I princip har vi hållit den här traditionen vid liv i ett kvarts sekel nu. Med något undantag. Alltså att redaktionen för russin.nu röstar fram årets bästa filmer – som så många andra också plägar göra kring årsskiftet. Ibland är resultatet väldigt splittrat, men oftast råder någon form av konsensus kring att en film bör framhållas i sammanhanget. Och för anno 2025 är den filmen ”One Battle After Another” i regi av Paul Thomas Anderson (tidigare känd för bland annat ”Magnolia”, ”Boogie Nights” och ”There Will Be Blood”). Leonardo DiCaprio huserar i huvudrollen som en före detta upprorsmakare vars nya identitet röjs och skapar en aning oordning i de rutiner han försökt bygga upp med sin dotter under ett antal år. Vad annat landade på listan? Ja, resten finns alltså på russin. Några TV-serier nämns även i förbifarten. Och fler sådana värda att prisa från året som just lämnat oss kommer här inom förhoppningsvis ganska kort…
russin.nu
Ännu en fascinerande säsong av ”Foundation”

Det ska inte vara enkelt. Men det ger ändå något slags regelbunden belöning. Nu har jag följt science fiction-serien ”Foundation” i tre säsonger på Apple TV+ och lyckats klämma fram lika många recensioner på russin.nu. Den senaste nu i veckan. Romansviten av Isaac Asimov har jag fortfarande inte gett mig i kast med, men det kanske blir av… någon gång. I övrigt fortsätter följetongen på temat 25 minnesvärda filmer från innevarande millennium på min engelskspråkiga systerblogg Cast Against Hype – senast i raden: ”Inception” i regi av Christopher Nolan.
”Adolescence” – årets mest omtalade och omskakande serie?

Alla gillar den. I stort sett. Och den diskuteras. Överallt. En tonårspojke misstänks för ett mycket allvarligt brott mot en annan elev och allting ställs på ända för pojkens familj, den lokala skolan och det omgivande samhället i stort. Fyra avsnitt filmade var för sig i långa oavbrutna tagningar som bevisligen krävt ett enormt arbete med koordination och koncentration. Men framförallt har ämnesvalet i sig och vad serien säger om samtiden väckt uppmärksamhet. Nu har jag till slut själv rott i land en recension på russin.nu. Av vad? Jo, det är givetvis ”Adolescence” det handlar om. Du har väl också redan sett den, eller hur? Om inte, gör gärna det. Strömningstjänsten ifråga är, just det, Netflix.
Storartade släktsagor, spiondramatik och sociologiska sportskildringar – Årets TV 2024

Var det här ett osedvanligt brittiskt år? Från mitt eget perspektiv noterar jag övergenomsnittligt många serier som väckte mitt stadfästa gillande och utspelades på de öarna. Gärna i och kring London. Men inte uteslutande. Är det förresten eskapismen som erbjuder bästa metoden att behålla förståndet i tider som dessa? Resonemanget gick väl åt det hållet i en DN-krönika nyligen som jag borde läsa och begrunda mer noggrant. En osedvanligt mörk inledning på året i Sverige och flera frågetecken kring världsutvecklingen i stort gör sådana funderingar frestande. Och fängslande fiktion ger inte bara verklighetsflykt, utan även verktyg att bearbeta verkligheten. Men det visste ni redan.
Ingen hinner med allt. Så är det nu mer än någonsin. Hur många serier har jag påbörjat och sedan gett upp om eller skjutit åt sidan för en tid eller avser att plöja igenom den senaste aktuella säsongen av men ännu inte avslutat? Några stycken. Mycket ska hinnas med i livet. Här följer ändå tio serier jag vill framhålla från anno 2024, följt av några bubblande nästkommande. Ofta med utdrag från längre recensioner eller mer utförliga blogginlägg jag publicerat på russin.nu.
Huvudregel: Jag måste ha sett hela den senaste säsongen av serien för att den ska vara aktuell bland de tio bästa. Det finns med andra ord en del annat påbörjat som jag ser fram emot att fortsätta med. Men allt har sin tid….
- Hundra år av ensamhet (Netflix). Det är väl närmast en bragd att den här serien överhuvudtaget blivit av till slut. Och även om avsnitten var för sig är långa och går igenom flera faser, med en böljande rytm som pendlar mellan det högdramatiska och det långsamt betraktande så är det här ett storverk och något av det som verkligen utmärker sig mest under TV-serieåret 2024. Och det här är bara hälften av historien. Här slutar det bokstavligen mitt i språnget.
2. Slow Horses (Apple TV+). ”I vanlig ordning rusar det framåt mot sjätte avsnittet och ännu en hypertaggad säsongsfinal. Tredje säsongen hade den troligen den mest explosiva och nagelbitande upplösningen så långt i serien, men samtidigt den som relativt sett mest tänjde på trovärdigheten. Även den här gången ligger krutröken tät med språngmarscher och smällar som kantar konklusionen av vad som tilldragit hittills, parat med draget av diskbänksrealism som hela tiden är en del av paketet.”

3. The Diplomat (Netflix). ”Andra säsongen närmast flyger fram. Intrigerna är på gränsen till överhettade och misstankar om oerhörda brott begångna på högsta nivå frodas. Samtidigt ska makarna i ambassaden försöka bena ut sin privata relation. Ska de eller ska de inte fortsätta tillsammans och vad är det som gör att de hållit ihop i alla dessa år? Det är mycket vi inte vet, som inte förklaras fullt ut utan portioneras ut i brottstycken. Det är mellan varven, mellan alla dramatiska händelser som de får ventilera och att mycket har hänt under årens gång under deras internationella karriär är tydligt. Nu dessutom i efterdyningarna av ett trauma där en av dem nästan fått plikta med livet. Skuldbördan kastas åt olika håll, där det inte bara är frågan om att vara direkt skyldig utan om avgörande misstag kan ha lett fram till tragiska händelser.”
4. 99 (Amazon Prime Video). ”Den här tretimmarsdokumentären kan väcka väldigt mycket hos vissa av oss. Upplevelsen är sannolikt otroligt subjektiv. Och ändå, kanske lärorikt även för andra, till och med icke idrottsintresserade. Som ett sociologiskt dokument. En tidsbild och en berättelse om oförblommerade vinnarskallar med extrem målriktning och samtidigt (som de öppenhjärtigt erkänner med flera års perspektiv) ömtåliga egon och stundtals sviktande självförtroende.”

5. Black Doves (Netflix). ”De flesta figurer här är överhuvudtaget lite lagom excentriska och allt utspelas i en verklighet som är igenkännbar och inte fullständigt frikopplad från verkligheten, men definitivt förhöjd, som det anstår en serie i den här kategorin. Och i sin kategori, så är det kanske precis vad som krävs så här års i vintermörkret eller höstmörkret. Vem vet vad som är vad nu för tiden?”
6. Mr Bates vs The Post Office (Britbox). ”Som så ofta i dramatiserade berättelser tar man förmodligen till genvägar och konstruktioner för att göra allt mer begripligt. Men det fungerar ju. Det här är gripande, upprörande, närgånget och allting som serien i sig försöker åstadkomma. Även om man nu aldrig som utomstående icke-britt någonsin hört talas om den här historien förut, så har ”Mr Bates” universell dragningskraft och en klassiskt emotionell kulmen, trots att sensmoralen poängterar att slutliga segrar kan bjuda besvikelser. Du kanske inte uppnår precis de resultat du ville i alla avseenden, men kampen var ändå värd sitt pris.”
7. 3 Body Problem (Netflix). ”Första avsnittet växlar mellan just ett Kina i slutet av 1960-talet med oönskade element som får betala priset för att ha yttrat eller betett sig olämpligt enligt överheten, och en möjlig snar framtid eller alternativ nutid med fokus på Storbritannien i en värld där forskare i allmänhet verkar förvirrade över att något nytt och obekant har smugit sig in i deras välordnade system.”

8. Bad Monkey (Apple TV+). ”Persongalleriet. Det är nog det som egentligen är hemligheten här. Minst lika mycket eller mer än själva intrigen och mysterierna som staplas ovanpå varandra. Behållningen ligger inte så mycket i att söka den stegrande dramatiken och jakten på en upplösning. Även om bitarna ändå faller på plats med en del drastiska resultat.”
9. Criminal Record (Apple TV+). ”Korruption i systemet och rättsröta brukar vara ett signum för bra brittisk tv. Specifikt kriminal-TV. De brukar påfallande ofta hitta ingångar, berättelser och inte minst rollfigurer, personligheter som verkligen gör intrigen intressant att följa. Det är ingen idé att ens försöka rada upp alla serier från andra sidan sundet (eller Nordsjön) genom åren som på något vis kretsat kring brottsfall och de inte helt givna gränserna mellan rätt och fel. När de som ska vaka över lagen gör det de borde göra – eller när de själva överträder lagarna.”
10. The Gentlemen (Netflix). ”Överhuvudtaget introduceras nya, ofta färgstarka och excentriska, filurer i varje avsnitt, personligheter som påverkar handlingen i olika oförutsägbara riktningar. Tonen fortsätter vara en blandning av det brittiskt distingerade, det lätt hysteriska och med obligatoriska inslag av morbida detaljer. Fun for the whole family. Även om nu inte Ritchie själv regisserat absolut alla avsnitt, känns vissa markörer igen, som de kvicka hoppen fram och tillbaka i tiden. En scen avbryts hastigt och fortsätter med eftermälet, följt av tidigare inte förklarade komponenter i efterhand. Exempelvis.”
BUBBLARE:

Sugar (Apple TV+). ”Storyn verkar inte heller framhastad. Och den fortsätter hålla åtminstone mig i ovisshet om vart den egentligen är på väg. Här fortsätter finnas en tydlig film noir-karaktär och -atmosfär samtidigt som de tycks vilja berätta flera saker på en gång och ge en tidsbild av en stad och av de privilegierade i den. Familjer som uppnått status i en bransch och visar uppenbara symtom på att det någonstans stigit dem åt huvudet, att de kan komma undan med sådant som andra inte gör.”
The Boys (Amazon Prime). Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad nu som är det rätta ordet. Övertryck av intryck? Både vad som sägs explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt.
En kunglig skandal (SVT). ”Michael Sheen gör en, inte oväntat, lysande insats. Han blir Andrew. Då ska jag väl vara ärligt talat säga att jag inte har närstuderat prins Andrew egentligen eller har en tydlig bild av hur brukar uppföra sig i allmänhet. Men det är väldigt mänskligt. Vad som händer bakom kulisserna inom kungahuset, Andrews familj och närmaste medarbetare liksom staben på BBC som lyckas få till en intervju med större genomslagskraft än de någonsin vågat hoppas.”
Nobody Wants This (Netflix). ”En enkel förklaring till att det faktiskt fungerar så bra som det gör är hur kärnfullt skrivet och formulerat det är. De lyckas faktiskt överraska och hitta nya vändningar i replikskiftena oavsett om det bara handlar de två huvudpersonerna eller andra i deras omgivning. För omgivningen har betydelse här. De två är inte två isolerade öar ute på ett öde hav. Sociala samspel och kulturkrockar gör sig påminda gång efter annan. Antalet obekväma situationer som uppstår går snart att tappa räkningen på. De är snarast hjulet som driver allt annat framåt.”
Manhunt (Apple TV+). ”Även en president har rätt att koppla av efter de seriösa utmaningar han ställts inför under en längre tid. Så, vilket många känner till, Mr Lincoln gick på teater en kväll – tyvärr för sista gången. Det omtalade attentatet inträffar alltså redan i första avsnittet. Man har valt en vinkel där dådet bara är början. Så vad kommer resten att handla om? Kanske just vad titeln mer än antyder: jakten på en man. En mördare. En skådespelare vid namn John Wilkes Booth. Men var han verkligen ensam i planering och utförande?”
Shrinking (Apple TV+). Det smattrar och smäller konstant av verbala dueller. I princip allt går ut på att man ska lära sig någonting nytt varje dag, samtidigt som det är uppenbart att människor fortsätter göra liknande misstag om och om igen.
Whiskey on the Rocks (SVT). Kalla krigets ankomst till Karlskrona som komedi? Tja, varför inte?
Nyligen påbörjat som skulle ha kunnat rumstera om i rankingen: Shogun (Disney+). Till slut har vi skaffat den plattformen också. En del att sondera bland, med andra ord. Som en av fjolårets överlag mest unisont hyllade serier. Wolf Hall 2 (SVT) Av någon anledning har jag inte sett färdigt första omgången som är snart ett decennium gammal, men däremot läst första delen i romansviten det bygger på. Är på väg mot att beta av det här också. Andra säsongen av Silo (Apple TV+) har jag också bara hunnit ett par avsnitt in i…

Hedersomnämnanden – serier som jag antingen inte sett hela senaste säsongen av, eller är engagerande och underhållande utmanare i största allmänhet…
Las Azules / Women in Blue (Apple TV+), Masters of the Air (Apple TV+), Det perfekta paret (Netflix), Fallout (Amazon Prime), My Lady Jane (Amazon), Decameron (Netflix), Landman (SkyShowtime), Lioness (SkyShowtime), True Detective: Night Country (Max)
…och här är är motsvarande sammanställning från förra årets TV-skörd.
Bästa filmer 2024 enligt russin.nu
Jo. Nu är det gjort igen. Vid årets slut ska allting kulturellt av vikt sammanfattas och guldkornen grävas fram ur den generella myllan bland det magnifika, det mediokra och det misslyckade. Så även för redaktionen på russin.nu. Förra året släpptes ett antal filmer av varierande kaliber världen över. Av dessa som hade svensk premiär från januari 2024 och fram till slutandningen av ett år då världen genomsyrades av allvarliga konflikter men troligen även slog rekord i antalet politiska val, mer eller mindre demokratiska sådana, har vi nu rankat våra favoriter och slagit samman dem till en lista, samt levererat individuella favoriter. Hann vi se allt? Nej. För egen del är det flera möjliga storverk från framförallt senhösten som jag fortfarande ser fram emot att ta del av, snart… I alla händelser, resultatet av våra filmiska forskningsinsatser finns nu alltså publicerat på russin.nu. Och, spoiler alert, ovanstående trailer är inte där av en slump.
Statskupper och spektakulära sandormar i andra delen av ”Dune”
Till slut blev det av. Nu har även jag sett och recenserat ”Dune: Part Two” via en Bluray som är ett hyggligt substitut för en upplevelse som nog ändå borde ha tilldragit sig på en biograf. Det var samma sak förra gången, när första ”Dune” släpptes i regi av franskkanadensaren Denis Villeneuve. Av någon anledning såg jag även den i ett mindre format än det mest idealiska. Men sevärde finns absolut, oavsett visuell distributionsform. Mer detaljer om filmen finns i min nyligen publicerade utvärdering på russin.nu.
De bästa TV-karaktärerna någonsin?

Det var hårt. Mycket – det vill säga många – lämnades utanför. Men nu har vi i redaktionen för russin utsett TV-historiens bästa karaktärer (eller rollfigurer). Genom att först välja ut tio kandidater var och författa korta motiveringar, för att sedan rösta på varandras förslag och sedan rangordna resultatet via en metodik som förklaras i ingressen kom vi sedan fram till att… Ja, vad? och inte minst, vem?
Hur svårt var det? Tja… ”Deadwood”, ”Breaking Bad”, ”Oz”, ”The Wire” och ”Battlestar Galactica”, för att inte tala om ”Cityakuten”. En dryg handfull av de serier som gjort mitt eget liv rikare genom åren. Vad har de gemensamt i det här fallet? Ingen av de färgstarka och karismatiska karaktärerna från någon av dem tog sig in på min egen tiobästalista i första vändan. Några av kollegerna kompenserade i viss mån för detta, så alla ovanstående blev inte helt lottlösa i sammanställningen. Men ändå. Och borde jag haft med Luther (Idris Elba) från ”Luther”? Nära, men… Och att jag i processen helt glömde bort Jack Killian (Gary Cole) från ”En röst i natten” var en smula skrämmande. Han hade inte varit given ändå, men kan det ha legat den filosoferande nattradioprataren i fatet att den serien i dag är så fruktansvärt svår att hitta i något format överhuvudtaget?

Ja, så där kan man hålla på. Nu finns ändå flera lysande exempel på minnesvärda fiktiva figurer som verkligen kom med. Ska jag avslöja slutsegraren? Eller konsekvent stanna vid att göra den här puffen tidsenligt Clickbait-mässig? Representerade är i alla fall komedier som ”Seinfeld” och ”Vänner”, klassiska såpor som ”Dallas”, spännande spiondramer som ”The Americans”, gotisk skräck som ”Penny Dreadful” och episka kioskvältare som – jodå – ”Game of Thrones”. För fler detaljer, fortsätt gärna till russin.nu. Vi gillar besökare! Och har fortfarande inga störande annonser…
2023 års bästa filmer enligt russin.nu

Det finns många traditioner här i världen. Bland andra att redaktionen för russin.nu presenterar våra val av bästa filmer från det senaste året. Traditionen har hållit i sig nästan konstant (med något undantag där vi tydligen inte fick till det) i över 20 år. Nu är sammanställningen för 2023 här och visar som vanligt på viss variation skribenterna emellan, men också några gemensamma nämnare som gör att det ändå går att sätta ihop något liknande en samlad lista. Själv har jag inte sett absolut allt som jag hade planerat, men de viktigaste luckorna får åtgärdas retroaktivt så småningom. På russin finns i alla fall den aktuella rangordningen just nu. I övrigt försöker jag få ordning på vilka album (alltså musikaliska verk) som borde framhävas från samma år. Fortsättning följer…
Bra. Bättre. Braugher.

Hastigt avliden, som en blixt från klar himmel tycktes det. En av, just det, världens bästa och förmodligen mest underskattade skådespelare: Andre Braugher som lämnade jordelivet 11 december 2023 efter en tids sjukdom.
För min del började allt med ”Uppdrag mord”, eller som den hette i original: ”Homicide – Life on the Street”. En snutserie som helt enkelt var bättre än i stort sett allt annat i samma genre. Den hade ett eget språk, en egen stil och mer komplicerade karaktärer än allt jämförbart. Och mest komplicerad, mest fascinerande var Frank Pembleton. Han spelades mycket riktigt av Andre Braugher. Skicklig på att lösa fall, mindre framgångsrik i det sociala spelet, något han inte verkade bry sig så mycket om. Att ställa sig in och försöka vara populär verkade i stort sett helt ointressant för Pembleton. Men gradvis mjuknade han (en aning) och efter en stroke mitt under en förhörsscen några säsonger in, mötte rollfiguren fler prövningar än någonsin och fördjupades. Vilket följdriktigt skapade fler utmaningar för skådespelaren ifråga, alltså Braugher. Serien ifråga fyller faktiskt 30 år just i år och om mina minnesbilder stämmer, så började den sändas även i Sverige i slutet av 1993. Men det kan ha varit något senare.
Efter det så kunde man tycka att vägen framåt vore glasklar. Men efter vad som framkommit i anslutning till bortgången så prioriterade han ibland familjen framför karriären. Och en potentiell filmstjärna förekom företrädesvis i TV-rutan. Där är han numera för de flesta mest känd för en annan poliskaraktär av lite annat snitt: stationsöverhuvudet Raymond Holt i komediserien ”Brooklyn Nine-Nine” som jag själv sett mer sporadiskt. Men visst passar hans behärskade deadpan-spelstil bra som balans i en miljö där de flesta andra är allt annat än behärskade.
På senare år gjorde han också avtryck i den sista säsongen av advokat serien ”The Good Fight” med en nästan utstuderat utsvävande roll; en färgstark och självsäker, marknadsföringsmässigt medveten ny delägare på den advokatbyrå i Chicago handlingen kretsar kring där. Liksom i filmen ”She Said”, där han hade en biroll som redaktör på New York Times, en kortfattad och ytterst fåordig men respektingivande karaktär. Det var väl just hans sätt att säga saker som skilde sig från mängden. En del har det där. Gåvan med en påtaglig basröst skadar inte. Men kapaciteten och förståelsen för hur man ska utnyttja den, den hade definitivt Braugher. Kanske på grund av sin teaterskolning. Det var väl inte så att han var direkt sysslolös mellan de mer uppmärksammade uppdragen, men ändå är det svårt att komma ifrån känslan av han kunde ha blivit ett ännu större namn, definitivt igenkänd av en större massa. Men det kanske inte bekom honom. Vad som är sorgligt uppenbart är att avskedet kom alldeles för snart. Han borde haft så mycket mer att ge.

Själv har jag recenserat första, andra och fjärde säsongen av just ”Uppdrag mord” sedan de började släppas på DVD och även skrivit några rader om sista säsongen av ”The Good Fight” på russin.nu. Apropå den förstnämnda serien – nej, den är svåråtkomlig via strömning, så långt jag känner till. Än så länge. Synd. ”Helheten kan rent av vara den bästa enskilda säsongen av något kriminaldrama från 1990-talet, om jag ska våga vara så spontant översvallande” noterade jag tydligen i recensionen av säsong 4 med ett antal års perspektiv. Med ännu längre perspektiv; se ”Uppdrag mord” om du får chansen. Någonstans, någon gång, någon dag…
BILDER: Andre Braugher 2011 (PHOTO CREDIT: ANDERS KRUSBERG / PEABODY AWARDS. Peabody Awards, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons). Skylt i Baltimore (Reading Tom from Reading, UK, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons)
Okänd revolution oväntad filmframgång i höst

Det var inte givet att den skulle visas på svenska biografer, men till slut blev det så. Temat i ”Jesus Revolution” har de flesta svenskar ingen starkare koppling till, eller? Själv skrev jag i alla fall ihop en recension av filmen för en tid sedan. Fullkomlig film? Nej, den har sina skavanker – men är sevärd. Se russin.nu för mer genomgripande resonemang kring filmens styrkor och svagheter och vilken publik den kan tänkas tilltala i dag. Frågan är när ett eventuellt svenskt DVD/Bluray-släpp kan vara aktuellt? Det borde finnas en marknad för det också.