De saknas där i strömmen. Tills de plötsligt plaskar upp och finns där. Häromåret hade jag börjat skriva en längre utläggning om lite halvt kultförklarade duon Bourgeois Tagg och deras korta existens som combo som ändå kröntes med ett par fina album, dock ej tillgängliga på de plattformar jag kunde notera. Med texten i princip klar hade detta förhållande ändrats – glädjande nog. Men jag har fortfarande en lista med album som jag själv en gång hittat på vinyl (kanske rentav när de var relativt färska) eller via CD, men som under alltför lång tid inte funnits på strömningstjänster. Det här är ett av de exemplen. Ett exempel som nu, kanske för halvannan månad sedan, plötsligt var där. Åtminstone hade jag inte sett det förut.

Gail Ann Dorsey. Framför allt verksam som basist och musiker i andras sold, om jag själv förstått historien rätt. Men på egen hand, eller i eget namn, släppte hon för över 35 år sedan åtminstone den här plattan. En fullständigt fungerande och i sina bästa stunder bastant svängig samling sånger med iakttagelser i tiden, ovanpå en oftast väl grundlagd rytmsektion och med en variation som vittnar om en mer än genomsnittligt skolad artist. Nu ska sägas att inte hela skivan är rakt igenom magnifik. Den bleknar eller grånar en aning under någon kortare period som känns mindre angelägen. Men i alla fall 75 procent är mer än värt att återupptäcka för dem som eventuellt hört det förut och – eller upptäcka för första gången för alla andra.

Som basist och ackompanjatör på olika områden har Dorsey arbetat med exempelvis Tears for Fears, The The och inte minst David Bowie. Men solokarriären tog aldrig riktigt fart. Även om åtminstone den här skivan förtjänar att inte falla i glömska. Men hur låter den då?

Låtordningen. Något borde sägas om den. För i den här nyligen publicerade streamingupplagan är den ganska radikalt annorlunda annorlunda än från min gamla LP och CD. Gör det någon avgörande skillnad? Kanske inte, men det är lite överraskande.

Texterna. Ska vi börja med dem kanske? Finns en röd tråd här, så handlar det mycket om vår moderna värld och vad den kräver av människorna i den. Vad vi väljer att fokusera på och det som faller mellan stolarna. Bristerna i mänskliga interaktioner och något genuint, något mer äkta. Känns det igen? Det skulle aldrig kunna vara aktuellt idag, eller hur? Här manifesteras funderingarna kring vart samhället är på väg i sånger som ”No Time”, titellåten och inte minst den ena av de två minihits jag själv skulle plocka ut från plattan: ”Where Is Your Love?”. Alienering och främlingskap, parat med avundsjuka och känslan av att livet inte blev som det borde genomsyrar den akustiskt orienterade men lika svängiga ”Wishing I Was Someone Else”. En form av rollspel pågår i flera texter, där jag åtminstone föreställer mig att Dorsey ger röst åt olika möjliga individer utspridda i samhällskroppen. Hur mycket som kan bygga direkt på egna personliga erfarenheter har jag ingen aning om. Sedan har vi ämnen som miljöförstörelse. Var det någonsin aktuellt på 1980-talet? Svar ja. Och här är det huvudtemat i den andra mer allmänt radiovågspluggade rökaren från skivan när det begav sig; ”Wasted Country”.

”The Missiles of Midnight” är ny. Eller ny för mig. Troligen kasserad på sin tid. Den finns åtminstone inte med vare sig på LP:n eller CD-versionen jag själv har i skafferiet sedan tidigare, men är lagom suggestivt småtrevlig – om det är en begriplig sammanfattning. Finalen verkar åtminstone vara densamma som i originalupplagan, med den majestätiskt stegrande hyllningen till en av de gamla mästarna, Beethoven, i ”Carry Me Off to Heaven”.

Hur stort är det här som helhet? Hade jag med den bland det absolut bästa i albumväg från det berörda decenniet när jag rankade dessa för nu ganska många år sedan? Tydligen inte! Bra är det i alla fall. Och nu alltså betydligt mer tillgängligt än förut.

Recenserat:
Gail Ann Dorsey: ”The Corporate World” (1988, Sire Records)

Nyckelspår:
1. Wasted Country
2. Where Is Your Love?
3. Carry Me Off to Heaven