Lite extra pengar över. Vilket man i den åldern inte alltid hade. Inne i en så kallad missionsbokhandel, alltså det som en gång i tiden brukade finnas och oftast byggde på en kombination av kristna böcker, kristna LP-skivor och diverse krafs som tilltugg. Den här fanns i Linköping och jag måste ha befunnit mig i skarven mellan högstadium och gymnasium. En av mina musikaliska biblar för tiden på var Musikbilagan Puls, som under några år följde med vissa nummer av en halvsofistikerad from veckotidning vid namn Svenska Journalen. Målgrupperna för huvudtidningen och bilagan var väl inte exakt desamma, vilket kan förklara att samarbetet inte överlevde i all evighet. Men under sin levnad hann i alla fall skribenterna utöva sitt inflytande på åtminstone några av oss i en generation, i en kulturell minoritet under det käcka svenska 1980-talet som retroaktivt ofta målas i alltför grälla pastellfärger, bara för att det är de glättigare anslagen som folk i dag kommer ihåg, alternativt vill komma ihåg eller som de som inte var med tror dominerade.

Steve Camp var en av alla Steve-ar som exporterades från den amerikanska CCM-fabriken, alltså den moderna mer eller mindre missionerande musikbranschen som den såg ut då. Hans skivkatalog är som helhet ganska ojämn. Men det fanns höjdpunkter. Och det här en av dem. Själv hade jag som sagt fått nys om den via ovan nämnda musikbilaga. Och efter att ha provlyssnat på första spåret i affären strax före stängningsdags (allt enligt mina egna minnesbilder) chansade jag på att resten skulle hålla också. De mellan 60 till 80 kr det kan ha handlat om var trots allt en betydande summa relativt sett. Skivan finns kvar hemma och har överlevt ett antal flyttar mellan bostäder och orter. Nyligen plockade jag fram den igen och insåg att den fortfarande låter riktigt bra. Det är påfallande mycket från den perioden som rent soundmässigt har åldrats med värdighet. Camp hade vid det här tillfället stöd av ett brittiskt band med gitarristen Norrman Barratt i spetsen. Och de hade vad som krävdes för en skiva dominerad av amerikansk medelvägsvuxenrock som ändå har udd. Gitarrerna är framträdande i en smakfullt balanserad ljudbild som kan jämföras med ett otal andra samtida exempel; det är lätt att alltid dra fram Toto som referens i sammanhanget, men jag kan komplettera med, säg Boston, Giant med flera amerikanska band och lägga till en dos brittisk new wave-känsla. Det mest distinkt framträdande, som ändå gör det här till något av de Camp kan ses som sitt efterlämnande arv är låtskrivandet i sig. Hitkänslan finns där den behövs, och som sagt en distinkt, påträngande känsla av att han vill säga något.

För han vill verkligen säga saker. Textmässigt är stora delar av albumet en del i en trend som inte alls existerar på samma sätt i dag. Det handlar om ett direkt tilltal, något uppfordrande; texterna ställer frågor till lyssnaren och tvingar dig att tänka efter. Det är inte alltid det du vill höra. Och förmodligen är det många som absolut inte kände sig tilltalade av det överhuvudtaget. Vi talar alltså om något som kan kallas evangelikala uttryck och språkbruk, begrepp som i dag har blivit mer belastade eftersom det kommit att förknippas så starkt med polariseringen i amerikansk politik. Något som de flesta av oss, framförallt i Sverige inte alls associerade till på samma sätt då. Och att agera basun för ett politiskt parti verkar inte vara artistens prioritering i det här fallet. Däremot målas en tämligen mörk världsbild upp i flera texter. Som i titellåten, där just titeln egentligen talar för sig själv. Eller i den avslutande pianoballaden ”Man Does Not Live”. Å andra sidan är i så fall den inledande, klatschiga ”Holding on to You” riktigt klämkäck i jämförelse. Sammantaget är Steve dock inte ute efter att stryka medhårs och göra sig oumbärlig för alla och envar. Oavsett vad som med snart 40 års perspektiv kan ha åldrats och uttryck som inte kan eller borde låta exakt likadant idag, ringer nostalgiklockorna. Men mycket är ändå tidlöst och ifrågasättande av vart mänskligheten är på väg, på ett sätt som inte enkelt borde lyftas bort.

Att hitta den här kreationen i något slags digitalt format är, åtminstone enligt mina idoga efterforskningar, svårt. Flera av Camps andra album går däremot att strömma från exempelvis Spotify. Som albumet ”Justice” från 1989, som vid sidan av ”It’s a Dying World” är det jag själv har starkast förhållande till. Nu trodde jag att han slutat producera musik för länge sedan, men det visar sig att han i fjol faktiskt släppte ifrån sig en singel som också den finns digitalt tillgänglig, med titeln ”Liberty Road”, en ganska upplyftande soulstänkare vars eventuella budskap jag inte analyserat på djupet.

Recenserat:
Steve Camp: ”It’s a Dying World” (1983, Myrrh Records)

Nyckelspår:

• Holding on to You
• Light Your Candle
• Man Does Not Live

Kompletterande basfakta:

• Wikipedia
• All Music Guide

Bild: ”The Deluge” / Francis Danby, Public domain, via Wikimedia Commons. Ingen direkt koppling till albumet ifråga – men viss ger den drabbande domedagsvibbar?