Beundran och förakt. Asia har mött motstridiga publikreaktioner under sin 30-åriga bana genom djungeln med varierande expeditionsledare. Senaste livstecknet ”Omega” (Frontiers Records, 2010) bjuder knappast på banbrytande konstrock, men det kanske inte alltid behövs heller…

Svikare. Förrädare. Sell-outs. Många hardliners i progressive-publiken har bestämda åsikter om Asia, supergruppen som bildades i början av 1980-talet och sedan gått igenom flera faser, inklusive återkommande medlemsbyten. Enda konstanten har varit Geoff Downes, keyboardisten som även gästspelat i Yes mellan varven. Eller… Tydligen har även han varit frånvarande i korta perioder, men det är marginellt i sammanhanget. Själv upptäckte jag bandet via ”Alpha” när en gymnasiekompis spelade in den åt mig (från LP till kassett, om ni kommer ihåg den processen) någon gång i mitten av sagda 80-tal. Redan då hade de tydligen retat upp flera presumtiva fans, som hellre mindes sångaren John Wetton från King Crimson eller UK, gitarrgurun Steve Howe från just Yes och så vidare. Men jag gillade av någon anledning den oförblommerat inställsamma kombinationen av pompös pop, bitterljuva ballader och regelbundna men inte alltför radikala rocksymfoniska anspråk.

Och det är originaluppsättningen som de senaste åren samlat ihop sig igen för hittills två album; ”Phoenix” och ”Omega”. Förutom Wetton, Downes och Howe innebär det batteristen Carl Palmer. Låtarna den här gången är företrädesvis, med få undantag, författade av Downes & Wetton, som ju även släppt tre skivor som duo under rubriken ”Icon”. Den hädiska frågan som kan ställas är om de överhuvudtaget behöver de andra två, eftersom resultatet är märkvärdigt likaljudande. OK, Palmers pinnar dansar omkring kaggarna på ett ibland ganska påtagligt egensinnigt sätt och Howe har ju sina patenterade slingor – tyvärr lika ofta irriterande som inspirerande. Jo, jag har länge grubblat över vad det är med Howes teknik som aldrig riktigt gjort mig till en hängiven beundrare. Personligen tycker jag att hans manövrer lämpar sig mer för akustisk gitarr, men han håller igen på det verktyget – och tack och lov även sina mest planlösa utflykter i det okända – på ”Omega”. Skicklig, javisst, men jag kan erkänna att Trevor Rabins period i Yes var ett lyft för dem på gitarrfronten i mina öron.

Åter till Asia. Materialet följer ungefär samma mall som under de tidigare åren tillsammans, om än med ett underförstått erkännande av att åren har gått och att det inte är några ungdomar som ställer sig i studion ihop igen. De kunde pensionera sig med gott samvete, men av flera anledningar är jag glad att de inte gjort det än. Inte för att skapar så mycket nytt och banbrytande (det gör de verkligen inte) men de har en melodikänsla som rent spontant tilltalar mig tillräckligt ofta för att ge skivan ett existensberättigande. Det gäller inte minst de bitterljuva (där har vi det igen) ”Ever Yours”, ”Through My Veins” och ”There Was a Time”. Liksom de mer ödesmättade kraftfulla styckena ”Holy War” och ”End of the World” även om kvartetten kan riskera att bli för bombastiska och daterade när de drar till drabbning i sin tappning av domedagsbasunerande.

Motvikten är de närmast klämkäcka ”I Believe” och julsången (!) ”Listen, Children” – av vilka den sistnämnda ligger farligt nära att ramla ner i banalitetsträsket (och enligt andra mer illvilliga bedömare troligtvis redan ligger på botten därnere och gruvar sig över sitt öde). Men det finns också ett 60-talseko av charmigt naiv britpop från, säg, Beatles mer uppsluppna dagar i exempelvis ”I’m Still the Same”. Och ”Emily” lyckas både behålla kakan och äta den med sin kombination av enkel självklar popkänsla och en närmast anklagande text i efterdyningarna av någon olycklig kärlekshistoria, verklig eller fiktiv.

Asia som får man ta som de är. Hårdrockflirtarna som kunde skönjas under John Paynes tid som vokalist och frontman är i stort sett bortblåsta men egentligen har gruppen trots alla omställningar aldrig passerat igenom några revolutionära faser. Och de som följt utvecklingen har inga stora överraskningar att vänta. Skivan släpptes förra året och är inte alltså inte helt färsk, men jag skaffade den först nu i höst och det har aldrig varit min ambition att alltid uppmärksamma enbart det för ögonblicket stekhetaste på marknaden. Dessutom; för Asia kommer väl det sistnämnda adjektivet aldrig att användas igen i något sammanhang, men vem bryr sig?

Fler fakta om och synpunkter på ”Omega” finns på Progarchives och Allmusic.