En sång en gång: ”Love of a Lifetime” – Chaka Khan (1986)

Hörde jag någon säga ordet överarrangerad? Gonna stop you right there, dear Sir or Mrs or whatever. Skulle man med en elak tunga vilja kalla det Scritti Politti featuring Chaka Khan? Gör det då. Då som nu, kunde producenter och drivna låtskrivare påverka produktion, sound och inriktning gravt för de artister som stod i fören. Just den här LP:n innehöll om jag minns rätt ett flertal samarbeten med olika producenter och låtmakare som Phil Collins, såväl som hans Genesis-polare Mike Rutherford, medlemmar från bandet Mr Mister (om någon kommer ihåg dem) liksom Arif Mardin vars ande svävade över allt möjligt på den tiden.

Men den här första singeln från albumet ”Destiny” osar alltså ett brittiskt, under ett antal år framgångsrikt elektrosoulfunkliteavarjebands påtagliga närvaro. Ändå är det här ett av de enskilda exemplen från 1980-talet som mest påminner mig om vad som saknas i huvudströmmen i populärmusik idag. Synkoperingen, taktbytena som är legio utan att rytmen fallerar eller musiken förlorar sitt momentum, ackordvändningar av den art som många musikmakare i dag inte skulle vara kapabla till – för att de i princip glömt bort att somliga harmonier helt enkelt existerar och kan användas. Röstekvilibristen Chaka själv som breder ut hela sitt register och per automatik väver in sitt vokala signum även i en produktion som vissa kanske skulle anse vara för mycket, för överlastad och späckad av inslag. Men jag skulle alltså inte hålla med om det sistnämnda. Det här älskar jag helt och fullt.

En lång karriär med toppar och dalar; epoker som troligen tilltalar olika delar av publiken i olika hög grad. Jag kan tänka mig att många som älskar hennes 1970-tal hatar det här. Det är helt i sin ordning. Chaka experimenterade med fler samarbeten och flera kanske framför allt skulle förknippa den berörda perioden med hennes samarbete med Prince, ”I Feel for You” inte minst. Dock, hur många hits överhuvudtaget har den här dynamiken, det naturliga svänget och lekfullheten som verkar uppstå helt utan ansträngning, även om det är sannolikt inte är sant? Hårt jobb måste vara en del av paketet. Men resultatet är en oförfalskad energiboo… Ursäkta. Nu höll jag på att använda uttrycket boost, vilket jag försöker undvika eftersom så många andra gödslar med det. Men euforiexplosion, kanske?

Okänd revolution oväntad filmframgång i höst

Kelsey Grammer som pastor Chuck Smith och Jonathan Roumie som Lonnie Frisbee i ”Jesus Revolution”. Photo Credit: Dan Anderson. Källa: Barfota Productions.

Det var inte givet att den skulle visas på svenska biografer, men till slut blev det så. Temat i ”Jesus Revolution” har de flesta svenskar ingen starkare koppling till, eller? Själv skrev jag i alla fall ihop en recension av filmen för en tid sedan. Fullkomlig film? Nej, den har sina skavanker – men är sevärd. Se russin.nu för mer genomgripande resonemang kring filmens styrkor och svagheter och vilken publik den kan tänkas tilltala i dag. Frågan är när ett eventuellt svenskt DVD/Bluray-släpp kan vara aktuellt? Det borde finnas en marknad för det också.

Magnifikt men magstarkt med massösen Dolores

Justina Machado (Dolores Roach) och Alejandro Hernandez (Luis) serverar smakliga och oväntat populära empanadas till en växande kö av kunder. Men vilken är egentligen den hemliga ingrediensen? Credit: Jasper Savage/Prime Video. Copyright: © 2022 Amazon Content Services LLC

På humör för något smakfullt, eller åtminstone kryddstarkt och kulinariskt intressant med inslag av…kannibalism? ”The Horror of Dolores Roach” är en av höstens mest rafflande rysarkomedier i strömningsdjungeln. I det här fallet är det Amazon Prime Video som står för leveransen. Av serien alltså. Min egen relativt entusiastiska recension finns på russin.nu.

Svårströmbart från förr: ”It’s a Dying World” – Steve Camp (1983)

Francis_Danby_-_The_Deluge_-_Google_Art_ProjectLite extra pengar över. Vilket man i den åldern inte alltid hade. Inne i en så kallad missionsbokhandel, alltså det som en gång i tiden brukade finnas och oftast byggde på en kombination av kristna böcker, kristna LP-skivor och diverse krafs som tilltugg. Den här fanns i Linköping och jag måste ha befunnit mig i skarven mellan högstadium och gymnasium. En av mina musikaliska biblar för tiden på var Musikbilagan Puls, som under några år följde med vissa nummer av en halvsofistikerad from veckotidning vid namn Svenska Journalen. Målgrupperna för huvudtidningen och bilagan var väl inte exakt desamma, vilket kan förklara att samarbetet inte överlevde i all evighet. Men under sin levnad hann i alla fall skribenterna utöva sitt inflytande på åtminstone några av oss i en generation, i en kulturell minoritet under det käcka svenska 1980-talet som retroaktivt ofta målas i alltför grälla pastellfärger, bara för att det är de glättigare anslagen som folk i dag kommer ihåg, alternativt vill komma ihåg eller som de som inte var med tror dominerade.

Steve Camp var en av alla Steve-ar som exporterades från den amerikanska CCM-fabriken, alltså den moderna mer eller mindre missionerande musikbranschen som den såg ut då. Hans skivkatalog är som helhet ganska ojämn. Men det fanns höjdpunkter. Och det här en av dem. Själv hade jag som sagt fått nys om den via ovan nämnda musikbilaga. Och efter att ha provlyssnat på första spåret i affären strax före stängningsdags (allt enligt mina egna minnesbilder) chansade jag på att resten skulle hålla också. De mellan 60 till 80 kr det kan ha handlat om var trots allt en betydande summa relativt sett. Skivan finns kvar hemma och har överlevt ett antal flyttar mellan bostäder och orter. Nyligen plockade jag fram den igen och insåg att den fortfarande låter riktigt bra. Det är påfallande mycket från den perioden som rent soundmässigt har åldrats med värdighet. Camp hade vid det här tillfället stöd av ett brittiskt band med gitarristen Norrman Barratt i spetsen. Och de hade vad som krävdes för en skiva dominerad av amerikansk medelvägsvuxenrock som ändå har udd. Gitarrerna är framträdande i en smakfullt balanserad ljudbild som kan jämföras med ett otal andra samtida exempel; det är lätt att alltid dra fram Toto som referens i sammanhanget, men jag kan komplettera med, säg Boston, Giant med flera amerikanska band och lägga till en dos brittisk new wave-känsla. Det mest distinkt framträdande, som ändå gör det här till något av de Camp kan ses som sitt efterlämnande arv är låtskrivandet i sig. Hitkänslan finns där den behövs, och som sagt en distinkt, påträngande känsla av att han vill säga något.

För han vill verkligen säga saker. Textmässigt är stora delar av albumet en del i en trend som inte alls existerar på samma sätt i dag. Det handlar om ett direkt tilltal, något uppfordrande; texterna ställer frågor till lyssnaren och tvingar dig att tänka efter. Det är inte alltid det du vill höra. Och förmodligen är det många som absolut inte kände sig tilltalade av det överhuvudtaget. Vi talar alltså om något som kan kallas evangelikala uttryck och språkbruk, begrepp som i dag har blivit mer belastade eftersom det kommit att förknippas så starkt med polariseringen i amerikansk politik. Något som de flesta av oss, framförallt i Sverige inte alls associerade till på samma sätt då. Och att agera basun för ett politiskt parti verkar inte vara artistens prioritering i det här fallet. Däremot målas en tämligen mörk världsbild upp i flera texter. Som i titellåten, där just titeln egentligen talar för sig själv. Eller i den avslutande pianoballaden ”Man Does Not Live”. Å andra sidan är i så fall den inledande, klatschiga ”Holding on to You” riktigt klämkäck i jämförelse. Sammantaget är Steve dock inte ute efter att stryka medhårs och göra sig oumbärlig för alla och envar. Oavsett vad som med snart 40 års perspektiv kan ha åldrats och uttryck som inte kan eller borde låta exakt likadant idag, ringer nostalgiklockorna. Men mycket är ändå tidlöst och ifrågasättande av vart mänskligheten är på väg, på ett sätt som inte enkelt borde lyftas bort.

Att hitta den här kreationen i något slags digitalt format är, åtminstone enligt mina idoga efterforskningar, svårt. Flera av Camps andra album går däremot att strömma från exempelvis Spotify. Som albumet ”Justice” från 1989, som vid sidan av ”It’s a Dying World” är det jag själv har starkast förhållande till. Nu trodde jag att han slutat producera musik för länge sedan, men det visar sig att han i fjol faktiskt släppte ifrån sig en singel som också den finns digitalt tillgänglig, med titeln ”Liberty Road”, en ganska upplyftande soulstänkare vars eventuella budskap jag inte analyserat på djupet.

Recenserat:
Steve Camp: ”It’s a Dying World” (1983, Myrrh Records)

Nyckelspår:

  • Holding on to You
  • Light Your Candle
  • Man Does Not Live

Kompletterande basfakta:

Bild: ”The Deluge” / Francis Danby, Public domain, via Wikimedia Commons. Ingen direkt koppling till albumet ifråga – men viss ger den drabbande domedagsvibbar?

Söndra och härska i en digitaliserad värld? ”Severance” är en av årets mest spännande serier

På det här kontoret har vi kul nästan jämt… Foto: Apple TV+.

Att dela sina minnen. Alltså, inte dela dem med andra, eller ens med sig själv fullt ut. Snarare tvärtom – du har två olika sorters tillvaro på arbetstid och utanför densamma. För att vara extra tydlig: två olika medvetanden. Däremellan finns en osynlig vägg. Du vet om att du har ett annat liv, men vet ingenting om innehållet i det, beroende på var du vistas. Ungefär. Låter det som en bra idé? Konceptet utforskas i serien ”Severance”, producerad för streamingtjänsten Apple TV+ och tillgänglig i tio avsnitt hittills. Denna första säsong har jag nu skrivit några rader om på russin.nu. Flera avsnitt är regisserade av Ben Stiller, fortfarande kanske mest känd som skådespelare men ganska flitig även bakom kameran. I ledande roller syns bland andra Adam Scott, Britt Lower, John Turturro och Patricia Arquette. Mer basfakta kan hittas på Internet Movie Database medan min egen recension alltså publicerats på russin. Domen i sammandrag? Jo, den är bra. Serien alltså. Och tankeväckande.

Frikyrkopop für alle – ett litet korsord för den som känner sig kallad

Foto: PJ Lindahl

Begreppet har jag kanske brukat en eller annan gång förut. Men definitionerna kan variera. I det här korsordet fokuserar jag ganska envetet på Sverige (med några undantag) och med tydlig tonvikt på grupper och solister som florerade i frikyrkans kulturdomäner under 1980- och 1990-talen. Vissa av dem har hållit karriären igång sedan dess, men det är en fördel om man odlat bekantskap med den perioden och musikaliska scenen förut. Du märker om det här är för dig eller inte. Någon gång ska jag ta tag i projektet att publicera en artikelserie med arbetsnamnet ”Frikyrkopop för dummies”, men inte just i dag… Facit? Följer inte med, men följdfrågor kan formuleras i fältet för kommentarer nedan.

Just det, korsordet är framställt med hjälp av arbetsverktyget Teacher’s Corner som jag fuskat med främst på arbetet ibland de senaste åren. Och levereras i två alternativa format; pdf och png. Lycka till…

Ambitiös artrock, soulstänk och roande retro – musikalisk manna 2021

Dags igen. Mycken musik och liten tid. Men det var ett produktivt år för flera av mina gamla husgudar. Dubbelarbetande i vissa fall. Gitarrlegendaren Hackett släppte ifrån sig två album som båda letade sig in på min lista. Som den ser ut just nu i alla fall och därmed får bli min officiella sanning om musikåret 2021. Radarparet Neal Morse och Mike Portnoy samarbetade inte bara i The Neal Morse Band utan även det oregelbundet producerande Transatlantic. Men främst av alla var kanske Frost*. Tufft och jämnt att avgöra. Överlag, en synlig slagsida åt ambitiös artrock med omnejd även i år. Men här letar sig även souldoftande saker in, 80-talsinspirerad elektronpop, latinamerikanska rytmer i högre eller lägre doser, liksom musik på gränsen mellan olika genrer som inte riktigt behöver definieras, men kanske kan sammanfattas med singer-songwriters som inte drar sig för att experimentera och söka nya utmaningar. Och visst måste ABBA allra minst ha ett hedersomnämnande, oavsett ojämnheten i den bitvis briljanta men ibland kantigt komponerade comebackplattan? Många av alstren har den senaste tiden fått flytta runt i rangordningen – för en sådan bör man trots allt göra om sammanställningen på allvar ska ha någon inneboende spänning och kunna generera genuina reaktioner, eller?

Om några månader kanske jag skulle vilja stuva om alltihop och framhäva sådant som inte fick tillräcklig uppmärksamhet här. Sådant är livet och listmakandet… Den här gången blir det här just en koncentrerad lista, med enbart kortfattade motiveringar för de högst placerade men i avsaknad av närmare beskrivningar för varje album som hamnat här. Sorry. Album, förresten… Hur definiera? Här ryms såväl LP- som EP-format, med speltider som varierar från cirka halvtimmen till det tredubbla. Ibland är koncentration och kapningskonst en välsignelse, medan annat tjänar på att få svälla ut som motsvarigheten till en episk film.

Oh, another Millennial Times Thing: i princip allt ska vara strömningsbart från en eller annan av de ledande plattformarna.

  1. Frost* ”Day and Age”
    Elektriskt. Energiskt. Enastående. Som vanligt alltså.
  2. Steve Hackett ”Under a Mediterranean Sky”
    Akustisk och orkestral utflykt med uppslukande effekt.
  3. The Neal Morse Band (NMB) ”Innocence & Danger”
    De lyckas igen – framförallt med de längre sviterna i slutet.
  4. Steve Hackett ”Surrender of Silence”
    Nu mer taggat och en aning aggressivt. Han hade ett produktivt år, gamle Genesis-gitarristen.
  5. A.C.T. ”Heatwave”
    EP-format och begränsat omfång, men här finns heller inga döda sekunder någonstans. Tror jag.
  6. The Anchoress ”The Art of Losing”
    Kan verka introvert och lagom depressivt, men Catherine Anne Davies är och har en dynamisk närvaro i nästan allt hon släpper ifrån sig.
  7. Transatlantic ”The Absolute Universe”
    Superkvartetten Stolt, Morse, Portnoy och Trewavas skapar oftast epos som kräver viss inlyssningsperiod. Men sedan…
  8. Cobalt Chapel ”Orange Synthetic”
    Medeltiden och nutiden och allmänt svårbeskrivligt stämningsbygge.
  9. Loney Dear ”A Lantern and a Bell”
    Eeeemil! Förgrömmade onge! Vad är det han gör, exakt? Ingen vet. Men det liknar inte riktigt någonting annat i sitt sparsmakade sentimentskapande.
  10. Big Big Train ”Common Ground”
    Startar med årets låt, jo – så är det väl. ”Strangest Times” fångar in senaste årens pandemieffekter på det personliga planet som få andra. Osedvanligt catchy för att vara BBT. Som i slutet av året förlorade sin sångare David Longdon hastigt och tragiskt.
  1. Dream Theater ”A View from the Top of the World”
  2. Tim Finn & Phil Manzanera ”Caught by the Heart”
  3. Sparks ”Annette” (soundtrack)’
  4. Silk Sonic ”An Evening with Silk Sonic”
  5. Bent Knee ”Frosting”
  6. Natalia Lafourcade ”Un Canto por México, Vol II”
  7. Steven Wilson ”The Future Bites”
  8. Pond ”9”
  9. Lazuli ”Dénudé”
  10. Premiata Forneria Marconi ”I Dreamed of Electric Sheep”

Vidare hedersomnämnanden och album som pockat på uppmärksamhet under året:
Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Disequilibrium”; Laura Mvula ”Pink Noise”; Adele ”30”; Dikajee ”Forget-Me-Nots”; Tori Amos ”Ocean to Ocean”; Jungle ”Loving in Stereo”; Lisa Gerrard ”Burn”; Anna Phoebe ”Sea Souls”; Gleb Kolyadin ”Water Movements”; Nad Sylvan ”Spiritus Mundi”; Thank You Scientist ”Plague Accommodations”; A. A. Williams ”Songs from Isolation”; Fatima Al Qadiri ”Medieval Femme”; The Choir ”Deep Cuts”; ABBA ”Voyage”; Public Service Broadcasting ”Bright Magic”; Angelique Kidjo ”Mother Nature”; Dennis DeYoung ”26 East, vol. 2”; Jon Batiste ”We Are”; Ray Wilson ”The Weight of Man”; Sufjan Stevens & Angelo De Augustine ”A Beginner’s Mind”; Marjana Semkina ”Disillusioned”; Rodrigo y Gabriela ”The Jazz EP”; Isata Kanneh-Mason ”Summertime”; Anneke van Giersbergen ”The Darkest Skies Are the Brightest”; Lana Del Rey ”Blue Banisters”; St Vincent ”Daddy’s Home”; Georgia Anne Muldrow ”VWETO III”; Matt Bellamy ”Cryosleep”; Tony Kaye ”End of Innocence”; Manic Street Preachers ”The Ultra Vivid Lament”; Alicia Keys ”Keys”; The Alarm ”War”; Charlie Peacock ”Skin and Wind”, Gaspard Augé & Justice ”Escapades”…

Vem sade att det skulle vara enkelt att knyta ihop ännu ett år i det här avseendet?

…och här finns fjolårets motsvarande musikkrönika för anno 2020.

Årets bästa filmer 2021 enligt russin.nu

”Dune” var en av fjolårets mest visuellt uppslukande filmer. Var det också en av de bästa överhuvudtaget? © Courtesy of Warner Bros Pictures. Credit: HBO Max.

Man ska väl göra det när alla andra redan gjort det, eller? December brukar vara bokföringstider även i kulturbedömningsvärlden och nu är vi redan en bit in i januari. Kring årsskiftet släppte vi från redaktionen på russin.nu vår sammanfattning av filmåret som gick, med personliga favoriter från medarbetarna. Inklusive de vanliga reservationerna rörande allt som vi inte sett av av allt som går att se – och så vidare. Är James Bond omnämnd i sammanhanget? Ja. Nyversionen av ”Dune” likaså? Jo. Liksom en del andra verk i olika genrer från det nyligen avslutade året 2021. Höjdpunkter som lanserast på bioduken eller via strömningsplattformar, med flera forum. Själv försöker jag också på lediga stunder sammanställa något personligt om musikåret 2021. Vilket har tagit sin tid, inte på grund av bristande stoff att välja bland, utan snarare tvärtom. Fortsättning följer…

Nyströmbara pärlor från förr: ”Yoyo” – Bourgeois Tagg (1987)

Nu har – lägg in namn på valfri strömningsplattform – inte bara alla dina favoritlåtar. Nu har de även våra fantastiska podcaster.’

Har ni hört den? Bara en i raden av självreklamslogans från olika innehållsproducenter i det härliga nya strömningslandskapet. Och visst är det härligt på många sätt med all denna tillgänglighet. Egentligen är vi bortskämda med så mycket, så nära till hands. Någonting som inte fanns på kartan under min egen uppväxttid. Samtidigt: vi som tillhör en generation fostrad under något annorlunda förutsättningar, är det bara självbedrägeri att intala sig att vi verkligen uppskattade det vi hade – mer? Det du betalade för. Det som måste inhandlas i någon fysisk form om man inte skulle nöja sig med att… host, spela in från radion, låna skivor av varandra eller andra tilltag som inte direkt uppmuntrades av musikbranschen men… Det är väl preskriberat nu, eller?

Så till den akuta poängen. Allting finns faktiskt inte på strömningssajterna. Själv har jag mina favoritexempel, om det nu är rätt ord. Sådant som jag och säkert flera andra noterat som lysande i sin frånvaro. Det här är ett sådant exempel. Eller var. Bourgeois Tagg var en amerikansk duo som kamperade ihop under en relativt kort tid och då framför allt släppte ifrån sig det här albumet 1987. Händelsevis i den där vevan när jag själv lämnade gymnasiet för en del mer eller mindre tillfälliga jobb och prövade på vårdsektorn och diverse serviceknäck, ja – där möjligheten fanns att vikariera och testa arbetslivet för att sedan välja väg i utbildningsdjungeln. Man hade helt enkelt lite mera pengar än tidigare…

Från den tiden har jag kvar LP:n. En vinyl som jag vårdat relativt ömt (hoppas jag). Dess innehåll har nämligen varit påfallande svårt att hitta någonstans i någon form numera. Varför? Visst finns olika förklaringar. Rättigheter, givetvis. Vem som nu har dem. Vilket skivbolag som först gav ut materialet och vem som nu har kontrollen över detsamma. För ska det digitaliseras och publiceras igen måste någon ha tillgång till originalen, någon som dessutom har mandat att ge ut dessa igen eller göra dem tillgängliga via våra nuvarande distributionssystem. Men så, plötsligt – just när jag beslutat göra en offentlig efterlysning: Nu finns ”Yoyo” utlagd åtminstone via två sådana medier. Bland annat det som startades av en svensk, ni vet.

Vad är det nu som folk hitintills gått miste om? Ja, i det här fallet en eklektisk samling sånger med influenser från Beatles och diverse singer-songwriters från 1960-talet och fram till det lätt personlighetskluvna decennium då albumet såg dagens ljus. Lätt psykedeliska anslag, en överhuvudtaget påfallande popkänsla. Ofta klatschigt och lätt att ta till sig, och samtidigt en aning… Vågar jag säga intellektuellt? Om det nu inte fungerar avskräckande snarare än intresseväckande. Stilfull stämsång. Spår som regelbundet spelades i svenska P3 vid den tiden och passade perfekt in inte minst i nattradions utbud eller i princip alla tider på dygnet. De hade aldrig egentligen några gigantiska globala hits, vad jag vet. Men de noterades. Och kan fortfarande framkalla vällustiga vibrationer från förr. Inte bara för mig – tror jag.

Men, jag nämnde ju det. De blev inte så långlivade. Exakt vad som gjorde att de bröt upp har jag inte detaljkoll på. Men ena halvan Brent Bourgeois dök senare upp på solokvist och har även hållit igång som producent och låtskrivare åt andra. Ett visst samröre har skett med en av mina andra gamla favoriter, Charlie Peacock men det blev ett långt uppehåll mellan ett småtrevligt soloalbum från mitten av 1990-talet till nästa som släpptes för några år sedan. Larry Tagg å sin sida har enligt utsago sysslat med låtskriveri, undervisning och historiestudier. Jo, de hade några stadiga medmusikanter, så begreppet duo är nog flytande – men det är väl med band som med advokatbyråer; de som fått med namnen överst har högst status och mest inflytande, eller?

Men den här produktionen med en konstellation som bara gjorde två gemensamma album ihop, har ändå gjort avtryck. Perfekt platta? Troligen inte. Hur många sådana finns det? Men ett slående jämt och innehållsrikt, överhuvudtaget rikt album. Som jag varit på väg att tillägna en pamflett för att göras mer åtkomligt för alla. Nu behövs inte det. Desto bättre.

Basfakta
Artist: Bourgeois Tagg
Album: Yoyo
År: 1987
Producent: Todd Rundgren

Tre nyckelspår:
”What’s Wrong with this Picture?”
”I Don’t Mind at All”
”Cry Like a Baby”

Mer om ”Yoyo” från AllMusic

Inte mycket dötid i Daniel Craigs avsked från 007

Efter många om och men, förseningar på grund av en viss pandemi med mera… I höst har äntligen den senaste (och för stjärnan Daniel Craig den sista) James Bond-filmen ”No Time to Die” haft sin världspremiär. Till slut har jag själv sett – och recenserat den. Kontentan: cirkeln sluts i vissa avseenden i ett äventyr som är både typiskt för konceptet – och inte. Sevärt? Givetvis, om genren och just James Bond intresserar dig överhuvudtaget. Fler detaljer och synpunkter, men inga alltför spektakulära spoilers finns i recensionen på russin.nu.