Progressive Rock – en envist överlevande elefant i musikdjungeln

Finns den fortfarande – och i så fall varför? Den av många omhuldade och av förmodligen ännu fler närmast avgrundsdjupt ogillade musikaliska genren Progressive Rock har en förmåga att framkalla… Ja, ni förstår: varierade reaktionsmönster. Nyligen publicerades en artikel i The New Yorker med rubriken ”The Persistence of Prog Rock” där artikelförfattaren Kelefa Sanneh återberättar en del av historien om stilens framväxt och analyserar en smula varför den inte är totalt stendöd och bortglömd, när så många inte minst inom kritikerkåren helst skulle vilja att det vore så. Intressant!

Notera att den är skriven från ett amerikanskt perspektiv, men framförallt riktar in sig på de brittiska pionjärerna på gott och ont (King Crimson, Yes, Pink Floyd et al). Sanneh refererar också till ett par relativt nyutgivna böcker i ämnet, vilket kanske kan vara ett boktips för de verkligt insyltade. För de inte alls invigda i genrens välsignelser, kanske artikeln i sig kan vara en ingång. Vem vet. Om den nuvarande scenen med efterföljare och nydanare, de som tagit idéerna vidare åt olika håll läggs tyvärr inte lika mycket krut i texten. Men två svenska band, Meshuggah och Opeth, hinner i alla fall namedroppas i de ett av de sista styckena. Sanneh konstaterar också att Progressive Rock i bred bemärkelse egentligen kan försvinna, eftersom det alltid ‘det alltid kommer att finnas musiker som vill experimentera med långa låtar, storstilade koncept, komplexa strukturer och fantasifulla texter’. Amen till det. 

Källa: ”The Persistence of Prog Rock” /Kelefa Sanneh, The New Yorker, 19 juni 2017

 

Förresten: Apropå gamla elefanter; visste ni att Blondie fortfarande gav sig på att spela in skivor? Inte jag, förrän till alldeles nyligen. Den sista tiden har jag med ojämna mellanrum lyssnat av albumet ”Pollinator” från Spotify. De känns igen, i sin patenterade blandning av idiotpop, rymdklangsdisco och Retro New Wave – eller hur de nu ska definieras. Annat jag på senare tid fyllt luftrummet med, men inte tyckt mig ha tid att skriva mer utförligt om: Beatrix Players (lätt koral kvinnotrio), North Sea Radio Orchestra, franska Justice, Kansas comeback med ”The Prelude Implicit”, folkprogmystikerduon Cobalt Chapel och Steve Hacketts senaste släpp ”The Night Siren”. Nej, de vistas inte alla på samma musikaliska planhalva. Men alla har förtjänster.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.