Undergången. Den kan vara så… mysig. Även i musikaliska sammanhang. Den där paradoxalt inbjudande efter-katastrofen-känslan, som i det här fallet med en sarkastisk underton. Eller rentav överton. Jag vet att jag hörde den när den var aktuell, den fanns med i flödet och bröt igenom bruset. Som det brukar heta. Sedan försvann den. In i den djupa dimman. Kanske för att bandet i sig blev väldigt kortlivat. Ett par decennier senare insåg jag behovet av att försöka leta upp vad det här egentligen var för något, om låten verkligen existerade överhuvudtaget eller bara var någon fantasibild jag byggt upp. Jodå, låten fanns – och bandet.

Bandets historia i korta drag: producenten Patrick Leonard, med meriter från bland annat Madonna och sångaren/multisysslaren Kevin Gilbert (1966-1996) var väl de två mest identifierbara medlemmarna i konstellationen. Vilken i övrigt inkluderade ett gäng prominenta musiker, bland annat basisten Guy Pratt (som kan höras diskutera musikminnen och intervjua andra branschprofiler i podcasten Rockonteurs numera). Gänget snodde ihop ett album med ett otal influenser i ryggen och albumet som helhet är faktiskt helt okej. Och ja, det finns att strömma. Sedan splittrades de av olika orsaker; tidsbrist, andra uppdrag, kanske även konflikter. Jag känner inte till hela den officiella eller inofficiella historien, men delar av den finns i sammandrag på Wikipedia.

Så, låten de framför allt presenterade sig med och som troligtvis är den som de flesta känner till: ”Last Plane Out”. Texten kretsar kring ett scenario där protagonisten/berättaren syrligt beskriver en situation där det mesta man en gång kände till har förlorats, men folk försöker hålla ångan igång ändå, eventuellt via någon form av dekadenta nöjen, förnekande av situationens allvar eller ett allmänt accepterande av att ’nu är det nog kört – men vi roar oss bäst vi kan medan det finns något kvar att roa sig med överhuvudtaget’. Texten kan vi läsa in flera lager i och tonen klaffar i stort sett perfekt med den musikaliska inramningen. Det är groovy, det är lättillgänglig powerpop som samtidigt rymmer komplikationer, det svänger och stör samtidigt. En rik ljudbild där basgångarna är framträdande men också en komplett bandkänsla där alla inblandade tycks komma till sin rätt.

Videon finns åtminstone periodvis i mer eller mindre anständig kvalitet på YouTube. Och visuellt förmedlar den ungefär samma intryck som låten. Eller är det ”Mad Max 2: The Road Warrior” som spökar? Medvetet eller inte, filmen släpptes väl ett knappt decennium innan det här om jag räknar rätt i hastigheten.

Postapokalypsen har vi redan varit inne på, men ni vet att det är en användbar ingrediens. Våra ständigt naturliga misstankar om att allting som ser stabilt ut kan rasa och att ingenting varar för evigt, liksom att vi kan få se ett nedmonterat samhälle, en invand normaltillvaro sönderstyckad och frågan är vad det gör med de överlevande; de tankarna ligger ofta till grund för mycken stor konst. Inklusive musik. Som det här.