste gränsen dras i försöken att föreviga vad som gav mig mest i musikväg från Anno Domini 2023. Kanske krävs två artiklar för det här. Låt oss börja med det som var tillräckligt snyggt och spänstigt för att förtjäna uppmärksamhet, men inte de allra mest uppslukande utgåvorna musikvärlden hade att erbjuda. Den sistnämnda storslagna summeringen kommer i nästa kapitel…
Årets album 2023 – strax utanför toppskiktet:
Sufjan Stevens ”Javelin”. Andäktig. Ett adjektiv du i princip alltid kan ta fram för varje gång Sufjan släpper ifrån sig något. Han har en vedertagen vattenstämpel som är vetenskapligt verifierbart unik och väldigt vansklig att försöka imitera.
A.C.T. ”Falling”. Numera ger de sydsvenska stoltheterna inte så ofta ut fullängdsalbum utan koncentrerar sig på mer komprimerade, kortare utgåvor som ständigt är slagkraftiga och skapar minnesvärda melodislingor med lätt melankolisk botten.
Mohini Dey ”Mohini Dey”. Ung indisk basistvirtuos som jag aldrig hört talas om förrän någon postade en rekommendation i en Facebook-grupp jag följer. Funky fusion i sin groovigaste form. Den här damen borde ha en spektakulär framtid för sig. Eller också är den redan här.
Lauren Daigle ”Lauren Daigle”. Kanske innehåller åtminstone DeLuxe-versionen av albumet några för många spår för att vara rakt igenom angeläget. Men när hon är som bäst, då är hon verkligen bra. Den där rösten som så lätt förväxlas med Adele, kan lyfta även mediokert material till högre höjder. Och här finns några av de läckraste låtar hon spelat in hittills i karriären.
María José Llergo ”Ultrabelleza”. Hennes elektroflamenco har väl uppdaterats en aning sedan sist jag minns att hon släppte ett album senast. Lite mer dansgolvsorienterat, kanske. Men hon har också definitivt ett eget formspråk och en profil som går igenom bruset.
Duran Duran ”Danse Macabre”. Gamla gubbar still going… Den rappa rytmiken som varit signum redan från starten är definitivt kvar. Det här är väl i första hand ett coveralbum men det har karaktär.
Martin Miller ”Maze of My Mind”. Respektingivande lagomtunggung med dominanta gitarrer men samtidigt en välbalanserad ljudbild och uppenbar kärlek till hantverket.
Haken ”Fauna”. Mer tunggung och dynamik med brittiska veteraner som helt enkelt håller fanan högt år efter år.
Mon Laferte ”Autopoiética”. Chilensk-mexikanska som blandar och ger i ett otal genrer. Suggestivt, sensuellt, inte precis alltid fullkomlig perfektion eller lika distinkt attraktivt för mig, men oftast lyckas hon fånga en synnerligen speciell stämning.
North Atlantic Oscillation ”United Wire”. Svåra att beskriva, bättre att uppleva. Men de är konsekventa, du vet ungefär vad du kommer att få: ett suggestivt intagande ljudlandskap, en ljudmatta som man sedan bygger kontemplativa men ändå energiska figurer ovanpå.
Hats Off Gentlemen It’s Adequate ”The Light of Ancient Mistakes”. Ett av musikhistoriens mer intrikata bandnamn om inte annat. Och deras av form av artrock är ofta läcker och infallsrik.
Temic ”Terror Management Theory”. Ännu mer tunggung, nu under ledning av gitarrvirtuosen Eric Gillette från Neal Morse Band.
Belle and Sebastian ”Late Developers”. Så produktiva och så konstant intressanta. Det här är kanske inte det allra vassaste albumet på senare år (ni har väl hört närmast föregående ”A Bit of Previous”) men det de gör är egentligen alltid mer eller mindre genialt. Åtminstone till hälften.
Annat angeläget under utredning:
NikKershaw ”Songs from the Shelf, Pt 2”: Avdelningen gamla hjältar som inte ger upp, fortfarande behåller sin särart och kan komponera melodier värda namnet. BruceCockburn ”O Sun O Moon”: Avdelningen gamla hjältar som jag kanske lyssnade mer intensivt på i yngre dagar, men fortfarande har något att säga, om än inte riktigt med samma energi som förut. SimplyRed ”Time”: Finns de fortfarande? Tydligen. En smula äldre än när de verkligen fyllde dansgolv och listor, men fortfarande Funky. Delvis. MagosHerrera ”Aire”, DepecheMode ”Memento Mori”, LilaDowns ”La Sánchez”, Algiers ”Shook”, Mystery ”Redemption”, Luiza Lian ”7 estrelas”, Paul Simon ”Seven Psalms”, RickWakeman ”A Gallery of the Imagination”, Big Big Train ”Ingenious Devices”, The Flower Kings ”Look at You Now”, Ruiseñora ”Cancionero popular”…
COMING UP:De tio bästa, typ!
…och så här såg det ut när jag försökte fatta samman musikåret 2021. Förra året blev det tyvärr en paus i det här pågående projektet.
Dags igen. Mycken musik och liten tid. Men det var ett produktivt år för flera av mina gamla husgudar. Dubbelarbetande i vissa fall. Gitarrlegendaren Hackett släppte ifrån sig två album som båda letade sig in på min lista. Som den ser ut just nu i alla fall och därmed får bli min officiella sanning om musikåret 2021. Radarparet Neal Morse och Mike Portnoy samarbetade inte bara i The Neal Morse Band utan även det oregelbundet producerande Transatlantic. Men främst av alla var kanske Frost*. Tufft och jämnt att avgöra. Överlag, en synlig slagsida åt ambitiös artrock med omnejd även i år. Men här letar sig även souldoftande saker in, 80-talsinspirerad elektronpop, latinamerikanska rytmer i högre eller lägre doser, liksom musik på gränsen mellan olika genrer som inte riktigt behöver definieras, men kanske kan sammanfattas med singer-songwriters som inte drar sig för att experimentera och söka nya utmaningar. Och visst måste ABBA allra minst ha ett hedersomnämnande, oavsett ojämnheten i den bitvis briljanta men ibland kantigt komponerade comebackplattan? Många av alstren har den senaste tiden fått flytta runt i rangordningen – för en sådan bör man trots allt göra om sammanställningen på allvar ska ha någon inneboende spänning och kunna generera genuina reaktioner, eller?
Om några månader kanske jag skulle vilja stuva om alltihop och framhäva sådant som inte fick tillräcklig uppmärksamhet här. Sådant är livet och listmakandet… Den här gången blir det här just en koncentrerad lista, med enbart kortfattade motiveringar för de högst placerade men i avsaknad av närmare beskrivningar för varje album som hamnat här. Sorry. Album, förresten… Hur definiera? Här ryms såväl LP- som EP-format, med speltider som varierar från cirka halvtimmen till det tredubbla. Ibland är koncentration och kapningskonst en välsignelse, medan annat tjänar på att få svälla ut som motsvarigheten till en episk film.
Oh, another Millennial Times Thing: i princip allt ska vara strömningsbart från en eller annan av de ledande plattformarna.
Frost* ”Day and Age” Elektriskt. Energiskt. Enastående. Som vanligt alltså.
Steve Hackett ”Under a Mediterranean Sky” Akustisk och orkestral utflykt med uppslukande effekt.
The Neal Morse Band (NMB) ”Innocence & Danger” De lyckas igen – framförallt med de längre sviterna i slutet.
Steve Hackett ”Surrender of Silence” Nu mer taggat och en aning aggressivt. Han hade ett produktivt år, gamle Genesis-gitarristen.
A.C.T. ”Heatwave” EP-format och begränsat omfång, men här finns heller inga döda sekunder någonstans. Tror jag.
The Anchoress ”The Art of Losing” Kan verka introvert och lagom depressivt, men Catherine Anne Davies är och har en dynamisk närvaro i nästan allt hon släpper ifrån sig.
Transatlantic ”The Absolute Universe” Superkvartetten Stolt, Morse, Portnoy och Trewavas skapar oftast epos som kräver viss inlyssningsperiod. Men sedan…
Cobalt Chapel ”Orange Synthetic” Medeltiden och nutiden och allmänt svårbeskrivligt stämningsbygge.
Loney Dear ”A Lantern and a Bell” Eeeemil! Förgrömmade onge! Vad är det han gör, exakt? Ingen vet. Men det liknar inte riktigt någonting annat i sitt sparsmakade sentimentskapande.
Big Big Train ”Common Ground” Startar med årets låt, jo – så är det väl. ”Strangest Times” fångar in senaste årens pandemieffekter på det personliga planet som få andra. Osedvanligt catchy för att vara BBT. Som i slutet av året förlorade sin sångare David Longdon hastigt och tragiskt.
Dream Theater ”A View from the Top of the World”
Tim Finn & Phil Manzanera ”Caught by the Heart”
Sparks ”Annette” (soundtrack)’
Silk Sonic ”An Evening with Silk Sonic”
Bent Knee ”Frosting”
Natalia Lafourcade ”Un Canto por México, Vol II”
Steven Wilson ”The Future Bites”
Pond ”9”
Lazuli ”Dénudé”
Premiata Forneria Marconi ”I Dreamed of Electric Sheep”
Vidare hedersomnämnanden och album som pockat på uppmärksamhet under året: Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Disequilibrium”; Laura Mvula ”Pink Noise”; Adele ”30”; Dikajee ”Forget-Me-Nots”; Tori Amos ”Ocean to Ocean”; Jungle ”Loving in Stereo”; Lisa Gerrard ”Burn”; Anna Phoebe ”Sea Souls”; Gleb Kolyadin ”Water Movements”; Nad Sylvan ”Spiritus Mundi”; Thank You Scientist ”Plague Accommodations”; A. A. Williams ”Songs from Isolation”; Fatima Al Qadiri ”Medieval Femme”; The Choir ”Deep Cuts”; ABBA ”Voyage”; Public Service Broadcasting ”Bright Magic”; Angelique Kidjo ”Mother Nature”; Dennis DeYoung ”26 East, vol. 2”; Jon Batiste ”We Are”; Ray Wilson ”The Weight of Man”; Sufjan Stevens & Angelo De Augustine ”A Beginner’s Mind”; Marjana Semkina ”Disillusioned”; Rodrigo y Gabriela ”The Jazz EP”; Isata Kanneh-Mason ”Summertime”; Anneke van Giersbergen ”The Darkest Skies Are the Brightest”; Lana Del Rey ”Blue Banisters”; St Vincent ”Daddy’s Home”; Georgia Anne Muldrow ”VWETO III”; Matt Bellamy ”Cryosleep”; Tony Kaye ”End of Innocence”; Manic Street Preachers ”The Ultra Vivid Lament”; Alicia Keys ”Keys”; The Alarm ”War”; Charlie Peacock ”Skin and Wind”, Gaspard Augé & Justice ”Escapades”…
Vem sade att det skulle vara enkelt att knyta ihop ännu ett år i det här avseendet?
– There is a good togetherness in this Swedish team.
Citat från livekommentarer på BBC Sport från en före detta irländsk landslagsman, Clinton Morrison, som noterar att Sveriges spelstil inte är så snygg men effektiv. Kanske en bra sammanfattning. Ungefär vad många experter sade om svenskarna under VM 2018 också. Inte den elegantaste fotbollen, men den ledde längre än på många, många år. Själv är jag formad av min ungdom under 1980-talet när Sverige aldrig nådde något större mästerskap. Allt utöver det är en bonus.
Vad händer? Vem vinner? Var i Europa är vi? Det är lätt att gå vilse, samtidigt som vi ännu en gång får ta del av ett stort fotbollsmästerskap. Ett internationellt. Omgett av många frågor. Efter allt som varit, alla undantag och all oförutsägbarhet i pandemins spår har ett försenat Europamästerskap i fotboll mellan nationer inletts. Utspritt över flera länder, vilket andra redan påtalat. Konstig idé redan från början och inte mer logisk nu. Men beslutat är väl beslutat…
Dramatik på fler sätt än de man förväntat sig. En sak att spelare måste isoleras på grund av coronavirus. Kanske inte att en spelare i toppform, mitt i karriären, plötsligt faller ihop på plan och väcker fruktan om fara för livet. Men det händer trots allt ibland att fotbollsspelare, till synes helt friska, rasar ihop med något tidigare odiagnostiserat hjärtfel eller relaterade orsaker. Att Danmark efter att deras stora stjärna just kollapsat och många fruktat det absolut värsta sedan hade svårigheter att göra sitt bästa mot Finland i en match som många förvånades över att den huvudtaget fortsatte, är begripligt. Nu ett par veckor senare ser samma danskar starkare ut än någonsin och är kvalificerade för kvartsfinal.
Italienarna har allt att bevisa och vill demonstrera sitt nya oslagbara jag. Turkiet rakt av kördes över i öppningsmatchen. Jag har inte alltid älskat italienarnas inställning i stora mästerskap. Att de så ofta lyckas med extrem taktisk hållning, visserligen elegans men också ren skicklighet i att stänga matcher när det behövs. Jag erkänner att jag vid flera tillfällen historien varit en smula skadeglad när de har misslyckats i sina intentioner, hur mycket man än kan beundra de är bra på. Men det här var snyggt, roligt, envetet och ett lag som såg ut som blivande Europamästare. Nu till den eviga frågan: är det inte i grunden favorittippade lag som börjar svagast som i slutändan är starkast? Detta Italien är roliga att se, så offensiva och spelglada att man kan bli bekymrad för deras skull. De brukar väl ändå vinna sina titlar efter att ha inlett under all kritik och bara skrapat ihop tillräckligt för att gneta sig vidare från första omgången, eller? Med en sån här magnifik öppning kan bara besvikelser vänta. Men jag kan ha fel. I åttondelsfinalen kom i alla fall en svacka, innande blå blixtrade till och besegrade ett oväntat motståndskraftigt Österrike.
Belgien 2021: den bästa generationen från något land någonsin som fortfarande inte vunnit ett mästerskap? De har haft ett av de mest stjärnspäckade landslagen under ett drygt decennium. Varit nära i flera mästerskap, men traditionens makt kanske stör. Det finns länder som fått vänta länge på att verkligen vinna något. Spanien var trots allt ett sådant lag under många årtionden innan det lossnade. Frankrike också.
Just det. Sverige. Personligt måste jag medge att jag sällan njuter så mycket av att se Sverige i stora mästerskap där stora nerver är inblandade. Visst vill jag att Sverige ska vara med, visst vill jag se matcherna. Men det är en pärs. Att uppskatta själva spelets skönhet är lättare när det handlar om andra lag utan lika höga insatser för egen del. Sverige startade turneringen resultatmässigt exakt likadant som VM 2006. Då med en mållös match mot Trinidad följt av en seger över Paraguay med mål i slutminuterna. Då tog det slut i åttondelsfinalen.
Ständigt dessa spanjorer. Numera tycks vi alltid hamna i samma grupp som dem, vare det kval eller slutspel. Åtta gånger av tio vinner de. I bästa fall klarar vi remi i det fria fältets ajedrez eller vid ytterst sällsynta tillfällen en knapp seger. Och nu på spansk mark… Spanjorerna späkte ett svenskt lag somknappt fick låna lädret. Ibland borde man som nation be om ursäkt. Ja, vi vet att vi borde. Spanien var bättre. Men den svenska extrema försvarstaktiken höll. Ett litet mirakel. Hårt arbete, envishet och bondröta räckte den här gången.
Första gången jag minns mig ha följt ett VM-slutspel startade Sverige relativt starkt med 1-1 mot Brasilien. Det var 1978. Sedan gick det sämre. Efter den långa mästerskapstorkan under 1980-talet och floppen i VM 1990 startade Sverige både EM 1992 och VM 1994 med oavgjorda matcher som sedan i bägge fallen följdes av brons, under en osannolikt framgångsrik period som följdes av en ännu en torka. Och sedan en serie mästerskap där Sverige fortsatte rada upp oavgjorda resultatet i premiärmatchen med några undantag.
Att det alltid ska behöva bli så spännande på slutet. Ännu en riktig rysare i Ryssland. Alla nära hjärtattack, med undantag för Hasse Backe i TV4-båset. Precis – det handlar om Sverige-Polen. Det var trots allt skillnad på att vinna gruppen och att bli en av de bästa treorna, vilket svenskarna riskerade till slut om den polska kanonaden med levande legendaren Lewandowski spetsen hade lyckats vända på steken helt och hållet. Han hade väl då blivit helgonförklarad i hemlandet, men såg till att Sverige blev inblandade i en av de spelmässigt mest rafflande matcherna hittills. Samtidigt som spanjorerna äntligen fick fart på sitt målskytte mot de stackars slovakerna.
Frankrike, Tyskland och Portugal i samma grupp. Ja, de stora kanonerna har väl inte alltid varit som bäst de senaste åren, framför allt inte Tyskland. Så det var väl därför en sån här dödens grupp kan uppstå igen. Frankrike och Tyskland var en hetlevrad holmgång med en mestadels rättvis seger för fransmännen men ändå, små marginaler. Die Deutsche Schtridsmaschinen, och inte minst den långvariga handledaren Joachim Löw, slingrar sig ur ännu en dödsfälla. Mannen som varit ansvarig för att både ha tappat 4-0 till 4-4 mot Sverige i en kvalmatch 2012 och sedan köra över Brasilien med 7-1 i VM-semifinalen 2014 blev utslagna i gruppspelet i senaste VM. Det har varit upp och ner. Och ingen direkt skräckinjagande uppvisning så här långt i stort. Men när de här tre lagen ändå tagit sig vidare kan de givetvis gå hur långt som helst. Vi vet hur det är.
Sen måste man fråga: är inte Ungern ett av Europas för närvarande värst drabbade länder när det gäller den där pandemin ni kanske har talas om? Har inte deras stadium varit fullständigt fullsatt under samtliga matcher som spelats där i sommar? Vän av ordning undrar. Och tvivlar på att jag är ensam om detta…
…och för övrigt anser jag fortfarande att WordPress gör sitt bästa för att krångla till arbetsverktyget för invanda användare. I alla fall mig. Just nu är jag inte säker på exakt vad jag skriver på grund av det där feta gråa bakgrundsblocket som täcker mer än halva inlägget. Exempelvis…
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 